Läsaren kanske minns att jag nyligen skrev om misshandeln i Kortedala, där ett gäng unga invandrare misshandlade en 61-årig sjukpensionär så svårt att han kommer att få bestående men för resten av livet. Ungdomarna fick några timmas samhällstjänst plus att de skulle betala drygt 100 000 kr i skadestånd till sitt offer. Jag påpekade i min artikel att jag inte trodde att offret någonsin skulle få se ett enda öre av dessa pengar, och att samhället förmodligen inte skulle följa upp det hela.
Följande stärker mig i min förmodan.
För fem år sedan misshandlades en ung kille, Riccardo Campogiani, 16 år, av ett gäng överklasskillar. Det hela utspelade sig i Stockholm. För några dagar sedan kunde man läsa följande i Aftonbladet:
”Det går inte att glömma”Som sagt, det svenska samhället har inte mycket till övers för offren. Förövarna lägger man ned miljoner på för att ”bota och hjälpa dem”. Och visst, det är bra att man försöker få den här typen av människor att leva ett normalt, hederligt liv. Men – man måste sona det man gjort! Man måste betala ett pris! Och priset för att ta ett människoliv måste vara oerhört högt! I det här fallet dömdes de tre gärningsmännen till ca ett års ungdomsvård plus att betala skadestånd (enligt ovan). Personligen anser jag att ett år är alldeles för lite, speciellt med tanke på att man är ute efter halva strafftiden.
Riccardo Campogianis pappa om sorgen – fem år efteråt
Fem år har gått sedan Riccardo Campogiani, 16, sparkades ihjäl.
Familjen har fått 99 kronor i skadestånd – och graven har slagits sönder gång på gång [fetstil tillagt av mig].
– Jag påminns ständigt om det som har hänt. Det går inte att glömma, säger pappan Dado Campogiani.
Enligt domen skulle de tre gärningsmännen betala ett gemensamt skadestånd på 286 000 kronor till familjen [fetstil tillagt av mig]. Men de första fyra åren kom inte en krona. Först för en månad sedan betalades pengar ut.
Familjen fick totalt 149 kronor, som efter uttagsavgifter skulle bli 99 kronor.
– Det känns som ett hån. Som att spotta oss i ansiktet. Jag slängde papprena, säger Dado Campogiani.
– Men vad tycker du de skulle dömts till då? (frågan ställs alltså till mig)
– Tja, tio år (utan möjlighet till permission) skulle tillfredsställa mig.
– Men då är ju deras liv förstört.
– Inte nödvändigtvis. Enligt praxis (om de sköter sig) är de ute efter 5 år. Det är rejält kännbart när man runt 20 år, men om de kan börja om när de är 25 har de ändå mycket kvar av sitt liv. Dessutom, de har själva förstört ett människoliv, och Riccardo kommer aldrig att få leva igen. Han gick miste om resten av sitt liv. Så ärligt talat skulle jag inte tycka att det var helt fel att de här herrarna fick sitta resten av sina liv i fängelse. Sig själv till skam och androm till varnagel, som man sade förr i världen.
Om jag vore diktator i Sverige (rösta på mig nästa val) skulle jag införa följande system (ungefär):
Döms någon till skadestånd i samband med misshandel, våldtäkt, incest, mord etc, men även bedrägeri, där man kanske totalt ruinerat en person, och har en stor förmögenhet som täcker detta belopp, så skall pengarna direkt tas därifrån. Så sker förmodligen redan idag. Men hur många personer av den här typen har stora förmögenheter?
I det fall att gärningsmannen/-männen inte omedelbart kan betala skadeståndet skall Svenska Staten gå in och betala pengarna, så att de efterlevande (eller offret om det rör sig om misshandel och liknande) omedelbart får pengarna i sin hand (utan avbränningar som bankavgifter etc). Sedan är Svenska Staten fordringsägare gentemot gärningsmännen, och Staten har helt andra resurser när det gäller att kräva in pengar än en förälder som är helt förkrossad i sin sorg. I fallet ovan får pappan betala 27 procent av pengarna i bankavgift om skadeståndet betalas av med 149 kr/mån, dvs han får i praktiken bara 73 procent av skadeståndet. Dessa 27 procent borde gärningsmännen stå för. Offret och offrets anhöriga skall hållas helt ekonomiskt skadelösa.
