I ett välfärdssamhälle som Sverige finns ett kontrakt upprättat mellan samhället å ena sidan och medborgarna å andra sidan. Medborgarna uppfyller sin del av avtalet genom att tillåta samhället att lägga beslag på runt 50 procent av deras inkomster (direkta skatter, moms etc). Dessutom förväntas medborgarna följa samhällets lagar och uppfylla ett antal olika skyldigheter (t ex att göra värnplikt om detta krävs och att skicka sina barn till skolan). Mot detta förbinder sig Staten att som motprestation leverera välfärd, dvs tillhandahålla infrastruktur (vägar och allmänna kommunikationsmedel), sjukvård, äldrevård, pensioner, utbildning, ta hand om den som av olika skäl inte har förmåga att försörja sig själv, samt att skapa trygghet genom att skydda medborgarna mot yttre fiender (genom militärt försvar) och inre fiender (genom polis och rättsväsen) plus en del andra saker.
Medborgare som inte betalar skatt, eller fuskar med skatten, eller som begår brott, eller som på annat sätt inte uppfyller sin del av kontraktet (t ex inte låter sina barn gå i skolan, eller vägrar att göra värnplikt om sådan finns), gör sig skyldiga till kontraktsbrott och drabbas av diverse olika konsekvenser. Om staten inte fullgör sin del av avtalet är även detta ett kontraktsbrott. Staten har här ett starkt övertag. Den enskilde medborgaren är av naturliga skäl i underläge gentemot Staten och har i egen kraft begränsade möjligheter att ”straffa” samhället om samhället inte fullgör sina åtaganden. Varje samhälle som förtjänar att kallas demokrati har därför en lagstiftning och ett rättssystem, som gör det möjligt för enskilda medborgare att föra talan mot samhället. ”Land skall med lag byggas” och detta gäller både enskilda personer, företag och Staten! Har en medborgare förlorat en tvist med samhället även i den högsta instansen i sitt land, och bor i ett EU-land, så kan denne, som en sista utväg, hänvisa ärendet till EU-domstolen.
Det starkaste maktmedlet har medborgarna i en demokratisk stat i valprocessen. Genom valsedeln kan man ”straffa” det makthavande partiet och hoppas att detta parti förlorar makten (vilket de gör om tillräckligt många medborgare är missnöjda), och ersätts med något annat parti som är mer benäget att tillgodose medborgarnas intressen.
En medborgare har inte rätt att ensidigt bryta sin del av kontraktet. Inte heller samhället har denna rätt. Ett avtal kan inte förändras av enbart den ena parten. Vill man ändra något i kontraktet eller bryta kontraktet måste man förhandla med den andra parten. Om samhället av olika skäl vill bryta eller förändra sitt kontrakt med medborgarna, måste samhället således klart och tydligt fråga medborgarna om lov. Vilket man gör genom de fria valen – under förutsättning att man före valet presenterat sitt program och sedan står för detta efter valet (att som Löfvens rödgröna regering, direkt efter valet 2014, svika flera av vallöftena, innebär ett ensidigt kontraktsbrott). När det gäller enskilda frågor som har mycket stor betydelse för landet ifråga, kan man överlåta åt medborgarna att bestämma genom en beslutande folkomröstning. Förutsättningen för att en sådan omröstning skall vara meningsfull är att de olika alternativen redovisas ärligt och öppet för medborgarna. Och att media fullgör sitt ansvar och inte vinklar de olika alternativen. Det är inte media, som genom manipulation, skall lura människor att rösta på det politiskt korrekta alternativet (om sådant finns). Det är medborgarna, som utifrån sann kunskap om de olika alternativen, skall välja vilket alternativ de vill stödja!!!
