Det är inte lätt att gå alla till mötes

Häromdagen surfade jag runt lite på Internet och råkade hamna på en diskussionstråd på Flashback. Där diskuterade man min blogg. Även om meningarna var något delade var det överlag positivt. En av de som talade gott om min blogg tyckte dock att jag på senare tid verkade ha låst fast mig i det här med islam och invandring. Att det började bli alltmer tjatigt och enformigt. Han rekommenderade att i stället läsa mina äldre inlägg, eftersom de kändes friskare och hade mer flyt.

Det är ju ganska lustigt, eftersom jag precis, sedan ett par år tillbaka, börjat känna ungefär samma sak själv. Jag har ju också gett uttryck för detta i flera artiklar. I föregående blogg skrev jag t ex:

Jag vet inte om jag kommer att fortsätta att skriva på bloggen efter att jag flyttat. Som jag påpekat många gånger så har jag redan sagt det mesta när det gäller min syn på islam, invandring, ateismen, den kristna tron, svenska media, Godhetskören och mycket annat. Det finns inte speciellt mycket mer att tillägga. Det man [idag] läser i tidningarna är bara upprepningar av det som tidigare skett, och som jag redan kommenterat. Det är bara andra namn, andra orter och andra datum. Men principen är densamma hela tiden.

Så egentligen innehåller mina äldre inlägg (om man går ett par år bakåt i tiden) i princip allt som finns att säga om islam, massinvandringen till Sverige och dess konsekvenser och det allmänna tankeförfallet i vårt land.

Nu är det ju inte lätt att göra alla läsare nöjda. Med anledning av de tankar jag uttryckte i min förra bloggartikel, så påpekade en av mina läsare i ett mail att det ändå kändes skönt att få de senaste händelserna kommenterade, även om de i princip bara var upprepningar av det som skett tidigare. Vederbörande skrev:

När Siw Malmqvist för många år sen erbjöds rollen som Pippi Långström i någon musical var hennes första respons negativ. Hon tänkte att alla barn var välbekanta med henne och inget nytt kunde tillföras. Men så insåg Siw att det hela tiden fyller på med nya barn, för vilka Pippi kanske var okänd.

Kom att tänka på detta när du menar att allt har sagts. För mig är din blogg relativt ny. Visst, man kan hämta tidigare artiklar, men att läsa nyskrivet ligger betydligt närmre till hands.

Som sagt, det finns många aspekter på det mesta. När det gäller aktuella händelser och kommentarer så finns ganska många bra sajter att välja på. Alternativa media blir allt viktigare ju mer våra vanliga media sjunker ned i grupptänkande och en vilja att uppfostra människor till de rätta åsikterna i stället för att rapportera sanningen om vad som sker, och låta människor själva bilda sig en uppfattning. Politisk korrekthet och ideologiskt tänkande har idag till stora delar ersatt den sanningskärlek, objektivitet etc som normalt kännetecknar (eller i varje fall borde känneteckna) media i ett fritt, demokratiskt samhälle. När stora delar av verkligheten sopas under mattan och fakta förvrängs på olika sätt, vilket är vad som sker i Sverige idag, då kräver demokratin att människor kan få information från andra håll. Två sådana alternativa, svenska media jag kan rekommendera är (det betyder inte att jag håller med om allt som skrivs där, läsaren har själv ansvar att bedöma):

Avpixlat.info – Den av Godhetskören mest hatade av alla sajter (vilket är det finaste betyg man kan få). Kommentarfälten innehåller en del osympatiska inlägg, men läs artiklarna. De har oftast med källor, så man kan kontrollera det som sägs.
Dispatch International – En alternativ tidning, kan man säga.
Samtiden är en ytterligare nättidning (eller vad man skall kalla det). Där finns många bra artiklar, där politisk korrekthet och hjärndöd ideologi fått ge vika för Sanningen. Sidan uppdateras ofta. Här får vi bl a ta del av Nasrin Sjögrens vassa och visa penna då och då. Rekommenderas varmt.

På sajten MXp har Dag Selander nyligen lagt upp en lista på "20 svenska nätagenter (skribenter som står upp för sanningen om verkligheten)". Undertecknad har fått äran att vara med på denna lista. Klicka här för att se listan!

För den som vill ha en mer objektiv bild av Israel och situationen i Mellanöstern rekommenderar jag att läsa Jerusalem Post. Några ytterligare länkar hittar du i länksamlingen på min hemsida.

Över världen finns tusentals engelskspråkiga Internetsajter vilka rapporterar sådant som vanliga media (ibland, ganska välförtjänt, kallade ”fulmedia”) inte rapporterar. Självklart måste man använda sitt omdöme och kontrollera fakta. Men det gäller ju alla typer av media, inte minst SR/SVT och de stora tidningarna i Sverige. Allt måste prövas och bedömas.

Jag kommer säkert att få en del återfall och tjata om samma sak. Så blir några av mina läsare glada. Men jag skall försöka att inte tjata så mycket, för att glädja de andra läsarna. Ibland kan dock att tjata ha en viss funktion. Jag tänker då på den romerske senatorn Cato, som avslutade alla sin tal i den romerska Senaten med "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras". Han fick till slut sin vilja igenom. Cato betraktade Karthago som Roms huvudfiende allt sedan Hannibal 100 år tidigare hade försökt erövra Rom. Personligen menar jag att vår tids politiker och kulturelit utgör ett lika stort hot mot Sveriges säkerhet och välstånd som Karthago gjorde mot Roms framtida säkerhet. Jag vill inte förstöra några människor. Det jag vill förstöra är kulturelitens etc inflytande och hindra dem att föröda sitt eget land. Vilket de är på god väg att göra.

För övrigt anser jag att Godhetskörens inflytande bör genomskådas!

Vad kommer det sig att högt intelligenta människor kan tro på så ofattbart korkade saker?

Idag vill jag tipsa mina läsare om en ny artikel på min hemsida (där jag har lite djupare artiklar, vilka inte är ”dagsländor”, dvs sådant som kommenterar det som sker just nu och som därför tenderar att snabbt bli inaktuella). Som vanligt blev det en ganska lång artikel.

Jag har i många tidigare artiklar diskuterat begrepp som intelligens och vishet, vilka utgör delar av det man brukar kalla intellektet. Jag har alltmer fascinerats över hur många, uppenbarligen intelligenta, människor som tycks företräda de mest bisarra åsikter. Åsikter som framstår som totalt bortkopplade från den verklighet vi trots allt lever i. Jag har noterat att intelligenta människor tycks ha lättare att tro på bisarra saker, än ”normala” människor, som i högre grad styrs av sunt förnuft och erfarenhet.

Klicka här för att läsa min artikel om dummeligens!

I det allmänna samtalet talas idag mycket om intelligens och IQ. Sällan finns begreppet vishet med i sammanhanget. Kanske beroende på att vishet har en tendens att slå hål på ideologiska drömmar (eftersom vishet är kopplad till erfarenhet och mogenhet – vishet innebär, lite förenklat, att intelligensen underordnas sanningen). I en tid när människor allt mindre tycks tro på en absolut sanning, vill man fortsätta att drömma om det underbara paradis som kommer att följa bara vi (vilka vi nu är) får chansen att genomföra vår lära/politik/ideologi.

Jag har i många texter sett påståenden, enligt vilka intelligenta människor är mer lättlurade än vanliga människor och dessutom lättare att hypnotisera (vilket också är en form av lurendrejeri). Personligen är jag övertygad om att intelligens, utan vishet som kontrollerande faktor, kan leda hur fel som helst. Under en längre tid har jag tänkt sammanfatta de tankar som mina funderingar lett fram till. Vilket jag således har gjort nu.

Inom musiken talar man om musikalitet. Inom detta begrepp ryms egenskaper som gehör (förmåga att avgöra toner, vilket är nödvändigt om man skall sjunga rent) och rytmkänsla. Gehör är inte samma sak som musikalitet. Det finns människor som sjunger klockrent (dvs har ett perfekt gehör) och har en vacker röst, men ingen påverkas av deras sång. Ingen gråter när de sjunger. Ingen berörs. Sedan finns det andra människor, som inte sjunger speciellt rent, och som kanske har en skrovlig och oattraktiv röst, men när de börjar sjunga, tystnar alla människor och många får tårar i ögonen. Och människor berörs i sitt inre. Musikalitet innebär förmågan att gestalta musikens sanna väsen (gehör etc är verktyg för detta, men långt ifrån hela förklaringen). Att överföra det som bor i kompositörens hjärta till publikens hjärta (och kanske även lägga till något själv – en utövande musiker är inte bara en uppspelningsmaskin, utan skapar något). Ett bra gehör är nödvändigt när man sjunger eller spelar vissa instrument (violin, cello m fl). Men det är inte tillräckligt. När en omusikalisk person spelar eller sjunger blir det bara mekaniskt (även om den personen sjunger rent). Det finns inget liv i det. Och därför griper det ingen. Sådan musik talar inte. Den är död.

Det blir ungefär som när en idiot savant (betyder ordagrant "vetande idiot" och används om personer, ibland barn, som t ex har en närmast ofattbar förmåga att räkna i huvudet, men samtidigt är svagbegåvade på alla övriga områden) uppträder. Vissa av dessa savanter (som de ibland kallas) kan dra kvadratroten ur tiosiffriga tal i huvudet och ge 12 korrekta decimaler inom någon minut, men är för övrigt ofta helt obegåvade när det gäller riktig matematik.

Man kan se stora likheter mellan musikens och intellektets värld. Precis som musikalitet inrymmer egenskaper som gehör och rytmkänsla, så inrymmer intellektet egenskaper som intelligens och vishet. Intelligens (förenklat lika med logisk förmåga) utgör bara en liten del av intellektet. Intelligens i sig (utan att kompletteras av bl a vishet) är lika död och oanvändbar som vad gehör utan musikalitet är inom musiken. Tyvärr ser vi idag alltför mycket av intelligens utan något mer. Åsikter som handlar om människan som människa (och inte bara som en samling atomer), blir utan liv och kommer inte att fungera, om de enbart bygger på logik. Orsaken till detta är att logiken bara kan uttala sig om en liten del av den totala verkligheten.

Orsaken till att högt intelligenta människor kan tro på så ofattbart underliga saker förklaras, enligt Michael Shermer i boken Why People Believe Weird Things, av att "Smarta människor tror på egendomliga saker, eftersom de är skickliga på att försvara åsikter de kommit fram till utifrån icke-smarta bevekelsegrunder" (Smart people believe weird things because they are skilled at defending beliefs they arrived at for non-smart reasons.).

Eftersom jag tycker humor och ironi är ett bra sätt att handskas med smärtsamma saker (den dumhet vi ser i dagens debatt fyller mig med stor sorg) har jag infört ett nytt begrepp inom intellektets domän, dummeligens. Med detta menar jag intelligenta människors förmåga att hysa och försvara ofattbart dumma åsikter (t ex att det inte finns några biologiska kön eller att hela förklaringen till svenska skolans problem är existensen av kristna friskolor eller att en obegränsad muslimsk asylinvandring kommer att skapa ett paradis i Sverige). Jag inför också ett mått på dummeligens, DQ, och sätter genomsnittet till 100. DQ lika med 0 är det endast Gud som har, eftersom detta innebär att man har rätt (i absolut mening) i alla sina åsikter. Jag postulerar att journalister, kultureliten och politikerkasten ligger på runt 500 och uppåt. Här finns givetvis stor spridning, jag talar om medeltal.

Även om min artikel är lite skämtsam, så finns ett djupt allvar bakom den. Jag ser med förfäran och stor sorg hur debattklimatet i Sverige alltmer för tankarna till åsikts- och yttrandefriheten i diktaturer som Sovjet och Nordkorea. När Aftonbladet hurtfriskt deklarerar ”Vi gillar olika” så ger de oss inte hela sanningen. Vad de egentligen menar bakom de vackra orden (vilket tydligt framgår av hur de agerar och vilka artiklar som tas in) är ”Vi gillar olika, men bara om olika innebär att du är precis som vi – dvs har samma åsikter som vi när det gäller Israel, religion, islam, familjen, USA, invandring etc). Ärligt talat ser jag ingen principiell skillnad mellan Aftonbladets och Hitlers inställning till yttrande- och åsiktsfrihet. Observera jag säger inte att Aftonbladet och Hitler har samma ideologi. Det jag säger är att båda endast tillåter och respekterar åsikter de själva står för. Och det kallar inte jag yttrandefrihet. Och det har inget med demokrati att göra.

