Men landet har också genomgått stora svårigheter. Och det inte för så länge sedan. En av dessa var det inbördeskrig som pågick från början av 1980-talet till 2009. Konflikten stod mellan Sri Lankas regering (kopplad till den singalesiska majoriteten) och det tamilska minoritetsfolket. Den grupp som stred för tamilerna kallades de Tamilska Tigrarna (fortsättningsvis benämnda TT), som hade en socialistisk, nationalistisk ideologi. Man ville till en början upprätta en självständig stat i norra Sri Lanka men så småningom, när kriget inte gick så bra, så sade man sig acceptera ett begränsat tamilskt självstyre i norr (den som vill veta mer om konflikten hänvisas till Wikipedia).
TT kom så småningom att terroriststämplas av både EU och FN. Man använde barnsoldater, självmordsbombare och terror mot civilbefolkning i största allmänhet.
Under konflikten begick TT fruktansvärda grymheter mot den icke-tamilska civilbefolkningen (singaleser och muslimer – för ovanlighetens skull var således muslimer offer i denna konflikt). Man höll på med etnisk rensning, sprängde bussbomber och allt annat som ondskans hantlangare brukar syssla med. Vid ett tillfälle mördade man 600 srilankesiska poliser som man tillfångatagit. Dessa garanterades fri lejd, men fördes i stället ut i djungeln och sköts med nackskott. Man räknar med att det totalt under konflikten dog mellan 80 000 och 100 000 människor, varav drygt 27 000 var TT-krigare och runt 25 000 var srilankesiska och indiska soldater och poliser. Resten av offren, dvs tiotusentals människor, var civila. Och då är inte alla skadade inräknade. T ex så lämnade konflikten ca 60 000 skadade srilankesiska soldater och poliser efter sig (varav en del med livslång invaliditet).
Under slutstriden 2009 höll man flera hundra tusen civila som gisslan (mänskliga sköldar) och sköt de som försökte fly. Givetvis dog ett stort antal civila vid detta tillfälle, eftersom Sri Lankas militär nu beslutat sig för att totalt utplåna TT. Vilket de också lyckades med. Men priset blev högt, när det gällde civila offer. Enligt uppskattningar som gjorts av FN så kan så mycket som 40 000 civila ha dödats under inbördeskrigets sista skede (sedan om man skall ge Sri Lanka eller TT den yttersta skulden för detta kan man kanske ha olika uppfattningar om). Enligt FN dödades en stor del av dessa civila när Sri Lankas flygvapen bombade tamilska ställningar (eftersom tamilerna använde civila som sköldar – precis som Hamas). Vid slutstriden dog 6 200 srilankesiska soldater och nästan 30 000 sårades.
Alla tamiler som gjorde motstånd dödades och runt 11 000 Tigrar tillfångatogs och har sedan utsatts för avprogrammering under åratal. Det enda tamilska motstånd som finns kvar idag är olika exilgrupper, vilka för en tynande tillvaro. Bl a så lär en av de tidigare ledarna för de Tamilska Tigrarna bo i Norge.
Man kan ha en viss förståelse för singaleserna ursinne mot TT. Med tanke på de grymheter de begått. Man ville ha slut på konflikten, kosta vad det kosta ville. Och många singaleser var nog beredda att betala ett högt pris för att bli av med eländet. Och man lyckades. Efter kriget har den srilankesiska regeringen anklagats för krigsbrott och FN har försökt utreda detta (ungefär som när det gäller Israel). Sri Lankas regering har dock vägrat samarbeta och har förbjudit alla utlänningar att besöka den tidigare krigszonen.
Jag minns att man i svenska media antydde att slutstriden var fruktansvärt blodig. Det framgick att det kunde handla om väldigt många civila offer. Men man var förvånansvärt återhållsam med kritik trots detta. Och idag nämns detta aldrig i media. Aldrig!
Det ligger nära till hands att jämföra ovanstående med konflikten mellan Israel och palestinier. Det är dessutom aktuellt att göra detta med tanke på att Sveriges motsvarighet till regering (jag kallar det inte regering med tanke på dess sammansättning – en islamist, en miljöpartist som sagt att hon starkt ogillar vita heterosexuella män etc etc) nyligen erkänt staten Palestina. Trots att denna stat inte existerar och aldrig har existerat. Inte heller finns något område som den påstådda palestinska staten har full kontroll över. Och trots att vare sig Hamas eller PLO erkänner Israels rätt att existera. Ja de erkänner inte ens att landet existerar. Och trots att höga företrädare för Hamas klart deklarerat att deras mål är Israels totala utplånande och även utrotandet av det judiska folket. PLO, under ledning av Abbas, är mer diplomatiska och talar med kluven tunga. De säger en sak till västerländska media och en annan sak när de talar till sina egna.