Och så är vi framme vid dagens ämne. För närvarande plockar man in hundratusentals människor i det svenska välfärdssystemet varje år, vilka inte på något sätt ekonomiskt bidragit till systemet, och av vilka en mycket stor del aldrig någonsin kommer att bidra till systemet. Jag tänker då på dels de flyktingar som söker asyl i vårt land (jag talar således inte om ”vit” arbetskraftsinvandring, eftersom de personer som kommer hit på detta sätt omedelbart kommer i arbete och börjar betala skatt). Jag tänker också på de s k papperslösa (dvs illegala invandrare, för att tala klarspråk) som inte fått asyl och som vistas illegalt i vårt land (och alltså vägrar att lyda svensk lag). Även tänker jag på EU-tiggare från öststater som Rumänien och Bulgarien, vilka kommer hit i snabbt växande antal. Asylsökande och de som fått PUT och illegala invandrare har idag i stort sett samma välfärdsförmåner (när det gäller skola, sjukvård, tandvård etc) som en vanlig svensk som betalat skatt hela sitt liv. Ja de har till och med bättre förmåner, eftersom de inte betalar lika mycket för sjukvård etc som en vanlig svensk. Det är inte ovanligt att invandrare får gratis tandsanering om de behöver. Vilket knappast en infödd svensk får, annat än i extrema undantagsfall. Även EU-tiggare kommer nu med all sannolikhet att få samma förmåner. Detta har aviserats av flera partier. På sikt måste detta rimligen allvarligt urholka det svenska välfärdssystemet.
Om vi hade ett enormt ekonomiskt överskott i statens finanser, eller om endast ett litet antal icke-betalande personer belastade systemet, vore det en sak. Men så är definitivt inte fallet. Enligt migrationsverket är antalet papperslösa i vårt land mellan 10 000 och 50 000 personer (antagligen närmare den högre siffran). När det gäller asylsökande så talar vi om betydligt större siffror än så (per år). Statens budget är en tight balans och om ett konto belastar statskassan mer, så blir det med nödvändighet mindre pengar över till de andra kontona. Alternativt att staten lånar pengar. Men det löser inga problem. Det skjuter ju bara problemet framåt i tiden.
Observera! I föreliggande artikel diskuterar jag välfärdssamhället som ett kontrakt mellan stat och medborgare, och invandringens betydelse för detta kontrakt. Jag lägger här inga humanitära aspekter på invandringsfrågan. Det är en helt annan problematik, som jag diskuterar i andra artiklar. Invandringen har dessutom inte bara ekonomiska konsekvenser, utan medför också sociala, kulturella etc konsekvenser för vårt land. Att ta in miljoner muslimer i vårt land (vilket det kommer att handla om på sikt) kommer att medföra oerhört stora problem för landet. Dramatisk ökning av brottslighet (rån, våldtäkter etc) och växande motsättningar mellan etniska svenskar och muslimer, vilket så småningom riskerar att eskalera till lågskaligt eller fullt inbördeskrig (precis som i alla länder med en hög andel muslimer i befolkningen). Även detta diskuterar jag i andra artiklar.
Överallt sparas det inom det allmänna. Både i stort och smått. I Metro kunde man den 21/11 2014 läsa en artikel med rubrik ”Larmet: Våra äldre hamnar på gatan”. Underrubriken löd:
Ny rapport. Hemlöshet bland pensionärer ökar – det slår Stadsmissionen fast i en ny rapport. – Matkostnader och hyror har höjts, men inte pensionen, säger Marika Markovits på Stockholms Stadsmission.Aftonbladet hade den 29/11 2014 en artikel med rubrik ”Drar in sylten på de gamlas pannkakor”. I artikeln kunde man läsa:
Snart är det slut på sylt till pannkakorna för pensionärer i Ragunda.Ynkligt! Skall inte gamla människor, som arbetat hårt hela sitt liv, och som varit med om att bygga upp Sveriges välstånd, kunna leva ett anständigt liv på sin ålders höst! Samtidigt som deras barn och barnbarn köper 62 tums LCD-TV och åker på jordenruntresor. När det gäller våra fängelser snålas det minsann inte på maten. Någon föreslog i en artikel att alla gamlingar på äldreboenden skulle få byta plats med fångarna i våra fängelser. Detta skulle bli ett riktigt lyft för de äldre, både när det gäller mat, aktiviteter, sjukvård och mycket annat. Och för fångarna skulle det innebära en rejäl straffskärpning. Då kanske straffen äntligen skulle verka så avskräckande att brottsligheten minskade dramatiskt. ”Om du inte passar dig får du tillbringa två år på ett ålderdomshem!”