Jag tar här Aftonbladet som exempel, eftersom denna tidning är störst i Sverige. Och eftersom deras hat mot Israel och kristna och mycket annat är exceptionellt. Dessvärre har de flesta media i vårt land ungefär lika skakig demokratisyn – SVT/SR är om möjligt ännu värre än Aftonbladet. Detta är speciellt illa med tanke på att SVT/SR skall förställa att vara public service, vilket de definitivt inte är. Om de nu servar någon, så inte är det svenska folket i gemen. Snarare handlar det om att serva kultureliten på Södermalm i Stockholm. "Södermalm service" vore kanske ett mer passande namn.

Klicka här för att läsa min artikel om dummeligens!

Några reflektioner inför valet 2014

Så här inför riksdagsvalet, som jag ser som ett ödesval för vårt land, har jag tänkt skriva ett par artiklar, som på olika sätt anknyter till valet. Här kommer den första.

En av vår tids mest kända ateister har utan tvekan varit den brittisk-amerikanske journalisten och författaren Christopher Hitchens (död i cancer 2011). Han har, förutom att han skrivit ett stort antal böcker, också varit flitigt förekommande i debatter, och var något av en kändis i England och USA. Hitchens hade en betydligt mer sympatisk framtoning än Richard Dawkins (som har en ganska obehaglig utstrålning när han debatterar), eftersom den förstnämndes inlägg ofta var humoristiska. Han var utan tvekan en duktig debattör, men av den typ som jag inte har mycket till övers för, eftersom inläggen förvisso ofta var fyndiga och välformulerade, men mer handlade om att vrida och vända på orden och använda semantiska knep än att på allvar försöka närma sig den sanning som trots allt finns. För mig förkroppsligade han retorikens mörka baksida, där retorik blivit ”konsten att vinna en diskussion fast man har fel”. Christopher Hitchens brukade kalla de tre stora monoteistiska religionerna judendom-kristendom-islam för ”ondskans axel” (man får väl ändå vara glad att han i alla fall räknade in islam där också – de flesta ateister uttrycker sällan någon kritik mot andra religioner än den kristna). Enligt Hitchens var dessa tre religioner roten till allt ont i världen. Han var också oerhört kritisk till Moder Théresa. Och trots att han hade judisk bakgrund så var han emot staten Israel och tog kraftfullt avstånd från sionismen. Kort sagt så stod han för allt som jag inte står för.

Christopher Hitchens har jag känt till sedan lång tid tillbaka, och läst om och hört honom många gånger. Det jag inte visste var att han har en bror, Peter Hitchens, som också är känd och som också är journalist.

Jag har läst lite på Wikipedia om båda bröderna och det är ganska intressant att se hur de utvecklades åt helt olika håll. Båda var i sin ungdom marxister och ateister. Så småningom drog de åt var sitt håll. Peter blev kristen och alltmer konservativ. Han är precis som jag emot globalisering och för dödsstraff (jo, jag vet precis vad du tänker nu, men du tänker fel – jag talar inte om dödsstraff för misshandlade kvinnor, som efter åratal av misshandel till slut sticker kökskniven i sitt kräk till karl när han hotar att döda barnen – det jag tänker på är t ex den person som 1989 kidnappade 10-åriga Helén Nilsson i Hörby och höll henne fången i en källare i nästan en vecka, där han våldtog och torterade henne och sedan slog ihjäl henne och dumpade kroppen i en svart sopsäck plus att han också hann med att mörda en vuxen kvinna innan han åkte fast). Peter Hitchens har fått oerhört mycket kritik i England för att han inte velat böja sig för den politiska korrekthetens vindar, vilka även blåser i England. Men rakryggad har han stått på sig och varken gjort pudlar eller hukat sig. Han har försvarat sin kristna tro och sina konservativa åsikter. Och han har också mött sin bror i ett antal debatter, både inför publik och skriftligt. Brödernas olika åsikter ledde till att de bröt med varandra, men tydligen försonades de igen innan Christopher dog.

Peter Hitchens är en man värd all respekt, i mina ögon i alla fall (den som vill ha fler detaljer om bröderna Hitchens rekommenderas att läsa på Wikipedia, företrädesvis engelska Wikipedia, vilken som vanligt innehåller mycket mer information än den svenska versionen). Givetvis respekterar jag också Christopher Hitchens. Han hade all rätt att ha de åsikter han hade och all rätt att stå upp för dem, vilket han gjorde. Skillnaden är att det idag knappast krävs något mod för att offentligt stå upp för ateism och att vara negativ till Israel. Dessa ståndpunkter ingår ju i den politiskt korrekta Godhetskörens påbjudna åsiktspaket och ger per automatik tillgång till alla mediakanaler, plus att man får alla applåder och hyllningar.

Jag kan inte låta bli att reflektera över de två bröderna Hitchens. Ofta påstås, från ateistiskt håll, att människor som tror på Gud är mindre intelligenta, har lägre utbildning och/eller har mindre personlig integritet än ateister. Eller också att gudstron är ett arv från hemmet, dvs från påverkan under barndomen. Christopher och Peter Hitchens visar, tycker jag i alla fall, att detta knappast kan stämma. Bröderna var förmodligen ungefär lika intelligenta. De hade i stort sett samma uppväxt (de växte ju upp i samma hem och åldersskillnaden var bara 2 år). De hade med all sannolikhet ungefär samma bakgrund när det gäller utbildning (båda var ju journalister) och allmänbildning. Och de hade från början ungefär samma världsbild – marxism och ateism. Och ändå utvecklades de åt helt olika håll. Den ene blev radikal ateist och den andra blev varmt troende kristen. Detta antyder att det är helt andra faktorer än intelligens och uppväxt och utbildning som avgör om man blir kristen eller ej.

En av mina läsare tipsade mig nyligen om en artikel den 17/8 2014 i den brittiska tidningen Daily Mail, skriven av Peter Hitchens (det var på så sätt jag fick höra talas om honom). Den handlar om många saker, bl a hur Överhuset i England har förändrats under 1900-talet. I England har man nämligen två parallella parlament; Överhuset (House of Lords) och Underhuset (House of Commons). Tidigare valdes man inte till Överhuset utan platsen där var ärftlig. Om man hade titeln Lord, hade man automatiskt en stol i Överhuset. Underhuset fungerar och fungerade ungefär som i Sverige, dvs medlemmarna tillsätts genom val.

Givetvis är det lätt att förfasa sig över en så antik och odemokratisk relik som Överhuset, där platserna ärvs. Men det fanns faktiskt en god och förnuftig tanke bakom detta. Eftersom medlemmarna där inte behövde behaga någon eller muta någon (med t ex orealistiska vallöften eller pengar) och inte hade någon partipiska eller annan ideologisk piska över sig, och inte var möjliga att rösta bort, kunde de ärligt stå för sina åsikter. De var så att säga inte påverkbara vare sig genom lock eller pock. Detta gjorde att Överhusets medlemmar (i bästa fall) hade en integritet som inte var möjlig att ha om man satt i Underhuset (böjer man sig inte under t ex partipiskan, åker man ju ut i nästa val). Givetvis fanns det medlemmar i Överhuset som var ganska korkade och okunniga och som kanske också lät sig mutas. Men alla system har svagheter, och för övrigt finns precis samma problem och risker i ett demokratiskt valt parlament (där korruption också kan vara utbrett, och jag talar då inte bara om ekonomisk korruption utan också om ideologisk sådan). Generellt så var medlemmarna i Överhuset äldre än i Underhuset och de var oftast mer konservativa. Detta gjorde det svårare för politikerna att ändra på saker och ting, eftersom man måste få igenom sina förslag i båda Husen. Men det garanterade också mer kontinuitet och att nya förslag blev mer genomtänkta och utprovade innan de implementerades. Risken för ogenomtänkta förändringar, baserade på ideologi eller politiska vindkast, minskade på så sätt.

USA har också två parlament, Senaten och Kongressen, vilket är modellerat efter det brittiska systemet.

Sverige hade tidigare ett liknande system. Ända fram till 1971 hade vi ett s k tvåkammarsystem. De två parlamenten (riksdagarna) kallades Första Kammaren och Andra Kammaren. Första kammaren svarade lite grand mot Överhuset i England, fast ledamöterna valdes in. Val till Andra Kammaren skedde vart tredje år och till Första Kammaren vart sjätte år (eftersom man satt längre där kunde man också arbeta mer långsiktigt). För att ett förslag skulle gå igenom krävdes att det godkändes i båda kamrarna. De två kamrarna delade lika på makten och den ena Kammaren kunde genom ett veto blockera ett beslut som tagits i den andra Kammaren. Även här var tanken att landet skulle få en bättre kontinuitet och att alltför tvära och ogenomtänkta (och kanske för landet skadliga) kursändringar skulle förhindras.

Att tvåkammarssystemet avskaffades 1971 är symptomatiskt. 1968 skedde de stora studentupproren i Europa och Europas nedmontering påbörjades. Palme var en av de drivande krafterna i Sverige (i mina ögon var han en farlig manipulatör och har förstört Sverige mer än kanske någon annan person i modern tid). För att få igenom det moderna projektet i Sverige insåg Palme och hans likar (Alva Myrdal var förmodligen den allra värsta av dem, hon betydde med all sannolikhet lika mycket som Palme när det gällde att förstöra vårt land) att man måste börja med att avskaffa tvåkammarsystemet. En helt politiskt korrekt, men för vårt land ack så ödesdiger, slutsats. En viktig del av detta projekt, ja till och med en förutsättning, var att förändra skolan för att skapa den nya, socialistiska människan. Den gamla skolan, som bidragit till att skapa Sveriges välstånd gick ut på att överföra tidigare generationers kunskaper (både allmänbildning och praktiska och teoretiska kunskaper) till nästa generation, plus att den skulle ge unga människor en god karaktär (ansvar, ärlighet, sanning, rättvisa, mod, trofasthet mm). Den nya skolan skulle visserligen också överföra kunskaper, men nu skulle kunskaperna också förmedla ett ideologiskt perspektiv, ja de skulle tjäna ideologin (en av biologiämnets viktigaste uppgifter blev nu att genom evolutionsundervisningen få de kristna eleverna att tappa sin tro och på sikt göra Sverige till ett ateistiskt land). Som Palme uttryckte det, så skulle skolan vara en ”spjutspets mot framtiden” (och framtiden definierades givetvis av Palme och gänget kring honom). Eleverna skulle bli goda socialister och helst också ateister, och detta skulle skolan verka för på olika sätt. Enligt Alva Myrdal så skulle lärarna inte längre vara kunskapsförmedlare utan handledare och inspiratörer. Det utsades klart och tydligt att lärarna egentligen inte behövde ha mer kunskaper än eleverna. I så fall fanns ju risken att de förtryckte eleverna med sina överlägsna kunskaper (exakt så uttryckte man sig faktiskt!). Sviterna av dessa hjärndöda tankegångar lider vi fortfarande av.

Grundskolan, kom att bli en nationell katastrof, vars konsekvenser vi fortfarande lider under. När man hör Socialdemokraternas talesman i skolfrågor, Ibrahim Baylan, skylla svenska skolans problem helt och hållet på Alliansen, ja då tappar man all respekt för politiker. Åtminstone om man känner till hela bakgrunden. Jag har ju av och till arbetat som lärare ända sedan 1962 och med egna ögon kunnat följa utvecklingen, som kan sammanfattas i en klatschig slogan, ”Från utbildning till inbillning”. Elaka tungor brukade för övrigt säga att Ingvar Carlssons valspråk, när han var socialdemokratisk utbildningsminister, var ”Mot bättre vetande!”.