När gärningsmannen/-männen släpps ut efter avtjänat straff (som skall vara mycket långt om det handlar om grova brott), skall de ha hjälp att skaffa arbete. Sedan skall pengarna dras från deras inkomst så att existensminimum plus en rimlig summa återstår att leva på. Om vederbörande inte skaffar arbete, eller får arbete, eller inte vill arbeta eller helt enkelt vägrar att betala, skall det finnas straffarbetsanstalter (sådana fanns förr i Sverige), där personen i fråga (som hålls inlåst) får arbeta av sin skuld. Vederbörande skall ha marknadsmässig lön och sedan dras det av normala levnadsomkostnader (svarande mot en rimlig hyra, elkostnader, mat etc) från denna. Resten av inkomsten går till avbetalning på skadeståndet (egentligen skulle vederbörande betala de faktiska kostnaderna för anstaltsvistelsen, men eftersom dessa ligger på runt 2000 kr/dygn och uppåt, skulle i så fall inget bli över till skadeståndet, så det fungerar inte). Den skadeståndsskyldige får stanna på straffarbetsanstalten till dess att skadeståndet är fullt betalt eller att vederbörande fått ett normalt arbete och går med på att fortsätta att betala av på sin skuld (med ett rejält belopp per månad). Vägrar vederbörande att arbeta på anstalten, skall vederbörande sitta kvar där resten av sitt liv (vilket betyder att ingen skulle vägra, mer än möjligen den som mentalsjuk, men denne hamnar ju ändå inte i fångvården).
Tufft va?! Javisst, men det här typen av människor förstår inget annat språk! Det skulle kännas väldigt tillfredsställande att se sådana människor verkligen få ta konsekvenserna av vad de gjort. Då kanske de skulle tänka sig för nästa gång. Och då kanske hånflinet i deras ansikte skulle försvinna.
Sedan undrar man vad det är för typer av människor som gör sådant här. Och vilka det är som vandaliserar graven hela tiden. En del människor tycker kristendomen är hemsk som talar om ett evigt helvete. Jag tycker precis tvärtom. När man står inför den himmelske Domaren kommer hånflinet definitivt att försvinna. Den Domaren kan man inte lura, ens med hjälp av dyrbara maffiaadvokater (även deras hånflin kommer att försvinna när de står inför Guds domstol – den himmelska lagen går inte att vränga med några juridiska finter).
– Men, säger någon, du är ju kristen. Hur kan du ha så förskräckliga åsikter. Som kristen är man ju kallad att förlåta.
– Ja, i princip är det så. Problemet är att jag bara kan förlåta den som förbrutit sig mot mig. Förlåtelse innebär att efterskänka en skuld, och det är bara den man förbrutit sig mot som kan efterskänka denna. Riccardos pappa har auktoritet att förlåta de som mördade hans son. Riccardo själv har också det, men han kan inte längre berätta för oss om han är beredd att göra det eller ej. Men läsaren, eller jag, har ingen som helst rätt att uttala orden, "Jag förlåter de som mördade Riccardo". Vi kan förvisso uttala dessa ord rent fysikaliskt, men de betyder ingenting. Det finns ingen auktoritet bakom. I stället gör vi begreppet förlåtelse meningslöst, när vi missbrukar detta ord. Och dessutom, även om man förlåter, innebär inte detta att mördare inte skall betala priset för vad de gjort. Rättvisa måste ändå skipas. Och om Riccardos pappa skulle förlåta mördarna, känns det nästan som att han därigenom förråder sin egen son och ställer sig på mördarnas sida mot sin son.
Nyligen läste vi att Södertäljemaffian fått ett hårt slag, när flera av ledarna nu dömts till livstids fängelse. Detta efter Sveriges dyraste rättsprocess någonsin, där notan slutade på runt 200 miljoner kr.
