Muhammeds försök att övertala invånarna i Mecka att konvertera till hans nya religion ledde till att han 622 e Kr tvingades fly från staden. Färden gick till Medina, ca 32 mil norr om Mecka. Invånarna i Medina hade bett Muhammed komma dit, eftersom de låg i fejd med varandra och behövde en stark ledare som kunde mäkla fred.
Eftersom Muhammed inte hade någon maktposition i Mecka var han där hänvisad till att vinna människor genom övertalning. De suror som skrevs i Mecka är därför förhållandevis försiktiga och det är här man hittar de mer toleranta texterna i Koranen (de flesta av dessa texter upphävs dessutom av senare suror). När Muhammed kom till Medina fick han omgående en stark ställning och behövde inte längre krusa. Nu kunde han visa sitt rätta jag. De suror som nu ”uppenbarades” hade därför en mer hätsk och oförsonlig och hatisk ton. De talar om att döda alla motståndare (dvs alla otroende), halshuggningar, stympningar, terrorism och religiös intolerans. Nu handlade det inte längre om att övertala människor att ansluta sig till Muhammed, utan nu blev hot och tvång och även mord verktyg i ”vinnandet” av själar.
I Medina fanns vid den här tiden tre judiska släkter. Efter att ha misslyckats med att omvända dem till sin egen religion, blev Muhammed alltmer fientligt inställd till dem, även om han till en början tolererade dem (mycket i islam är inspirerat från judendomen). Så småningom förvärrades situationen och en av de judiska släkterna, Banû Qayanyqa, utvisades till Syrien (år 3 AH, dvs 624 e Kr). Den andra släkten, Banû Nadir, ägde hus och fruktträdgårdar i ett område som hette Fadak utanför Medina. Muhammed lade beslag på dessa rikedomar mot att Banû Nadir fick fri lejd ur landet (624 e Kr). De fick vara glada att de undkom med livet i behåll. Den sista judesläkten i Medina, Banû Quraiza, kom inte lika lindrigt undan. Männen i släkten avrättades genom halshuggning 627 e Kr. Enligt arabiska källor rörde det sig om ca 600 - 700 män som mördades på detta sätt. Kvinnorna och barnen såldes som slavar.
Även om svenska ärkebiskopar och andra politiskt korrekta massmediala figurer envetet hävdar att islam är minst lika kärleksfull som den kristna tron, behöver man inte vara speciellt observant för att inse att så inte är fallet. Ovanstående utgör ett exempel bland många. Vilken avgrund mellan Jesu moral och Muhammeds moral! Det jag berättar om de tre judiska släkterna i Medina utgör inte något elakt kristet förtal av islam utan finns historiskt dokumenterat (se t ex Jan Hjärpe, Islams lära och livsmönster, AWE/Gebers 1979, sid 53). I den muslimska historieskrivningen skäms man inte över sådana här saker. Snarare tvärtom. Man är stolt över detta, och skryter om det, och tycker att det visar vilken kraftfull och duglig ledare Muhammed var. Som sagt det finns moral och det finns moral. Och det finns goda religioner och det finns onda religioner!
Låt oss nu hoppa nästan 1700 år framåt i tiden – till Tyskland under början av 1930-talet. Nazismen håller på att ta över landet. Antisemitismen utbreder sig och det stiftas nya lagar som alltmer inskränker judarnas rättigheter. Judarna förbjuds att inneha statliga anställningar. Judiska barn får inte gå i skolan. Och det blir värre och värre. En del judar (tyvärr alldeles för få) insåg i tid vartåt det barkade och lämnade landet (i den mån de kunde). Än så länge kunde de ta med sig sina ägodelar och pengar. En del lyckades ta sig till Israel (trots att de arabofiliska engelsmännen gjorde allt för att hindra detta). Andra tog sig till de få länder som var villiga att ta emot dem (Sverige var inte ett av de länderna).