Den katastrofala omdaningen av skolan hade förmodligen inte kunna ske om vi hade haft kvar det gamla tvåkammarsystemet. Visserligen kom den nya skolan 1969, två år innan tvåkammarsystemet avskaffades, men med all sannolikhet hade detta system i praktiken upphört att fungera redan då. Även många andra förändringar (fri abort, avskaffande av värnplikt etc, etc) hade nog inte blivit som de blev, om vi fortfarande haft ett tvåkammarsystem. Avskaffandet av detta system möjliggjorde nedmonteringen av landet Sverige. Och det visste Palme. Han var utan tvekan intelligent. Tyvärr var hans agenda ödesdiger för Sveriges framtid.

Och det är ju precis detta som är problemet. Det är därför vi idag har politiker som inte har några åsikter alls. Idag ser man ytterst få människor som sticker ut. Alla är en i mängden, och alla tycker som mängden, och förfasar sig över den som inte underordnar sig. Så går det när man ersätter objektiva kunskaper och förutsättningslöst sanningssökande med ideologins slutna och statiska åsiktspaket. Så gott som alla politiker (undantag finns och har funnits – Göran Persson var ett sådant undantag och Jimmy Åkesson är ett sådant undantag) är livrädda för att säga något som gör att de får media på sig. De slickar hit och bugar dit, och kryper och ljuger och slingrar sig, och gör pudlar om och när de avslöjas med att ha otillåtna åsikter, och skutan Sverige, våldtagen av den politiska korrekthetens gissel, kontrollerat av hjärndöd vänsterideologi, fortsätter framåt, utan vare sig karta och kompass, mot katastrofen som väntar.

Ovanstående ger jag som en bakgrund till Peter Hitchens artikel. Jag tycker den är mycket bra skriven, relevant och viktig och har därför översatt valda delar. Hitchens kommer också lite grand in på detta med invandring och ett lands kultur och språk och identitet (Läs originalartikeln här)

Avskaffa Överhuset och bli av med alla kryp och tvivelaktiga givare.
Av Peter Hitchens

Låt oss avskaffa Överhuset. Jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men när fakta förändras så förändrar jag mitt tänkande. Och det har förändrats.

Före Blair-revolutionen var Överhuset fullt av oberoende själar, som inte var skyldiga någon någonting, som inte kunde påverkas av Downing Street. Det fanns ingen logik i detta, som ofta är fallet i vårt land, men det fungerade.

Överhuset var en sådan bra tanke att till och med revolutionärer brukade vara avundsjuka på den. Fram till 1913 var Senaten i USA modellerad efter det brittiska Överhuset – och dess medlemmar valdes därför inte. Jag kan inte se några tecken på att Amerika har blivit bättre styrt sedan man började välja senatorer. Och jag kan se mängder av tecken på att Storbritannien har styrts sämre sedan Blairiterna tog över landet.

Nu verkar det som att man endast kan komma in i Överhuset efter att man krupit för de stora partierna, eller efter att ha skänkt dem högar av kontanter, eller båda dessa saker på en och samma gång. Det är givetvis bara en tillfällighet, naturligtvis, att krypare och donatorer blir adlade, men så är det.

Som det nu är så är Överhuset en värdelös och ganska skamlig relik, fyllt till brädden med exakt den sorts människor som inte borde ha någonting alls med makt att göra.

Jag avskyr det hela, eftersom jag minns hur det en gång var. Jag kan också erinra mig allt spott och spe jag fick ta emot, när jag varnade för att förändringen skulle göra saker och ting värre, och för att jag försvarade det gamla, ärftliga systemet.

Jag är ganska säker på att nästa Regering kommer att sopa Överhuset åt sidan och ersätta det med en vald senat. Såvida vi inte enas om att påtvinga dem en bättre idé, så kommer detta inte att innebära någon positiv förändring.

Eftersom en sådan senat kommer att utses av de stora partierna, och gissa vad slags människor som kommer att stå högst upp på deras listor – jamen självklart, donatorer och krypare, naturligtvis.

Precis som i Underhuset, kommer vi att presenteras med intetsägande, lydiga, i förväg utvalda kandidater och uppmanas att godkänna dessa i val, som avgörs av stora summor pengar och dominerande media, där människor med integritet inte har en chans.

De valda ombuden kommer sedan att göra vad Regeringen befaller dem att göra, i utbyte mot inkomster och betalda utgifter i en skala som de flesta människor inte ens kan drömma om. Detta är vad vi i vårt land kallar ’demokrati’.

Det bästa vi kunde göra vore att ta tillbaka det gamla ärftliga systemet, men våra media och de politiska klasserna är alltför dumma och ondskefulla för att tillåta detta.

Så vad sägs om en vald brittisk senat, men en som är väldigt olik det underdåniga Underhuset?

Här är några förslag: Den som har tillhört eller skänkt pengar till något parti under de senaste fem åren, skall vara absolut diskvalificerad [dvs icke valbar]. Varje senator som senare går med i, eller skänker pengar till, ett parti, eller tar emot någon form av betalning, favör, titel eller tjänst för Regeringen, skall automatiskt tvingas avsäga sig sin plats i senaten.

Jag skulle vilja föreslå en minimiålder av 50 och speciella stolar reserverade för hemmafruar, krigsveteraner, brottsoffer och pensionärer, dvs alla som är föraktade och ignorerade av vårt existerande etablissemang.

Men framför allt måste vi förstöra de tre zombiepartiernas tyranni. Jag talar då om Labour, Liberal Democrat and Tory, som inte talar för någon annan än för sig själva och som har förstört landet.

…

Starka gränser räddar världen.

Naturligtvis hade Sir John Major rätt i att immigranter i allmänhet kommer för att få det bättre för sig själva.

Jag har alltid beundrat modet och beslutsamheten hos människor som reser tusentals, och ofta farliga, mil, i sitt sökande efter ett bättre liv för sig själva och sina familjer.

Men vadå? Argumenten mot massmigration har inget att göra med den personliga kvaliteten hos migranterna. Det har att göra med vår vilja att bevara vår egen kultur, våra egna lagar och vårt språk. Det har också något att göra med vår önskan att inte få lönedumpning genom en stor pool av billig, lättutnyttjad arbetskraft.

Det är också värt att ta i beaktande att de länder, som dessa människor flyr från, lider utav förlusten av sina modigaste och mest företagsamma unga män och kvinnor.

Globalisering handlar enbart om rikedom. Den känner till priset på allt och värdet av ingenting. Utan gränser kommer världen – ja den håller redan, efter vad vi kan se, på – att bli en ylande öken av avgaser, plast och betong, där ingen känner sig hemma och det enda språket är pengar.

Hitchens avslutar med:

Jag tror inte heller att våra ledare bryr sig speciellt mycket om demokrati, där eller här. De säger bara att de gör det.

Som jag ser det så gäller Peter Hitchens beskrivning av vår tids politiker i lika hög grad Sverige. Och generellt sett så gäller problemet hela Västvärlden. Grundläggande så är det demokratin som är själva problemet. Den moderna demokratin har bara existerat i drygt 100 år. Och det finns inget som säger att Västvärldens demokratier kommer att bestå. Den största faran för det demokratiska systemet är utan tvekan människans dumhet, vilken så tydligt framgår av dagens infantila politiska debatt. Alltför många människors feghet gör inte precis saken bättre. Demokratin är synnerligen skör, vilket visas av att så fort det blir krig så ersätter man demokratin med samlingsregeringar eller ger presidenten (eller vad nu den högste styrande ledaren kallas) extraordinära befogenheter (detta gällde både England och USA under Andra Världskriget – och även Sverige). En demokrati är helt enkelt för svag för att leda ett land i en allvarlig kris. Då kan man inte hålla på med tjuv- och rackarspel i maktens korridorer. Det är t ex svårt att se hur Mexiko skulle kunna bli av med sina förödande knarkkarteller inom demokratins ram, när kartelledarna kan lägga ner miljarder på försvarsadvokater, och där vittnen och deras familjer hotas och mördas, och där åklagare mördas och de poliser som vägrar ta mutor mördas tillsammans med hela sin familj etc, etc. Inför en sådan kompakt ondska står sig demokratin slätt. Tyvärr! I sådana lägen måste man tillgripa extraordinära åtgärder (förhoppningsvis tillfälliga sådana).

Speciellt gäller detta den typ av demokratier som vi ser i det moderna Europa, där det enda som bestämmer heter politisk korrekthet. Där media har mer makt än politikerna och där många av politikerna antingen är obegåvade dumbommar eller beräknande politruker. Givetvis finns också bra politiker, men frågan är om de är tillräckligt många för att leda Europas länder i rätt riktning. Det jag observerar när det gäller Europas utveckling antyder snarare att vi är på väg mot en katastrof av fruktansvärda mått. Inte minst på grund av den växande andelen muslimer, vilka kommer att visa sin sanna natur när de börjar närma sig majoritet i Europas länder. Att det är absolut förbjudet att ens knysta om detta, talar inte gott för demokratin.

Alla våra politiker talar i mun på varandra när det gäller att fördöma IS (Islamiska Staten) och deras illdåd. Men de talar också i mun på varandra för att förklara att IS har absolut ingenting med islam att göra. Dessvärre vet de inte vad de talar om, eftersom de aldrig gjort sig besväret att ta reda på vad islam verkligen står för. Det anser de sig inte behöva, eftersom Aftonbladet säger att islam tillhör de goda krafterna i världen. Och då finns inte mer att tillägga. Problemet är att Koranen och islams övriga heliga skrifter inte håller med Aftonbladet. Och måste man välja auktoritet, när man skall definiera islam, tycks det mig mer förnuftigt att utgå från islams egna heliga skrifter än från Aftonbladet. Och läser man islams heliga skrifter (vilket jag ägnat åratal åt) så framgår klart att IS är de sanna muslimerna. De gör EXAKT vad Muhammed befaller sina efterföljare, dvs varje muslim, att göra. EXAKT, EXAKT, EXAKT!!! In i minsta detalj. Varje muslim är skyldig att delta i, eller stödja, jihad. Men vad spelar fakta för roll i ett samhälle där politisk korrekthet upphöjts till själva definitionen av sanning?! Det är därför som merparten av våra politiker inte är kapabla att leda vårt land. Ett land måste ledas utifrån sanningen som princip. När ideologi och politisk korrekthet upphöjs till absolut sanning, ja då är undergången nära.

På något sätt känns det som att demokratin arbetar på sin egen undergång. I långa loppet är det svårt att tro att Europas befolkning kommer att acceptera en allt snabbare islamisering av våra länder och då öppnas Pandoras ask, och en avgrund av nya partier kommer att poppa upp. Partier jämfört med vilka SD kommer att framstå som en del av Miljöpartiet.

Invandringsfrågan, är som jag ser det, den just nu absolut viktigaste frågan under det här valet. Genom sin totala ovilja att ens diskutera eller tillåta diskussion rörande invandringens nuvarande omfattning och karaktär, idiotförklarar samtliga politiker från de etablerade partierna hela svenska folket! Förutom att de idiotförklarar sig själva!

Jag tänker inte föreslå hur människor skall rösta. Men en sak är i alla fall säker, det finns bara ett enda riksdagsparti som vågar ta upp invandringsfrågan. Deras politiker mordhotas. De hindras från att komma fram i media etc (motvilligt släpps de fram ibland för att det inte skulle bli alltför uppenbart att Sverige inte längre är en demokrati med yttrande- och åsiktsfrihet). De får klä spott och spe på alla sätt och vis. De marginaliseras i kommunpolitiken över hela vårt land. Etc. Jag känner inte Jimmy Åkesson, så jag kan inte uttala mig om honom som person. Men en sak vet jag, han är i alla fall modig. Han är ingen fegis, vilket nästan alla andra toppolitiker tycks vara. De övriga partiernas ledare har klart uttryckt att de kommer att marginalisera SD oavsett hur valresultatet blir. Får SD en vågmästarroll, ja då tänker man ingå olika oheliga allianser för att hindra SD från att kunna påverka. Allt för att översvämma vårt land med jihadister i hundratusental. Det senare kanske inte är avsikten, men det blir resultatet, oavsett vad avsikten är.

