[När jag i den följande texten diskuterar invandrare så avser jag inte invandrare från länder i Sydostasien som Japan, Kina, Korea, Filippinerna etc, eller invandrare från Västeuropa eller Nord- respektive Sydamerika. Dessa försörjer sig i allmänhet själva, betalar skatt, har i snitt lägre brottslighet än genomsnittet i vårt land och är i allmänhet en tillgång. De problematiska invandrargrupperna (som är groteskt överrepresenterade när det gäller rån och våldtäkter och våldsbrott och som till stora delar måste försörjas genom samhället) är framför allt de som kommer från MENA, vilket står för Mellanöstern, Nordafrika plus Somalia samt vissa grupper från Balkan, t ex romer från Rumänien. Självklart säger då godhetens självutnämnda företrädare i vårt land, att så kan man inte generalisera människor. Mitt svar är, ”Det kan man visst! Det är både meningsfullt och nödvändigt, när vi skall ta ställning till vilka grupper av människor vi skall släppa in i vårt land! Det är vi (svenska folket – inte våra politiker eller journalister) som bestämmer vilka vi skall släppa in, och vi skall inte släppa in grupper som på sikt riskerar att förstöra Sverige!” Ett land kan klara av en liten minoritet av problematiska, etniska grupper, men när dessa blir dominerande närmar sig undergången.]
Under en av de många revolutionerna i Frankrike i början av 1800-talet grävde pöbeln upp filosofen Voltaires lik och skändade hans kropp och släpade omkring den på gatorna (tänk vad kul de måste haft!). Detta verkar inte speciellt logiskt med tanke på att Voltaire knappast kunde förknippas med den rojalistiska makt som folket gjorde uppror mot. Nåja, pöbelhopar är ju sällan logiska.
Nils Ferlin har skrivit en insiktsfull dikt som handlar om just denna händelse. I dikten, som heter "Uppriktigt", låter Ferlin en ur pöbeln tala:
Jag var en av demFrån vänsterhåll har upploppen i Husby etc, precis som upploppen i London och andra brittiska städer för ett par år sedan, förklarats med att människor i dessa områden är förtrycka och fattiga och arbetslösa och inte har några andra möjligheter att uttrycka sin frustration än genom att tända eld på ”stan” och misshandla människor. Ja vissa politiskt korrekta vänsterpersoner har visat så stor förståelse för det våld som använts att de framställt upprorsmakarna som modiga revolutionärer, vilka försöker skapa ett bättre samhälle. Och att vi egentligen borde vara tacksamma mot dessa moderna Robin Hoods.
som - en natt i maj 1814 -
stormade Panthéon
och kastade Voltaires benknotor på avstjälpningsplatsen
vid Barrière de la Gare.
Det gjorde jag inte för kyrkans skull
eller för Frankrikes
utan bara för det
att jag tyckte
det var så helvetes roligt.
Personligen är jag nog mer inne på Ferlins tolkning. ”Jag gjorde det inte för mänsklighetens/godhetens/samhällets/barnens/kärlekens/… skull, utan bara för det att jag tyckte det var så helvetes roligt (ursäkta uttrycket, men det är ju så Ferlin skriver och jag kan ju inte ändra i hans dikter – att i stället skriva ”h-vetes roligt” känns som ganska falskt, eftersom alla ändå vet vad som menas). En del krönikörer har faktiskt gjort en Ferlinsk tolkning av kravallerna i London och Husby (läs t ex följande krönika av Johan Hakelius – mannen som inte vet vad politisk korrekthet är – i tidningen Affärsvärlden den 13/9 2012 med rubriken ”Historien som försvann)".
När det gäller kravallerna i London har flera skribenter (inklusive talesmän för brittisk polis) påpekat att det fanns ett tydligt system i skadegörelsen. Butiker som sålde eftertraktad elektronik (iPhones och andra smart phones, datorer, musikmaskiner etc), dyra träningsskor och liknande, råkade betydligt oftare ut för skadegörelse och plundring (i Hakelius krönika kallas detta för ”shopping med våld”). Intervjuer har också visat att många av de inblandade i själva verket tyckte att det var jätteskoj med lite kravaller. ”Äntligen händer det något”.
