En av vår tids mest kända ateister har utan tvekan varit den brittisk-amerikanske journalisten och författaren Christopher Hitchens (död i cancer 2011). Han har, förutom att han skrivit ett stort antal böcker, också varit flitigt förekommande i debatter, och var något av en kändis i England och USA. Hitchens hade en betydligt mer sympatisk framtoning än Richard Dawkins (som har en ganska obehaglig utstrålning när han debatterar), eftersom den förstnämndes inlägg ofta var humoristiska. Han var utan tvekan en duktig debattör, men av den typ som jag inte har mycket till övers för, eftersom inläggen förvisso ofta var fyndiga och välformulerade, men mer handlade om att vrida och vända på orden och använda semantiska knep än att på allvar försöka närma sig den sanning som trots allt finns. För mig förkroppsligade han retorikens mörka baksida, där retorik blivit ”konsten att vinna en diskussion fast man har fel”. Christopher Hitchens brukade kalla de tre stora monoteistiska religionerna judendom-kristendom-islam för ”ondskans axel” (man får väl ändå vara glad att han i alla fall räknade in islam där också – de flesta ateister uttrycker sällan någon kritik mot andra religioner än den kristna). Enligt Hitchens var dessa tre religioner roten till allt ont i världen. Han var också oerhört kritisk till Moder Théresa. Och trots att han hade judisk bakgrund så var han emot staten Israel och tog kraftfullt avstånd från sionismen. Kort sagt så stod han för allt som jag inte står för.
Christopher Hitchens har jag känt till sedan lång tid tillbaka, och läst om och hört honom många gånger. Det jag inte visste var att han har en bror, Peter Hitchens, som också är känd och som också är journalist.
Jag har läst lite på Wikipedia om båda bröderna och det är ganska intressant att se hur de utvecklades åt helt olika håll. Båda var i sin ungdom marxister och ateister. Så småningom drog de åt var sitt håll. Peter blev kristen och alltmer konservativ. Han är precis som jag emot globalisering och för dödsstraff (jo, jag vet precis vad du tänker nu, men du tänker fel – jag talar inte om dödsstraff för misshandlade kvinnor, som efter åratal av misshandel till slut sticker kökskniven i sitt kräk till karl när han hotar att döda barnen – det jag tänker på är t ex den person som 1989 kidnappade 10-åriga Helén Nilsson i Hörby och höll henne fången i en källare i nästan en vecka, där han våldtog och torterade henne och sedan slog ihjäl henne och dumpade kroppen i en svart sopsäck plus att han också hann med att mörda en vuxen kvinna innan han åkte fast). Peter Hitchens har fått oerhört mycket kritik i England för att han inte velat böja sig för den politiska korrekthetens vindar, vilka även blåser i England. Men rakryggad har han stått på sig och varken gjort pudlar eller hukat sig. Han har försvarat sin kristna tro och sina konservativa åsikter. Och han har också mött sin bror i ett antal debatter, både inför publik och skriftligt. Brödernas olika åsikter ledde till att de bröt med varandra, men tydligen försonades de igen innan Christopher dog.
Peter Hitchens är en man värd all respekt, i mina ögon i alla fall (den som vill ha fler detaljer om bröderna Hitchens rekommenderas att läsa på Wikipedia, företrädesvis engelska Wikipedia, vilken som vanligt innehåller mycket mer information än den svenska versionen). Givetvis respekterar jag också Christopher Hitchens. Han hade all rätt att ha de åsikter han hade och all rätt att stå upp för dem, vilket han gjorde. Skillnaden är att det idag knappast krävs något mod för att offentligt stå upp för ateism och att vara negativ till Israel. Dessa ståndpunkter ingår ju i den politiskt korrekta Godhetskörens påbjudna åsiktspaket och ger per automatik tillgång till alla mediakanaler, plus att man får alla applåder och hyllningar.
