Eftersom esperanto var ett konstruerat språk var det väldigt lätt att lära sig. Det fanns inga undantag i grammatiken och alla verb var regelbundna och uttalet var så lätt som det bara var möjligt. Varför då hitta på ett konstgjort språk? Varför inte låta t ex engelska bli världsspråket (vilket ju håller på att ske idag)? De som pläderade för esperanto menade att det fanns problem med att försöka införa ett redan existerande språk som världsspråk. På grund av prestige skulle fransmännen aldrig acceptera engelska som världsspråk och vice versa. Och kineserna skulle antagligen mena att mandarin borde bli världsspråket, eftersom det talas av nästan en miljard människor. Osv, osv. Dessutom är ofta levande språk svåra att lära sig. I mandarin måste man kunna flera tusen skrivtecken för att kunna läsa de allra enklaste texterna. Engelska grammatiken består mest av undantag och för att lära sig tyska måste man mer eller mindre vara logisk matematiker. Vissa språk är dessutom nära nog omöjliga att lära sig uttala perfekt för den som inte lärt sig detta språk som barn.
Således skulle esperanto vara lösningen på Babels torn. Problemet med ett påhittat språk är emellertid att det blir ett fattigt språk, där man kanske kan beställa ost i butiken, men det kan inte vara tillräckligt uttrycksfullt för t ex poesi. Det blir således ett dött språk (och inte bara utdött som latinet), ungefär som att skriva kärleksdikter på C++ (ett populärt programmeringsspåk). Kanske finns fortfarande några enstaka esperantoentusiaster kvar men nu för tiden hör man aldrig talas om esperanto och något världsspråk lär det nog aldrig bli.
Efter denna inledning (läsaren skall snart förstå dess syfte) kommer vi nu till dagens ämne.
I det mångkulturella Europa är man livrädd för att minoriteter skall kränkas. Och kränkt blir man, enligt Europas intellektuella elit, om man kommer från ett icke västerländskt land och exponeras för de europeiska ländernas kultur. Alltså måste vi ligga lågt och göra den judisk-kristna-europeiska kulturen så osynlig som möjligt. Allt detta har jag diskuterat i tidigare bloggar.
Det jag skriver om i denna artikel har ingenting med invandring eller islam att göra. Det jag vill diskutera just nu är européernas självpåtagna, påbörjade nedmontering av sin egen kultur. De flesta invandrare begär inte alls att vi avstår från vår kultur och de blir inte det minsta kränkta när de möter uttryck för t ex svensk kultur i Sverige. Varför vi vill censurera vår egen kultur är för mig en gåta. Kan det ha med dåligt samvete att göra? Fast varför skulle vi ha dåligt samvete med tanke på hur vi öppnat våra gränser och välvilligt tagit emot miljoner och åter miljoner flyktingar i Europa, vilka vi dessutom försörjer om de inte får arbete? För några år sedan såg jag en insändare i tidskriften Vår Bostad (som man tidigare fick gratis när man bodde i HSB) där en kvinna i Göteborg ondgjorde sig över att hon i sitt bostadsområde sett svenska flaggor på vissa balkonger på Svenska Flaggans Dag. ”Vad skall de stackars invandrarna tänka, när de ser detta?” skrev hon. I nästa nummer fick hon svar på tal av flera invandrare, som påpekade att de själva var invandrare och att de tyckte det var fullt naturligt att man hade svenska flaggor på Svenska Flaggans Dag. ”Vilken flagga skulle man annars ha?” skrev en av dem.
