Min inställning när det gäller invandring och u-hjälp är att Sverige (och andra länder som har kapacitet att hjälpa) skall verka för att skapa en bättre värld. Dels genom att kortsiktigt hjälpa människor som befinner sig i fattigdom och förtryck och annat lidande och som behöver omedelbar hjälp, dels genom att på lång sikt verka för att världen skall förändras till det bättre, så att fattigdom, ojämlikhet och förtryck minskar och så småningom försvinner helt. Världen förändras genom att vi hjälper fattiga länder att lyfta sig själva, inte genom att vi skickar mat och filtar och liknande. Det senare kan avhjälpa akut nöd men ger ingen varaktig förbättring av människors levnadsvillkor. Hörnstenarna för en bestående hjälpinsats är att skapa ett bra utbildningssystem, bra och effektiv sjukvård, förbättring av jordbruksmetoder etc, och att vi genom diverse åtgärder motverkar olika sorters förtryck (genom sanktioner och andra politiska åtgärder och ibland också genom direkta militära insatser, som när det gäller Islamska Statens vidriga framfart i Irak och angränsande länder).
Det långsiktiga målet måste vara att hjälpa u-länderna att lyfta sig själva. När det gäller att hjälpa människor som individer, t ex vid akut nöd, så anser jag att detta bäst sker genom att vi hjälper dem på plats eller i närområdet i stället för att låta dem komma till Sverige och slå sig ner. Då kan vi hjälpa 100-tals gånger fler människor (det kostar inte 2 000 till 5 000 kr/dygn att hjälpa en enda person i t ex Somalia eller dess grannländer). Dessutom undviker vi på så sätt de oöverstigliga kulturkollissioner som blir följden av att i ett relativt litet land som Sverige ta emot hundratusentals människor från kulturer som inte har något alls gemensamt med den europeiska kulturen. Ja, som är helt inkompatibla med vår kultur.
Genom att låta flyktingar från länder som Somalia, Afghanistan etc stanna i Sverige permanent, så gör vi dessutom dessa länder en björntjänst, eftersom detta dränerar länderna på deras mest dugliga medborgare. Att lämna sitt land och med fara för sitt liv ta sig till en annan del av världen, kräver ett visst mått av både initiativförmåga och mod och skicklighet. De dugligaste och mest begåvade medborgarna i ett land utgör ett viktigt kapital för landet. När dessa individer försvinner, utarmas landet ifråga.
Men allt detta har jag redan skrivit om i både bloggartiklar och på hemsidan, så min inställning torde vara helt klar i dessa frågor. Jag får hänvisa dit (använd sökmotorn för att hitta) för mer detaljer. I den här artikeln tänkte jag knyta an till den just nu pågående invandringsdebatten, som egentligen inte handlar om invandring i sig (hur många skall vi ta emot etc), utan om huruvida det skall vara tillåtet att diskutera invandringsfrågor.
Som jag påpekat så många gånger tidigare så tycks den intellektuella eliten i Sverige lida av någon slags godhetsnoja. De verkar känna, att ju mer de förstör Sverige och Sveriges (och därmed även sina egna barns) framtid, desto godare är de. Det får mig att tänka på en ganska nyutkommen bok, Pathological Altruism (av Barbara Oakley, Ariel Knafo m fl). Boken, som kan köpas på Amazon, innehåller ett antal artiklar skrivna av psykologer etc, och handlar om just denna godhetsnoja, som äntligen fått ett vetenskapligt namn (dvs patologisk altruism). I förordet läser vi (läs gärna mer om boken på Amazon och på nätet, eventuellt återkommer jag med en recension av den):
Fördelarna med altruism (medmänsklighet, oegennytta, osjälviskhet, dvs motsatsen till egoism) och empati är uppenbara. Dessa egenskaper är så högt värderade och utgör en så stor del av både sekulära och religiösa gruppers agenda, att det nästan känns som hädelse att antyda att dessa egenskaper kan orsaka skada. Som de flesta goda saker kan emellertid altruism perverteras och dras ut till det osunt extrema. Pathological Altruism presenterar ett antal nya, utmanande teser som undersöker en mängd skadliga effekter av altruism och empati.Begreppet patologisk altruism (PA) är ett ganska nytt begrepp, som inte skrivits speciellt mycket om, eftersom ämnet är ytterst känsligt. Vi vill ju alla vara goda och vill också, vilket kanske är ännu viktigare för oss, att andra skall tycka att vi är oerhört goda, och helst beundra oss för denna enorma godhet. PA kan definieras som ett ärligt försök att hjälpa andra, men som i stället skadar både andra och en själv, och innebär ”ett osunt fokus på andra på bekostnad av de egna behoven”.