Kommunen har nämligen bestämt att slopa det klassiska tillbehöret i matlådorna.
Beslutet togs efter en översyn av priset på matlådor som levereras via hemtjänst till pensionärer.
Eftersom priset inte justerats på fem år var man tvungen att höja – eller dra in på något.
– Vi ville inte ta bort efterrätten på helgerna. Men plockar vi bort sylt kan vi behålla priset på 45 kronor, säger kommunens kostchef Elisabeth Norman Edlund.
Förutom sylten försvinner inlagda rödbetor och inlagd gurka.
(När jag skulle kontrollera att länken till sylt-artikeln fungerade, var länken död. En sökning på Aftonbladets hemsida gav följande träff. Där kan man läsa att sylten inte alls skulle dras in och att det hela var ett missförstånd. Plus att artikeln också hade gett näring åt "rasister". Därför har man tagit bort den ursprungliga artikeln. Jag misstänker dock att man kanske på kommunen ändrat sig efter skriverierna. Det som står i artikel nummer två känns inte trovärdigt. Varför skulle t ex kommunens kostchef, Elisabeth Norman Edlund, annars säga "Vi ville inte ta bort efterrätten på helgerna. Men plockar vi bort sylt kan vi behålla priset på 45 kronor". Och att Östersunds-posten, som Aftonbladet fått informationen från, skulle hittat på att kostchefen skulle sagt detta, har jag svårt att tro. Så öppet ljuger inte media. Och speciellt inte när det gäller fakta som kan ge Sverigevännerna vatten på sin kvarn. Därför väljer jag att ha kvar artikeln – tills någon verkligen bevisar för mig att det handlar om ett missförstånd. Nu spelar artikeln om sylten egentligen ingen roll i sammanhanget, eftersom det finns hur många andra exempel som helst på hur man sparar när det gäller de äldre i vårt samhälle.)
Eftersom äldreboende kostar mer än att låta en gammal människa bo kvar hemma, så tvingas många gamlingar att sitta ensamma i sin lägenhet. Där sitter de i en stol och glor. Kollar om de fått några nya födelsemärken sedan igår eller huruvida fuktfläcken i taket vuxit. Kanske nedbajsade. Då och då kommer hemtjänsten och byter blöjor, kanske fixar lite mat (smaklös, trist – och nu utan sylt och rödbetor och gurka) och ger mediciner. Hela tiden kommer ny personal. En del talar dessutom mycket dålig svenska. En äldre person jag kände lite grand, besöktes under ett år av runt 150 olika hemtjänstarbetare, eller vad de kallas (hon förde bok). Att under ett år tvingas släppa in över hundra olika personer i sin lägenhet är integritetskränkande i högsta grad. Och där sitter de gamla och glor medan timmarna släpar sig fram. Utan stimulans. Visst, det är säkert bättre på vissa ställen, men säkert också sämre på andra ställen. Det vet vi ju från medias rapporter.
Ett samhälle som behandlar sina massmördare och våldtäktsmän oerhört mycket bättre än de gamla människor som arbetat hårt och hederligt hela sina liv, som är fallet i Sverige, är ett ont samhälle! Ett mördarsamhälle!
Under de senaste åren har vi sett ett antal debattartiklar i media, skrivna av läkare, vilka kritiserat hur sparandet i vården fått negativa konsekvenser för vårdtagarna. Svårt sjuka cancerpatienter får t ex inte de dyrbara mediciner som skulle kunna förlänga deras liv några månader. Man skär ned på personal för att spara pengar (vilket måste öka risken för felbedömningar och misstag). Vårdköerna börjar bli farligt långa. Landstingen anser sig inte ha råd. Och de har förmodligen inte råd.
