Inom tankedynamiken (läran om våra tankar), som jag själv studerat den senaste tiden, och där jag lämnat vissa mindre bidrag (upptäckten av begreppet dummeligens och formulerandet av tankedynamikens andra lag), finns uppenbarligen en motsvarighet till värmedöden. I brist på bättre kallar jag detta för tankedöden (observera att jag är ironisk – se det som allegori och inte som vetenskap). Precis som att fysikaliska processer drivs av temperaturskillnader, så drivs intellektuella processer av "tankeskillnader", dvs att olika tankar möts och påverkar och befruktar varandra. I ett politiskt korrekt tankeklimat (som i dagens Sverige eller i islamvärlden), där endast en enda tanke om varje sak är tillåten, går vi därför, vare sig vi vill det eller ej, mot att allt verkligt tänkande upphör och ersätts av hjärndöd konsensus – vilket jag kallar tankedöden.
I dagarna har vi sett tydliga tecken på tankedöden i samband med att SD fällde statsminister Löfvens budget. Med gapande mun har jag iakttagit debatten och både förvånats, fascinerats och äcklats. Förvånats och fascinerats över att uppenbarligen normalbegåvade människor kan säga så dumma saker och tänka så grumligt, och äcklats över att människor som säger sig vara ärliga och vilja det goda och det sanna, kan ha en så hycklande inställning till sanning och godhet.
För det första, hur kan man förvånas över att SD röstade fram Alliansens budget? Det är ju fullständigt hjärndött. Och dessutom ofattbart oärligt. Man anklagar t ex SD för att gå emot praxis när de röstade på Alliansens budget i stället för att lägga ned sin röst (vilket tydligen är praxis i sådana här situationer). Men hur kan man vara förvånad över det? Både Löfven och hans anhang, och Alliansen, har vägrat tala med SD. De har tagit totalt avstånd från SD. De har gjort allt för att SD skall få noll inflytande, trots att SD fick över 800 000 röster i senaste valet. Att totalt frysa ut och försöka marginalisera det tredje största partiet är inte heller praxis, dvs de etablerade partierna har flagrant frångått praxis när det gäller att förhålla sig till andra partier. Hur kan man då vara förvånad över att SD frångår praxis?
Man anklagar vidare SD för att vara oansvariga och ha etablerat en politisk lekstuga i Riksdagen. Vad skall man då säga om de politiker som vill ha obegränsad invandring till Sverige? Som har lagt ned vårt försvar. Som erkänt Palestina, trots att det inte finns någon palestinsk stat, och trots att delar av palestinierna styrs av en ren terrororganisation som svurit att utplåna Israel, och trots att detta allvarligt kommer att skada fredprocessen i Mellanöstern, och dessutom omöjliggör för Sverige att någonsin kunna bidra till denna process (på grund av vårt ensidiga ställningstagande för den ena sidan i konflikten). Jag skulle snarare vilja säga att SD är det enda parti som tar ansvar för vårt land. Dessutom visar opinionsundersökningar att majoriteten av Alliansens väljare tycker det var bra att SD fällde regeringens budget. Och jag är övertygad om att de flesta Allianspolitiker innerst inne tycker det också, men det vågar de inte säga av rädsla för att bli betraktade som SD-sympatisörer.
Det vi ser idag i debatten är ett ofattbart hyckleri och en feghet som är nästan oöverträffad. Till och med det fåtal debattörer och politiker som tycker att de andra partierna skall tala med SD och eventuellt också samarbeta i vissa frågor, och som själva är kritiska till Sveriges nuvarande sanslösa invandringspolitik uppvisar stor feghet. Jag såg idag på Aftonbladets webb-TV en intervju med en Centerpolitiker, vilken själv sedan flera år tillbaka kritiserat den svenska invandringspolitiken. Han hade många bra synpunkter, men kunde inte låta bli att gång på gång påpeka hur mycket han tog avstånd från SD på alla sätt och vis, och samtidigt tala om vilken stor humanist han själv var. Det hade kanske räckt med dessa påpekanden en enda gång, men nu upprepades det igen och igen och igen, för att riktigt visa att han minsann också tillhör ”de goda”.