Så småningom började alltfler judar inse det öde som kanske väntade dem och flydde i det man brukar säga ”grevens tid”. Nazisterna hade ännu inte bestämt sig för att utrota judarna (en tanke man lekte med var att förvisa alla judar till Madagaskar) och var glada att bli av med dem (problemet var att så få länder var beredda att ta emot några judar). Men nu fick de inte ta med sig några ägodelar. De fick lämna Tyskland i stort sett utblottade.
Det öde som drabbade de judar som blev kvar känner vi alla till, alltför väl.
Det tycks som att allting går igen. Man brukar säga att alla goda ting är tre. Det verkar som att vissa onda ting också uppträder i tripletter. När en ond regim, religion eller ideologi är på väg att ta över ett land och hotar vissa gruppers existens, så sker detta i tre steg. En liten del av de hotade grupperna inser tidigt vad som väntar och lämnar i god tid och lyckas få med sig det mesta av sina ägodelar (eller säljer det som går att sälja). En annan del börjar till slut förstå vad som väntar, men nu börjar det bli för sent. De kanske undkommer, men får lämna kvar allt de äger, och får vara glada att de lyckades rädda sina liv. Och resten, ja de blir kvar och går olika tragiska öden till mötes.
Mönstret känns igen i många, många sammanhang. Vid ryska revolutionen utspelade sig liknande scenarion. Där var det "kapitalisterna" som fick fly för sina liv. När Islamska Staten just nu drar fram, ser vi samma sak upprepas. Här är det de "otrogna" som får välja mellan att underordna sig islam eller dö. Det är inte alltid det slutar med en total förintelse av de som inte lämnar i tid. I stället kanske dessa hamnar i Gulag eller något liknande, eller framsläpar sina liv i armod och förtryck (som judar och kristna i de länder där islam regerar fullt ut). Ofta tvångskonverterade till den härskande religionen eller ideologin
Så, sammanfattningsvis: När en ond kultur/religion/ideologi är på väg att erövra ett område, finns det människor som tidigt inser vad som är på gång och flyttar någon annanstans med sitt pick och pack. De som vaknar upp senare kanske kommer undan, men de får fly för sina liv och lämna det mesta av sina ägodelar kvar. Och de som blir kvar. Ja för dem väntar dystra tider. Förtryck, slaveri, kanske massutrotning.
Ondskan är monotont tröttsam i sin upprepning. Ondskan saknar fantasi. Och ondskan skapar ett helvete, vare sig den kallas nazism, marxism eller islam. Och ondskan skapar inte bara ett helvete för sina offer. Även de ”egna” blir till slut offer, eftersom ondskan till slut förtär också sig själv.
(På min hemsida har jag en artikel där jag jämför kristendom, islam, nazism och marxism. Läs gärna denna som ett komplement till ovanstående.)
Visar inlägg med etikett nazismen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nazismen. Visa alla inlägg
torsdag 20 november 2014
lördag 26 oktober 2013
Säg mig vilka dina vänner är och jag skall säga dig vem du är
…brukar man säga. Och min bestämda uppfattning är att påståendet ligger mycket nära verkligheten. Föreliggande artikel kommer mest att bestå av citat och länkar med en och annan kommentar från min sida.
Den som känner till något om historia vet att de kristna lever farligt under onda regimer. När jag säger kristna i detta sammanhang, så menar jag inte den politiskt korrekta parodi på kristen tro som t ex Svenska Kyrkans ledning idag står för. Inte heller menar jag de spanska militärer som under Pizarros ledning ”kristnade” delar av Central- och Sydamerika och åstadkom miljoner människors död. Något sådant har ingenting med kristen tro att göra. Noll och intet. Man är inte kristen för att man kallar sig kristen utan för att man har en personlig relation med Jesus och har Jesus som Herre och Mästare i ens liv, dvs är en efterföljare till Jesus Kristus! I Matteus 7:21 säger Jesus, "Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja".