Det finns stora likheter mellan kravallerna i London och i Husby. För det första spreds i båda fallen oroligheterna till andra områden. För det andra utlöstes de av påstådd polisbrutalitet. I London sköts en person ihjäl av polisen och samma sak i Stockholm. Och detta uppgavs vara motivet till kravallerna (både av de som deltog och de välvilliga medlemmarna av Godhetskören). Man ville hämnas på polisen och samhället. Ryktet förtäljde att båda de skjutna personerna var helt oskyldiga, medan senare uppgifter har visat att det inte riktigt var så enkelt. Den person som sköts ihjäl i Husby angrep polisen med kniv och befann sig bara på någon meters avstånd när polisen i nödvärn sköt honom. Avsikten var inte att döda, men i ett sådant läge hinner man inte sikta så noga. Det handlar om att rädda sitt liv. Och i ett sådant läge skjuter man inte i benet utan i kroppen, för att få omedelbart stopp på attacken (man skjuter mot den kroppsdel som är lättast att träffa och där man får störst effekt). Visst, det är alltid tragiskt när en person dör, men hade inte polismannen i fråga skjutit, hade kanske i stället polismannen dött. Och får jag välja föredrar jag att skurken dör, om nu någon nödvändigtvis måste dö. Beträffande den skjutne mannen i London, så framställdes han till en början som en vanlig skötsam flerbarnsfar och inget mer. Senare har det dock framkommit att han visserligen hade barn, men att han var en känd gängmedlem och en riktig skurk. Och som dessutom var beväpnad med en pistol.
Det tycks som att dessa två händelser kom som en skänk från ovan (eller kanske från Underjorden), eftersom de gav ligisterna ett skäl till att börja ”stjäla, slakta och förgöra” (som Jesus uttrycker det). Ungefär som att en berusad person med dåligt ölsinne, som är ute efter att slåss, hela tiden söker skäl till att få slå ner någon. Och förr eller senare hittar han ett skäl. Tro mig, jag har råkat ut för sådana när jag jobbade till sjöss. Det är absolut omöjligt att med lämpor och undfallenhet blidka en sådan person. Därför är det är lika bra att slå ner dem direkt, så är det gjort, för det slutar ändå med slagsmål hur diplomatisk man än försöker vara.
Det finns tre aspekter av Husbykravallerna som jag tänker ta upp. Den första diskuterar jag i föreliggande artikel och de två andra i kommande artiklar.
1. Den första aspekten handlar om hur man från vänsterhåll försöker bortförklara och rättfärdiga pöbelns brottsliga handlingar.
Vänstern säger sig strida för de fattiga och utelämnade. De som ingenting har. Den säger sig stå för jämlikhet och påstår sig vilja skapa en bättre värld full av empati och omsorg om alla människor. Men varför måste detta innebära att man hatar så mycket? Man hatar kristna, hatar Israel, hatar familjen, hatar sitt eget land och vill riva ner sin egen kultur? Och varför vill man påtvinga människor sina åsikter, samtidigt som man säger sig stå för frihet och broderskap? Jag är ingen vän av den vulgärkapitalism vi ser idag, med vidriga rövardirektörer som skor sig genom att plundra företag och berikar sig själva genom oskäliga (och oftast oförtjänta) bonusar och optioner, utan att ta ansvar för någonting (vilket jag diskuterar i flera olika artiklar på min blogg och hemsida).
Borde man inte kunna arbeta för ett rättvist samhälle utan att hata så mycket och utan att ljuga så mycket och utan att förtrycka det fria ordet (lögnen tycks gå hand i hand med vänstern – man ljuger om kristna, man ljuger om Israel och mängder av andra saker – inte heller verkar man gilla yttrandefrihet, dvs denna innebär i vänsterns version rätten att yttra och publicera vänsteråsikter medan alla andra åsikter skall beläggas med munkavle, exemplen på detta är legio)?
Samma sak gäller feminismen. Jag anser också att kvinnor skall ha lika mycket betalt som män för samma arbete. Jag anser att alla människor skall behandlas lika inför lagen och skall ges samma möjligheter när det gäller utbildning, yrkesval etc (vilket inte betyder att alla skall ha det lika bra – den som väljer att strunta i utbildning och struntar i att söka jobb eller missköter sitt arbete, och super upp sina pengar, skall inte ha samma levnadsstandard som den som utbildar sig, arbetar hårt och ansvarsfullt och sparar – inte heller betyder det att alla skall kunna bli allting, t ex att blinda skall kunna bli piloter eller förståndshandikappade bli professorer i algebraisk topologi). Men varför måste kampen för kvinnors rättigheter (som jag alltså i princip stöder) leda till att man hatar män och överhuvudtaget hatar så mycket (precis som vänstern)? Och varför måste detta leda till att man försöker skapa en totalt absurd världsbild, där man bl a påstår att inga kön existerar och att mannen per definition är en kvinnomisshandlare (en åsikt som Eva Lundgren, tidigare professor i genus”vetenskap” vid Uppsala Universitet, framfört).
Könen är i det feministiska perspektivet bara en social konstruktion – men då måste man fråga sig om drottningen, drönarna och arbetarna i bikupan också är en social konstruktion, och vem som i så fall ligger bakom denna (mig veterligt finns inga högerkristna bin, och vem skulle annars kunna hitta på något så idiotiskt som kön). Vissa feminister har till och med uttryckt åsikten att männen borde utrotas (förhoppningsvis är den senare kategorin inte i majoritet bland feministerna). Feminismen framstår dessutom som direkt kvinnofientlig med tanke på att man endast tycks acceptera kvinnor som inte går att skilja från män (kvinnor som t ex vill vara hemma med sina barn föraktas och hånas). Kunde man inte stå upp för jämlikhet mellan könen utan allt detta hatande och utan alla dessa sjuka ideologiska idiotier (som det faktiskt är). När vi om 100 år sitter inne med historiens facit, är jag övertygad om att man kommer att hånskratta åt dagens vulgärfeminism.