På sätt och vis kan jag förstå honom. Att bara andas den minsta kritik mot massinvandringen av muslimer till vårt land kan förstöra både ens politiska och professionella framtid. Plus att man riskerar att förlora många av sina vänner.
Lars Leijonborg, som har en viss förmåga att då och då trampa i klaveret, har också, enligt våra media, gjort bort sig nyligen. Under ett panelsamtal konstaterade Leijonborg att den hittillsvarande strategin mot SD inte varit framgångsrik (och det torde alla vara överens om). Han menade att man borde kunna samarbeta med SD i vissa frågor, eftersom även SD kan komma med bra förslag ibland. För att förtydliga sig så sade han:
Hitler byggde motorvägar, när vi nu åker på Autobahn, så att säga, är det.. var det fel av Hitler att bygga motorvägar?Och det är ju ingen tvekan om att Hitler byggde motorvägar och att Tyskland haft stor nytta av dessa, både under och efter Andra Världskriget (dessa vägar hade projekterats och påbörjats innan Hitler kom till makten, men han påskyndade och utvidgade byggandet). Vad Leijonborg menar är uppenbarligen att om ett förslag eller en idé är bra, så är den bra oberoende av vem som kommit med den.
Författaren Henrik Arnstad hade följande kommentar i Aftonbladet till Leijonborgs argumentering, ”Själva tanken att lyfta russinen ur den nazistiska kakan är avskyvärd”. Mona Sahlin hade enligt SvD följande att säga:
SD är inte ett parti som andra och den som tvekar på det kan lyssna på Mattias Karlsson i tisdags. De är inte ett politiskt parti som vill ha inflytande om vägarna. Utan de vill definiera svenskheten och nationen på ett helt annat sätt.För övrigt var rubriken till artikeln i Aftonbladet ”Rasar mot Leijonborgs Adolf Hitler-referens”. Det är ett förfärligt ”rasande” nu för tiden. Alla rasar, både hit och dit. Så fort någon säger något som inte är politisk korrekt ja då blir alla "goda" människor rasande, upprörda och förstår inte hur någon kan vara så ond. Allt för att visa hur oerhört god man själv är. Ju mer rasande man blir när man tar del av "fel" åsikter, desto mer god anses man tydligen vara. Denna extremt stora "känslighet" för "gott" och "ont" (där ont ofta definieras som det som inte stämmer med mina egna åsikter) påminner lite om prinsessan på ärten, som kände att det låg en ärta på sängbotten trots att hon hade tjugo madrasser och tjugo ejderdunsbolster under sig. När hon vaknade på morgonen hade hon ont och var full av blåmärken och bevisade därmed, enligt sagan, att hon var en verklig prinsessa. Är man så känslig, ja då är man nämligen en äkta prinsessa. Tydligen försöker Godhetskören, genom sina ständiga raseriutbrott mot alla som tycker annorlunda, framställa sig själva som "godhetens prinsessor". När alla kan se vilka mentala "blåmärken" godhetens företrädare får varje gång någon uttalar de förbjudna åsikterna, ja då förstår svenska folket bredden och djupet och höjden av deras oändliga godhet. En godhet, sannerligen värdig en prinsessa.
Mona Sahlin säger ovan "Utan de [SD] vill definiera svenskheten och nationen på ett helt annat sätt". Jag tycker snarare det är Sahlin som försöker definiera svenskheten "på ett helt annat sätt". I en intervju i Turkiska Ungdomsförbundets tidskrift Euroturk sade hon t ex, efter att ha berättat hur mycket hon beundrade den turkiska kulturen, "Vi [Sverige] har [bara] midsommarafton och sådana "töntiga" saker". Dvs, enligt Sahlin är det enda Sverige har att komma med en löjlig midsommarstång. Bortseende från alla stora svenska uppfinnare, att vi tillverkat och tillverkar avancerade flygplan och är en av världens största tillverkare av lastbilar etc, etc. Dessutom är vi en av världens största exportörer av populärmusik. Att en eventuellt blivande statsminister (som Sahlin var då) har en sådan syn på sitt eget land och sin egen kultur, innebär sannerligen ett helt nytt sätt att definiera svenskhet och nation. Ett nytt sätt, som enligt min ringa mening, snarare förtjänar epitetet landsförräderi! Det är inte SD som omdefinierat begreppet svenskhet. Det är det politiska etablissemanget!