I t ex Nazityskland var den protestantiska kyrkan genomsyrad av antisemitism från topp till tå. Riksbiskop Müller omnämnde t ex Hitler och nazisterna som "gåvor från Gud". En luthersk präst gick så långt att han förklarade att "Kristus har kommit till oss genom Adolf Hitler... Vi vet idag att frälsaren har kommit..." En luthersk präst vid namn Bieberstein hade en ledande roll i de s k Einsatzkommandon, vilka sköt ca 1,5 miljoner, huvudsakligen judar, innan man gick över till gasning. Prästernas kärlek till Hitler var dock inte besvarad. Hitler själv hade inte höga tankar om kyrkan och menade att kristendomen snart skulle kollapsa av sin egen ynkliga feghet. "Prästerna skall få gräva sina egna gravar. De kommer att förråda sin Gud till oss. De kommer att förråda vad som helst för sina futtiga jobb och inkomster.” Det Hitler säger här stämde säkert in på de präster som böjde sig för nazismen (en av de källor jag använt i föregående stycke är boken De vågade allt av Mary Craig, utgiven på Libris 1984).
Men det fanns också kristna i Nazityskland som stod för sin tro och predikade Jesu Kristi kärlek (med fara för sina liv). Dessa förföljdes skoningslöst om de avslöjades. De hamnade i koncentrationsläger där de mördades eller arbetade ihjäl sig. Ca 6000 tyska präster (plus mångdubbelt fler lekmän) fängslades och/eller avrättades – deras officiella brott var ”landsförräderi”. Och det kan man ju förstå. Den sanna kristendomen, den som förmedlades av Jesus Kristus (och inte av svenska ärkebiskopar på 2000-talet) är på total kollisionskurs med onda ideologier som nazism och marxism. En av de mest kända av dessa präster, Dietrich Bonhoffer, hängdes på order av Hitler bara någon vecka innan Hitler begick självmord i sin bunker. Hitler ville inte att Bonhoffer skulle få tillfälle att gotta sig åt Nazitysklands fall.
I boken Hitler a Study in Tyranny skriver Alan Bullock, ”I Hitlers ögon var kristendomen en religion för slavar: han föraktade speciellt dess etik. Dess undervisning var, förklarade han, ett uppror mot naturens lag om selektion genom kamp och den bäst anpassades överlevnad.”
Chefen för SS, Heinrich Himmler, älskade allt som var ockult och invigningen för SS-soldater bestod av fornnordiska ritualer i fackelsken. Men att vara intresserad av ockultism innebär inte att man är kristen. Tvärtom, eftersom Bibeln tar klart avstånd från varje form av ockultism. Hitler själv var definitivt inte kristen (vilket ibland påstås från ateistiskt håll för att smutskasta kristendomen) och var i princip motståndare till alla religioner, som religioner betraktade. Hitlers sekreterare, Traudl Junge, har skrivit en självbiografi med titeln I Hitlers tjänst (Historiska Media, 2005). Där skriver hon (sid 113):
I det onda Sovjetimperiet levde bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna) farligt. Många var kristna i hemlighet och samlades hemma hos varandra. Blev de upptäckta slutade det oftast med enkel biljett till Gulag. Motsvarande hände kristna i Maos Kina och händer idag i den onda republiken Nordkorea. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet så mördas för närvarande en kristen var femte minut för sin tro.
Till skillnad från kristendomen så tycks det som att onda ideologier och regimer accepterar och hyser djup sympati med islam (så länge inte muslimerna försöker ta över förstås). Olika vänstergrupper, vulgärfeminister etc har inga som helst problem med att demonstrera tillsammans med islamister och muslimer i största allmänhet (trots att både marxism och feminism rent ideologiskt befinner sig på total kollisionskurs med islam). När det gäller feministerna (här avser jag inte riktiga feminister, som arbetar för en vettig jämlikhet mellan män och kvinnor – det jag talar om är tokfeminister som förnekar att det finns biologiska kön och kallar alla män för ”gubbslem” och skriker ”hatbrott” så fort någon inte håller med dem) så har de inget att säga om islams fruktansvärda behandling av kvinnor, utan talar i mun på varandra, för att betyga islam sin stora vördnad. Ondskan är som sagt inte logisk – den är bara ond! Och dum!