Som sagt, jag tror att få invandrare har något emot att den svenska kulturen dominerar i Sverige (och skulle nu någon mot förmodan ha det, så borde vederbörande packa sina väskor och åka hem igen). Snarare tycker nog de flesta invandrare att det är självklart att Sverige domineras av svensk kultur. Men, om vissa invandrargrupper, som t ex muslimer, märker att svenskarna backar och inte står upp för sin kultur, ja då flyttar de fram sina positioner. Och genom att utnyttja vår generösa kränkningslagstiftning kan man komma mycket långt om man tar ett litet steg i taget, vilket jag visat i tidigare bloggar. Detta är mycket olyckligt och påminner om en svag lärare i en stökig klass. Värstingarna märker snabbt att man har en mes som lärare och tar över hela klassrummet. En lärare med en naturlig auktoritet (som inte har något med kön eller fysisk styrka att göra) skapar ett tryggt klimat i klassrummet och värstingarna kan slappna av och trivs dessutom. Jag har arbetat som lärare i över 30 år av mitt liv så jag vet vad jag talar om. På samma sätt kommer en stark kultur och ett starkt samhälle att skapa ett tryggt samhälle, medan en mesig, osäker kultur (som den svenska), som inte tror på sig själv, kanske frestar vissa invandrargrupper att ge sig in på äventyrligheter, ja de kanske till och med börjar inbilla sig att de kan ta över samhället så småningom.
För att återvända till esperanto så tycker jag att den kultur som vi försöker skapa i Sverige påminner väldigt mycket om tanken bakom esperanto. Det är därför jag har börjat kalla dagens svenska kultur för ”kulturanto”. En konstlad kultur som skall vara så lätt som möjligt att komma in i och som inte skall förarga någon (dvs drivkrafterna är liknande som bakom esperanto), och som kanske kan verka trevlig vid en första anblick. I själva verket är en sådan kultur en död kultur. En kultur utan verklig poesi, utan djup och utan liv. Det är bara att titta på underhållningsprogrammen i tv eller på tidningarnas kultursidor så ser man ytlighet, meningslöshet och motsägelsefullhet. Man inbillar sig, i sin självpåtagna kulturspäkning, att invandrarna blir sårade om vi äter skinka i skolan, om vi spelar Evert Taube på radion eller om vi har ägg-och-ansjovissmörgåsar på våra kondis i stället för som idag; ciabattabröd med seranoskinka och mozarellaost på en bädd av ruccolasallad (som tidigare kallades senapskål och ansågs oätlig eftersom den var så besk). Jag kan för övrigt inte minnas när jag sist hörde Evert Taube och liknande på radion. Och det var säkert 10 år sedan jag såg en ägg-och-ansjovissmörgås eller en smörgås med leverpastej och gurka på ett svenska kondis. Förr kunde man få en god kopp choklad med vispgrädde. Det var ju en klassiker. Idag är det få kondis som serverar choklad med vispgrädde och de som gör det använder någonting liknande O’Boy och sprejgrädde och det smakar urrkk. Däremot kan man välja mellan hundra olika exotiska varianter av kaffe (jag gillar många av dessa varianter, men jag gillar också choklad med vispgrädde). Vill man ha klassiska svenska mackor får man stanna till på ett långtradarfik. Chaufförer struntar blankt i vad den intellektuella eliten försöker tvinga på oss. Och säger man ruccolasallad fräser de bara. Tack och lov för långtradarchaufförer och vanliga jobbare!
Jag trodde i min enfald att det mångkulturella köket skulle innebära att det svenska köket utökades med andra spännande kök, och inte att det svenska köket försvann. I skolornas matbespisningar har man visserligen ibland köttbullar och kanske någon gång pannkakor, men det mesta är konstiga röror och grytor, typ thailändsk köttgryta (som dessutom inte ens smakar thailändskt – den innebär snarare en allvarlig kränkning av Thailands heder och ära).
Det problem jag försöker sätta fingret på har således ingenting med invandrare att göra, utan är ett intressant europeiskt fenomen och är kanske något som kännetecknar alla döende kulturer. Jag har på några andra ställen nämnt den brittiske ekonomihistorikern Arnold Toynbee (1889-1975). Denne studerade mycket noggrant 23 av mänsklighetens största civilisationer, deras uppgång, utveckling och fall, och presenterade sina slutsatser i ett omfattande verk på 12 volymer, A Study of History. En av Toynbees teser är att "civilisationer dör av självmord, inte av mord". Hunnerna hade aldrig kunna erövra romarriket när det var på höjden av sin kraft. Romarriket vittrade sönder inifrån genom korruption, perversion, njutningslystnad och att man helt enkelt upphörde att tro på sin egen kultur och kunde därför inte stå emot hunnerna. Det föll ihop som en koloss på lerfötter. På samma sätt hade islam inte kunnat erövra Nordafrika och Mellanöstern 200 år tidigare (dvs på 400-talet – om nu islam hade funnits redan då). Dessa områden dominerades på 400-talet av kristendomen och var fulla av liv och tillförsikt. Några hundra år senare var länderna splittrade och ett lätt byte för muslimernas arméer. Sovjetimperiet knäcktes inte av Västmakternas arméer utan kollapsade av sig självt, precis som romarriket.