I boken diskuterar man hur extrem altruism (när man t ex ger bort allt man äger och kanske förstör sin egen och sina barns framtid) ger upphov till en endorfinchock i kroppen, vilken ger ett rus fullt i klass med vad en knarkare kan uppleva. Själv brukar jag ibland använda ordet ”gorgasm” (godhetsorgasm) för detta tillstånd. När man lyssnar på en del av våra politiker i Almedalen, och det väller fram tirader av paradord ur deras munnar (tolerans, nysvenskar, inkludera, öppenhet etc) i en aldrig sinande ström, så beter de sig nästan som att de när som helst kommer att få orgasm där i talarstolen. Man ser riktigt hur varma vågor av extremt välbehag sköljer genom deras kropp, och man kan föreställa sig hur oerhört imponerade de är över sin egen ultimata godhet. ”Wow, sade jag verkligen det? Tänk att jag är så god! Oj vad de skall beundra mig. Jag måste vara godast i världen!” Intressant att min intuitiva analys stämmer ganska väl överens med vad bokens författare, utifrån mer vetenskapliga studier, kommit fram till.
Självklart är altruism och empati goda egenskaper. Det tycker jag verkligen. Jag försöker inte på något sätt förlöjliga människor som eftersträvar det goda. Tvärtom så behövs fler människor som står upp för det goda. Men allt som glimmar är inte guld! Och allt som kallas gott är inte godhet. I Nordkorea anser sig regimen vara inkarnationen av den sanna godheten. Det tycks som att alla människor, även genuint onda sådana, har behov av att känna sig goda och även framställa sig som goda.
I den kristna tron är altruism och empati bland de finaste egenskaper en människa kan ha. Dessa två, i kombination med mod och rättfärdighet, är det som formar verkliga hjältar. Att kanske med fara för eget liv rädda ett barn som håller på att drunkna kan givetvis aldrig vara fel. Tvärtom!
Men, i den kristna tron finns två grundpelare som man aldrig kommer förbi; kärlek och sanning! Och dessa två kan inte skiljas från varandra. Kärlek utan sanning blir bara en sötsliskig sirap och sanning utan kärlek blir iskall lagiskhet och paragrafrytteri. Altruism och empati måste underställas kärlek och sanning. Det är inte säkert att all självuppoffring är kärlek. Den kan också vara kärlekens absoluta motsats.
Enligt Bibeln, och det är också vad de flesta människors samveten säger dem, så har man ett ansvar för sin egen familj (bl a sina barn) och sitt eget land. Altruism blir patologisk, och destruktiv om man i sin iver att hjälpa andra, förstör för sina egna barn och sitt eget land. Aposteln Paulus skriver i brevet till Titus:
Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott (1 Ti 5:8).Den som säljer ut sina egna barns bästa för att hjälpa andra är alltså, enligt Paulus, sämre än den som aldrig har trott. Man kan givetvis tolka detta på lite olika sätt, men en möjlig tolkning, ja kanske den mest troliga, är att Paulus här menar att man tappar sin frälsning om man inte sörjer för den egna familjen (den som aldrig trott kan omöjligen vara frälst, dvs kristen, eftersom man blir kristen genom sin tro på Jesus – och är man, som Paulus uttrycker det, ”sämre än den som aldrig trott” så tolkar jag det som att man inte är frälst).
Det där med altruism är tydligen inte så enkelt. Man kan offra sig själv, och kanske uppleva självbelåtenhetens ljuvliga berusning, utan att man egentligen hjälper någon. Ja resultatet kanske till och med blir att man inte bara förstör för sig själv, utan också förstör för de man säger sig vilja hjälpa. Låt oss ta ett exempel. Efter att Titanic sjunkit, flöt det omkring många överfulla livbåtar bland isflaken. En del människor hade inte haft möjlighet att komma med i någon livbåt utan hade hamnat i vattnet. I iskallt vatten stelnar man snabbt till och efter bara några minuter har de flesta människor förlorat förmågan att bidra till sin egen räddning. De som inte hade flytväst, sjönk därför ganska snart. De som hade flytväst, och ännu inte försjunkit i medvetslöshet, försökte ta sig ombord på livbåtar i närheten. Om det fanns plats tog man givetvis ombord dem, men om båten var full, ja kanske till och med överfull, så fick de ingen hjälp, och försökte de aktivt ta sig ombord, hindrades de. Kan tyckes grymt, men hade man låtit dem ta sig ombord, hade ju livbåten riskerat att sjunka och därmed hade alla i båten dött. Och det kan väl knappast kallas godhet. Och det hade ju inte hjälpt någon. Den som nu hindrades att ta sig upp i livbåten, hade ju ändå dött när livbåten sjönk. Tyvärr måste man ibland fatta sådana hemska beslut. Att ta ombord en person för mycket i livbåten, så att alla dör, är ett exempel på patologisk altruism.