Jag kan inte låta bli att reflektera över de två bröderna Hitchens. Ofta påstås, från ateistiskt håll, att människor som tror på Gud är mindre intelligenta, har lägre utbildning och/eller har mindre personlig integritet än ateister. Eller också att gudstron är ett arv från hemmet, dvs från påverkan under barndomen. Christopher och Peter Hitchens visar, tycker jag i alla fall, att detta knappast kan stämma. Bröderna var förmodligen ungefär lika intelligenta. De hade i stort sett samma uppväxt (de växte ju upp i samma hem och åldersskillnaden var bara 2 år). De hade med all sannolikhet ungefär samma bakgrund när det gäller utbildning (båda var ju journalister) och allmänbildning. Och de hade från början ungefär samma världsbild – marxism och ateism. Och ändå utvecklades de åt helt olika håll. Den ene blev radikal ateist och den andra blev varmt troende kristen. Detta antyder att det är helt andra faktorer än intelligens och uppväxt och utbildning som avgör om man blir kristen eller ej.En av mina läsare tipsade mig nyligen om en artikel den 17/8 2014 i den brittiska tidningen Daily Mail, skriven av Peter Hitchens (det var på så sätt jag fick höra talas om honom). Den handlar om många saker, bl a hur Överhuset i England har förändrats under 1900-talet. I England har man nämligen två parallella parlament; Överhuset (House of Lords) och Underhuset (House of Commons). Tidigare valdes man inte till Överhuset utan platsen där var ärftlig. Om man hade titeln Lord, hade man automatiskt en stol i Överhuset. Underhuset fungerar och fungerade ungefär som i Sverige, dvs medlemmarna tillsätts genom val.
Givetvis är det lätt att förfasa sig över en så antik och odemokratisk relik som Överhuset, där platserna ärvs. Men det fanns faktiskt en god och förnuftig tanke bakom detta. Eftersom medlemmarna där inte behövde behaga någon eller muta någon (med t ex orealistiska vallöften eller pengar) och inte hade någon partipiska eller annan ideologisk piska över sig, och inte var möjliga att rösta bort, kunde de ärligt stå för sina åsikter. De var så att säga inte påverkbara vare sig genom lock eller pock. Detta gjorde att Överhusets medlemmar (i bästa fall) hade en integritet som inte var möjlig att ha om man satt i Underhuset (böjer man sig inte under t ex partipiskan, åker man ju ut i nästa val). Givetvis fanns det medlemmar i Överhuset som var ganska korkade och okunniga och som kanske också lät sig mutas. Men alla system har svagheter, och för övrigt finns precis samma problem och risker i ett demokratiskt valt parlament (där korruption också kan vara utbrett, och jag talar då inte bara om ekonomisk korruption utan också om ideologisk sådan). Generellt så var medlemmarna i Överhuset äldre än i Underhuset och de var oftast mer konservativa. Detta gjorde det svårare för politikerna att ändra på saker och ting, eftersom man måste få igenom sina förslag i båda Husen. Men det garanterade också mer kontinuitet och att nya förslag blev mer genomtänkta och utprovade innan de implementerades. Risken för ogenomtänkta förändringar, baserade på ideologi eller politiska vindkast, minskade på så sätt.
USA har också två parlament, Senaten och Kongressen, vilket är modellerat efter det brittiska systemet.
Sverige hade tidigare ett liknande system. Ända fram till 1971 hade vi ett s k tvåkammarsystem. De två parlamenten (riksdagarna) kallades Första Kammaren och Andra Kammaren. Första kammaren svarade lite grand mot Överhuset i England, fast ledamöterna valdes in. Val till Andra Kammaren skedde vart tredje år och till Första Kammaren vart sjätte år (eftersom man satt längre där kunde man också arbeta mer långsiktigt). För att ett förslag skulle gå igenom krävdes att det godkändes i båda kamrarna. De två kamrarna delade lika på makten och den ena Kammaren kunde genom ett veto blockera ett beslut som tagits i den andra Kammaren. Även här var tanken att landet skulle få en bättre kontinuitet och att alltför tvära och ogenomtänkta (och kanske för landet skadliga) kursändringar skulle förhindras.