Alla samhällsfunktioner (precis som den privata ekonomin) handlar om prioriteringar. Vi har sparat in på försvaret och har idag i stort sett inget försvar värt namnet, vilket försätter Sverige i ett mycket farligt läge. Vi har alltför få poliser för att komma till rätta med den ökande brottsligheten. Sverige med sina 9,5 miljoner invånare har ca 20 000 poliser medan fattiga Portugal, som har en befolkning på 10,5 miljoner, har ca 65 000 poliser. Alltfler människor känner sig otrygga utomhus och även hemma. Pensionärer rånas dagligen både ute på stan och i sina bostäder. De flesta äldre öppnar inte längre när någon ringer på dörren, som inte avtalat tid för besök. Och speciellt inte efter att det blivit mörkt. Många som bor ensligt ute på landet har hagelbössan till hands nära TV-stolen (jag känner flera sådana). Detta med tanke på alla rån (och även mord) som skett ute på landsbygden. Den typen av brott begås ofta av ligor från öststaterna och man ger sig oftast på äldre personer som bor i ensligt belägna stugor.
Polisstationer försvinner från allt fler mindre orter i vårt land och uppe i Norrland kan närmaste polisbil vara flera timmar bort. Det kan inte kännas speciellt tryggt att veta detta, när man ser någon smyga omkring ute i trädgården. Sjukhus och vårdmottagningar läggs ner på löpande band och människor får spendera en hel dag på att ta sig till och från doktorn. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet på temat, men slutar här (jag har många fler exempel på samma tema i andra artiklar på hemsida och blogg). Jag är övertygad om att läsaren själv är väl medveten om ovanstående. Dagligen ser man i våra tidningar artiklar som bekräftar detta.
Självklart måste samhället tänka ekonomiskt. Det finns en ekonomisk verklighet och ekonomiska problem kan inte lösas genom att man trycker fler sedlar. Eller genom ideologiska skrivbordsdrömmar. Sådana problem måste lösas genom verklighetsanknutna, ekonomiska åtgärder. Därför måste samhället lägga ekonomiska aspekter även på sjukvård och skola. Om vi skulle använda alla existerande mediciner och behandlingsmetoder oavsett kostnad på varje patient, skulle samhället snabbt göra konkurs. Alltså går inte detta. Det inser var och en som kan tänka. Samma sak gäller givetvis övriga samhällsfunktioner.
Hela välfärdssystemet utgör en ekonomisk balansräkning. Man försöker avväga hur stor del av samhällets intäkter som skall gå till de olika funktionerna (sjukvård, skola, polis, försvar etc). Och sedan försöker man givetvis också avsätta kapital för framtida investeringar, precis som vilken god företagare som helst.
Självklart får vi aldrig glömma det mänskliga perspektivet. Detta måste alltid finnas i bakgrunden. Men det är absolut nödvändigt att diskutera de olika samhällsfrågorna, inklusive sjukvården, också utifrån ett ekonomiskt perspektiv (om vi vill ha en hållbar utveckling). Gör Sverige konkurs upphör all välfärd. Och då kan vi inte hjälpa någon. Vare sig oss själva eller andra. Men, om vi nu kan lägga ekonomiska aspekter på sjukvård och äldrevård och skola (och t ex fundera över hur mycket pengar vi är beredda att lägga ned på en cancersjuk 85-årig svensk), så måste vi självklart också kunna lägga ekonomiska aspekter på u-hjälp och invandring. Ett samhälle som prioriterar andra länder och folk framför det egna folket är ett ont samhälle! Ett djävulskt samhälle, för att tala i klartext.