Nu kan ju någon i livbåten givetvis välja att offra sig för någon annan. Om jag finns i livbåten, och det kommer ett barn simmande, kanske jag skulle valt att hoppa i vattnet och låta dem ta ombord barnet i stället. Jag är ju drygt 70 och har levt ett liv och upplevt mycket underbart. Personligen tycker jag barnet har större rätt att leva än vad jag har. Nu vet jag ju inte om jag verkligen skulle göra ett sådant offer. Sådant vet man bara när man ställs inför en verklig situation (de flesta hoppas att vara en hjälte, men verkligheten visar vilka som är hjältar). Under alla förhållanden är den som räddar någon genom att offra sitt eget liv en sann hjälte. Men, den som är befälhavare i livbåten har ingen rätt att kommendera någon annan att offra sitt liv (det enda liv denne har rätt att offra är sitt eget). Att offra sig, måste alltid vara ett val man själv gör.
När det gäller skutan Sverige, som uppvisar oroväckande likheter med Titanic, så kan Fredric Reinfeldt och de andra politikerna välja att offra sina egna liv och sin egen ekonomi på invandringens altare. Men de kan inte kommendera andra människor att offra sig. De måste fråga svenska folket om svenska folket verkligen är beredda att sänka sin levnadsstandard dramatiskt (välfärd, pensioner, sjukvård), och på sikt ge bort sitt land till en annan kultur (den muslimska). Denna fråga har inte öppet ställts till svenska folket såvitt jag vet!
Förmodligen skulle politikerna svara att den har visst ställts, genom att man kan välja vart fjärde år. Folk har valt Alliansen och då får de också ta Alliansens politik. Det låter ju rimligt, men är inte någon acceptabel förklaring. Hade man öppet redovisat kostnader och konsekvenser av massinvandringen till Sverige, och sedan gått till val på detta, hade det varit en sak. Men nu har man i stället smugit och manipulerat och försökt att få det att se ut som att invandringen är ekonomiskt lönsam och att den inte kommer att påverka vårt land på något sätt – annat än positivt. Dessutom har man försökt hindra all debatt rörande dessa frågor. Ja det har inte ens varit tillåtet att ställa frågor rörande invandringens konsekvenser.
Om vi verkligen vill vara goda, måste vår godhet och hjälpsamhet vara kopplad till sanning och till vad som är rätt och fel. Man måste i verkligheten ofta göra prioriteringar. Att offra sina egna barn för att rädda andra barn är inte rätt! Det är fel! Det är ondska! Att offra av sig själv och sitt eget välstånd, kan självklart vara helt rätt! Men det kan också vara helt fel! Hur mycken u-hjälp har inte varit totalt bortkastad! Hasse och Tage hade en gång en sketch, där de definierade den typen av missriktad u-hjälp som, ”Man tar från de fattiga i de rika länderna och ger till de rika i de fattiga länderna”. En mästerlig sammanfattning av en alltför stor del av u-hjälpen, där de pengar som vanliga svenskar skänkt, hamnat i fickorna på rika diktatorer och tjänstemän (visste du att Arafat, när han dog, var en av världens rikaste regenter? – den som inte är helt hjärndöd inser nog direkt var de pengarna kom från). Det finns mängder av rapporter som visar hur mycket (eller snarare lite) av u-hjälpen som kommer de verkligt behövande till del. En stor bov i det hela är den utbredda korruptionen i många fattiga länder (och det är just precis därför som dessa länder är så fattiga).
Jag skulle kunna berätta mängder av självupplevda (från min tid som sjöman) historier om detta. T ex hur det stod långa rader av fina svenska jordbruksmaskiner på kajen i ett afrikanskt land (jag vill minnas att det var Elfenbenskusten) jag besökte (skänkta av Sida eller något liknande organ). De var fullständigt oanvändbara, fick jag veta, på grund av att jordarna i landet i fråga inte kunde bearbetas på samma sätt som i Sverige. Svenska maskiner passade helt enkelt inte där. Och nu stod de på kajen och rostade sönder.