Det intressanta är hur nära lierade feminismen och marxismen är. Båda är ateistiska, gudshatande ideologier. Båda hatar Israel, kristna, USA, den västerländska kulturen, familjen och moral. Inte heller tycks de ha speciellt mycket till övers för de vanliga människor, som de säger sig representera, och deras intressen. Precis när jag skriver detta (9/7 2013) dök det upp en krönika av Maria Schottenius på DN:s mobila hemsida (konstigt nog har jag inte hittat den på den vanliga hemsidan) med rubrik "Hur kunde de som gillade Abba betraktas som klassförrädare?” Schottenius skriver bl a:
Kan någon förklara för mig varför vänsterrörelserna, som förväntas stå på folkets sida, alltid bekämpat den populära kulturen? Den musik som folk har gillat, de melodier som gått hem i de breda lagren, har varit ett starkt hatobjekt för vänstern. På vilket sätt kunde de som gillade Abba betraktas som klassförrädare? Och hur tänkte man få i gång massorna om man uttryckligen stod i konflikt med den folkliga smaken?Både Agneta Fältskog och Benny Andersson hade en enkel arbetarbakgrund (beträffande de två övriga ABBA-medlemmarna Frida och Björn vet jag inte), men jag antar att vänstern betraktar dem som klassförrädare. Som sagt, vänstern tycks vara emot det mesta som vanliga människor gillar.
Lika intressant att notera är hur nära lierade feminismen och marxismen samtidigt är med islam, som ju egentligen är deras absoluta, ideologiska motsats. Jag har aldrig någonsin hört Gudrun Schyman eller någon annan av feminismens talespersoner, med en röst vibrerande av återhållen vrede och avsky, anklaga islam för kvinnoförtryck. Inte heller har jag hört någon företrädare för de olika vänstergrupperna med ett enda ord kritisera religionen islam (ja de kritiserar inte ens islamisterna), utan tvärtom så framställer man islam som det mest underbara som någonsin drabbat mänskligheten – frihetens, kärlekens och fredens och förnuftets religion (vilket ju också bevisas genom de länder där islam dominerar, eller hur?). Samtidigt har man bara hat till övers för den kristna världsbilden och ser inget, noll, nichts positivt med kristendomen. Vänsterns företrädare (och feministerna) går sida vid sida med hårdföra islamister under demonstrationer mot Israel och USA (och ju mer åt vänster man är desto närmare islam verkar man stå – trots att det borde vara tvärtom). Det tycks, för mig i alla fall, som att både marxismen och feminismen hårdflörtar med Ondskan.
Marxister och feminister har ivrigt försvarat pöbelhoparna i Husby och London. Trots att dessa pöbelhopar misshandlat (och i London även mördat) vanliga människor, som bor i deras eget bostadsområde, och plundrat och bränt bilar som tillhört deras egna grannar. Det låter inte speciellt RobinHoodlikt tycker jag. Och varför kastar man sten på brandmän och ambulanspersonal? Det låter inte heller speciellt RobinHoodlikt. Det låter snarare som ren och skär och djävulsk ondska!!! Det tycks som att man helt enkelt haft jättekul och fått utlopp för sin inneboende ondska.
Man kan sannerligen fråga sig varför vänstern och feminismen försvarar att man bränner sina grannars bilar och kastar sten på brandmän och ambulansmän? Fast egentligen är svaret ganska uppenbart. Vänsterns och feminismens dogmatik, som är identisk med pöbelhoparnas dogmatik, kan sammanfattas kortfattat i, ”Ned med allt! Riv ner! Förstör! Hata! Förtryck! Förakta! Plåga! Terrorisera! Skräm! Makt! Tvinga! Hindra det fria ordet!” Den sympati dessa två grupperingar uttrycker för bl a islam talar dessvärre inte gott för vare sig för dem själva eller för islam. Observera, islam var i Nazityskland en särskilt gynnad religion och Himmler satte upp två muslimska SS-bataljoner (som begick grova krigsförbrytelser). Hitler uttryckte stor beundran för islam samtidigt som han enbart hyste förakt för den kristna tron. Jag kommer att tänka på talesättet; ”Säg mig vilka dina vänner är, så skall jag säga dig vem du är!” Jag ber att få återkomma till detta i en senare artikel.
(Obs! Innan du kritiserar det jag skriver – läs alla tre delarna i denna serie, annars blir din kritik meningslös.)