Trodde vi ja! Nu har deras motsvarighet till advokater upptäckt att en av de personer som suttit nämndeman i rättegången också är suppleant i Polisstyrelsen (i Södertälje antar jag). Och eftersom man i Polisstyrelsen diskuterar polisiära saker, så kan det inte uteslutas att han hört saker där som kan ha påverkat hans objektivitet i det aktuella målet. Så nu måste hela rättegången tas om. Suck! För det första är det väldigt inkompetent att inte kolla sådant innan! Det kostar oss skattebetalare 200 miljoner kr extra. Personligen anser jag att de dömda borde betala kostnaderna för nästa rättegång, där de förhoppningsvis blir dömda och så borde den klantskalle som inte sett till att nämndemän och domare är utan jäv, få betala den första rättegången.
Det var tur att detta inte hände i USA. Då hade rättegången blivit ogiltigförklarad och någon ny rättegång får då inte hållas. Alltså hade skurkarna leende lämnat rättegångssalen. Förmodligen också med skadestånd i miljonklassen. Så är det som tur är inte i Sverige.
Problemet med den här typen av advokater är att de i princip alltid kan få en rättegång ogiltig. Lägger man tillräckligt med pengar kan man säkert hitta några kopplingar i varje rättegång som kan ses som jäv eller liknande. Kanske är någon av nämndemännen avlägsen släkting med någon av de utredande poliserna. Eller kanske domaren gick i samma skola som någon av poliserna eller offren eller gärningsmannen. Domaren kanske åkte tåg och råkade sitta bredvid en av de polismän som utredde det fall han skall döma i. Kanske utbytte de några ord, och eftersom det inte går att bevisa exakt vad som sades, måste rättegången tas om för att vara på den säkra sidan (men tänk om samhället vore berett att betala hundratals miljoner för vara på den säkra sidan när det gäller vanliga människor som är sjuka!). Jag antar att den typen av advokater (lagvrängare) alltid väntar tills rättegången är klar innan de avslöjar sådant här. Det blir ju liksom mer effektivt då. Läsaren kan dessutom själv räkna ut ungefär vilka summor i advokatarvoden det handlar om i den här typen av rättegång. Och nu får advokaterna lika mycket till i arvoden. Det kan inte uteslutas att detta kan haft betydelse för att de väntade tills rättegången var klar innan de tog upp detta med jäv.
Vid den berömda O J Simpsonrättegången (Simpson var skådespelare och fotbollsproffs och var god för hundratals miljoner när rättegången började – idag är han utfattig och dömdes nyligen till 35 års fängelse för rån) anlitade Simpson de dyraste och skickligaste advokater som fanns att få. Och de var verkligen skickliga. De lyckades hitta en bandinspelning där en av de poliser som gjorde brottsplatsundersökningen (det handlade om ett dubbelmord) uttalade sig på ett sätt som kunde tolkas som rasism, och eftersom Simpson är svart så ledde detta i förlängningen till att han blev helt frikänd (att hitta denna bandsinspelning var utan tvekan oerhört skickligt – tänk om så skickliga jurister stod på sanningens och rättens sida i stället!). En triumf för hans advokater, eftersom bevisen mot Simpson var överväldigande. Den som ser juridik som enbart ett spel eller en lek, där det gäller att med listiga knep lura motståndaren, applåderar förstås, medan den som älskar rättvisa och rättfärdighet gråter. Lagens bokstav kanske blev tillfredsställd av domslutet men rättvisa skipades definitivt inte. På samma sätt, när det gäller grova våldsbrott i Sverige, så skipas rättvisa alltför sällan (speciellt när vanliga människor är offren). Vi skryter ju gärna om hur humana vi är. Vad är det för humant i att mördare och våldsverkare nästan inte får något straff alls (som i Kortedala och vid mordet på Riccardo). Jag ser inget humant alls i detta. Det enda jag ser är ett samhälle som ställer sig på mördares och våldsmäns sida mot offren och deras anhöriga. Det enda jag ser är ONDSKA!
Begreppet rättvisa tycks idag vara lika ute som begreppet vishet. Kanske hör detta ihop, så att i ett samhälle, där visheten står högt i kurs, så skipas också rättvisa och vice versa!
