Genus och text handlar om jämställdhet i fysikläromedel. Moira von Wright för oss in på frågan om manligt och kvinnligt, hur genus konstrueras symboliskt och vilka krav vi kan ställa på en jämställd text, och studerar utifrån detta hur fysiken presenteras i olika läromedel.
Efter att ha läst lite i denna skrift, skriver Tanja Bergkvist att hon var tvungen att stoppa två fingrar i vägguttaget för att vakna upp ur den psykos hon uppenbarligen drabbats av (i den verkliga verkligheten borde en dylik text inte vara möjlig). Dessvärre fanns texten kvar när hon vaknande upp ur elchocken.
(hela texten kan laddas hem som en pdf-fil)
Låt mig ge några talande citat och kommentera dessa.
En jämställd skola arbetar utifrån en respekt för elevens egen livsvärld och världsbild, och en demokratisk undervisning kan då inte handla om att ersätta elevens ”vardagsförståelse” med en ”vetenskaplig” sådan. Enligt Sundgren (1996 s.31) måste det uppstå en dialog för att inte skolan skall utöva symboliskt våld på eleverna genom att påtvinga en given mening. (sid 7)
Hehehe… ”Symboliskt våld”. I så fall kan man väl säga att all kunskapsinhämtning utgör ett symboliskt våld. Påstår en lärare att det finns obestridliga fakta som naturlagar, att jorden har en måne, att massan hos planeten Mars är en tiondel av Jordens massa och att ljusets hastighet i vakuum är ca 299792 km/s, så handlar det om symboliskt våld mot eleverna. Eleverna måste själva få bestämma vilken massa planeten Mars har (eller om denna planet överhuvudtaget existerar) och hur snabbt ljuset färdas. Tongångarna känns igen från det glada 70-talet när man på fullt allvar menade att stavningsreglerna utgjorde ett förtryck av de arbetande massorna och att man därför måste få stava precis som man vill. De som påstod detta tillhörde knappast själva ”de arbetande massorna” utan var en osalig blandning av intellektuella psykopater och nyttiga idioter, som inte förstod att de arbetande massornas enda möjlighet att höja sin status var att skaffa sig verkliga kunskaper. Att genom omdefiniering av kunskapsbegreppet göra arbetarklassen allvetande utan att anstränga sig (defintion: verklig kunskap är det som den arbetande massan känner till) är att göra de man säger sig vilja hjälpa en otjänst. Dessutom är det oerhört korkat.
Den som skriver ovanstående har uppenbarligen inte förstått vad vetenskap är. Vetenskap handlar inte om att ersätta vardagsförståelsen med vetenskaplig förståelse. Vetenskapen utgör en metod, vars spelregler utvecklats under tusentals år. Målet har varit att försöka beskriva och förklara den fysiska verkligheten så objektivt som det bara är möjligt och att sedan kommunicera resultaten så exakt som möjligt till andra forskare, som kan bygga vidare på tidigare landvinningar. En forskare kan mycket väl som människa ha en vardagsförståelse, samtidigt som han i sitt laboratorium som yrkesman arbetar efter vetenskapens spelregler. Att skilja på fysikens begrepp och motsvarande vardagsbegrepp är normalt inga problem. I den mån elever upplever sådana svårigheter så är deras lärare en dålig lärare (eller sysslar med ideologisk indoktrinering).
Det är anmärkningsvärt att den som så uppenbart saknar förståelse för den vetenskapliga metoden skall få komma med synpunkter på fysiken som vetenskap (det är ju vad man sysslar med på fysiklektionerna). Ännu mer anmärkningsvärt är att detta sker med Skolverkets välsignelse.
Samtidigt kan jag i någon mån förstå varför Moira von Wright skriver som hon gör. Militanta ateistiska forskare, som Richard Dawkins i England och Dan Larhammar i Sverige, skördar här frukterna av sin sterila vetenskapssyn, som är precis så förtryckande och inskränkt som Moira von Wright uttrycker det. Man kan säga att de har missuppfattat vetenskapens natur i lika hög grad som von Wright, fast på ett annat sätt. De anser att alla meningsfulla frågor har ett vetenskapligt svar. Och några andra svar finns inte att söka. Det som vetenskapen inte kan svara på eller handskas med har ingen verklig existens och utgör bara pseudofenomen och felaktigt ställda frågor. Dawkins et al kanske inte uttryckt sig exakt med de orden, men utifrån vad de säger och skriver framgår klart och tydligt att det är precis så de menar. Att låta vetenskapen uttala sig om sådant den inte kan uttala sig om, och på så sätt göra sig allvetande, innebär inte att man blivit av med Gud (vilket Dawkins m fl tror) utan bara att man har börjat tillbe en ny gud. En gud som tyvärr inte kan leverera det man förväntar sig (som t ex moral och ge livet en mening). Dawkins och hans lärjungar gör i själva verket vetenskapen en stor otjänst och kommer på sikt att få många människor att ta avstånd från vetenskap, vilket inte kommer att gagna vårt samhälle. Det finns redan tecken på detta. Inte minst i von Wrights skrift.