Vi måste således på allvar fundera över hur vi bäst skall kunna hjälpa människor. Så att vi hjälper rätt människor, dvs de mest behövande, och så att vi kan hjälpa så många som möjligt. Hade vi haft obegränsade ekonomiska resurser hade vi kunna hjälpa alla, men nu är våra resurser inte obegränsade. Det är bara att titta på hur sjukvården och äldrevården ser ut i vårt land, så inser man att våra ekonomiska resurser är synnerligen begränsade. För att inte tala om skolan. Tyvärr tycks det nästan omöjligt att föra en seriös debatt om hur vi bäst skall hjälpa människor utan att förstöra vårt eget land och vår egen framtid. Om någon försöker ta upp dessa frågor så framställs vederbörande omedelbart som rasist och nazist. Vilket är oerhört tragiskt, eftersom detta på sikt kommer att minska både vår förmåga och vår vilja att hjälpa andra. Det finns ju trots allt en verklighet, och förr eller senare kommer denna ikapp även våra mest omhuldade lögner och ideologier.
Precis när jag skriver detta är tidningarna fulla av upprörda kommentarer till en debattartikel i DN den 30/8 2014. Kristdemokratiska ungdomsförbundets (KDU) ordförande, Sara Skyttedal, vågade nämligen i denna artikel sig på att efterlysa en seriös och faktabaserad diskussion om hur många invandrare Sverige faktiskt kan ta emot. Hon menar att vi måste få andra länder att också ta sitt ansvar. Som det nu är så tar Sverige emot mångdubbelt fler asylinvandrare än något annat europeiskt land (både i absoluta och relativa termer). Reaktionerna lät inte vänta på sig. Även från det egna partiet. ”Skäms och skräms när jag som kristdemokrat läser detta.” ”Förmodligen det sämsta jag läst.” ”Jag mår illa.” Ja så lyder några av kommentarerna (dessa kommentarer höjdes till skyarna i media och på Twitter etc såsom varande modiga och befriande – tja så värst mycket mod krävs inte för att yla med vargarna). Ja du Sara, du visste nog inte riktigt vad du gav dig in i. Eller också visste du det, och i så fall lyfter jag på hatten för dig!
Beträffande omfattningen av invandringen till Sverige så återkommer jag i morgon eller övermorgon med en kort artikel, där jag ger några ovedersägliga fakta.
Reaktionerna på Skyttedals debattartikel visar klart och tydligt på det nästan omöjliga i att för närvarande föra en seriös diskussion när det gäller invandring. En diskussion som ändå verkligheten till slut kommer att tvinga oss att föra, vare sig vi vill eller ej.
Alla knep används för att inte behöva se verkligheten i vitögat. På SVT kunde man nyligen läsa om att Sveriges kommuner förra året gick med rekordöverskott. Och bäst av alla gick Botkyrka kommun (som har massor av invandrare – det var givetvis precis detta man i sin nästan oändliga godhet ville bevisa). Överskottet var 9 590 kr per invånare (dvs totalt 844 miljoner kr, eftersom Botkyrka enligt kommunens egen hemsida, har 88 000 invånare). Vad man glömde att berätta (och inte hade räknat in) var att Botkyrka under förra året tog emot 16 000 kr i bidrag per invånare från övriga kommuner och staten (det är ju staten som betalar största delen av vad invandrarna kostar). Totalt fick man således ca 1,4 miljarder utifrån, vilket innebär att kommunen totalt gick back med ca 556 miljoner (844 miljoner minus 1,4 miljarder)! Dvs kommunen gick inte back, om man räknar in bidragen från staten och från andra kommuner. Men vill man verkligen veta hur det går för Sverige (och inte bara hur det går för Botkyrka eller någon annan enskild kommun), kan man inte hålla på med sådana här knep (det är ju ungefär så de stora bolagen trixar när de skall presentera sina halvårsrapporter). Då måste man se till hela bilden och inte bara en viss kommuns isolerade budget. Man måste se till hela Sveriges ekonomi. Och då ligger Botkyrka på kraftigt minus (vilket förmodligen också gäller de flesta andra svenska kommuner).
För några månader sedan basunerade man på samma sätt ut vilket klipp invandringen var för Sandvikens kommun och hur mycket pengar kommunen tjänat. Även där glömde man att ta hänsyn till statsbidragen och bidragen från andra kommuner. Konsten att lura svenska folket – the noble art of politics.