Abbas doktorerade 1982 vid det som då hette Patrice Lumumba University i Moskva. Hans avhandling handlade om Förintelsen. Läsaren kanske själv kan ana ungefär vad det hela gick ut på. Abbas var förvisso inte så dum att han helt förnekade Förintelsen. I stället försökte han i sin avhandling, som har titeln "The Secret Relationship between Nazism and Zionism" (Den hemliga kopplingen mellan nazism och sionism), förringa antalet offer till mindre än en miljon plus att han ifrågasatte att det hade funnits några gaskammare. Dessutom drev han tesen att sionisterna samarbetade med nazisterna under Förintelsen, som således var en nazi-sionistisk konspiration (läs här om Abbas avhandling). Abbas har, sedan han 2003 blev premiärminister för den Palestinska Myndigheten, tagit avstånd från sin avhandling. Frågan är bara om detta är en del av spelet eller om det är ärligt menat (han vet att han har mycket att förlora på att driva de teser han drev i avhandlingen). Jag hyser mina tvivel på hans ärlighet, men jag kan ju ha fel. Ja, jag hoppas att jag fel.
Vi ser stora likheter mellan Mellanösternkonflikten och den på Sri Lanka. Den ena parten var i båda fallen en terrororganisation, som använde sig av självmordsbombningar, terror mot civila, använde civila som gisslan etc, etc, etc. Men det finns också en viktig skillnad. Hamas är utan tvekan värre än vad de Tamilska Tigrarna var. TT hade inte som mål att utplåna landet Sri Lanka eller att utrota det singalesiska folket. Hamas har just dessa mål när det gäller Israel och det judiska folket.
Det finns också skillnader mellan den andra parten i de båda fallen. En av dessa gäller ”collateral damage”. Israel gör allt för att undvika att i onödan skada civila (vilket jag redogjort för i många artiklar). Det tycks som att Sri Lankas regering inte riktigt prioriterade detta i lika hög grad.
När man anklagar människor, som säger de mest fruktansvärda saker om Israel, för att vara antisemiter, så svarar de ofta (med sockersöt stämma), ”Oooohh neeej. Jag är inte antisemit, jag är antisionist. Jag har inget mot judar. Det är staten Israel jag kritiserar.”
Om så vore fallet, skulle man för det första kritisera den palestinska och arabiska sidan lika mycket som man kritiserar Israel. Man skulle döma båda efter samma måttstock. Och för det andra, hur kan det komma sig att Sri Lanka slapp så lindrigt undan i våra media (jag kritiserar inte Sri Lanka, jag har i princip förståelse för deras handlande) medan Israel inte ens får försvara sig när de angrips.
Vid den sista Gazakonflikten var det Hamas som vräkte raketer över Israel. Och sedan svarade Israel på detta. Och ändå ger våra media och de flesta politiker och kulturpersonligheter Israel hela skulden. Hela skulden!!! Stefan Löfven skrev på någon blogg (eller var det nu var), i ett tidigt skede av kriget, att han ansåg att Israel hade rätt att försvara sig, men att de samtidigt hade ansvar att inte ta till övervåld (med tanke på Israels militära överlägsenhet). Det var svetsaren Löfven som talade. Efter en media-, blogg-, twitter- etc storm backade Löfven. Nu var det den blivande, makthungrige statsministern som talade. Han tog tillbaka allt han sagt. Vad han sedan menade framgick inte. Hade Israel överhuvudtaget någon som helst rätt att agera för att överleva som land? Eller skall de än en gång frivilligt, utan motstånd, marschera in i gaskamrarna? Ja, det svarade inte Löfven på. Och det är ju det som är problemet när den politiska korrektheten sitter i högsätet. Man får inga svar, eftersom de här människorna inte vill erkänna sanningen – att man hatar det judiska folket och vill att Israel skall försvinna från jordens yta.
Jag såg till min stora sorg att vår kung nu skrivit ett brev till den palestinska myndigheten och gratulerat dem, med anledning av det svenska erkännandet av Palestina. Jag har alltid varit rojalist och dessutom haft en viss aktning för vår kungafamilj. Speciellt kanske då för drottning Silvia, men även för kung Carl XVI Gustaf, vilken framstått som en rättfärdig person (hans vilda äventyr i sin ungdom räknar jag inte in här). Nu tvingas jag dessvärre att tänka om. Politiskt är ju Sveriges kung underställd Riksdag och Regering, men att han skulle kunna ”tvingas” att skriva ett sådant här brev verkar osannolikt. Men kanske har jag fel. Jag blev under alla förhållanden oerhört besviken och ledsen över att Carl XVI Gustaf sänker sig till en sådan avgrund av politisk korrekthet. Det trodde jag faktiskt inte! Att han verkligen skulle sympatisera med Hamas och hata Israel (vilket ju brevet indirekt antyder) är ett om möjligt ännu mer sorgesamt alternativ. I så fall har inte Sverige längre någon kung värd namnet, enligt min mening. Skall vi ha en politiskt korrekt nolla som högste representant för Sverige, kan vi lika gärna ha en politisk tillsatt politiskt korrekt nolla. Det är ju onödigt att politisk korrekthet skall ärvas!