Bara på grund av den odemokratiska behandlingen av SD, skulle jag kunna tänka mig rösta på detta parti. Men det har inget med SD att göra. Det är för att näpsa de odemokratiska krafter, som inte respekterar vanliga människors ökande oro för vilka konsekvenser massinvandringen till Sverige kommer att få. Om V (som jag har föga sympati för) behandlades på samma sätt, skulle jag kunna tänka mig att rösta på detta parti. Jag tror nämligen på demokratin och för mig innebär demokrati rätten att ha även åsikter som jag själv inte delar. Eller som Voltaire förmodligen inte sade, ”Jag hatar dina åsikter, men jag är beredd att dö för att du skall få uttrycka dem” (detta citat tillskrivs ofta Voltaire, men tycks inte komma från honom).

Oavsett övriga politiska frågor så står det helt klart att det enda parti som har en invandringspolitik som stämmer överens med min egen uppfattning är SD. Punkt slut.

Jag kan inte stillatigande se på när mitt land förstörs. Våldtas och utarmas av främmande inkräktare (jag talar då inte om riktiga flyktingar, jag talar om de muslimer som kommer hit och vars avsikt är att ta vårt land ifrån oss, därtill befallda av sina heliga skrifter – detta gäller i princip varje muslim, eftersom varje muslim är befalld att erövra hela världen och tvinga alla människor att böja sig under islam – tror du mig inte läs då den sista tredjedelen av den här artikeln). Den dag IS börjar operera i Europa är jag övertygad om att majoriteten av Europas muslimer kommer att solidarisera sig med IS. Jag kan ju ha fel här, men jag är ganska övertygad om att jag tyvärr har rätt (jag skulle sannerligen önska att jag hade fel).

Det intressanta är att skulle man fråga Fredrik Reinfeldt och de andra toppolitikerna, så skulle de alla säga att jag är landsförrädare. En dålig svensk, som man måste skämmas över. Helst skulle de förmodligen vilja utvisa mig. En följdfråga blir då hur dessa politiker definierar begreppet landsförräderi. Det skulle vara väldigt intressant att få ta del av deras definition. Kanske är det något jag inte förstått här. Personligen anser jag att de som står för dagens invandringspolitik är landsförrädare i en klass, jämfört med vilken Stig Wennerström (Sveriges kanske värste spion någonsin) framstår som en varm fosterlandsvän, som enbart verkade för Sveriges bästa.

Efter valet

Så har då EU-valet ägt rum. Och våra media är fulla av krönikor och diskussioner om hur det kunde gå som det gick. I Frankrike blev invandringskritiska Nationella Fronten (Front National) största parti. I Sverige fick SD nästan 10 procent av rösterna (medan M fick 13 procent, dvs SD och M är i EU-sammanhang nu av ungefär samma storleksordning). Även i många andra europeiska länder gick invandringskritiska partier starkt framåt. Inte konstigt att Reinfeldt såg synnerligen sammanbiten ut. Han hatar ju SD och resultatet måste gjort honom ursinnig.

Innan vi går vidare vill jag helt kort nämna SVT:s valvaka i samband med EU-valet. Den var ett bottennapp i objektivitet men en riktig höjdare när det gäller att vinkla till det. Samtliga i panelen var i princip svurna SD-hatare. I och för sig kan man ha en valvaka i en TV-kanal som inte förväntas vara objektiv (ungefär som att många dagstidningar har en partifärg). T ex om ett visst parti skulle driva en egen TV-kanal. Men SVT påstår sig vara Public Service. Den här valvakan visade, bortom allt tvivel, att SVT inte alls är en Public Service kanal, utan en propagandacentral för den politiska korrektheten såsom den definieras av MP, V och F!. Någon kommenterade den skamliga valvakan med, ”Den mest partiska och osakliga valvakan någonsin”. Redan inom ett dygn hade programmet dragit på sig runt 300 anmälningar till Granskningsnämnden (som med nästan hundraprocentig säkerhet kommer att avslå samtliga klagomål, med tanke på att det sitter ungefär samma människor i Granskningsnämnden som var med i SVT:s valvaka). Granskning Sverige (ett av Sveriges många fria media, dvs som står utanför Godhetskörens propagandacentraler) gjorde efter valvakan en telefonintervju med Eva Landahl, som var ansvarig för valvakan. Det slutade med att hon slängde på luren. Lyssna gärna på denna intervju här! Eva Landahl ger där orättfärdigheten ett tydligt ansikte.

De självutnämnda företrädarna för allt det goda i Sverige (Godhetskören) är utom sig av sorg, vrede, förtvivlan och jag vet inte allt, på grund av valresultatet. Europa har nu tagit ett steg närmare Nazityskland, tycks den allmänna meningen vara. Rubriker av typ ”Ett valresultat som skrämmer” flödar och invektiven (”bruna partier”, invandrarfientliga partier, hatpartier, rasistpartier och liknande) duggar tätt. I Aftonbladet kunde man den 26/5 2014 läsa en artikel med titeln "Förstår inte vilka farliga krafter de släpper fria". Underförstått är således att de som röstat på SD, och liknande partier, och de som röstskolkat (och därmed indirekt släppt fram dessa partier), inte förstår vilka ondskefulla krafter de släppt lös. Hade de förstått vad SD etc verkligen står för, så hade de inte röstat på sådana partier, alternativt masat sig iväg till vallokalen för att rösta på något annat, anständigt parti.

Nu är det givetvis så att man inte kan klumpa ihop alla europeiska invandringskritiska partier. Där finns säkert allt, från partier som verkligen är rasistiska och nazistiska till partier som helt enkelt är oroade över vilka konsekvenser (både ekonomiskt och kulturellt) som den pågående massinvandringen till Europa kommer att få. Jag har dock inte funnit någonting som talar för att SD står för nazistiska eller antisemitiska eller rasistiska (i ordets verkliga bemärkelse) åsikter. SD är förmodligen det just nu mest Israelpositiva partiet, vilket starkt talar emot att de skulle vara antisemiter. Förvånansvärt många invandrare (detta har diskuterats i media) röstar på SD, vilket talar emot att SD skulle vara rasister. Detta utesluter inte att det kan finnas medlemmar som har en diskutabel människosyn (men det finns garanterat personer med tvivelaktiga åsikter i alla partier). Vissa partier av den här typen är med stor säkerhet rasistiska. Som Jobbik i Ungern (ett land som uppvisade avgrunder av antisemitism under Andra Världskriget och där fortfarande antisemitismen är stark). Gyllene Gryning i Grekland kan nog också misstänkas ha en starkt brun nyans.

Låt mig citera lite ur ovannämnda artikel i Aftonbladet:

Hur kunde det bli så här? Fransmännen rannsakar sig för att hitta förklaringar.
Nicole Crestey berättar att hon var i Lyon i går.
– Jag besökte en invandrarstadsdel där det inte finns en enda fransk restaurang. Sånt klarar inte fransmän av att hantera. Det utnyttjar Nationella fronten.
Jessica letar andra förklaringar.
– Kanske handlar det om rädsla eller okunnighet. Människor behöver något att hålla fast vid. Nu är det många som ger utlänningarna skulden för allt. Men sanningen är ju att inget land i Europa skulle klara sig utan utlänningar.
– Egentligen är det bara tio procent av fransmännen som röstat på Nationella Fronten men tack var det låga valdeltagandet så blir de ändå största parti. De som inte röstade förstår inte vilka farliga krafter de släpper fria.

I TV-sofforna, i de kanaler som har sådana soffor, sitter medlemmarna i Godhetskören och ockar och ojar sig och överbjuder varande i vackra ord för att visa upp sin egen ofattbart enorma godhet och den fruktansvärda ondskan hos de som på något sätt vill begränsa invandringen till Europa i allmänhet och Sverige i synnerhet, och dessutom kanske vill ställa hårdare krav på de invandrare som redan finns här (t ex att den som begår grova brott skall utvisas på livstid – vilket för mig och även de flesta skötsamma invandrare framstår som en självklarhet).

Nästan ingen journalist, debattör eller annan medlem i de intellektuellas skrå har kunnat tänka tanken att valresultatet beror på att en hel del människor i Europa idag känner en djup och ärlig oro över massinvandringen av speciellt muslimer från Nordafrika, Mellanöstern och Somalia och Sudan och de konsekvenser detta kommer att få för respektive länder på sikt. Den som kan tänka själv, och inte är intellektuellt zombifierad av den politiska korrekthetens hypnos, måste rimligen hysa vissa tvivel på att den typen av invandrare utgör en kassako för vårt land. Hur skulle de kunna göra det, när vi har en jättestor arbetslöshet? 4/5 av invandrarna från Somalia, Sudan och Afghanistan är helt outbildade analfabeter. Ett litet fåtal av de mest intelligenta av dem kan räkna med att någonsin få riktiga jobb (alltså jobb där inte staten betalar deras lön). Och dessutom väller det in anhöriga till dessa invandrare, varav många är gamla, och därför aldrig överhuvudtaget kommer att bidra till det svenska samhället med en enda krona. Självklart kommer detta att få en stor negativ påverkan på köerna inom sjukvården och välfärden i största allmänhet. Plus att det kommer att leda till en dramatisk ökning av brottsligheten, med tanke på hur överrepresenterade vissa invandrargrupper är i brottsstatistiken (det senare gäller framför allt flyktingar från MENA – dvs Mellanöstern och Nordafrika). Jag har i ett stort antal artiklar på min blogg och hemsida gett skäl, i form av fakta och logiska resonemang, för varför jag själv hyser starka tvivel när det gäller kassakoscenariot. Många ärliga, vanliga människor är djupt oroade över allt detta och det avspeglar sig i valresultatet. Och människors oro växer när de inte ens får lufta sina farhågor utan att kallas rasister och nazister och jämföras med Hitler. Men det är ju så den intellektuella eliten fungerar. Jag har faktiskt skrivit en lång artikel om denna elit. Titeln är ”De intellektuella psykopaterna”. Läs gärna den för att få lite mer förståelse för det jag skriver.

Det finns säkert en hel del debattörer etc som inser att det jag säger ovan är sant. Problemet är att de antingen inte vågar uttrycka detta (det kan bli ett snabbt slut på deras journalistiska, politiska etc karriär) eller inte har möjligt att uttrycka det, eftersom media sällan släpper fram politiskt inkorrekta texter (man kan ju alltid publicera sina åsikter i en blogg eller på en hemsida, men det kan ju också påverka ens framtida karriär om ens arbetsgivare får reda på vilka åsikter man har – hade jag arbetat som lärare i en kommunal skola hade jag med stor sannolikhet fått sparken på grund av min hemsida och blogg). Några artiklar har jag dock läst i vanliga media, som på ett mer seriöst sätt försöker diskutera valresultatet.

I SvD fanns den 2/5 2014 (dvs före valet – men artikeln är ändå relevant) en artikel med rubrik ”Oro för invandring måste tas på allvar”. Författare var Leo Kramár (som bl a författat boken Rasismens ideologer. Från Gobineau till Hitler). Kramár är själv inte kritisk till vår invandringspolitik och såvitt jag kan förstå är han negativ till SD, men han menar ändå att man måste ta de som oroas av massinvandringen på allvar. Han skriver bl a:

Vi måste sluta blunda för att det finns en stor grupp människor som oroas av invandringen och som har svårt att finna sin plats i ett multikulturellt samhälle. De söker sig till ett parti som förstår deras oro och lovar förändring. I stället för att använda invektiv, förhåna, stöta ifrån och behandla dem som känner sig hotade av utvecklingen och svikna av sitt samhälle som parias borde det politisk-kulturella komplexet, de som har makten, försöka förstå orsakerna till den oroande utvecklingen och söka konstruktiva lösningar.

Expressen hade den 28/5 2014 en lysande artikel av Torbjörn Elensky med rubrik ”Lika barn leka bäst”. Där kritiserar han Aftonbladets kampanj ”Vi gillar olika”. En synnerligen välskriven och skarpt analyserande artikel. Elensky skriver:

Hyllandet av viss nationalism, till exempel kurdisk, går inte ihop med avståndstagandet från svensk. Antingen finns nationer, och kan vara viktiga för den egna identiteten, eller så gör de det inte.
När den ensidiga uppdelningen i vita och ickevita, så kallade rasifierade, får genomslag, och de vita anses bära på en kollektiv skuldbörda, upphör möjligheterna att skapa ett samhälle där vi alla möter varandra på lika villkor. Rangordnandet av människor efter ras blir inte mera rätt för att det görs med antirasistiska förtecken.
Den som börjar gradera friheterna, och som ursäktar vissas övergrepp men inte andras, vare det ur ett höger- eller ett vänsterperspektiv, är redan på väg att avskaffa friheterna. Du kanske vill tysta den du ogillar, visst, men nästa gång kan det vara du själv som blir tystad med exakt samma argument.