När jag läser dessa och många andra kommentarer till det Leijonborg sade, känns det nästan som man vill kasta in handduken. Det är som hämtat ur en absurd Kafkaliknande verklighet. Jag förstår inte hur människor, som på egen hand kan hitta till jobbet och som kan äta själva utan att bli matade, kan vara så ologiska. Hjärndöd är bara halva ordet! Hur kan man vara författare och debattör som Arnstad eller toppolitiker som Sahlin och tänka så grumligt? Eller snarare inte tänka alls, utan bara reagera reflexmässigt. Det är väl ganska uppenbart vad Leijonborg menade. Man måste inte sympatisera med någon för att ta till sig det som eventuellt är bra hos denna någon.
Under Andra Världskriget lärde sig de allierade mycket av tyskarna, vilket de sedan med stor framgång tillämpade mot tyskarna själva. Och tyskarna lärde sig på samma sätt mycket av de allierade. För att inte tala om hur mycket Sovjet lärde sig av sina kapitalistiska fiender, med USA i spetsen, under det kalla kriget (det var ju ryska spioner som gjorde att Sovjet kunde kopiera atombomben, B-29 bombaren och Concorde och mycket, mycket annat). Med Sahlins och Arntstads logik, eller snarare brist på logik, så skulle de allierade rynkat på näsan och sagt, ”Vi vägrar använda tyskarnas överlägsna pansartaktik. Vi förlorar hellre kriget än vi använder den tyska taktiken, trots att den är mycket bättre än vår”. Risken fanns att man då fått precis det man sade, nämligen att man förlorat kriget.
Om SD skulle säga att 2+2=4 (jo, jag brukar ta det som exempel – jag ber mina trogna läsare om ursäkt) så skulle de andra partierna tala i mun på varandra i sin iver att bedyra att de absolut inte håller med om detta. Av rädsla för att på något sätt förknippas med SD. Det är ju egentligen vad Arnstad och Sahlin säger.
Det är uppenbart att Löfven och Magdalena Andersson (finansministern) hatar SD med ett vitriolliknande hat. Det var ju SD som fällde deras budget och som gjort att det nu blir nyval. Och visst kan man hata. Men man kunde ju titta på sig själv lite grand i spegeln. Genom sitt totala avståndstagande från SD, som trots allt är det tredje största partiet, kan man knappast förvänta sig någon lojalitet tillbaka. Hur kunde de tro att deras behandling av SD inte skulle slå tillbaka mot dem själva. Men det är ju så maktfullkomliga människor ofta fungerar. Man tar sig själv rätten att mobba och förtrycka och säga elaka saker, men när offret då svarar emot, ja då blir man kränkt och ropar på polis. Ingen är så lättkränkt som en mobbare.
Det var ju Magdalena Andersson som för övrigt, efter valet, hävdade att den nya regeringen kom till tomma lador. Samtidigt har Sverige, enligt de flesta utländska bedömare, mycket goda finanser och en statsskuld som ligger bland de lägsta inom EU (att länder som Rumänien och Bulgarien har lägre statsskuld beror på att där nästan inte finns någon välfärd, och därmed väldigt lite utgifter). Att bara kunna kläcka ur sig en sådan groda är en bedrift i den högre skolan (hon har ju också blivit starkt kritiserad för detta). Andersson verkar ju vara en intelligent person. Hon är utbildad på Handelshögskolan och Harvard, vilka båda är elitskolor (med höga antagningskrav). Men det visar ju precis på det som är temat för denna artikel, nämligen hur ideologi och politisk korrekthet kan få även intelligenta människor att säga de mest korkade saker (detta diskuteras mer detaljerat i min artikel om dummeligens).