Att tvåkammarssystemet avskaffades 1971 är symptomatiskt. 1968 skedde de stora studentupproren i Europa och Europas nedmontering påbörjades. Palme var en av de drivande krafterna i Sverige (i mina ögon var han en farlig manipulatör och har förstört Sverige mer än kanske någon annan person i modern tid). För att få igenom det moderna projektet i Sverige insåg Palme och hans likar (Alva Myrdal var förmodligen den allra värsta av dem, hon betydde med all sannolikhet lika mycket som Palme när det gällde att förstöra vårt land) att man måste börja med att avskaffa tvåkammarsystemet. En helt politiskt korrekt, men för vårt land ack så ödesdiger, slutsats. En viktig del av detta projekt, ja till och med en förutsättning, var att förändra skolan för att skapa den nya, socialistiska människan. Den gamla skolan, som bidragit till att skapa Sveriges välstånd gick ut på att överföra tidigare generationers kunskaper (både allmänbildning och praktiska och teoretiska kunskaper) till nästa generation, plus att den skulle ge unga människor en god karaktär (ansvar, ärlighet, sanning, rättvisa, mod, trofasthet mm). Den nya skolan skulle visserligen också överföra kunskaper, men nu skulle kunskaperna också förmedla ett ideologiskt perspektiv, ja de skulle tjäna ideologin (en av biologiämnets viktigaste uppgifter blev nu att genom evolutionsundervisningen få de kristna eleverna att tappa sin tro och på sikt göra Sverige till ett ateistiskt land). Som Palme uttryckte det, så skulle skolan vara en ”spjutspets mot framtiden” (och framtiden definierades givetvis av Palme och gänget kring honom). Eleverna skulle bli goda socialister och helst också ateister, och detta skulle skolan verka för på olika sätt. Enligt Alva Myrdal så skulle lärarna inte längre vara kunskapsförmedlare utan handledare och inspiratörer. Det utsades klart och tydligt att lärarna egentligen inte behövde ha mer kunskaper än eleverna. I så fall fanns ju risken att de förtryckte eleverna med sina överlägsna kunskaper (exakt så uttryckte man sig faktiskt!). Sviterna av dessa hjärndöda tankegångar lider vi fortfarande av.
Grundskolan, kom att bli en nationell katastrof, vars konsekvenser vi fortfarande lider under. När man hör Socialdemokraternas talesman i skolfrågor, Ibrahim Baylan, skylla svenska skolans problem helt och hållet på Alliansen, ja då tappar man all respekt för politiker. Åtminstone om man känner till hela bakgrunden. Jag har ju av och till arbetat som lärare ända sedan 1962 och med egna ögon kunnat följa utvecklingen, som kan sammanfattas i en klatschig slogan, ”Från utbildning till inbillning”. Elaka tungor brukade för övrigt säga att Ingvar Carlssons valspråk, när han var socialdemokratisk utbildningsminister, var ”Mot bättre vetande!”.
Den katastrofala omdaningen av skolan hade förmodligen inte kunna ske om vi hade haft kvar det gamla tvåkammarsystemet. Visserligen kom den nya skolan 1969, två år innan tvåkammarsystemet avskaffades, men med all sannolikhet hade detta system i praktiken upphört att fungera redan då. Även många andra förändringar (fri abort, avskaffande av värnplikt etc, etc) hade nog inte blivit som de blev, om vi fortfarande haft ett tvåkammarsystem. Avskaffandet av detta system möjliggjorde nedmonteringen av landet Sverige. Och det visste Palme. Han var utan tvekan intelligent. Tyvärr var hans agenda ödesdiger för Sveriges framtid.
Och det är ju precis detta som är problemet. Det är därför vi idag har politiker som inte har några åsikter alls. Idag ser man ytterst få människor som sticker ut. Alla är en i mängden, och alla tycker som mängden, och förfasar sig över den som inte underordnar sig. Så går det när man ersätter objektiva kunskaper och förutsättningslöst sanningssökande med ideologins slutna och statiska åsiktspaket. Så gott som alla politiker (undantag finns och har funnits – Göran Persson var ett sådant undantag och Jimmy Åkesson är ett sådant undantag) är livrädda för att säga något som gör att de får media på sig. De slickar hit och bugar dit, och kryper och ljuger och slingrar sig, och gör pudlar om och när de avslöjas med att ha otillåtna åsikter, och skutan Sverige, våldtagen av den politiska korrekthetens gissel, kontrollerat av hjärndöd vänsterideologi, fortsätter framåt, utan vare sig karta och kompass, mot katastrofen som väntar.
Ovanstående ger jag som en bakgrund till Peter Hitchens artikel. Jag tycker den är mycket bra skriven, relevant och viktig och har därför översatt valda delar. Hitchens kommer också lite grand in på detta med invandring och ett lands kultur och språk och identitet (Läs originalartikeln här)
Avskaffa Överhuset och bli av med alla kryp och tvivelaktiga givare.Hitchens avslutar med:
Av Peter Hitchens
Låt oss avskaffa Överhuset. Jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men när fakta förändras så förändrar jag mitt tänkande. Och det har förändrats.