Nu har ju Reinfeldt, som inte är helt korkad, insett att avslöjandets tid närmar sig. Man kan inte mörka sådana här saker hur länge som helst, även om nästan alla media glatt löper med i den stora lögnen. Sverige är ju ändå någon slags demokrati, om och ganska skakig just nu, och på grund av bl a Internet är det nästan omöjligt att helt tysta sanningens röst. Så i ett tal nyligen berättade han för svenska folket att invandringen inte alls är den kassako som man tidigare trott, och han bad svenska folket att öppna sin hjärtan och sina plånböcker för att vi inte skall behöva minska vår flyktingmottagning, utan snarare kunna öka den. Så talar en god man!
Migrationsverket har nyligen aviserat att man sammanlagt behöver ytterligare 48 miljarder för flyktingmottagning i år och kommande mandatperiod. Observera, Migrationsverket behöver inte 48 miljarder. De behöver 48 miljarder mer än vad de redan tilldelats! Normalt hade givetvis en sådan stor förändring av budgeten orsakat en våldsam debatt i Riksdagen och i media och mycket kritik från oppositionen (vilket SvD påpekat i en ledare). Men nu har det nästan varit helt tyst. Ja inte bara tyst. Socialdemokraternas finanspolitiska talesman/-kvinna/-person, Magdalena Andersson, har gjort ett uttalande, där hon menar att de av alliansregeringen aviserade extra kostnaderna för asylmottagandet på 48 miljarder kr, inte behöver tas med i budgeten, eftersom de asylsökande kommer att betala dessa kostnader själva genom att de kommer i arbete. Ja det låter ju bra, eller hur? Under förutsättning att alla dessa invandrare får arbete och att man bortser från all anhöriginvandring, där t ex 60-åriga analfabeter från Somalia kommer hit. Och att man generellt sett bortser från det mesta. Inte ens Anders Borg eller Fredrik Reinfeldt tycks hålla med Magdalena Andersson, eftersom de ju numera erkänner att invandringen kostar oerhört mycket pengar för svenska folket. Det har gått ganska långt när en socialdemokratisk talesman försöker trolla bort förlustsiffror i en borgerlig budget. Godhetsnojan tycks kunna få mer eller mindre normala människor att fortsätta i tangentens förlängning, i en bana ut i dumrymdens oändlighet. Den kurdiske nationalekonomen Tino Sanandaji analyserar Anderssons utspel i sin blogg. Väl värt att läsa.
Det är lätt för Reinfeldt och hans likar att be svenska pensionärer och ensamstående mammor att öppna sina plånböcker. Många av dessa lever ganska nära existensminimum och invandringen kommer att göra att pensioner och bidrag ytterligare kommer att minska (utom för politikerna och invandrarna förstås). För många svenskar kommer massinvandringen till Sverige att innebära en rejält sänkt levnadsstandard. Reinfeldt har en lön och en förmögenhet som en vanlig svensk bara kan drömma om. För 5 år sedan eller mer så såg jag f ö att en svensk statsministerpension låg runt 93 000 kr/månad. Idag är den säkert mer (plus att jag starkt misstänker att våra toppolitikers pensioner är värdesäkrade på ett helt annat sätt än vanliga människors pensioner – jag skulle bli förvånad om där t ex finns någon så kallad ”broms”). Dvs Reinfeldt kommer, förutom att han förmodligen samlat ihop en rejäl förmögenhet, att på sin ålders höst håva in runt 100 000 kr per månad brutto plus att han kommer att resa runt som föreläsare och säkert få 200 000 kr per föredrag, plus att han kommer att sitta i ett antal bolagsstyrelser etc. Han kommer också att ha privat sjukvård och tandvård och behöver inte bekymra sig om några vårdköer, etc, etc. Och han kommer definitivt inte att bo i Rosengård eller Husby. Och skulle Reinfeldt bli sjuk idag, kommer han inte att dela rum med 4 andra, snarkande patienter. Inte heller behöver han vänta i månader eller halvårsvis på operation. Det är gräddfilen som gäller hela dagen. Det är lätt att då tycka att vi andra, som kanske har en åttondel av Reinfeldts lön (idag tjänar han 156 000 kr/mån) och kommande pension, skall öppna våra plånböcker.