Löfven har i sitt raseri (genom sitt raseri bevisar han ju sin godhet inför hela svenska folket á la prinsessan-på-ärten-principen) hävdat att SD är ett nyfascistiskt parti. Magdalena Andersson har sagt samma sak. Detta har de fått kritik för av de övriga partierna (utom V och MP förstås). Forskare, som studerat fascism och icke-demokratiska ideologier, och som arbetar utifrån logik och klara definitioner och inte ideologi, tar också avstånd från Löfvens uttalande. Detta redovisas i den populärvetenskapliga tidskriften Forskning och Framsteg i en artikel med rubrik, "Forskarna är eniga – SD är inte fascister". I inledningen läser vi (läs gärna hela artikeln):
En enkät med några av Sveriges tyngsta forskare inom området nationalism och högerextremism visar att det inte finns anledning att kalla Sverigedemokraterna fascister.Det råder nog ingen tvekan om att det inledningsvis fanns personer inom SD med åsikter som kan klassas som fascistiska. Åkesson och de andra i partiledningen har arbetat hårt på att rensa ut dessa. Jag betraktar inte SD som ett fascistiskt eller rasistiskt parti idag. Att vara kritisk till en invandringspolitik, som också våra nordiska grannar är kritiska mot, och att vara kritisk mot islam, har inget med fascism eller nazism eller rasism att göra (våra nordiska grannar är starkt kritiska när det gäller Sveriges extrema invandringspolitik, eftersom denna utsätter även dem för fara – läs t ex följande artikel i gårdagens norska Aftenposten). I sammanhanget kan nämnas att Sverige beräknar ta emot runt 120 000 anhöriginvandrare 2015, medan Kanada har begränsat antalet anhöriginvandrare under nästa år till 15 000! För övrigt så var islam en särskilt gynnad religion i Nazityskland och Himmler satte upp två muslimska SS-bataljoner. Tillämpar man talesättet, ”visa mig vilka vänner du har, så skall jag säga vem du är” på islam så talar detta knappast gott för islam.
Om man nu hela tiden skall komma dragande med SD:s förflutna så varför inte tillämpa samma sak på de övriga partierna. För att inte tala om media. Aftonbladet, som ofta anklagar alla som på minsta sätt har invändningar mot Sveriges invandringspolitik, för att vara rasister och nazister, har själva inte så mycket att skryta med om vi tittar tillbaka. Under Andra Världskriget var tidningen klart protysk (i varje fall tills det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget) och ganska klart antisemitisk (gör gärna en utflykt på Google – sök t ex på ”Aftonbladet antisemitisk under Andra Världskriget” så kommer du att hitta en hel del intressant – eller ännu hellre, läs boken Att bo granne med ondskan av Klas Åmark, utgiven på Bonniers förlag). Inom S och M fanns under Andra Världskriget starka sympatier för Hitlertyskland och även klart antisemitiska drag. Hade nazisterna ockuperat Sverige hade nog Sverige haft sina Quislingar. Och många av dem!
Jag skulle tro att vi hade haft ett helt annat debattklimat i vårt land idag om svenskarna under Andra Världskriget fått chansen att visa vilka vi egentligen är. Chansen att öppet visa våra mörka sidor. Och det hade vi sannerligen fått om nazisterna ockuperat vårt land. Då hade vi nog inte inbillat oss att vi är så mycket godare än alla andra folk (den som verkligen är god, äkta god, har inga synpunkter eller funderingar över sin egen godhet). Att så gott som samtliga judar i Sverige då hamnat i utrotningslägren torde stå helt klart. Och att många svenskar villigt och nitiskt hade samarbetat med nazisterna i detta avseende torde också stå helt klart. Sverige tog nästan inte emot några judar alls, av de som försökte lämna Tyskland innan kriget bröt ut. Dessa judar, som vi kunde ha räddat, hamnade i stället i gaskamrarna. Då gick det bra att stänga gränserna. Under hela Andra Världskriget tog vi emot ungefär lika många flyktingar som vi idag tar emot under ett par månader! Speciellt allvarligt var att vi vägrade ta emot judiska flyktingar.
Att Raoul Wallenberg räddade tiotusentals judar, vilket dagens svenska politiker skryter med, har vi inte UD eller Sverige att tacka för. Snarare så motarbetades han av UD, som såg honom som obekväm. Pengarna för sina räddningsaktioner fick han inte från UD utan från USA. Och Folke Bernadottes vita bussar, som vi svenskar också brukar framhålla för att vitmena oss själva, hade uttryckliga order att inte ta med några judar från lägren, utan framför allt skulle de välja skandinaviska fångar. Att sedan vissa chaufförer trotsade dessa order är en annan sak, som inte har med det officiella Sverige att göra.