Före Blair-revolutionen var Överhuset fullt av oberoende själar, som inte var skyldiga någon någonting, som inte kunde påverkas av Downing Street. Det fanns ingen logik i detta, som ofta är fallet i vårt land, men det fungerade.
Överhuset var en sådan bra tanke att till och med revolutionärer brukade vara avundsjuka på den. Fram till 1913 var Senaten i USA modellerad efter det brittiska Överhuset – och dess medlemmar valdes därför inte. Jag kan inte se några tecken på att Amerika har blivit bättre styrt sedan man började välja senatorer. Och jag kan se mängder av tecken på att Storbritannien har styrts sämre sedan Blairiterna tog över landet.
Nu verkar det som att man endast kan komma in i Överhuset efter att man krupit för de stora partierna, eller efter att ha skänkt dem högar av kontanter, eller båda dessa saker på en och samma gång. Det är givetvis bara en tillfällighet, naturligtvis, att krypare och donatorer blir adlade, men så är det.
Som det nu är så är Överhuset en värdelös och ganska skamlig relik, fyllt till brädden med exakt den sorts människor som inte borde ha någonting alls med makt att göra.
Jag avskyr det hela, eftersom jag minns hur det en gång var. Jag kan också erinra mig allt spott och spe jag fick ta emot, när jag varnade för att förändringen skulle göra saker och ting värre, och för att jag försvarade det gamla, ärftliga systemet.
Jag är ganska säker på att nästa Regering kommer att sopa Överhuset åt sidan och ersätta det med en vald senat. Såvida vi inte enas om att påtvinga dem en bättre idé, så kommer detta inte att innebära någon positiv förändring.
Eftersom en sådan senat kommer att utses av de stora partierna, och gissa vad slags människor som kommer att stå högst upp på deras listor – jamen självklart, donatorer och krypare, naturligtvis.
Precis som i Underhuset, kommer vi att presenteras med intetsägande, lydiga, i förväg utvalda kandidater och uppmanas att godkänna dessa i val, som avgörs av stora summor pengar och dominerande media, där människor med integritet inte har en chans.
De valda ombuden kommer sedan att göra vad Regeringen befaller dem att göra, i utbyte mot inkomster och betalda utgifter i en skala som de flesta människor inte ens kan drömma om. Detta är vad vi i vårt land kallar ’demokrati’.
Det bästa vi kunde göra vore att ta tillbaka det gamla ärftliga systemet, men våra media och de politiska klasserna är alltför dumma och ondskefulla för att tillåta detta.
Så vad sägs om en vald brittisk senat, men en som är väldigt olik det underdåniga Underhuset?
Här är några förslag: Den som har tillhört eller skänkt pengar till något parti under de senaste fem åren, skall vara absolut diskvalificerad [dvs icke valbar]. Varje senator som senare går med i, eller skänker pengar till, ett parti, eller tar emot någon form av betalning, favör, titel eller tjänst för Regeringen, skall automatiskt tvingas avsäga sig sin plats i senaten.
Jag skulle vilja föreslå en minimiålder av 50 och speciella stolar reserverade för hemmafruar, krigsveteraner, brottsoffer och pensionärer, dvs alla som är föraktade och ignorerade av vårt existerande etablissemang.
Men framför allt måste vi förstöra de tre zombiepartiernas tyranni. Jag talar då om Labour, Liberal Democrat and Tory, som inte talar för någon annan än för sig själva och som har förstört landet.
…
Starka gränser räddar världen.
Naturligtvis hade Sir John Major rätt i att immigranter i allmänhet kommer för att få det bättre för sig själva.
Jag har alltid beundrat modet och beslutsamheten hos människor som reser tusentals, och ofta farliga, mil, i sitt sökande efter ett bättre liv för sig själva och sina familjer.
Men vadå? Argumenten mot massmigration har inget att göra med den personliga kvaliteten hos migranterna. Det har att göra med vår vilja att bevara vår egen kultur, våra egna lagar och vårt språk. Det har också något att göra med vår önskan att inte få lönedumpning genom en stor pool av billig, lättutnyttjad arbetskraft.
