Jaha, här sitter jag framför datorn och tänker skriva några rader.
Först vill jag kommentera stängningen av Lundsbergs internatskola. För mig framstår detta som ytterst märkligt av flera skäl, och man anar här, vilket flera debattörer också påpekat, ett klasshat riktat mot den s k överklassen.
Jag tänker inte här diskutera själva nollningsbegreppet. Personligen är jag inte någon större vän av nollningar, men precis som så mycket annat så är nollning i sig ett neutralt begrepp. Det kan göras så att det är spännande och fungerar som ett kitt som binder eleverna samman, men det kan också göras kränkande och sadistiskt. Jag har själv gått tre år på internatskola (bl a ett år på Solbacka, numera nedlagd, men var tidigare en liknande skola som Lundsberg med ungefär samma elevurval) så jag vet vad jag talar om.
Att det finns en överklass råder nog ingen tvekan om. Frågan är bara vilka som tillhör den. Rövardirektörerna, som jag inte har mycket till övers för, utgör en form av överklass. Politiker en annan och kultur”eliten” en tredje. Grevar och baroner och kungligheter, som utgjorde den ursprungliga överklassen, har idag varken speciellt mycket inflytande eller pengar. Huruvida någon av dessa grupper är överrepresenterade på Lundsberg vet jag inte. Många av ungdomarna där är barn till föräldrar med utlandsarbete, där en internatskola kan vara en praktisk lösning. Sedan anses det säkert fint att gå på Lundsberg, och föräldrar som själva varit elever där, kanske vill att deras barn också skall gå där, vilket i så fall skulle tyda på att föräldrarna själva inte for speciellt illa under sin skoltid på Lundsberg. Hur som helst så uppfattas Lundsberg av många människor som en överklasskola (där ”överklass” blir ett odefinierat begrepp som står för mycket av det man tycker illa om), och eftersom journalister (och de som arbetar på Skolverk och Skolinspektion) ofta har en dragning åt vänster, så gottar de sig nu i att överklassens barn fått slinka hem med svansen mellan benen.
Självklart är det oförsvarbart att det förekommer nollning, där elever bränns med strykjärn och liknande. Men att stänga hela skolan på grund av att en handfull elever går över gränsen är ingenting annat än kollektiv bestraffning. Tidningarna har visat bilder på ledsna och även gråtande elever som nu måste söka sig en annan skola. Skolinspektionen säger sig vilja värna om eleverna genom sitt beslut. Men eleverna i gemen vill inte att skolan skall stängas. Det kallas björntjänst.
Det har då och då förekommit kollektiva bestraffningar i svenska skolor. Kanske har man stoppat någon förmån eleverna haft på grund av att vissa elever missbrukat detta. Sådana bestraffningar fördöms alltid av både Skolverket (förr) och Skolinspektionen (vilket numera är tillsynsmyndigheten för svenska skolor) och av våra media. Men plötsligt, när det gäller Lundsberg, så är kollektiv bestraffning av samtliga elever inte bara på sin plats, utan till och med något lovvärt, det minsta man kan begära. Någon ledarskribent på tidningen Arbetaren (tror jag det var) såg lika nöjd ut som en katt som just ätit upp kanariefågeln, när han igår i TV deklarerade hur rätt och riktigt och moraliskt det var att stänga Lundsberg. Han hoppades dessutom att skolan aldrig skulle öppna igen, eftersom den var en ”feodal relikt” (så talar den som läst många hyllmeter marxistisk litteratur). Huruvida han ansåg att skolans elever och personal skulle arkebuseras i tidningen Arbetarens källarlokal framgick inte (det var ju så Tjekan, efter ryska revolutionen, förintade överklassen i Sovjet – även barn sköts – hurra, hurra för marxismen!).
Dessutom, om man skulle stänga alla skolar i Sverige, där elever kränks, misshandlas, hotas, våldtas etc, ja då skulle var och varannan skola stängas. Att bli kränkt, mobbad och hotad är vardagsmat för många elever, som upplever skolan som ett helvete. Flickor som regelbundet kallas ”hora” och där killarna tafsar både här och där, är inget ovanligt alls. Men då talas det inte om stängning. Inte ens om eleverna själva anmäler skolan. Kanske blir det en inspektion och sedan nöjer man sig med att skolan skriver en gullig saga som kallas ”Sagan om handlingsplanen”. Där kan man t ex läsa, ”Skolan motsätter sig kraftfullt varje form av mobbning. Den skall vara en säker plats för elever. Ingen skall behöva känna sig hotad eller mobbad.” Och därmed upphör all mobbning, omedelbart, eller hur? Tänkt vilken makt ordet har!
Jamen, säger någon, att Lundsberg stängdes berodde inte enbart på just den aktuella händelsen med strykjärnen, utan på att man under lång tid fått kritik för nollningsprocedurerna och andra former av kamratförtryck, och att man inte haft någon välformulerad handlingsplan för hur man skall komma till rätta med problemen, och att man dessutom intet agerat kraftfullt mot avarterna.