(Tillägg 150902. I ett avsnitt av programmet "En bok en författare", som sändes den 2/9 2015 kl 23.35 på Kunskapskanalen, intervjuades författaren Staffan Thorsell med anledning av dennes bok Warsawasvenskarna. Man kommer där in på de de vita bussarna, varvid Thorsell spontant säger om Folke Bernadotte (med emfas), "1900-talets mest överskattade svensk". Och jag kan inte annat än instämma.)
Och judehatet i Sverige består. Jag anser att de inom kultureliten som nu kallar sig antisionister (dvs är emot staten Israel) i själva verket, innerst inne, är antisemiter. Ja inte heller antisemiter, om vi skall vara noga, eftersom de i så fall också borde hata araber (som också är semiter). Nej de är helt enkelt judehatare och inget annat. Usla, ondskefulla, vidriga judehatare!
För övrigt var Sverige, under Socialdemokratisk ledning, världsledande på ämnet rasbiologi. I Uppsala grundades 1922 världens första rasbiologiska institut (se bild ovan) på initiativ av bl a Hjalmar Branting. Något som S talar tyst om idag. Inte heller har Uppsala Universitet någon minnessten över institutet, där man stolt beskriver denna pionjärgärning.
Så mörka rötter finns lite var stans. Ondskan är ett allmänt problem. Och den finns även i dig som läser detta och i mig som skriver detta. Är man medveten om ondskan och dess faror kan man kanske hålla den i schack, men är man helt omedveten om den, eller förnekar den, ja då kan man bli slav under den. Utan att vara medveten om detta. Ondskan är en skiclig bedragare. Och den som är bedragen vet definitionsmässigt inte om att han eller hon är bedragen. I så fall vore ju vederbörande inte bedragen.
I stället för att dra upp gamla lik, borde man bedöma människor och partier för vad de är idag. Och vilka åsikter de har idag. Och i stället för att totalt bojkotta den som har andra åsikter än vad jag själv har, och få raseriutbrott så fort någon uttrycker kritik mot mina åsikter, borde man kunna ta till sig argument och logiskt analysera dessa. Man kan lära sig av alla andra. Även sina fiender. Aftonbladet har som slogan, "Vi gillar olika". Det borde ju också innefatta att Aftonbladet gillar de som har andra åsikter än Aftonbladet. Så tycks dock inte vara fallet. Aftonbladets "olika" tycks bara innefatta mycket begränsade olikheter.
Efter Andra Världskriget blev Japan snabbt en ekonomisk stormakt. Varför då? Jo därför att de tog till sig det som var bra från den som besegrat dem, dvs från framför allt USA. Samtidigt som man behöll sin egen kultur. Muslimländernas, och speciellt då de arabiska muslimländernas, ovilja att lära av andra har konserverat dem i en mentalitet hämtad från 1100-talet (vissa muslimländer är mer moderna eftersom de i viss mån försökt lära sig av andra – men i själva islam ligger en slutenhet, som tyvärr djupfryst islam i forntiden).
Nu tror jag att det som hänt i vår svenska politik det senaste halvåret kommer att ge stora förändringar. Sverige och svenskarna är inte vana vid sådan här dramatik. På sikt tror jag i alla fall att vår invandringspolitik kommer att förändras. Och det dramatiskt. Den nuvarande politiken leder Sverige mot en total katastrof. Vi skall hjälpa fattiga och lidande människor – ja! Men inte genom att förstöra vårt eget land, vilket vi gör just nu. Den dag vi har en muslimsk majoritet i Sverige, vilket vi de facto kommer att ha inom några decennier, om allt fortsätter som hittills, kommer Sverige att förändras på ett sätt som jag inte ens tror Gudrun Schyman skulle vilja. Om hon verkligen förstod vad islam är och står för, skulle även hon rösta på SD. Det är min absoluta övertygelse. Ja, jag är 100 procent säker på detta! Om hon verkligen visste! Dessvärre kommer hon nog aldrig att få veta. Tankedöden hindrar effektivt all verklig, objektiv kunskap när det gäller kontroversiella frågor, och ersätter den typen av kunskap med politiskt korrekta floskler.