Det är också värt att ta i beaktande att de länder, som dessa människor flyr från, lider utav förlusten av sina modigaste och mest företagsamma unga män och kvinnor.
Globalisering handlar enbart om rikedom. Den känner till priset på allt och värdet av ingenting. Utan gränser kommer världen – ja den håller redan, efter vad vi kan se, på – att bli en ylande öken av avgaser, plast och betong, där ingen känner sig hemma och det enda språket är pengar.
Jag tror inte heller att våra ledare bryr sig speciellt mycket om demokrati, där eller här. De säger bara att de gör det.Som jag ser det så gäller Peter Hitchens beskrivning av vår tids politiker i lika hög grad Sverige. Och generellt sett så gäller problemet hela Västvärlden. Grundläggande så är det demokratin som är själva problemet. Den moderna demokratin har bara existerat i drygt 100 år. Och det finns inget som säger att Västvärldens demokratier kommer att bestå. Den största faran för det demokratiska systemet är utan tvekan människans dumhet, vilken så tydligt framgår av dagens infantila politiska debatt. Alltför många människors feghet gör inte precis saken bättre. Demokratin är synnerligen skör, vilket visas av att så fort det blir krig så ersätter man demokratin med samlingsregeringar eller ger presidenten (eller vad nu den högste styrande ledaren kallas) extraordinära befogenheter (detta gällde både England och USA under Andra Världskriget – och även Sverige). En demokrati är helt enkelt för svag för att leda ett land i en allvarlig kris. Då kan man inte hålla på med tjuv- och rackarspel i maktens korridorer. Det är t ex svårt att se hur Mexiko skulle kunna bli av med sina förödande knarkkarteller inom demokratins ram, när kartelledarna kan lägga ner miljarder på försvarsadvokater, och där vittnen och deras familjer hotas och mördas, och där åklagare mördas och de poliser som vägrar ta mutor mördas tillsammans med hela sin familj etc, etc. Inför en sådan kompakt ondska står sig demokratin slätt. Tyvärr! I sådana lägen måste man tillgripa extraordinära åtgärder (förhoppningsvis tillfälliga sådana).
Speciellt gäller detta den typ av demokratier som vi ser i det moderna Europa, där det enda som bestämmer heter politisk korrekthet. Där media har mer makt än politikerna och där många av politikerna antingen är obegåvade dumbommar eller beräknande politruker. Givetvis finns också bra politiker, men frågan är om de är tillräckligt många för att leda Europas länder i rätt riktning. Det jag observerar när det gäller Europas utveckling antyder snarare att vi är på väg mot en katastrof av fruktansvärda mått. Inte minst på grund av den växande andelen muslimer, vilka kommer att visa sin sanna natur när de börjar närma sig majoritet i Europas länder. Att det är absolut förbjudet att ens knysta om detta, talar inte gott för demokratin.
Alla våra politiker talar i mun på varandra när det gäller att fördöma IS (Islamiska Staten) och deras illdåd. Men de talar också i mun på varandra för att förklara att IS har absolut ingenting med islam att göra. Dessvärre vet de inte vad de talar om, eftersom de aldrig gjort sig besväret att ta reda på vad islam verkligen står för. Det anser de sig inte behöva, eftersom Aftonbladet säger att islam tillhör de goda krafterna i världen. Och då finns inte mer att tillägga. Problemet är att Koranen och islams övriga heliga skrifter inte håller med Aftonbladet. Och måste man välja auktoritet, när man skall definiera islam, tycks det mig mer förnuftigt att utgå från islams egna heliga skrifter än från Aftonbladet. Och läser man islams heliga skrifter (vilket jag ägnat åratal åt) så framgår klart att IS är de sanna muslimerna. De gör EXAKT vad Muhammed befaller sina efterföljare, dvs varje muslim, att göra. EXAKT, EXAKT, EXAKT!!! In i minsta detalj. Varje muslim är skyldig att delta i, eller stödja, jihad. Men vad spelar fakta för roll i ett samhälle där politisk korrekthet upphöjts till själva definitionen av sanning?! Det är därför som merparten av våra politiker inte är kapabla att leda vårt land. Ett land måste ledas utifrån sanningen som princip. När ideologi och politisk korrekthet upphöjs till absolut sanning, ja då är undergången nära.