I decennier har de självutnämnda Godhetens företrädare i vårt land hävdat att asylinvandringen är en kassako. Och de har blivit oerhört upprörda när någon dristat sig att ifrågasätta detta påstående. Vem som helst, som inte är fullständigt hjärndöd, eller hypnotiserad intill medvetslöshet av ideologiska droger, kan direkt inse att den typ av asylinvandring som vi har och har haft de senaste 15 åren, inte kan vara en kassako. Två tredjedelar av invandrarna från Somalia, Afghanistan etc är analfabeter (enligt uppgifter från Migrationsverket). Många av dem är sjuka och traumatiserade och i behov av vård. Och en stor ström av anhöriga i form av föräldrar och morföräldrar kommer till vårt land, för att omedelbart bli pensionärer. Hur skulle detta kunna vara en kassako? Ja möjligen för de som driver flyktingförläggningar.
Nu säger inte jag att invandringen måste vara en kassako. Självklart kan vi hjälpa människor även om detta kostar. Även om vi inte tjänar på det. Men då skall vi erkänna vad det kostar. Och svenska folket skall få säga hur mycket de är beredda att betala för att hjälpa andra människor. Men så går det inte till i Sverige.
I Norge är man inte lika politiskt korrekt som i Sverige. Där finns, och har sedan flera år tillbaka funnits, en debatt värd namnet, och det är tillåtet att ha synpunkter på invandring och närbesläktade ämnen. I den norska tidningen Aftenposten fanns för ett par år sedan (19/11 2011 – men det finns ingen anledning att tro att artikeln blivit inaktuell, snarare är den mer aktuell än någonsin) en artikel med rubrik ”Alla oljerikedomarna kan gå förlorade”. Underrubriken lyder Låg yrkesaktivitet bland invandrare kan leda till enorma kostnader för Norge under de nästa 10 åren. Integrationspolitiken måste förändras för att undgå allvarliga nationalekonomiska problem”. Artikeln bygger på en rapport från NHO (Näringslivets Huvudorganisation i Norge). I artikeln tar man upp att Norges Statistiska Sentralbyrå har förutsagt att andelen invandrare i befolkningen kommer att fördubblas från 2011 till 2015! Och man påpekar att speciellt den manliga gruppen bland invandrarna har stora problem att ta sig genom utbildningssystemet (detta gäller framför allt invandrare från Somalia, Afghanistan etc och inte i lika hög grad invandrare från Iran och definitivt inte invandrare från länder som Kina och Korea). Samma sak gäller för manliga invandrarelever i Sverige, det vet alla lärare. Men i vårt land är det, till skillnad från Norge, förbjudet att ens nämna något sådant.
Nu finns det andra synpunkter på invandringen än de ekonomiska. Hur Sverige kommer att förändras som land, när vi går mot en muslimsk majoritet är en sådan? Hur kommer detta att påverka trygghet, brottslighet, kvinnosyn, syn på homosexualitet, syn på judar och mycket, mycket annat. Och om det nästan är förbjudet att diskutera invandringen i ekonomiska termer, så är det fullständigt, absolut tabubelagt att ta upp dessa andra aspekter (t ex att islam påbjuder att homosexuella skall dödas och att den som lämnar islam skall dödas). Då är man inte bara rasist, utan jämfört med en sådan avskyvärd ondska (dvs att påstå att islam är oförenlig med den typ av demokrati och tolerans som vi tar för självklar i Västvärlden) så framstår Hitler som en av mänsklighetens stora humanister och välgörare (mer om detta i en kommande blogg).
Apropå andelen invandrare i Norge, så tycks det som att norska statistikbyrån fick mer rätt än de förmodligen själva trott. På norska motsvarigheten till SVT/SR, dvs NRK:s hemsida (norsk public service), kunde man läsa den glada rubriken ”Nu är Muhammed det vanligaste namnet i Oslo ”. I artikeln får vi också läsa att Jørgen Ouren på Statistisk sentralbyrå säger, med anledning av den glada nyheten, ”Det är väldigt spännande”. Jo visst är det spännande. Frågan är dock om det är speciellt positivt för Norge. Det är klart att ett litet inbördeskrig är ju alltid spännande. En avkoppling från den vardagliga tråkigheten. Men en sak är säker, den dag muslimerna är i majoritet i Norge, kommer Norge att bli ett muslimskt land med sharíalagar. Och om de riktiga norrmännen inte accepterar detta, ja då blir det krig.
Ett stort tack till Europas politiker, som så visligt, under de senaste 30 åren, konsekvent har lett sina länder mot undergången! Tack! I stället för att värna om ert eget folk och era egna länder, valde ni att i den missriktade godhetens namn offra ert eget folk och förstöra ert eget land! Europas befolkning kommer att minnas er insats i tusen år (fast knappast med tacksamhet).