I första stycket tar han upp det jag själv skrivit så många gånger. Om det nu inte finns någon svensk kultur, ja då kan det knappast finnas någon kurdisk kultur heller. Eller någon annan kultur. Lite konsekvens borde man kunna begära även av Godhetskören. Men ideologisk förblindelse ökar ju inte precis vår förmåga att tänka klart. Snarare tvärtom!

I sista stycket syftar han säkert på Aftonbladets försvar för de vänstergrupper som begår våldsbrott. Den typen av våld har av vissa skribenter i tidningen försvarats och kallats för ”det goda våldet”. Det är av just sådana skäl jag hyser vissa tvivel på att våra politiker och journalister verkligen är de demokrater de utger sig för att vara (demokrati betyder folkstyre och inte elitstyre – det senare verkar vara den typ av statsskick som Godhetskören står för, där de själva givetvis kräver att få tillhöra den styrande eliten).

En hel del av den ”goda” sidans medlemmar verkar så uppfyllda av sin egen godhet att de tycks se sig som föredömliga demokrater, oavsett att de försvarar odemokratiska metoder. Inte bara våld mot meningsmotståndare försvaras (inte av alla tack och lov men av oroväckande många) utan också valfusk (så länge det hindrar ”den onda sidan” att få inflytande). Faran med att betrakta sig själv som tillhörande de goda är att man i godhetens namn då tillåter sig allt möjligt. Ändamålet helgar medlen. Denna devis är alltför ofta tillämpad i diktaturer. ”De onda” är så onda så de förtjänar inte att få del av demokratins yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Det skall bara tiga!” Och på så sätt ersätter man en form av intolerans med en annan intolerans. Vilket är svårt att se som något framsteg.

De gånger valfusk tidigare avslöjats i vårt land, har det ofta varit socialdemokrater som legat bakom (ofta har det handlat om att man transporterat dementa åldringar från något äldreboende till vallokalen och sedan stuckit den ”rätta” valsedeln i deras hand. Efter att ha styrt Sverige i 40 år, var många sossar så maktfullkomliga och övertygade om sin gudagivna rätt att styra vårt land, att de antagligen såg de fria valen som en onödig process, ja rent av som något negativt. De visste ju i alla fall bättre än medborgarna i Sverige vad som var bäst för dem.

Man kan undra i vad mån det förekommit valfusk i detta val. I så fall är nog en rimlig gissning att fusket huvudsakligen varit riktat mot SD. Man kan misstänka att många partiföreträdare, med gott samvete, skulle kunna tänka sig att slänga eller ogiltigförklara SD:s röstsedlar. Om de bara kunde. Och vågade.

Farah Halawi, 21 år, i Trollhättan var valförrättare och rösträknare i sin hemkommun i EU-valet. På sin Facebook-sida skriver hon om hur snacket gick bland valförrättarna i den vallokal där hon var stationerad.

Ovan skriver Farah, "Även idioter har en röst". Problemet är, att som idiot räknas, i det här perspektivet, alla som inte tycker precis som du! Det blir en något skakig demokrati om Farahs princip skulle tillämpas i det svenska valsystemet (dvs att man ogiltigförklarar valsedlarna för de partier som har "fel" åsikter). Frågan är nämligen vilka åsikter som är fel. Ja, det är ju de åsikter jag inte gillar. Men då står vi inför nästa problem. Det finns många jag i Sverige. Vilket jag skall få bestämma? Apropå jag, så såg jag förresten att Assad nu vunnit valet i Syrien. Han fick 86 procent av rösterna! Jo ja tackar jag! Förmodligen ligger Syriens valsystem helt i linje med Farahs tankegångar. Å andra sidan är det väl knappast någon som betraktar Syrien som en demokrati. Sverige påstås ju i varje fall fortfarande vara en demokrati.

Om det är något som skrämmer mig, för att knyta an till den artikel i Aftonbladet som jag citerade inledningsvis, så är det aningslösheten hos makteliten, dvs den politiska korrekthetens prästerskap. Den skrämmer mig verkligen. Och den borde skrämma hela svenska folket. En styrande elit som inte förstår vanliga människors oro över den massinvandring som sker till vårt land (och många andra europeiska länder). Och som inte heller förstår konsekvenserna av denna massinvandring. I artikeln så sade ju bl a en kvinna, ”Jag besökte en invandrarstadsdel där det inte finns en enda fransk restaurang. Sånt klarar inte fransmän av att hantera. Det utnyttjar Nationella fronten”. Tja, inte behöver Nationella Fronten utnyttja detta. Problemet finns ju redan där, vare sig man utnyttjar det eller ej. Är det så konstigt att människor känner oro och obehag när de ser hur deras eget land, bit för bit, steg för steg, tas ifrån dem. Och de som erövrar Frankrike steg för steg är företrädare för en aggressiv, förtryckande ideologi/religion (jag talar alltså om islam), vars mål är att lägga hela världen under sina fötter (om detta skriver jag i många andra artiklar). Med våld om så krävs. Om du inte visste det, käre läsare, så kallas detta jihad, och varje muslim är befalld av sina heliga skrifter att delta i eller stödja jihad. Att inte fler oroas över detta beror på att våra politiker och journalister gör allt för att vanliga människor inte skall få reda på vad islam egentligen står för. Och genom att mörka sådant förråder man sitt eget folk och sitt eget land! Så långt förstår jag och blir skrämd. Det enda jag inte förstår är vad som driver dessa politiker och denna kulturelit att förråda sitt eget folk och sitt eget land. Varför? Det är svårt att tro att de verkligen, när det kommer till kritan, längtar efter att leva under sharíalagen.

Och inte nog med det, politiker och kulturelit gör sitt bästa för att ta ifrån Europas folk deras självkänsla och stolthet över sin kultur och sitt land. Det kanske beror på någon slags missriktad välvilja, men är likafullt destruktivt. Man hävdar att det inte finns någon svensk kultur (om vi tar Sverige som exempel). Man hävdar att det inte finns någon svensk mat. Sverige och de etniska svenskarna har inte åstadkommit någonting av värde. Allt som är bra har vi fått från andra folk och kulturer (och framför allt då från islam). Det enda vi själva har bidragit med är slaveri och kolonisation och folkmord (som om inte slaveri förekommit inom islam – den muslimska slavhandeln i Afrika försiggick i över 1000 år och omfattade mellan 12 och 30 miljoner svarta afrikaner, dvs var oerhört mycket mer omfattande än den europeiska/amerikanska slavhandeln). Ungefär detta har Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och Maud Olofsson sagt (jag har källor till detta påstående i andra artiklar – sök på dessa namn för att hitta). Genom att ta ifrån svenska folket all självkänsla, bäddar man för en farlig situation, vilket inte våra beslutsfattare tycks förstå. Det var precis så situationen var i Tyskland innan nazisterna kom till makten på 1930-talet. Hitler utlovade att upprätta tyska folkets självkänsla och ta tillbaka de områden man förlorat under Första Världskriget. Hade tyska folket haft en god självbild och stark självkänsla, tror jag inte nazisterna hade kunnat få makten. Men nu utnyttjade nazisterna situationen på ett skickligt sätt och spelade på människors känslor.

Det finns också en ytterligare likhet mellan Sverige och mellankrigstidens Tyskland. I det senare landet försökte kommunisterna ta makten genom våld. Det förekom våldsamma slagsmål mellan kommunister och deras meningsmotståndare. Folk kände sig hotade på gatorna och upplevde situationen som obehaglig. När Hitler skapade SA (föregångaren till SS) för att gå emot kommunisterna, tyckte folk det var skönt. Äntligen någon som kunde sätta stopp för detta hot. Och när nazisterna växte sig allt starkare var det ganska snart slut på kommunisternas våldsyttringar. Dessa hamnade i koncentrationsläger strax efter att Hitler blivit Rikskansler. Och de flesta tyskar tyckte det var bra! Äntligen lugn och ro! Hade kommunisterna vunnit ”slaget om Tyskland”, hade med stor säkerhet Tyskland blivit ett stalinistiskt land och miljoner tyskar hade mördats. Nu gick det lika illa, ja snarare ännu värre, med tanke på Andra Världskriget och Förintelsen, men det kunde kanske ingen veta då. Då var man bara glad åt att det blev ordning på gatorna så vanligt folk vågade sig ut.

En tredje faktor, som beredde vägen för nazisterna var att tyska folket upplevde judarna som ett hot mot landet. Visserligen som jag ser det, ett obefogat hot. Judarna hade inte som mål att ta över Tyskland och sedan förtrycka tyska folket. De hotade inte på något sätt Tysklands välstånd eller säkerhet. Snarare tvärtom, eftersom judarna bidrog positivt till Tysklands ekonomi. Problemet var att judarna var duktiga affärsmän och hantverkare mm, och i den dåliga ekonomi som Tyskland led av efter Första Världskriget, så väckte judarnas framgång avundsjuka. Detta spelade nazisterna på. Detta visar på det mångkulturella samhället problem. Nazisterna spelade på känslor som redan fanns hos tyska folket. Har man en stor minoritetsgrupp i ett land, och denna grupp särskiljer sig starkt från den inhemska kulturen, blir det lätt så att minoritetsgruppen blir syndabock när tiderna blir sämre. Enligt Jonathan Friedman, professor i Lund, som forskat på mångkulturella samhällen, så finns inte ett enda exempel på ett fungerande mångkulturellt samhälle av den typ som Godhetskören just nu försöker skapa i Sverige (läs mer om detta här). För att få ett väl fungerande samhälle måste man ta hänsyn till människans natur och hennes behov av att kunna identifiera sig och känna trygghet. Vi människor är flockdjur och det är ett biologiskt faktum, som vi inte kan göra något åt. Alltså måste vi skapa samhällen som är anpassade för människans natur. Inget annat samhälle kommer att fungera på sikt.

I dagens Sverige har vi en våldsvänster som till och bryter sig in hos folk, vars åsikter de inte gillar, och misshandlar dem. De hotar människor. De trakasserar människor. De försöker stoppa lagliga demonstrationer, som företräder åsikter som vänstern inte delar. Etc. Samtidigt betraktar de sig själva som mönsterdemokrater. Nu har de inte mördat någon än (det har ju varit nära några gånger – t ex vid demonstrationerna i Göteborg för ett antal år sedan), men det är säkert bara en tidsfråga innan detta kommer att ske. Och en del skribenter, som t ex förekommer i Aftonbladet, försvarar, som nämnts ovan, inte sällan våldsvänstern, och skriver om ”det goda våldet”. Fler och fler människor upplever våldsvänstern som ett hot mot demokratin.

Ovanstående, dvs att man tar ifrån svenska folket deras identitet och självkänsla i kombination med massinvandringen till vårt land (som kommer att påverka vårt land negativt på många olika plan) plus hotet från våldsvänstern, kanske kommer att bereda vägen i Sverige (och många andra europeiska länder) för partier och grupperingar, jämfört med vilka SD kommer att framstå som Moder Théresas förlängda arm. Vi kanske bara har sett början än. Skulden till detta har i så fall våra aningslösa politiker (och opinionsbildare), vilka själva bor på Södermalm i Stockholm och liknande ställen, så långt från invandrartäta förorter som bara möjligt. Genom sitt förakt för vanliga människors åsikter och upplevelser och oro, driver de vanliga människor rakt i armarna på extrema partier.

Detta möjliga framtidsscenario skrämmer mig betydligt mer än att SD fick nästan 10 procent av rösterna i årets EU-val.

Pressetiska regler och deras efterlevnad

Häromdagen gjorde jag ett litet studiebesök på Pressombudsmannens (PO) hemsida. Där hittade jag en intressant avdelning som heter "Pressetiska regler”. Dessa regler är, som jag tolkar det, inte bindande för media men är avsedda att vägleda och ge stöd åt medias etiska hållning när det gäller vad som är lämpligt och olämpligt att publicera samt hur man skall förhålla sig till kritik och ge möjlighet för personer att bemöta påståenden i artiklar och program.

