Krister
Du skrev om abortdiskussionen på din blogg häromdagen. Sänder ett par bilder på vårt barnbarn Knut, som föddes för ett år sedan mitt emellan graviditetsvecka 22 och 23 på Umeå universitetssjukhus. Han vägde endast 498 gram men p.g.a. god vård och många förböner har det gått bra och på onsdag fyller han 1 år. (Hans lilla tvilling var för svag, och levde endast några timmar).
Som syns på bilderna är han en pigg liten grabb nu, så man inser att ett foster verkligen är en skyddsvärd individ.
Hur kan det vara så att ett foster i vecka 22, som mamman inte vill föda, kallas cellklump medan ett foster i vecka 22, som mamman vill föda, kallas barn? Ett helt läkarlag kämpade för att rädda livet på Knut (och lyckades). Samtidigt kanske ett 22 veckor gammalt foster ligger och självdör i operationssalen bredvid (och kallas cellklump, eftersom vi inte vill erkänna vad det handlar om – mord!). Inte kan väl människovärde bygga på om en mamma önskar föda sitt barn eller ej?
Att inte kunna erkänna det etiska dilemmat i sena aborter, eller aborter överhuvudtaget, och kalla detta för en icekdiskussion, är som jag ser det ett exempel på den nakna ondskan i all sin vidrighet (att förespråkarna för sena aborter anser sig vara stämledare i Godhetskören visar att de inte bara är onda utan att de dessutom är hycklare).