Ett förhållandevis rikt samhälle som Sverige har utan tvekan moralisk förpliktelse att dela med sig av sitt överskott till mindre lyckligt lottade samhällen och individer (genom u-hjälp och genom att ta emot flyktingar). Men i vilken utsträckning detta skall ske måste bedömas utifrån den ekonomiska verkligheten. Och utifrån folkets vilja. De styrande i Sverige har inte rätt att dramatiskt nedgradera Sveriges välfärd utan att explicit fråga svenska folket om lov i en beslutande folkomröstning. Om man ensidigt fortsätter den inslagna vägen när det gäller invandring etc, bryter samhället sitt kontrakt med svenska folket och de ansvariga (dvs våra politiker) bör då lagföras (för trolöshet mot huvudman alternativt landsförräderi).
När det gäller folkomröstning om invandringen så säger politikerna och medlemmarna i Godhetskören att en sådan är överflödig. Det behövs inte. Det räcker med att vi har ordinarie val vart fjärde år. Genom att välja talar vi om vad vi tycker om olika saker. Jag kanske skulle kunna köpa detta rent principiellt. Om Sverige verkligen vore en demokrati i ordets fulla bemärkelse, skulle det kanske räcka med vårt ordinarie valsystem. Men vi ser vad som pågår just nu i politiken. Ca 800 000 svenskar har, genom att rösta på SD, klart och tydligt sagt att de är missnöjda med nuvarande invandringspolitik. Och de andra partierna gör allt för att se till att SD får noll inflytande. Noll! Och detta gäller både på riksdagsnivån och i den kommunala politiken. Man manipulerar på olika sätt för att marginalisera SD:s inflytande. Man ingår oheliga allianser, man manipulerar det politiska systemet för att exkludera dem från nämnder och riksdagsgrupper etc, etc. Man frångår konsekvent, gång på gång etablerad praxis för det politiska arbetet, samtidigt som man blir rosenrasande när SD frångick etablerad praxis och fällde regeringens budget (vilket Alliansen borde vara synnerligen tacksamma för – men det visar de sannerligen inte). Undantag finns förvisso, men dessa är ovanliga. Och nu vill man ändra beslutsordningen (jag vet inte om det krävs ändring i grundlagen för detta, men det tycks som att man behöver två riksdagsbeslut med val mellan för att genomföra ändringen) så att SD inte skall kunna fälla en minoritetsregerings budget. Denna ändring är direkt riktad mot SD.
Mitt krav på folkomröstning står fast! Skulle svenska folket genom en sådan omröstning besluta om fortsatt massinvandring av muslimer till Sverige, ja då har jag inte mer att säga. Jag tror fortfarande att detta kommer att sluta med katastrof för vårt land, men i så fall är ju inte svenska folket bedraget. Då är det svenska folket som drar denna katastrof över sig själva. Och då får de också skylla sig själva! Tyvärr kommer detta också att drabba svenska folkets barn och barnbarn etc. Godhetskören brukar säga, med tanke på miljön, att framtiden tillhör barnen och vi måste leva så att vi inte förstör våra barns framtid. Här håller jag helt med Godhetskören. Men vad hjälper det om miljön räddas om hela Sverige går under i ett blodigt inbördeskrig om 50 år?!
Jag har i alla år, via skattsedeln, betalat till min pension (även den del av pensionen som arbetsgivaren betalar utgör i princip en del av min lön). Staten har lovat mig en viss rimlig levnadsstandard på min ålders höst. Som det sett ut de senaste åren har emellertid pensionerna sjunkit år för år och den levnadsstandard som pensionssystemet utlovat urholkas allt mer. Detta är ett klart kontraktsbrott.