Låt mig ta ytterligare ett exempel på diskrepansen mellan hur Israel behandlas av våra politiker och intellektuella etc och hur övriga länder behandlas. Som läsaren säkert vet så har det varit oroligheter i Thailand då och då. För närvarande är det en militär diktatur som styr landet och hårda lagar gäller för den som försöker starta uppror. 2010 förekom öppna sammanstöningar mellan polis och s k rödskjortor (en av de politiska grupperna) och många dödades och skadades. På den tiden lyssnade jag fortfarande mycket på P1 (numera lyssnar jag sällan, eftersom jag inte orkar med alla dessa politiskt korrekta lögner om Israel, om kristna, om invandringen etc, etc). På morgonen den 27/5 (2010), vid niotiden, hade man i programmet God Morgon Världen ett inslag om vad som hänt i Thailand det senaste dygnet. Jag skrev då ned några stolpar (inte ordagrant, eftersom jag inte hann det). I mina anteckningar står:
Svår situation för militären. Finns hårdföra rödskjortor med vapen men de flesta är icke våldsamma. Finns också kvinnor och barn. 20 döda och flera 100 skadade.SVT konstaterade alltså att det var en svår situation för militären och erkände att det fanns hårdföra rödskjortor med vapen.
Det intressanta var, vilket jag reagerade över och vilket gjorde att jag kastade ned några anteckningar, att det inte förekom några upprörda tonfall utan man visade till och med viss förståelse för att militären tvingats skjuta ihjäl 20 personer.
Återigen ställer jag mig frågan, varför har man inte samma förståelse för Israels agerande. Landet är omgivet av fiender (samtliga muslimska länder i världen plus palestinierna i Gaza och på Västbanken och även många av de araber som bor i Israel). Målet för nästan alla av Israels fiender är landets totala utplånande (varje rättrogen muslim har den åsikten). En oroväckande stor del tycks också fast beslutna att mörda alla judar i området. Enda orsaken till att Israel existerar och att det fortfarande bor judar där, är Israels enorma militära styrka, som de tvingas ha, inte för att de vill det, utan för att de annars skulle slaktas som får. Ändå uppvisar de flesta svenska media, nästan alla svenska politiker och i stort sett hela den intellektuella eliten (dvs den dummeligenta kulturdräggen), och nu tydligen också Sveriges kung, en total oförståelse för att Israel gör motstånd när de angrips.
Ingen lögn är så låg och nedrig så att den inte kan användas för att misskreditera Israel. I mina olika artiklar i ämnet har jag exempel på sådana lögner. En bland många är att Israel bedriver folkmord på palestinier. Samtidigt växer den palestinska befolkningen både utanför och i Israel snabbare än den judiska befolkningen. Att kalla detta för folkmord (en del har t o m använt uttrycket Förintelse) är ett hån mot de människor som fick sätta livet till under Förintelsen.
När Tamilska Tigrarna använde samma terrormetoder som vad palestinierna gör (använder civila som mänskliga sköldar, spränger civila, inkluderande barn, i luften, använder barnsoldater, vilket också Hamas gör etc) så fick de inte mycket sympati. Då accepterade Godhetskören i Sverige att militären på Sri Lanka använde extremt grovt våld och dödade tiotusentals civila. En och annan kommentator kanske lite vagt ifrågasatte om det verkligen var nödvändigt att döda så många, men sade sig ändå förstå att det inte var så lätt att få slut på konflikten. När Israel står inför samma typ av motståndare, som dessutom vill utplåna landet (tamilerna ville inte utplåna Sri Lanka, de vill bara ha en egen stat) då är allt vad Israel gör övervåld. Även när Israel försvarar sig mot oprovocerade angrepp. Det skulle vara intressant att veta vad den intellektuella eliten menar att Israel konkret skall göra när de angrips.
Den i Godhetskören som säger sig vara antisionist (och inte antisemit) är oftast inget annat än en hycklare. Vederbörande är antisemit! Punkt slut! Eller snarare judehatare. Araberna är nämligen också ett semitiskt folk och en antisemit borde därför i konsekvensens namn också hata araber. Alltså är det vi kallar antisemitism i själva verket antijudaism, dvs judehat (eftersom den aldrig är riktad mot araber). Därmed blir det hela mycket klarare. Det judiska folket är Guds utvalda folk enligt Bibeln. Hatet mot det judiska folket visar att det egentligen är Bibelns Gud (den enda Gud som existerar) man hatar.
Godhetskörens uppenbarligen helt olika sätt att bedöma länder är ingenting annat än hyckleri av värsta slag. Sverige – hycklarnas paradis! Och Sveriges regering – hycklarnas hycklare! Sverige är knappast en humanitär stormakt. Snarare är vi en hyckleriets stormakt. Världsmästare i hyckleri!