Att vissa militanta ateister missbrukar sin ställning och blandar ihop vetenskap och ideologi ursäktar emellertid inte Moira von Wright. Hon har uppenbarligen inte förstått vetenskapens natur, och borde därför inte få skriva handledningar för lärare i naturvetenskap.
Faktabaserad, objektiv kunskap utgör vad man i ett feministiskt perspektiv brukar kategorisera som ”manlig” kunskap. Kravet på objektivitet anses ofta utgöra själva grundkriteriet för vetenskaplighet. (sid 59)
Ja, här tar man sig åter för pannan och jag känner precis som Tanja Bergkvist en impuls att stoppa två fingrar i vägguttaget för att vakna upp ur den psykos jag tydligen hamnat i. Hur kan man kommentera något sådant? Formuleringarna i det sista citatet kan knappast ursäktas såsom varande en protest mot Dawkins infantila scientiscism. Om det stämmer att ”faktabaserad, objektiv kunskap” i ett feministisk perspektiv utgör ”manlig kunskap”, ja då är det nog dags att idiotförklara feminismen. Då ger jag inte fem öre för det feministiska perspektivet. Den vetenskapliga metoden, som bygger på fakta och objektivitet, är grundförutsättningen för välfärden och den höga levnadsstandarden i Västvärlden. Visst kan politiker ha en viss betydelse, genom att t ex skapa förutsättningar för vetenskap och teknik (bra utbildningssystem som bl a lär ut objektiva fakta och inspirerar ungdomar att ägna sig åt vetenskap, anslag till forskning etc, etc), men politiker kan inte fördela det som inte finns. Vetenskapen har gett oss teknologin, som i sin tur har möjliggjort industrialiseringen, och den senare har i sin tur gjort varor så billiga att i stort sett alla människor i Västvärlden kan ha en bil etc. Hade man på 1500-talet fördelat allt som fanns i Sverige lika till alla medborgare (tagit från de rika och gett till de fattiga), hade inte alla blivit lika rika utan lika fattiga.
Vetenskapen utesluter inte religion eller poesi eller musik eller konst. Förekomsten av religion etc visar att vetenskapen måste kompletteras med andra vägar till kunskap och förståelse. En dikt kan hjälpa oss att förstå oss människor som människor i mycket högre grad, och i vidare bemärkelse, än vad vetenskapen kan. Å andra sidan kan inte diktläsande bota oss från benbrott och cancer eller åstadkomma mat på bordet (i varje fall inte direkt).
Skolans uppgift är inte att förmedla en inskränkt världsbild, där vetenskapen har svar på allt, vilket Dawkins, Larhammar etc tycks mena. Men så sker inte heller inom fysikämnet om allt går rätt till. Skolans styrdokument stöder inte på något sätt den typen av perspektiv (däremot finns det givetvis enskilda lärare om undervisar på detta sätt utan att någon klagar – däremot, om en lärare skulle ta upp skapelse och intelligent design på en biologilektion, ja då riskerar vederbörande sparken – det går således i praktiken bra att kantra åt det ateistiska hållet men inte åt det kristna hållet).
Påbjudandet av snäv kunskap med en given mening är inte förenlig med skolans jämställdhetssträvanden. (sid 64)
Vad menas med ”snäv kunskap”? All vetenskap sysslar med snäv kunskap i den bemärkelsen att man enbart arbetar inom en given domän av verkligheten. Fysiken beskriver framför allt den fysiska verklighetens beståndsdelar medan kemin beskriver hur dessa beståndsdelar i bulk (ca tio upphöjt till 23 atomer – dvs ungefär det som kallas Avogadros tal) samverkar och växelverkar med andra ensembler av beståndsdelar. Biologin beskriver levande system, vars delar visserligen kan beskrivas av fysik och kemi och som utnyttjar fysikens etc lagar för sin funktion, men som inte fullt ut kan förstås utifrån fysik och kemi (det handlar om beskrivningar på olika hierarkiska nivåer). Etc, etc. Den indelning vi har av olika vetenskapliga områden bygger inte på ideologi eller att någon "påbjudit" något, utan har på ett naturligt sätt vuxit fram under vetenskapens utveckling.