Olika länder har olika kultur när det gäller att arbeta. Och även när det gäller hederlighet. Svenskar hade tidigare ett mycket gott rykte utomlands. De var kända för att vara hederliga och arbetsamma och ansvarsfulla, och det var mycket lätt för en svensk att få jobb i andra länder. De flesta svenskar arbetar flitigt och ansvarsfullt fram till pensionen vid 65 och har de tur kan de sedan avnjuta några år av ”guldkantat” pensionärsliv. I andra länder har man annorlunda traditioner när det gäller pensionering. I Grekland pensionerade man sig, fram till den ekonomiska krisen för några år sedan, i 50-årsåldern med 90 procent av lönen livet ut (och jag misstänker att detta fortfarande förekommer) om man tillhörde vissa privilegierade yrkesgrupper (och jag pratar då inte om direktörer utan om lokförare, busschaufförer och liknande). Dessa grupper hade dessutom ytterligare otroliga förmåner ekonomiskt och på annat sätt. Trots en vacklande ekonomi fortsatte man på denna oansvariga väg, även efter att man gått med i EU. Det tycks som att man förväntade sig att de andra EU-länderna (som hade en mer ansvarsfull ekonomi) skulle betala kalaset när det gick med förlust för Grekland. Men, som jag vill minnas att Anders Borg påpekade, så var inte vi i Sverige villiga att arbeta till 70 och sedan få 50 procent av vår lön i pension för att betala för grekernas pensionering vid 50 med 90 procent av lönen livet ut. Om nu grekerna vill pensionera sig i femtioårsåldern med 90 procent av lönen i pension – ja varsågod! Det är ju upp till dem. Men då får de själva betala kalaset. Jag är definitivt inte beredd att göra det. Även i Frankrike har man haft en liknande kultur med låga pensionsåldrar, vilket nyligen skarpt kritiserats av Tyskland, som sagt sig inte vara villigt att betala för fransmännens vidlyftiga pensionsavtal. Det finns för övrigt fler EU-länder än Grekland och Frankrike som har en ansvarslös ekonomisk politik.
Vissa länders dåliga ekonomi är dessutom, åtminstone till en del, en konsekvens av deras kultur. I dessa länder finns ofta en enorm korruption, där stora delar av statskassan hamnar i politikers och andra profitörers fickor. I vissa kulturer kan det finnas en ovilja att arbeta hårt, ja ett förakt för sådant arbete. Här skiljer sig den nordeuropeiska, protestantiska kulturen (som fortfarande dominerar Sverige) från den sydeuropeiska kulturen. Protestantismen betonar mycket starkt hederlighet, ansvar, hårt arbete och moral. Detta skapar en hög levnadsstandard i ett land (det är inte svårt att förstå varför). Den sydeuropeiska kulturen kanske skapar en hög levnadsstandard för en elit (högre tjänstemän, politiker etc). Men vi får också en hel del fattigdom. Frågan är hur stort ansvar Sverige har för andra EU-länders korruption och kulturella problem. Om dessa länder vill vara med i EU. tycker jag att EU skulle kräva att dessa länder gör upp med sin korruption och andra dåligheter. Annars skall de slängas ut från EU. EU har för övrigt avsatt någonstans runt 30-40 miljarder kronor (vill jag minnas) för att Rumänien skall ta hand om sina romer. Rumänen har inte ens plockat ut dessa pengar (så de har i alla fall inte försnillat dem, och det är ju bra i sig). Jag tycker att EU borde låta Rumänien välja mellan att ta hand som sina romer (pengarna får de ju av EU) eller också lämna EU. Det vore ett synnerligen rimligt krav. Och skulle förmodligen få effekt.
Jag säger inte att det är fel att hjälpa de öststatstiggare som kommit till Sverige. Men det är ingen hållbar lösning. Problemen måste löses i deras egna länder. Pengarna finns ju! Dessutom är det också en hel del brottslighet kopplad till de s k EU-migranterna från öst. Dels tycks tiggarverksamheten till vissa delar vara reglerad med gangstermetoder. Tiggare får betala för sin plats. Och det är ganska dyrt tydligen. En siffra jag hört är 50 kr/dag, och med tanke på att en tiggare kanske får in max 150 kr på en dag, är detta en betydande del av inkomsten. De som tar upp avgiften äger ju inte på något sätt platsen utanför ICA i X-köping (de kommer ju själva från Rumänien etc), utan det handlar om beskyddarverksamhet i gangsterstil. Men det är ju inte bara tiggare som kommer hit. Hit kommer också ligor bestående av romer (till stora delar). En av deras specialiteter är rån av åldringar. Även butiksstölder och ficktjuveri tycks vara en specialitet för dessa ligor. Men som sagt, föreliggande artikel handlar inte om de humanitära aspekterna av invandring och tiggeri, utan om välfärden som ett kontrakt.