Jag har ju tidigare skrivit ett antal artiklar om medias och journalisters bristande objektivitet och notoriska vinkling när det gäller vissa kontroversiella frågor (Israel, kristen tro, intelligent design mm) och egentligen har jag väl inte så mycket mer att tillägga. Men att utgå från de pressetiska reglerna kan kanske tillföra något till diskussionen.

Det som föranledde mitt besök på PO:s hemsida var ett TT-telegram med anledning av att Livets Ords omskrivne pastor Ulf Ekman fr o m juni 2013 träder tillbaka som förstepastor. Jag återkommer strax till detta TT-telegram. Nedan kommenterar jag kortfattat några av de 17 paragrafer (anges med fetstil) som ingår i de pressetiska reglerna (vissa av paragraferna, som t ex handlar om personlig integritet och liknande, är i och för sig intressanta, men det jag diskuterar just nu är medias roll i demokratiprocessen – alltså har jag utelämnat en del paragrafer):

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

Det finns inte mycket att säga om detta. Jag har svårt att tro att någon skulle vara av annan mening. Allmänhetens förtroende för media är synnerligen lågt, viket indikerar att medias innehåll alltför ofta vare sig är korrekt eller allsidigt. Mer om detta nedan.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

Här finns mycket att säga. Kritiken mot nyhetskällorna lyser oftast med sin frånvaro i ämnen som hotar den politiskt korrekta konsensusen. Som jag nämnt i andra artiklar så är nyhetsbyråerna (TT, Reuters etc) idag inte längre objektiva rapportörer om vad som sker (och sedan överlåter eventuell vinkling åt media själva) utan i politiskt känsliga frågor så levereras nyheterna numera färdigvinklade (utifrån Godhetskörens preferenser) och klara för publikation (man undrar om media får betala extra för den tjänsten – eller de kanske rent av får betala extra för att få icke vinklade nyheter, ungefär som att det kan vara dyrare att köpa vinterdäck utan dubbar än med). Jag skulle kunna ta många, många exempel på det jag säger här och har också många sådana exempel på min hemsida och blogg (sök t ex på TT, Reuters etc). När det gäller Israel låter man uppenbara fiender till Israel uttala sig och tar då det som sägs som objektiva fakta som inte ifrågasätts, medan man skarpt kritiserar den som på något sätt visar förståelse för Israels situation och agerande. Samma sak när det gäller påståenden om t ex Livets Ord, där avhoppare gång på gång fått utrymme att säga precis vad som helst om Livets Ord (bara det är negativt) och det som sägs behöver inte på något sätt styrkas. Det är definitionsmässigt sant.

Medias objektivitet varierar givetvis. SVT och SR är antagligen ledande i bristande objektivitet, vilket säkert har i sin grund i den politiska hemvisten hos deras reportrar och chefer. Deras politiska preferenser ligger långt ifrån var svenska folket i gemen står. I en kommande artikel tänker jag titta lite närmare på detta. När det gäller tidningar så finns mycket stora brister hos alla de stora "drakarna" – Aftonbladet, DN, SvD och Expressen.

Aftonbladet leder nog tidningsligan beträffande att vinkla och filtrera artiklar (speciellt i ämnen som Israel och den kristna tron, plus att man på tidningen tycks hysa ett intensivt hat mot allt vad poliser heter). Sedan finns givetvis lysande undantag bland dessa tidningar, när man släpper igenom förvånansvärt politiskt inkorrekta artiklar. Ibland hittar man artiklar i SvD och DN (och enstaka gånger i Aftonbladet) som gör att man får nypa sig själv och fråga, "Kan detta verkligen vara sant? Vågar man publicera något sådant i Sverige?"

När man talar om trollen så... Precis när jag skriver detta fick jag ett mail innehållande en länk till en intressant artikel i DN. Där funderar en polsk litteraturlärare vid Stockholms Universitet över varför svenska studenter har alla svar men alltför sällan ställer meningsfulla frågor. Hans analys är mycket relevant och viktig.

Vissa av de större landsortstidningarna som Barometern (Kalmar) och Nerikes Allehanda (Örebro) har ofta en hyfsad objektivitetsnivå (även om man hittar stora brister i vissa ämnen, som t ex Israel och skapelse/evolution). När det gäller kristna tidningar är nivån blandad. Världen idag håller en hög sannings- och objektivitetsnivå och det är allmänt känt att den "smygläses" av många icke-kristna människor, som vill ha en mer mångsidig bild av vad som sker.

Med anledning av att pastor Ulf Ekman, som nämns ovan, lämnar sin tjänst på Livets Ord och nu planerar att ägna sig åt teologi, skriva böcker och vara resande predikant, kunde man den 3/3 2013 i DN, SvD etc läsa följande TT-telegram:

Ulf Ekman, förstepastor i Livets ord, lämnar sin tjänst i juni, meddelar församlingen i ett pressmeddelande.

Han var tidigare präst i Svenska kyrkan och grundade Livets ord 1983. Både han och församlingen har varit i blåsväder upprepade gånger genom åren. Bland annat har Livets ord kritiserats för att en av deras friskolor inte levde upp till värdegrunden, det vill säga betoningen av allas lika värde, jämställdhet och tolerans.

Ekman efterträds av Joakim Lundqvist som varit pastor i församlingen sedan 1997.
TT

Det är så typiskt att man inte har mer att säga om Livets Ord och Ulf Ekman än att ”församlingen varit i blåsväder upprepade gånger” och att en av församlingens ”friskolor inte levde upp till värdegrunden, det vill säga betoningen av allas lika värde, jämställdhet och tolerans”.

Den här typen av kommentarer har ingenting med nyheter att göra utan avser bara att smutskasta församlingen. Som beskrivning av Livets Ord och Ulf Ekman är den fullständigt meningslös och även innehållslös. Det låter snarare som en sammanfattning av Kristi Bruds ”församling” i Knutby (som definitivt inte har någonting med biblisk kristendom att göra). Vadå blåsväder? Blåsvädret har nog mest existerat i den journalistiska och teologiska ankdammen. Att människor fulla av hat sagt de mest fruktansvärda saker om Livets Ord, därtill uppmuntrade av media som gett dem en plattform för sitt hat, säger mer om media och om människans natur än det säger något om Livets Ord. Jag har själv varit medlem där i över 20 år och arbetat som gymnasielärare på församlingens gymnasieskola i ca 20 år. Så jag torde veta vad jag talar om. Och jag lovar på heder och samvete att i stort sett alla negativa påståenden om Livets Ord, som jag tagit del av i media, varit falska eller gravt missvisande (här kan läsaren ta del av ett brev som tar upp ett antal vanliga påståenden om Livets Ord – brevet skrevs av mig till Fri, en organisationer som arbetar mot sekter, men som också fått en hel del kritik för sina metoder). Det jag säger skall givetvis inte tolkas som att Livets Ord eller Ulf Ekman är utan fel. Svagheter finns överallt (även hos mig som skriver detta och hos dig som läser detta). Men det är en helt annan sak.

Påståendet att en kristen friskola inte skulle betona allas lika värde etc är fullständigt fnoskigt. Västvärldens människosyn är huvudsakligen baserad på den kristna människosynen såsom den förs fram i Bibeln, och ingen annan religion betonar på samma sätt alla människor lika värde. Om det är någon i skolsammanhang som borde kritiseras för sin människosyn så är det Skolverket och de politiker som är ansvariga för den svenska skolan (och även media) som lär våra elever att abort är kärlek och att barn är leksaker avsedda att tillfredsställa vuxnas egoistiska behov (homoadoptioner, surrogatmödraskap, artificiella inseminationer av ensamstående mödrar) och att den som är av annan åsikt är en förkastlig människa.

Livets Ord är inte alls någon udda församling. Bibeltrogen kristendom (kan det finnas någon annan kristendom) är alltid kontroversiell, eftersom det säger sådant som den onda människan inte vill höra. Men merparten av de kristna som tar sin tro på allvar hyser stor respekt för församlingen. Livets Ord lever inte ett isolerat sekteristiskt liv, som ibland påstås. Katolske ärkebiskopen Anders Arborelius har varit talare på Livets Ord. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har varit talare på Livets Ord. Ulf Ekman har predikat i Peterskyrkan i Rom (och på oräkneliga andra ställen). Snarare är det den avfälliga kristenheten i Sverige (t ex Svenska Kyrkans ledning, som inte styrs av Jesu ord utan av vad som är politiskt korrekt för stunden) som befinner sig utanför huvudfåran. Många afrikanska, kristna samfund samarbetar t ex inte längre med Svenska Kyrkan, eftersom de inte betraktar denna som en kristen kyrka (att det sedan finns enskilda präster i Svenska Kyrkan, som har Jesus och inte Aftonbladet som Herre i sina liv, är en annan historia som jag inte har möjlighet att gå in på här).

TT-telegrammet visar klart vilka slags människor som arbetar på TT. En skam för allt vad journalism heter och ett stort hot mot demokratin! Att inte har mer att säga om Livets Ord än så är ynkedom. Man kunde t ex ha nämnt allt det välgörenhetsarbete som Livets Ord utfört och utför. T ex Indian Children där vi hjälper tusentals indiska barn med mat, skolgång etc. När det gäller den stora tsunamin 2004 så skickade Livets Ord flera läkarteam till det värst drabbade området. Jag saxar från min egen hemsida:

På nyårsafton (2004) begav sig ett team på åtta personer (bestående av läkare, sjuksköterskor och annan medicinsk personal) iväg från Livets Ord. Med sig hade de mediciner, koleravaccin och annan sjukvårdsutrustning. När de anlände till Bandar Aceh hade fortfarande inga internationella hjälpteam anlänt. Under kvällsmötet på nyårsafton samlade man på Livets Ord in en kollekt på drygt 500 000 kr och någon dag senare en kollekt på ca 200 000 kr. Pengar som gick till offren för flodvågskatastrofen. Sedan dess har ytterligare 3 sjukvårdsteam från Livets Ord åkt till Sumatra för att hjälpa till. Tack vare att Livets Ords team var där så tidigt, blev våra representanter intervjuade i radio och TV (och reportrarna var ovanligt nog fulla av respekt och sympati — man trodde nästan inte att det var sant — man får väl förmoda att detta trendbrott berodde på att reportrarna befann sig i ett slags chocktillstånd).

Kunde inte TT nämnt sådana saker?! När det gäller vår skola har vi producerat mängder av duktiga elever. I många årskurser så har samtliga nior varit behöriga för gymnasiet (till skillnad från de flesta vanliga skolor). Många av mina gamla elever från gymnasiet är idag färdiga läkare, jurister, lärare, teologer, civilingenjörer, kyltekniker, piloter etc, etc. Och även journalister, vilka förhoppningsvis har mer respekt för sanningen än de ynkliga lögnjournalister som arbetar på TT (man undrar hur de rekryterar sina journalister).

DN publicerade visserligen TT:s sorgliga telegram men kompletterade detta med en artikel om Ulf Ekman, som var riktigt bra. Heder åt DN! Någon sade (men var inte säker) att SvD också följt upp med en längre artikel. Jag har dock inte lyckats hitta denna på SvD:s nätupplaga, så vem vet. Generellt kan man säga att många media gömmer sig bakom TT när det gäller den här typen av vinklade nyheter. ”Men det är inte vårt fel. Det var TT.” Enligt den pressetiska regeln nr 2 så håller emellertid inte detta, eftersom denna regel säger att man skall vara kritisk mot nyhetskällorna.

Som Godhetskören ser det så är regel 2 helt överflödig. Det som är politiskt korrekt står ju över sanningen och behöver inte kontrolleras. Det är sant i kraft av att det är politiskt korrekt. Det är sannare än sanningen själv (”pravda” på ryska). Och det som inte är politiskt korrekt är ont och lögn (även om det skulle vara faktamässigt och objektivt sant). Och det som är ont har inget rätt att komma till tals. Punkt slut!