På något sätt känns det som att demokratin arbetar på sin egen undergång. I långa loppet är det svårt att tro att Europas befolkning kommer att acceptera en allt snabbare islamisering av våra länder och då öppnas Pandoras ask, och en avgrund av nya partier kommer att poppa upp. Partier jämfört med vilka SD kommer att framstå som en del av Miljöpartiet.
Invandringsfrågan, är som jag ser det, den just nu absolut viktigaste frågan under det här valet. Genom sin totala ovilja att ens diskutera eller tillåta diskussion rörande invandringens nuvarande omfattning och karaktär, idiotförklarar samtliga politiker från de etablerade partierna hela svenska folket! Förutom att de idiotförklarar sig själva!
Jag tänker inte föreslå hur människor skall rösta. Men en sak är i alla fall säker, det finns bara ett enda riksdagsparti som vågar ta upp invandringsfrågan. Deras politiker mordhotas. De hindras från att komma fram i media etc (motvilligt släpps de fram ibland för att det inte skulle bli alltför uppenbart att Sverige inte längre är en demokrati med yttrande- och åsiktsfrihet). De får klä spott och spe på alla sätt och vis. De marginaliseras i kommunpolitiken över hela vårt land. Etc. Jag känner inte Jimmy Åkesson, så jag kan inte uttala mig om honom som person. Men en sak vet jag, han är i alla fall modig. Han är ingen fegis, vilket nästan alla andra toppolitiker tycks vara. De övriga partiernas ledare har klart uttryckt att de kommer att marginalisera SD oavsett hur valresultatet blir. Får SD en vågmästarroll, ja då tänker man ingå olika oheliga allianser för att hindra SD från att kunna påverka. Allt för att översvämma vårt land med jihadister i hundratusental. Det senare kanske inte är avsikten, men det blir resultatet, oavsett vad avsikten är.
Bara på grund av den odemokratiska behandlingen av SD, skulle jag kunna tänka mig rösta på detta parti. Men det har inget med SD att göra. Det är för att näpsa de odemokratiska krafter, som inte respekterar vanliga människors ökande oro för vilka konsekvenser massinvandringen till Sverige kommer att få. Om V (som jag har föga sympati för) behandlades på samma sätt, skulle jag kunna tänka mig att rösta på detta parti. Jag tror nämligen på demokratin och för mig innebär demokrati rätten att ha även åsikter som jag själv inte delar. Eller som Voltaire förmodligen inte sade, ”Jag hatar dina åsikter, men jag är beredd att dö för att du skall få uttrycka dem” (detta citat tillskrivs ofta Voltaire, men tycks inte komma från honom).
Oavsett övriga politiska frågor så står det helt klart att det enda parti som har en invandringspolitik som stämmer överens med min egen uppfattning är SD. Punkt slut.
Jag kan inte stillatigande se på när mitt land förstörs. Våldtas och utarmas av främmande inkräktare (jag talar då inte om riktiga flyktingar, jag talar om de muslimer som kommer hit och vars avsikt är att ta vårt land ifrån oss, därtill befallda av sina heliga skrifter – detta gäller i princip varje muslim, eftersom varje muslim är befalld att erövra hela världen och tvinga alla människor att böja sig under islam – tror du mig inte läs då den sista tredjedelen av den här artikeln). Den dag IS börjar operera i Europa är jag övertygad om att majoriteten av Europas muslimer kommer att solidarisera sig med IS. Jag kan ju ha fel här, men jag är ganska övertygad om att jag tyvärr har rätt (jag skulle sannerligen önska att jag hade fel).
Det intressanta är att skulle man fråga Fredrik Reinfeldt och de andra toppolitikerna, så skulle de alla säga att jag är landsförrädare. En dålig svensk, som man måste skämmas över. Helst skulle de förmodligen vilja utvisa mig. En följdfråga blir då hur dessa politiker definierar begreppet landsförräderi. Det skulle vara väldigt intressant att få ta del av deras definition. Kanske är det något jag inte förstått här. Personligen anser jag att de som står för dagens invandringspolitik är landsförrädare i en klass, jämfört med vilken Stig Wennerström (Sveriges kanske värste spion någonsin) framstår som en varm fosterlandsvän, som enbart verkade för Sveriges bästa.