Självklart skall inte svenska folket betala för ansvarslösa EU-länders slösande. Varje land måste ta de ekonomiska konsekvenserna av sin egen ekonomiska politik. Men även när det gäller u-hjälp så finns en ekonomisk verklighet. Sverige kan inte hjälpa alla lidande människor i världen (det finns runt en miljard svältande människor på vår planet, och jag tror att till och med den gode Gustav Fridolin inser att det skulle innebära problem om vi tog hit alla dessa). Det är helt enkelt omöjligt, hur gärna vi än skulle vilja. Alltså måste vi prioritera. Vi måste fundera över hur vi skall hjälpa så många som möjligt på bästa sätt. Och vi måste också tänka igenom vilka vi skall hjälpa. Vilka som bäst behöver vår hjälp. Skall vi låta människor komma hit, eller skall vi hjälpa dem på plats (då kan vi hjälpa mångdubbelt fler)? Skall vi verkligen ta emot människor som betalat 100 000 kr (en ofattbar förmögenhet i de länder de kommer ifrån) per person för att ta sig hit (det är vad de flesta flyktingar som kommer hit betalat)? Är det verkligen dem vi skall hjälpa? Vore det inte bättre att ta emot fler kvotflyktingar (som lever i misär i läger och som inte kan hosta upp 100 000 kr för att ta sig hit)? Borde vi dessutom inte kontrollera bakgrunden hos de som kommer hit lite bättre, så att vi tar emot riktiga flyktingar och inte ekonomiska flyktingar, eller rent av terrorister? Skall den nyanlända invandrare, som strax efter sin ankomst hit begår grova brott (mord, rån, våldtäkt, misshandel etc), verkligen få stanna kvar här och försörjas av svenska folket till döddagar? Allt detta måste kunna diskuteras öppet och utan att den som inte ylar med Godhetskören blir kallad rasist.
Tyvärr är all sådan diskussion för närvarande förbjuden. Att överhuvudtaget, på något sätt, ha synpunkter på Sveriges sanslösa invandringspolitik (som de övriga nordiska länderna betraktar med förundran och bestörtning) anses av media, kultureliten och våra politiker (med vissa undantag) vara rasism, ja rent av nazism av värsta slag. Ändå inser vem som helst (som använder hjärnan till objektivt tänkande och inte ideologisk rundgång) att en diskussion om invandringen förr eller senare kommer att bli nödvändig. Vi kan inte ta hit hundratals miljoner fattiga människor till vårt land och sedan försörja dem. Det går bara inte. Detta är inte en åsikt. Det är ett faktum.
Våra resurser är som sagt begränsade, vilket visas av det jag nämnt ovan när det gäller sparandet i den svenska sjukvården och på många andra offentliga områden. Överallt sparas det och något överflöd är det inte tal om när det gäller vårt välfärdssystem. De pensionärer som inte har gigantiska tilläggspensioner (som f d politiker och bankdirektörer) har fått se sin levnadsstandard urholkas alltmer de senaste åren. Arbetslösheten i Sverige uppgår för närvarande till strax under 400 000.