3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

Det finns inte så mycket att säga om, mer än att så ofta inte är fallet. Speciellt när det gäller kvällstidningar som ju lever på att sälja lösnummer. Till saken hör också att det är speciella journalister som är ansvariga för rubriker och löpsedlar. Dvs den journalist som skrivit artikeln sätter inte rubriken på den. Ibland stämmer därför rubriken inte alls med själva artikeln.

4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.

När det gäller kontroversiella ämnen finns givetvis frestelsen att fotografera och använda bilder så att det gynnar det perspektiv man vill framhålla. Här är gränsen hårfin mellan vad som är acceptabelt och vad som är lögn och bedrägeri. Vad en bild t ex inte visar kan också vara bedrägeri.

Jag minns när SVT skulle göra en program om Södermalmskyrkan i Stockholm (som Godhetskören givetvis avskyr, eftersom man i denna församling tror att Jesus verkligen menade vad han sade – om Jesus nu aldrig menade vad han sade, varför sade han då inte vad han menade, kan man undra?). Man ville filma med kameran placerad nedanför och framför talarstolen där Bror Spetz (dåvarande pastorn) skulle stå när han predikade. Säkert planerade man också att använda ett extremt vidvinkelobjektiv (om jag nu tänker rätt). Kamerans placering plus objektivet skulle få Bror Spetz att torna upp sig över kameran som en veritabel jätte. Genom att kombinera detta med lämpliga ljudinställningar skulle man på så sätt få Bror Spetz att framstå som en grotesk och storhetsvansinnig galning. Det var väl tanken i alla fall. Nu var man i Södermalmskyrkan tillräckligt kunnig när det gäller kameror och liknande så man vägrade att ställa upp på detta.

Även om kameraplacering och val av objektiv och liknande inte direkt är att ljuga, blir det ändå i praktiken en form av lögn med tanke på vilka associationer det skapar hos den som ser bilderna.

Det förekommer också rena bildförfalskningar. Jag tror inte det är så vanligt att svenska media gör sådana förfalskningar. Det vore ju så pinsamt om det avslöjades. Däremot tror jag att vissa svenska media använder sådana förfalskade bilder om det gagnar ”saken”, även om de är medvetna om att bilden är manipulerad. När det gäller konflikten i Mellanöstern, där media uppvisar ofattbara avgrunder av dålig journalistik, har det vid flera tillfällen avslöjats att bilder varit direkt manipulerade till Israels nackdel. Bl a fick en fotograf sparken från Reuters när det avslöjades att han manipulerat bilder från Libanonkriget 2006 i Photoshop (läs gärna denna artikel som mer ingående beskriver detta krig och samtidigt ger läsaren en förståelse av situationen i Mellanöstern).

5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar.

Vissa lever upp till denna paragraf, åtminstone ibland. Men alltför ofta bryter man konsekvent mot den. Speciellt när prestige kommer in i bilden. Ett exempel bland många; I början av 1990-talet hade Aftonbladet en fruktansvärd artikel om Livets Ord. Den var full av lögner som var mycket lätta att motbevisa. Livets Ord vägrades att få in ett genmäle på artikeln. När Livets Ord ville betala för en helsidesannons som skulle innehålla genmälet vägrade Aftonbladet att ta in annonsen. Kan man sjunka lägre än så?

Och även om man ibland släpper fram ett genmäle blir utrymmet för detta ofta begränsat (även om undantag finns – vid ett tillfälle fick jag faktiskt in ett genmäle på ¾ sida i DN). När Per Kornhalls bok Skapelsekonspirationen, där jag kritiseras flitigt, recenserades i SVT (Rapport eller Aktuellt – jag kommer inte ihåg vilket) fick jag tillfälle att försvara mig. Utav det jag sade under intervjun som varade i ca 30 minuter, tog man med ca 10 sekunder (i och för sig tog man med den viktigaste meningen – och det var ju bra i alla fall).

6. Publicera utan dröjsmål Pressens Opinionsnämnds klandrande uttalanden i fall som rör den egna tidningen.

Här finns inte så mycket att säga. Om man släpper fram ett genmäle brukar det nog gå ganska snabbt – media vill ju ha relevanta inlägg, där folk kan knyta an till det tidigare inlägget.

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

I princip håller jag med om denna paragraf. Men om det nu skulle vara så att vissa etniska grupper är starkt överrepresenterade när det gäller vissa typer av brott (som t ex invandrare från MENA – Mellanöstern och Nordafrika plus Somalia – när det gäller personrån och våldtäkter) är allmänheten berättigade att få reda på detta. De som styr Sverige är inte våra politiker eller våra journalister utan svenska folket! Och för att svenska folket skall kunna veta vilket parti de skall rösta på måste de ha tillgång till fakta. Jag är övertygad om att om svenskarna visste sanningen om vissa invandrargruppers brottsbenägenhet så skulle de tveka att släppa in dessa grupper i vårt land. Personligen anser jag att all invandring från sådana länder omedelbart borde stoppas helt (med vissa speciella undantag) med tanke på de negativa konsekvenser den kommer att få för Sverige. Människor från dessa länder skall vi i stället hjälpa i närområdet. Då skulle vi kunna hjälpa 100 gånger fler människor. Och dessutom skulle vi hjälpa rätt människor (de som inte kan skrapa ihop 100 000 kr per person för att ta sig hit). Och dessutom skulle vi kanske då kunna undvika det framtida inbördeskrig i Sverige och Europa som jag befarar kommer inom 50 år.

12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.

Detta har jag redan kommenterat under paragraf 4.

13. Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.

Hahahahahahahahaha….. Hohohohohohoho…. Här rullar jag omkring på golvet hysteriskt skrattande. Jag borde ha tagit 20 Valiumtabletter innan jag tänkte denna tanke. Det vore omöjligt att bryta mer mot denna paragraf än vad de flesta svenska media gör. Dvs, när det gäller icke kontroversiella ämnen som kräftfisket i Tisaren utanför Hallsberg eller nya Uppsalapendeln lever man i allmänhet upp till ovanstående formulering. Men så fort vi kommer in på känsliga ämnen och politiskt inkorrekta åsikter, då brister allt. Tillfälle till genmäle blir då lika ovanligt som gratissmörgåsar på Ryanair. Dvs förekommer inte alls.

Jag som i åratal arbetat med frågan om intelligent design (ID) kontra evolution och liknande, har sannerligen fått möta antitesen till paragraf 13. Vid ett tillfälle höll jag en massmedialt uppmärksammad föreläsning om ID vid Linköpings Universitet. Vetenskapsradion hade till och med en avdelning på sin hemsida som enbart handlade om min föreläsning. Där försökte man förklara för allmänheten vad ID innebär. I stället för att låta mig definiera ID, vände man sig till professor Dan Larhammar i Uppsala (som är en mycket aktiv ateist och drivande i Humanisterna). Denne gav en totalt missvisande definition, vars avsikt uppenbarligen var att få ID att framstå som rena idiotin. När jag skrev till chefen för Vetenskapsradion ursäktade sig denne med att ett misstag begåtts. Det tror jag inte dugg på. Man är livrädd för att ge någon som verkligen kan ID tillfälle att på ett meningsfullt sätt förklara vad ID innebär, eftersom man vet att de flesta människor då tycker att ID verkar ganska förnuftigt (många framstående forskare tycker sig eller har tyckt sig se en Designer bakom vårt universum och det som finns där). Jag har oräkneliga citat om detta i olika artiklar.

Jag känner inte till att man en enda gång i de stora media i Sverige (DN, SvD, SVT och SR) gett en kunnig företrädare för ID tillräckligt utrymme för att på ett meningsfullt sätt kunna förklara ID. Samma sak när det gäller den kristna tron. Det har förekommit någon gång att en troende kristen fått utrymme i debatten för att förklara sin tro, men detta är absoluta, sällsynta undantag. Och i så fall är det i speciella program, som t ex Människor och Tro (vars lyssnare huvudsakligen är de som redan är intresserade av religiösa frågor). De ”kristna” man ser på SVT och hör i SR är för det mesta sådana som inte tycks tro på något alls och där man kan undra varför de överhuvudtaget vill kalla sig kristna (de tycks vara ungefär lika kristna som vad Ronald Reagan var marxist).

Samma sak gäller Israel, homoadoptioner och alla andra kontroversiella frågeställningar. Där får läsarna och tittarna och lyssnarna nöja sig med att få den ena sidans ståndpunkt presenterad in absurdum och om man överhuvudtaget nämner den andra sidan, så förvanskar man dess ståndpunkter och förlöjligar dem.

Här skulle verkligen media behöva lyfta sig. Man klagar över att allmänheten har lågt förtroende för journalister och media. Och att papperstidningar är på väg att försvinna. Tacka för det. Debatter där alla är rörande överens om det mesta blir enbart tråkiga. Genom att släppa fram (på ett seriöst sätt) politiskt inkorrekta åsikter, som bränner till, så skulle debatten blir bra mycket mer intressant.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

Ja här slarvas det verkligen. En våt dröm för en löpsedelsredaktör är något i stil med ”Rattfull präst körde ihjäl gravid fembarnsmor”. Eller ännu bättre ”Rattfull pingstpastor körde ihjäl gravid sjubarnsmor”. ”Rattfull polis” går också bra. För i världen angav man ofta yrket sjöman i samband med brott eller brottsmisstanke, även om vederbörandes sjökarriär var begränsad till ett enstaka ungdomligt sommarjobb på färjan Malmö-Köpenhamn. Numera har ju våra politiker sett till att Sverige i stort sett inte har någon handelsflotta så allmänheten kan inte längre referera till sjöman som yrke. Alltså finns inte längre behovet att smutskasta sjömän. Men aldrig, aldrig, aldrig någonsin ser man i en rubrik eller på en löpsedel i samband med något brott yrkesbeteckningen journalist. Det undviker man nogsamt.

Som jag skrivit i många artiklar så är media mycket noggranna med att undanhålla från allmänheten att en viss brottsling är invandrare (speciellt från vissa kulturer). Ibland är det svårt förstås, när man t ex skall redovisa en dom där utvisning ingår eller när det gäller hedersmord (som egentligen borde kallas skammord – en kultur som kräver att man mördar sin egna barn när de är olydiga har ingen heder utan bara skam). Då anar ju ändå läsarna vad det handlar om. Jag har otaliga faktaexempel på detta i diverse bloggartiklar (t ex här).

Journalistyrket är ett av de viktigaste yrkena i en demokrati. Journalisterna är garanten för att demokratin fungerar. De ser till att makthavarna inte missbrukar sin ställning. De bevakar korruption och nepotism. De redovisar de olika partiernas program så ärligt som möjligt utan att förvanska eller vinkla, så att medborgarna får ett meningsfullt underlag när de skall avgöra på vilket parti de skall lägga sin röst. Journalister skall också se till att olika ideologiska, religiösa, filosofiska etc frågor på ett meningsfullt sätt belyses. I detta ingår givetvis att man låter människor från olika läger komma till tals.

Media skall både rapportera nyheter (objektivt), vara allmänbildande (däri ingår att ge allmänheten kunskaper när det gäller vetenskap, kultur och annat som ingår i begreppet allmänbildning) och belysa aktuella frågeställningar genom artiklar, debatter etc. Samt ge värdefull information (hur deklarerar man i år, vilka filmer visas just nu i Örebro etc, etc).

Om media sviker sitt ansvar lever demokratin farligt. Vi ser idag hur media i hög grad snarare sysslar med ideologisk hjärntvätt i stället för allmänbildning och nyhetsrapportering. Det är inte fel att i media kommentera t ex situationen i Mellanöstern och ge sina personliga åsikter. Men då skall detta göras på ledarplats eller i debattinlägg och inte smygas in i nyhetsrapporteringen, maskerat som objektiva nyheter, vilket ofta är fallet idag. Även i ledare och debattinlägg skall man självklart försöka hålla sig till det man kan visa är sant (nu går ju inte det alltid). Och, då måste man också släppa fram olika sidor. Och även ge den sida man personligen ogillar tillräckligt med utrymme för att på ett meningsfullt sätt förklara sin ståndpunkt. Annars är man inte en del av demokratin.

Den svenska demokratin lever farligt. Frågan är om vi verkligen har demokrati (folkstyre) i vårt land. En del debattörer menar att Sverige är en totalitär demokrati. Skenbart en demokrati (med fria val), men i praktiken har folket väldigt lite att säga till om – politikerna och media vet bäst. Våra politiker tycks fullständigt strunta i vad svenska folket anser om saker och ting.