När vi tittar på dagens europeiska kultur tycker jag att vi ser liknande tendenser. Vårt förakt för vår egen kultur talar sitt tydliga språk. Vi ser också hur korruption, njutningslystnad och egoism och allt möjligt annat sakta men säkert smyger sig in i vår kultur och fräter upp den inifrån som cancer. För 50 år sedan var svenskar kända utomlands för sin hederlighet och sin höga moral. Det var länge sedan. Idag anser t ex det politiskt korrekta etablissemanget att abort, som i 99 procent av fallen har egoism som drivkraft, är den ultimata kärlekshandlingen – ingen skall ju behövas födas oönskad (jag föddes oönskad men är ändå glad att ha fått leva).
Jag är väldigt förtjust i fruktsallad. Tyvärr finns inga träd som producerar fruktsallad utan det måste finnas människor som odlar äpplen, bananer, apelsiner, vindruvor etc, vilka sedan kan bli ingredienser i en god fruktsallad.
Inte heller skulle det finnas någon världsmusik (där man blandar olika musikstilar) om det inte fanns olika genuina musikstilar som blues, jazz, fado, argentinsk tango, country etc. Dessa kan sedan kombineras till spännande musikupplevelser, vilket som sagt brukar kallas världsmusik. Det är samma sak med kultur. Det mångkulturella samhället, som jag inte är emot, så länge det sköts på rätt sätt, kan vara en spännande blandning av genuina kulturer, som kan växelverka med varandra och inspirera varandra.
Carl Johan Ljungberg skriver följande tänkvärda rader i Världen idag den 3/12 2010:
Vad hindrar oss att hävda att Sverige är gott? Att se med stolthet på vår egen kultur – samtidigt som vi godtar kosmopolitiska värden och vill ansvara för flyktingar som söker sig hit.
Att rätten, tron och konsten har fått ett hem hos oss och därmed en klädnad som inte helt liknar något annat, är saker om vilka många forskare vittnar. Vårt arv är, rätt insett, vår väg till klokhet och insikt.
Först i tryggheten inför det egna blir vi dessutom goda världsmedborgare.
Är det så svårt att fatta?
Man brukar ju säga att för att älska andra måste man först kunna älska sig själv. På liknande sätt måste man först ha ett eget språk innan man kan börja lära sig andra språk. Kanske måste vi människor ha den trygghet och det sammanhang som en gemensam kultur ger oss, för att vi skall kunna acceptera och växelverka med andra kulturer.
Man kanske genom genteknik skulle kunna ta fram någon frukt som är en blandning av alla de frukter som brukar ingå i fruktsallad. Men denna frukt skulle inte upplevas eller smaka som fruktsallad. Det fina med fruktsallad är nämligen att den består av många olika, välidentifierade frukter, som tillsammans bildar en helhet, men där man ändå kan urskilja varje frukt. På liknande sätt blandar en skicklig ljudtekniker de olika instrumenten så att man hör varje instrument för sig och samtidigt uppfattar helheten. Det är det som kallas konst. En klåpare till ljudtekniker lyckas blanda ihop alla instrument till en kakafonisk röra, där man inte urskiljer någonting alls.
Läsaren kanske förstår vart jag vill komma. Jag tror på mångfald. För mig innebär mångfald inte enfald, dvs att man blandar ihop allting till en icke identifierbart massa. Tänk en skicklig kock som lagat till en fantastisk måltid. Nu mal vi ner hela måltiden (förrätt, varmrätt, efterrätt, drycker, kaffe etc) i en kvarn och blandar det noga i en mixer till en flytande röra, vilken vi sörplar i oss med sugrör. Detta, käre läsare, är den gastronomiska motsvarigheten till kulturanto.
Vart tog min ägg-och-ansjovismacka vägen? Jag bara undrar.