Att i detta läge ta emot 85 000 flyktingar i år (man räknar med liknande, förmodligen högre siffror även under de kommande åren) måste rimligen få stora ekonomiska konsekvenser (förutom andra negativa konsekvenser – ökad brottslighet, kulturella motsättningar etc – med tanke på att en stor del av de som kommer är muslimer, vilka erfarenhetsmässigt har mycket stora problem att samexistera med andra kulturer och religioner). Eftersom de flyktingar vi tar emot också får ta hit sina närmaste anhöriga, kommer Sverige i år att totalt ta emot ca 200 000 personer (och mer än så de kommande åren). Med tanke på att vi har 400 000 arbetslösa verkar det föga troligt att den del av dessa 200 000 immigranter, som är i arbetsför ålder, skulle kunna få jobb inom överskådlig tid (att asylinvandringen påverkar arbetslösheten negativt bekräftas t ex av följande artikel i DN). Och sedan kommer ju drygt 200 000 nästa år och nästa år och... Dessutom kommer många av dem från kulturer, som står oerhört långt från den svenska kulturen. Två tredjedelar av de som kommer från länder som Somalia och Afghanistan är analfabeter och överhuvudtaget så har få av de asylsökande invandrarna som kommer idag kunskaper som är gångbara på den svenska arbetsmarknaden. Media försöker måla upp en bild av att invandrare i snitt är mer högutbildade än en genomsnittlig svensk, men det handlar bara om att bolla med statistik eller ren och skär lögn. Ofta räknar man då bara migranter som kommer från EU-området, och som kommer hit som arbetskraftsinvandrare. Men det inte dem vi talar om ovan. Arbetskraftsinvandrare har aldrig varit något problem och det är svårt att se att den typen av invandrare skulle bli ett problem, ens på sikt.
Sammanfattningsvis så bryter den svenska staten det välfärdskontrakt den har med Sveriges medborgare. Som jag påpekat ovan så kan inte ett avtal brytas ensidigt. Man måste förhandla med den andra parten. Det har man inte gjort. I stället försöker man lura svenska folket så att de inte inser vad invandringen kommer att kosta på lång sikt (och då inte bara ekonomiskt). När Reinfeldt i ett tal före valet bad svenska folket att öppna sina hjärtan så erkände han också att detta skulle komma att kosta. Förmodligen förlorade han valet 2014 genom detta tal. Det länder honom till heders att han i alla fall sa ett sanningens ord, vilket nästan ingen annan politiker gjort.
Jag tycker också, precis som Fredrik Reinfeldt, att vi skall öppna våra hjärtan. Jag har i alla år försökt att hålla mitt hjärta öppet genom att ha några fadderbarn och ge ganska mycket pengar (i förhållande till min inkomst) till olika hjälpprojekt. Men att öppna sitt hjärta är en sak. Jag skulle verkligen önska att fler människor i Sverige öppnade sina hjärtan och delade med sig (det är många som gör det, men det skulle behövas ännu fler). På min hemsida har jag en artikel om just detta (klicka på bilden på den lilla flickan). Men att öppna sitt hjärta är inte samma sak som att förstöra sitt land. Och det är det vi ser just nu. Våra politiker (och hela etablissemanget) offrar Sverige och det svenska folket på den falska godhetens altare! Man undrar vad som driver dem.
Kanske är det så enkelt att de är fångar i sin egen fälla. Den politiska korrekthetens rävsax. De har satsat så mycket på invandringsprojektet att det är helt omöjligt för dem att byta spår, även om de ville, och till och med skulle inse att vi är på väg mot avgrunden. Prestige och stolthet är bland människans starkaste drivkrafter och samtidigt hennes kanske största svaghet. Att erkänna att vår invandringspolitisk inte alls varit god för vårt land, utan ond, går helt enkelt inte. Det är lika svårt som det var för männen i min föräldrageneration att säga ”förlåt!”. Det gick bara inte. De kunde visa att de ångrade sig genom att ge presenter och vara extra snälla. Men ordet förlåt kunde aldrig komma över deras läppar. Det var bara omöjligt, eftersom det hade inneburit en sådan enorm prestigeförlust. De var sin egen stolthets fångar. Precis som dagens politiker och journalister och kulturelit är fångna i prestige och den falska godhetens bur. Jag fruktar därför att vår destruktiva invandringspolitik kommer att fortsätta ända tills SD möjligen får egen majoritet, eller att islam tar över vårt land. Vilket som nu inträffar först?
Jag hoppas att min fruktan för Sveriges framtid är överdriven. Både för min och svenska folkets skull! Tyvärr finner jag inga sakliga, faktabaserade argument för detta hopp.