Våra politiker har t ex inte frågat svenska folket om vi vill att Sverige på sikt skall bli ett muslimskt land med sharíalagar. Ändå tycks man göra allt för att förverkliga detta mål så snabbt som möjligt. Frågan är varför.

Nu kan man ju inte helt strunta i vad folket tycker, eftersom det är val vart fjärde år. Men genom manipulation och direkta lögner försöker man kortsiktigt vinna väljare. Och genom utfrysning och manipulation försöker Godhetskören marginalisera partier som har fel åsikter (jag tänker då främst på SD). Och journalisterna köper detta (i allmänhet). Och så för man sakta men säkert Sverige i en mycket farlig riktning, där man egentligen inte har folket med sig. Och där gapet mellan den offentliga lögnen och folkets åsikter blir allt större. Men ingen, eller få, vågar säga något, så starkt är den politiska korrekthetens tryck. Den som har fel åsikter riskerar att förlora både vänner och jobb.

Mats Molén, som bl a håller föredrag i ämnet Skapelse/Evolution berättar i ett rundmail jag fick för några veckor sedan:

En person blev uppkallad till chefen och varnades för att bli avskedad när den personen skrev på sin PRIVATA Facebook om att jag skulle besöka Stockholm, med länk till min hemsida!

Otroligt! Och skrämmande! I Sovjetstaten hade man fria val. Problemet var att det bara fanns ett parti att rösta på. I Sverige har vi rätt att ha fria åsikter. Du kan fritt välja vilken åsikt du vill ha, men det finns bara en åsikt att välja mellan, nämligen den av Godhetskören godkända.

Tårtgate och konstnärlig frihet

Få svenskar har väl kunnat undgå att höra om den famösa ”negertårt-incidenten” på Moderna Muséet i Stockholm den 15/4 2012. Det hela började med att Konstnärernas Riksorganisation, KRO, bad konstnären Makode Linde att göra en tårta till firandet av World art day. Tårtan kom att föreställa en karikatyr av en mörkhyad kvinna med rött innanmäte (blodiga inälvor). Konstnären, som är känd för att i sina verk diskutera och kritisera rasismen, säger själv:

Tårtan var tänkt att symbolisera massgravar, styckning och kvinnlig omskärelse. Jag ville att det skulle kännas obehagligt att skära i den och att det skulle få folk att reflektera.

Linde har i andra sammanhang sagt att verket absolut inte har något med rasism att göra. Dessutom ville han, enligt egen utsago, testa gränserna för yttrande- och tryckfriheten (ungefär som Lars Vilks med sina rondellhundar). Att han skulle vara rasist, eller haft för avsikt att kränka afrikaner, verkar dessutom inte troligt med tanke på att han själv har afrikansk bakgrund (mulatt).

Närvarande på Moderna Muséet var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Hon var den som fick äran att skära upp den första tårtbiten, vilket hon gjorde med ett leende. Idag tycks leendet ha stelnat till en grimas.

Tårtincidenten ledde till ett svenskt ”Tårtgate”, som någon skämtsamt kallat det för (med hänsyftning till Watergate). Afrosvenskarnas Riksförbund har anklagat tårtan (eller snarare konstnären) för att vara rasistisk och krävt kulturministerns avgång. Muséet har också bombhotats. Jag skall inte gå närmare in på själva kränkningsaspekten, även om jag generellt anser att det finns alltför många lättkränkta grupper i vårt land. Jag tänker t ex på den i Sverige boende asiat som för något år sedan JO-anmälde Fazers Kinapuffar (ett populärt godis som finns i de flesta affärer), eftersom han ansåg omslaget (en kines av streckgubbetyp) vara kränkande mot alla asiater.

Hu så kränkande!

Personligen tycker jag sådana människor är löjliga. Det är lika löjligt som att försöka förbjuda böcker av Astrid Lindgren eller Tintin-serierna, bara för att där förekommer ord som idag inte är politiskt korrekta. Pippi Långstrumps pappa var ju t ex negerhövding på någon Söderhavsö – huuh så hemskt! Men så uttryckte man sig på den tiden och skall vi redigera alla gamla böcker så att de blir politiskt korrekta, befinner vi oss på samma nivå som i Sovjetunionen, där man ändrade misshagliga texter och tog bort sådant som inte stämde med ideologin. Vad som är politiskt korrekt ändras hela tiden och i så fall skulle det ständigt bli ett fasligt nyutgivande av gamla böcker i nya, redigerade upplagor (och indragning av de gamla upplagorna). Och till slut kommer innehållet att vara så intetsägande att ingen kommer att vilja läsa dessa böcker. Jag tror det är mycket bättre att behålla originaltexten. Detta kan sedan ge anledning till diskussioner om människosyn förr och nu, vilket är mycket bättre än att låtsas som om det förflutna inte existerar.

Allt det jag skriver ovan är säkert välkänt för mina läsare. Att jag skriver det är för att någon kanske kommer att läsa den här artikeln om ett par år och då är förmodligen Tårtgate glömt och förlåtet. Därför vill jag ge en bakgrund till det som nu följer, som alltså är själva budskapet.

Vi börjar med att gå till SvD den 19/4 2012. Där kunde man läsa en artikel om att Moderna Muséet i Stockholm mister en donation med anledning av Tårtgate.

Tårtkuppen på Moderna museet där kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth skar och åt av en rasstereotyp tårta har blivit en världsnyhet och fortsätter att väcka känslor. Nu ger sig konstnären Elisabeth Ohlson Wallin in i debatten, rapporterar SVT:s ”Kulturnyheterna”. Hon hade tänkt donera bilderna från sin kontroversiella utställning ”Ecce homo” till museet, men har nu ändrat sig.

Det var Elisabeth Ohlson Wallin som låg bakom den så kallade Ecce Homo, dvs de fotografier föreställande Jesus i homosexuella miljöer och som själv homosexuell, vilka presenterades under en högmässa i Uppsala Domkyrka för ett antal år sedan. Ecce Homo utgör den ultimata hädelsen för en troende kristen. Inte för att fotografierna visar Jesus i homosexuella miljöer (han umgicks hela tiden med vanliga människor och syndare till de självgoda fariséernas stora förskräckelse) utan för att fotografierna framställer Jesus som en syndare. I Ecce Homo är inte Jesus människans frälsare, dvs lösningen på syndens och ondskans problem, utan han är själv i lika stort behov av frälsning som människan. Elisabeth Ohlson Wallin försvarade sig genom att bl a hänvisa till yttrandefriheten, när hon blev anklagad för att genom sina fotografier häda den kristna tron. Jag ber läsaren att hålla detta i minnet.

Senare uttalanden av Elisabeth Ohlson Wallin visar, som vi strax skall se, att hennes version av yttrandefrihet innebär ”friheten att enbart yttra och publicera saker som Elisabeth Ohlson Wallin håller med om”. Men detta är inte yttrandefrihet i ordets sanna bemärkelse. Elisabeth Ohlson Wallin verkar ha samma syn på yttrandefrihet som Adolf Hitler. Han tillät ju alla som tyckte som han själv att yttra sig. Voltaire (eller vem det nu var – det är nämligen omstritt om det verkligen var Voltaire som sade detta) gav en gång följande mitt-i-prick-definition: "Jag hatar dina åsikter, men är beredd att dö för du skall få framföra dem".

Det är uppenbart att Elisabeth Ohlson Wallin inte håller med om detta, vilket visas av en P1-intervju med henne för några år sedan med anledning av Muhammedkarikatyrerna i Jyllandsposten. Hon fick då frågan hur hon ställde sig till dessa karikatyrer med tanke på hennes egen kränkning av den kristna tron. Jag minns hur spänd jag var när hon skulle svara. Jag satt nästan andlös. Nu skulle det avslöjas om hon tillhörde de onda eller de goda. Hade hon varit en sann förkämpe för yttrandefrihet hade hon sagt något i stil med, ”Hur illa jag än tycker om Muhammedkarikatyrerna så stöder jag ändå Jyllandspostens rätt att publicera dessa”. Men så svarade hon inte. Även om jag inte kommer ihåg den exakta ordalydelsen så minns jag mycket väl innehållet i svaret. Det gick ut på att Muhammedkarikatyrerna utgjorde en fruktansvärd och oförlåtlig kränkning av muslimerna och deras tro och att Danmark borde be om ursäkt för det som skett. Jag kan inte minnas vad hon hade för förklaring till att det var tillåtet att kränka kristna men inte muslimer, men det spelar kanske ingen roll. Någon egentlig, meningsfull förklaring kan ju inte finnas till detta annat än ren ondska.

Nu har hon alltså gjort det igen. Hon tar tillbaka sin donation till Moderna Muséet av fotografierna från Ecce Homo, eftersom muséet tillåtit en konstnärlig manifestation som Elisabeth Ohlson Wallin inte tycker om. Även denna gång visar hon sin definition av yttrandefrihet – ”Jag hatar dina åsikter och är beredd att dö för att du inte skall få framföra dem”. Trots att konstnären hänvisar till att han ville testa yttrandefrihetens gränser och trots att konstnären själv har afrikansk bakgrund, och därför knappast kan ha intresse av att kränka afrikaner av rasistiska skäl, så vill Elisabeth Ohlson tydligen begränsa Makode Lindes rätt att uttrycka sig. Nu är ju i och för sig ingen skada skedd, rent konkret. Ur Moderna Muséets perspektiv måste det betraktas som synnerligen positivt att slippa hysa fotografierna från Ecce Homo.

Nu är inte Elisabeth Ohlson Wallin på något sätt unik när det gäller yttrandefrihet. Tvärtom, så delar hon sina åsikter när det gäller demokrati och yttrandefrihet med de flesta intellektuella, de flesta politiker och merparten av mediafolket i vårt land. Elisabeth Ohlson Wallins definition av yttrandefrihet kännetecknar det politiskt korrekta samhället. Enligt den politiska korrekthetens credo existerar nämligen inget värdefullt utanför det egna tankesystemet och man får då ett slutet, totalitärt system, där logik och sanning får stå tillbaka för konsensus. Jag tar bara henne som ett tydligt exempel på hur begreppet yttrandefrihet i dagens Sverige blivit ett tämligen innehållslöst och meningslöst begrepp. Vilket på sikt allvarligt kommer att skada vårt land. Den svenska demokratin har uppenbarligen utvecklats mot en totalitär demokrati eller som man ibland säger, en demokratur.

Yttrandefrihetens förkämpar drevs en gång i tiden av en passion när det gällde friheter av olika slag och demokrati och människovärde. Dagens intellektuella ”elit” (kulturdräggen eller om vi så vill, Godhetskören) vill begränsa yttrandefriheten till politiskt korrekt nonsens. De demokratiska rättigheterna, varav yttrandefrihet är en, skall i deras definition endast inkludera de som har de ”rätta” åsikterna. Inte heller människovärdet står högt i kurs hos Godhetskören. En miljon mördade barn sedan den fria aborten infördes (livsdugliga barn, vid sena aborter, får t ex ligga och självdö på diskbänken i sköljrummet – visst skall man vara stolt över att vara svensk) och barn har blivit en leksak för egoistiska vuxna, där man t ex vid vissa typer av adoptioner och vid konstgjord befruktning av ensamstående kvinnor helt bortser från barnets behov av en pappa (trots att alla barnpsykologer etc vet hur viktig pappan är för barnet).

Jag tror Gud är arg på Sverige (och Europa). Det är kanske därför som Europas folk tycks vara helt förblindande när det gäller islam och det uppenbara faktum att Europa inom ca 50 år kommer att vara en muslimsk kontinent med sharíalagar (fler och fler demografer och statistiska institut bekräftar detta dystra scenario). I Bibeln finns exempel på hur Gud slår individer och ibland hela folk med blindhet – jag talar då inte om fysisk blindhet utan om andlig och mental förblindelse. Kanske kommer Gud att använda muslimerna för att straffa Europas befolkning, som ju lever i totalt uppror mot allt som är rättfärdigt gott, ja som pekar finger åt Gud. Men mer om detta i nästa blogg.