Men samma kritik skulle kunna riktas mot många, många skolor i vårt avlånga land. Mobbningen fortsätter, könsorden fortsätter att hagla, hoten fortsätter och den välformulerade handlingsplan, som man förvisso har, är ungefär lika konkret som ett tal av Annie Lööf, dvs en orgie i vackra ord, inneord, floskler.
Visst kan man rikta kritik mot Lundsberg. Men den skall inte gå ut över eleverna. I ett rättssamhälle skall de skyldiga straffas. Det hade kanske varit rimligt att Skolverket ställde vissa villkor, t ex att rektorn skulle avgå, för att skolan skulle få fortsätta och att de skyldiga eleverna skulle relegeras. Som det nu är så har Skolinspektionen åsamkat merparten av eleverna, som inte har gjort något fel, lidande och besvär. De elever som Skolinspektionen säger sig värna om.
Och så tänkte jag sluta min artikel här, men jag misstänker att läsaren då skulle bli helt chockad över en så kort artikel. Förmodligen skulle läsaren börja oroa sig över att jag kanske är allvarligt sjuk, och eftersom jag inte vill oroa mina läsare i onödan så är det bäst att jag tar en punkt till på min lista.
När jag var i Stockholm för någon vecka sedan så bläddrade jag i vanlig ordning, när jag satt på tåget, i tidningen Metro (23/8 2012) och hittade en artikel med rubriken ”Vi trodde inte det kunde sluta så här” (sid 04). Där kunde man läsa om vänsterpolitikern Abdirahim Hassan som mördades i Somalia för ett par veckor sedan (en annan vänsterpartist skadades vid dådet). Islamistgruppen al-Shabaab tros ligga bakom dådet. I artikeln fanns en bild på Abdirahim och i bildtexten läser vi ”Han älskade sitt hemland och kämpade för folkets rättigheter, säger Ilyas Hassan, 21, om sin bror Abdirahim…”
Det jag tänkte kommentera är bildtextens ”Han älskade sitt hemland och kämpade för folkets rättigheter…” Underbart! Jag har den största respekt för detta. Men det intressanta är att så kan man inte skriva om en etnisk svensk. ”Han älskade sitt hemland (dvs Sverige)” blir då ekvivalent med ”Han var en vidrig rasist som hatade alla utom blåögda, blonda svenskar…” (vad nu svensk har med blåa ögon att göra – själv är jag brunögd).
Vad kommer det sig, att när en invandrare, eller någon icke-svensk, älskar sitt hemland, ja då ses detta som en fin egenskap, men när en etnisk svensk älskar sitt eget land, då ses detta som rasism av värsta slag? Varför har alla andra folk rätt att älska sina länder och vara stolta över sitt ursprung, men inte svenskar. Svenskarna skall bara gå omkring och skämmas. Allt som är bra här i Sverige har vi fått från andra, och framför allt då från islam (vetenskap, matematik, musik, maträtter och jag vet inte vad), och allt som är dåligt och ondskefullt har vi själva tänkt ut (slaveriet, kolonisationen av andra länder etc, etc). Som om inte alla andra folk också haft slavar och erövrat andra länder. Och som inte alla andra folk också påverkats av intryck utifrån. Nåja, detta diskuterar jag i detalj på annan plats (läs t ex här för en ingående diskussion om slaveriet.
Abdirahims bror säger, ”Han älskade sitt hemland…”, vilket uppenbarligen syftar på Somalia. Detta visar på ett ytterligare problem. Jag hyser, som sagt, den största respekt för en somalier som älskar sitt hemland Somalia. Absolut! Men det visar också på problemet med det mångkulturella samhället. Ett land behöver något som enar dess folk, någonting gemensamt. Annars kommer landet på sikt att falla sönder eller hamna i inbördeskrig, som antingen pågår lågintensivt i generationer (t ex Libanon för 20 år sedan), eller där någon grupp tar makten (t ex Hizbollah i dagens Libanon) och sedan förtrycker de andra, tills någon annan grupp tar makten etc, etc…
Förvisso kan man både tycka om Sverige och Somalia, precis som att man kan ha två fruar eller två män. Men det leder ändå till att man blir kluven och inte sätter det land man bor i främst. Och precis som att en kvinna eller man har rätt att kräva att hens partner sätter hen framför alla andra kvän (här försöker jag vara modern och använder "hen" plus att jag myntar ett motsvarande ord för kvinnor/män – "kvän" – Wow, det blir full poäng i politisk korrekthet!), så anser jag att ett land har rätt att kräva av sina medborgare att de sätter detta land före alla andra länder. Vilket inte behöver betyda att man inte är beredd att hjälpa andra, mindre lyckligt lottade länder. Tvärtom, ett land med ett folk som drar åt ungefär samma håll, kommer att i högre grad kunna hjälpa fattiga, utsatta människor, än ett land, vars befolkning är splittrad i grupper som kanske till och med hatar varandra.
Tack för idag! Och ha en skön helg!