Att man inom vetenskapen ger olika fenomen en ”given mening” är också helt i vetenskapens anda. Vetenskap (det vi talar om just nu är naturvetenskap och framför allt fysik) strävar efter (även om man inte alltid lyckas) att utgå från exakta definitioner och objektiva mätningar och fakta och att sedan använda logisk induktion och deduktion för att tolka det man observerat. Det är detta som ger vetenskapen dess styrka och användbarhet. Samtidigt innebär detta en begränsning av vad vetenskapen kan studera och uttala sig om (något som de militanta ateisterna tycks lyckligt omedvetna om). Objektiviteten har nämligen sitt pris. Ibland brukar man säga att det är just vetenskapens begränsning som är dess styrka. Skulle vetenskapen försöka uttala sig om det som inte går att mäta eller analysera objektivt (t ex det övernaturliga), tappar den sin objektivitet och övergår till metafysik eller poesi. Metafysik och poesi har utan tvekan sin plats, men inte inom vetenskapens domäner.
Idealisterna (jag använder här ordet i en viss mening) menar att fysikens världsbild (om vi nu begränsar oss till fysiken) skapas av oss själva, dvs vi konstruerar den värld vi tror oss studera. Få framstående fysiker torde vara idealister. Realisterna å sin sida menar att fysiken studerar en objektivt existerande verklighet, som vi försöker lära känna så detaljerat som möjligt. Jag skulle tro att i stort sett 100 procent av alla fysiker, värda namnet fysiker, är realister. Vi försöker helt enkelt närma oss verkligheten steg för steg. Och det råder knappast någon tvekan om att det vetenskapliga projektet har haft stor framgång. Hela vår teknologi bevisar detta.
Uppfinningar och teknologiska konstruktioner måste utgå från verkligheten för att fungera. Att utifrån genusvetenskap försöka begränsa fysiken förefaller inte bara fel utan också farligt. Politiskt korrekta ideologier kan inte begränsa verkligheten. Den är vad den är. Och maskiner kommer bara att fungera om de tar hänsyn till naturens lagar. Dessa lagar är absoluta och om genusperspektivet står i strid mot dessa lagar är det genusperspektivet som får ge sig. Naturen ändrar sig inte.
Att använda ordet ”påbjudandet” ger dessutom en helt felaktig bild av vetenskap. Det handlar inte om att människor bestämmer eller ”påbjuder” vad vi får tro och tycka. Som jag skriver ovan så har den vetenskapliga metoden utvecklats utifrån våra erfarenheter under tusentals år till vad den är idag. Ordet påbjudande är inte relevant här (i varje fall inte om vi menar att det är människor som påbjuder något). Det handlar om erfarenheter och upptäckter vunna genom hårt arbete och med en ödmjuk inställning till sanningen och verkligheten.
En genusmedveten och genuskänslig fysik förutsätter en relationell infallsvinkel på fysiken samt att en hel del av det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken plockas bort. (sid 65)
Frågan är, skall man bränna alla genusokänsliga fysikböcker? Formuleringen ger en otäck påminnelse om häxprocesser och nazisternas bokbål. Dessutom är den så ofattbart korkad att tanken svindlar. Den som skriver detta kan inte veta mycket om fysik som vetenskap. Vad är ”det traditionella vetenskapliga kunskapsinnehållet i fysiken”? Jo det är den kunskap som vuxit fram under årtusenden som resultatet av många, många oerhört intelligenta människors hårda och hängivna arbete. Även om fysiken inte handlar om verkligheten i någon absolut bemärkelse (ontologi – som är oåtkomlig för vetenskap i någon form), utan ger oss användbara modeller av verkligheten, så fungerar den fantastiskt bra. Kvantmekanik i kombination med speciell relativitetsteori kan t ex intill mätnogrannheten förklara alla kända fysikaliska fenomen (både storskaliga och småskaliga) relaterade till alla växelverkningar utom gravitation (som förklaras av Einsteins allmänna relativitetsteori). Detta har möjliggjort konstruktionen av flygplan, elmotorer, bilar, datorer etc, etc. Plus att biologin gör att vi genom växtförädling har lärt oss producera överskott på mat. Att lite föraktfullt avfärda detta som traditionell kunskap som skall plockas bort, talar inte gott för den som skrivit detta.
Att det finns människor med absurda åsikter är en sak. Att dessa människor av Skolverket får i uppdrag att skriva lärarhandledningar, är en annan sak. Det är absurt och visar hur illa ställt det är (om det nu inte handlar om ett rent olycksfall i arbetet). Det tycks som att även den borgerliga regeringen hårdflörtar med flumpedagogiken.
Man kan, med Sundgren (1996, s. 86ff), ifrågasätta denna tradition som insisterar på förmedlandet av vetenskapliga begrepp och deras tolkningsföreträde, samtidigt som den invaderar vardagsförståelsen genom att också lägga beslag på vardagliga begrepp och ge dem tolkningsföreträde, som t.ex. kraft. (sid 24)
Här upprepas samma sak. Självklart insisterar vetenskapen på förmedlandet av vetenskapliga begrepp och vissa tolkningar. Skolans uppgift är att överföra en generations kunskaper till nästa generation. På så sätt växer hela tiden vår verklighetsförståelse. Det är en sak som skiljer oss från djuren. Schimpanserna kommer aldrig vidare, eftersom de har mycket begränsad förmåga att överföra kunskaper till nästa generation. Nästa schimpansgeneration börjar inte där föregående generation slutade (som människan), utan där föregående generation började. Dagens fysik (begrepp och tolkningar) bygger på tusentals år av ackumulerat mänskligt tänkande och experimenterande. Det är ju precis detta som skall överföras till nästa generation. Det är inte eleven som skall delge läraren sin fysikaliska världsbild, det är läraren som till eleverna skall överföra fysikens världsbild (på fysiktimmarna).
Att 15-åriga elever skulle kunna komma med bättre fysikaliska tolkningar än nobelpristagare i fysik bygger på ett totalt världsfrånvänt tänkande, där en fanatisk ideologi tagit över intellektet. Det är ju en fullständigt absurd tanke. Skulle en nybörjare i violin har något att lära Yehudi Menuhin och David Oistrakh (legendariska violinvirtuoser) när det gäller violinspel? Nej violineleverna förväntas sitta som tända ljus (och i princip hålla käften, möjligen kan de få komma med några ödmjuka frågor) när mästaren undervisar. Allt annat vore idiotiskt och det vet varenda violinelev. Den som verkligen vill lära sig något vet att man måste underordna sig den som kan mer. Det handlar inte om förtryck eller despoti utan om ett nödvändigt förhållningssätt hos den seriöse eleven. Moira von Wrights inställning till den etablerade fysiken uttrycker i själva verket ett djupt förakt för fysikersamhället och dess landvinningar.
Sedan är det givetvis så att en duktig lärare utgår från elevernas världsbild för att kunna kommunicera med dem. Han kan t ex låta några elever förklara vad de tror kommer att hända vid ett visst experiment. Sedan utförs experimentet och något helt annat kanske inträffar. Och så pratar man om detta och eleverna har lärt sig något som de kommer att minnas. En duktig lärare uppmuntrar också sina elever att ifrågasätta, men att ifrågasätta på ett meningsfullt sätt (vilket bl a innebär att också ifrågasätta sig själv). En 15-åring som ifrågasätter speciella relativitetsteorin bara för att han inte begriper den, är bara korkad och barnslig (fast det är ju tillåtet att vara barnslig när man är ett barn, men då skall man också behandlas som ett barn). Eleverna måste nämligen lära sig ödmjukhet och inse att om man inte omedelbart förstår så behöver det inte vara fel vare sig på lärare eller lärobok. Det kanske helt enkelt handlar om saker som är svåra att förstå och som tar tid och kräver ansträngning för att förstå. Eller man kanske inte är tillräckligt intelligent för att någonsin förstå vissa svåra saker.
Sann vetenskap lägger inte ”beslag på vardagliga begrepp”. En atomforskare betraktar inte sin fru och sina barn som enbart atomer. Även om det är sant att de består av atomer, är detta inte hela sanningen – ja man kan till och med säga att det är en större lögn än vad det är en sanning med tanke på vad en sådan beskrivning utelämnar. En kunnig, intelligent forskare inser inte bara vetenskapens möjligheter utan också dess begränsningar. Som jag påpekat tidigare så förstår jag i viss mån vart von Wright (i all sin okunnighet om fysik) vill komma. Hon känner instinktivt, och inte utan orsak, att ”vetenskapen” försöker lägga beslag på oss som människor och reducera oss till robotar. Detta är emellertid inte något som sann vetenskap strävar efter. Fanatiska ateister som Richard Dawkins och Dan Larhammar har i sina böcker och artiklar för länge sedan lämnat allt vad vetenskap heter (sedan kanske de arbetar vetenskapligt med sin egen forskning) och ersatt detta med vetenskapism. För dem har vetenskapen blivit en totalitär ideologi – en -ism ungefär som marxism eller existentialism – som är höjd över varje form av kritik. Jag avser då kritik utifrån – en viss vetenskaplig teori kan nämligen inte själv avgöra om den är ”sann” i någon absolut bemärkelse, det är vetenskapsfilosofins uppgift. Inomvetenskapliga bevis handlar till stora delar om implikation och inget annat, dvs om postulaten (det man utgår från) är sanna, ja då är slutsatsen sann. Punkt slut. Det är därför man brukar säga att vetenskapen inte ger oss sanningar utan användbara modeller av verkligheten.
Föreställningen om det vetenskapliga tänkandets självklara överhöghet rimmar illa med jämställdhets- och demokratiidealen… Om man inte uppmärksammar detta riskerar man att göra missvisande bedömningar. T.e.x genom att oreflekterat utgå från att ett vetenskapligt tänkande är mer rationellt och därför borde ersätta ett vardagstänkande. (sid 24)
Här sätter von Wright tummen på spiken eller vad det nu heter. Det är ju precis detta jag kritiserar i flera artiklar på min hemsida. Hon skriver visserligen ”…vetenskapligt tänkande är mer rationellt…” och därmed accepterar hon rationalismen som den högsta styrande principen. Jag vill gå längre och ifrågasätter själva rationalismen, dvs tron att allting kan förstås och förklaras enbart utifrån förnuft och logik. Rationalismen är grunden för själva vetenskapen och vill man ha något utanför vetenskapen måste man också söka något utanför rationalismen. Vetenskap och rationalism kan t ex inte ge oss moral och etik. Vetenskap handlar om det som är medan moral handlar om hur det bör vara. Och är kan aldrig bli bör genom logiska manipulationer.
Vetenskapliga studier kan aldrig hota personlighetens frihet. I så fall är studierna inte vetenskapliga utan ideologiska (som t ex delar av gymnasiets biologikurs, där man får lära sig att evolutionen utgör ett absolut faktum, som är sannare än sanningen själv). Vetenskapen är ett verktyg som rätt använt är oerhört värdefullt. Men om man gör detta verktyg till något allomfattande, som man menar kan besvara varje meningsfull fråga och som kan ge människan allt vad hon behöver som människa, ja då har vetenskap blivit en ond ideologi, som leder oss vilse. Som tvingar in människan i en ideologisk tvångströja. För en sann vetenskapsman är den vetenskapliga metoden ett oerhört värdefullt, men samtidigt begränsat, verktyg för att förstå vissa aspekter av den fysiska verkligheten. Men den är underordnad det mänskliga. Lika lite som snickarens såg kan ge oss en heltäckande världsbild så kan vetenskapens verktyg ge oss detta. Endast människor med ett förkrympt intellekt kan tro något annat. Och dessa människor försvagar i själva verket vetenskapens ställning. De tror sig vara vetenskapens försvarare men har genom sin fanatism blivit dess dödgrävare.
Att hålla vetenskapen i ära betyder att respektera dess gränser: Vetenskapen är inte och kan inte vara och bör inte heller försöka vara något uttryck för den yttersta verkligheten. När vetenskapen försöker vara filosofi, inte blott överskrider den sina rättigheter utan försvagar på samma gång sin egen ställning (Hugo Münsterberg, amerikansk filosof och psykolog).
Moira von Wright har hamnat i det ena diket, där vetenskapen är underordnad ideologin. Richard Dawkins och Dan Larhammar har hamnat i det andra diket, där vetenskapen också är underordnad ideologin, eller om man så vill där verkligheten är underordnad vetenskapen, dvs där vetenskapen inte bara är ett sätt att förstå vissa delar av verkligheten, utan där vetenskapen blivit verkligare än verkligheten själv. I båda fallen handlar det om ideologi – fanatisk genusideologi respektive fanatisk ateism. Jag vet inte riktigt vilken av dessa avarter som är farligast. Skolverket tycks försöka balansera på slak lina när man släpper in båda dessa varandra motsägande ideologier i svenska skolan. Normalt tillåter man inte motsägelser, eftersom existensen av sådana gör att den logiska metoden bryter samman. Men i den politiskt korrekta verkligheten är motsägelser tillåtna, eftersom den verkliga verkligheten är underordnad det politiskt korrekta. Frågan är dock om sådana tankesystem kan skapa en bättre värld. Eller ens ett fungerande samhälle. Jag tillåter mig att tvivla.
Sedan 2010 är Moira von Wright rektor vid Södertörns Högskola. Är någon förvånad?!