I Nazityskland var islam som sagt en religion som passade regimen. Islams fixering vid våld och hat mot allt som är annorlunda gjorde att nazisterna kände igen sig. Vid olympiaden i Berlin 1936, där Hitler stod som värd, gratulerade han den första dagen endast de tyska guldmedaljörerna. Hans rådgivare påpekade för honom att detta inte var någon bra reklam för Tyskland, varvid Hitler sade, ”I så fall tänker jag inte gratulera någon”. Och så blev det. Ondskan kan aldrig erkänna att det finns något gott eller positivt hos andra. Engelska Wikipedia skriver i en artikel när det gäller islam och Nazismen:
Stormuftin förhandlade med olika tyska ledare och ville organisera trupper som skulle ta hand om Palestinas judar på samma sätt som nazisterna tog hand om Europas judar. Bakom Rommels Afrikakår fanns SS-trupper, vars uppgift var att, efter att tyskarna erövrat Palestina, samla ihop judarna där. Stormuftins avsikt var att det sedan var hans trupper som skulle ta hand om judarna. (vad denna behandling innebar är nog helt klart – enligt vad jag läst så besökte Stormuftin något av koncentrationslägren, så han visste vad som försiggick). Som tur var lyckades engelsmännen, under Montgomerys ledning, tillsammans med amerikanska trupper, stoppa tyskarna och driva ut dem från Afrika. Så Stormuftins dröm om ett judefritt Palestina gick inte i uppfyllelse den här gången. Men drömmen lever vidare bland de palestinska och arabiska ledarna idag och även bland många vanliga araber och palestinier (egentligen är palestinierna inget annat än araber – termen palestinier är uppfunnen långt senare för att fungera som ett slagträ i debatten – på slutet av 1940-talet kallades de judar som bodde i Palestina för palestinier och den engelskspråkiga tidning, som idag heter Jerusalem Post, hette då Palestinian Post).
För att återvända till nazisterna så lät Hitler sätta upp flera muslimska SS-bataljoner. Jag har skrivit lite om detta i en artikel på min hemsida. Jag citerar mig själv:
Den som kanske bär största skulden till dagens situation [i Mellanöstern] är Haji Amin al-Husaini eller som han också kallas, "Stormuftin av Jerusalem". Denne var förutom att han avskydde allt brittiskt, passionerat hatisk till judarna. Utan att överdriva kan man nog påstå att han var en genuint ondskefull person i stil med Hitler och Stalin. Att han inte fick fler människoliv på sitt samvete kan nog framför allt tillskrivas att han inte fick chansen att döda alla han ville döda. Stormuftin, som tillsattes av britterna (ett av deras större misstag) 1921, kan betraktas som Arafats föregångare (enligt vissa källor är Arafat släkt med Stormuftin — i varje fall vet man att Arafat som ung umgicks mycket med honom, och att Arafat utan tvekan är Stormuftins ideologiske arvinge). Under andra världskriget flydde Stormuftin till Tyskland, där han togs emot med öppna armar av nazisterna. Han kände väl till Förintelsen och stödde den helhjärtat. Vid ett tillfälle lär han ha besökt Auschwitz tillsammans med Eichmann. Hade han nu varit en god människa, som enbart ville sitt eget folks bästa, kunde man förvänta sig att han skulle sagt någonting i stil med, "Ja men det var ju inte så här vi ville ha det. Vi vill inte utrota det judiska folket, vi vill bara ha rättvisa för det palestinska folket." I stället så påstås det att han hånskrattade åt det han såg. Haji Amin al-Husainis hat gentemot det judiska folket var tydligen oerhört mycket starkare än hans kärlek till sitt eget folk! Därför lider hans folk idag!
Stormuftin av Jerusalem (i mitten med svart kappa och vit mössa) tillsammans med ett antal bosniska frivilliga i Waffen-SS (den militära grenen av SS). Det "bosniska" SS-förbandet var på drygt 21 000 man och bestod till 90 procent av bosnienmuslimer plus några tusen "kristna" kroater. Efter kriget anklagades förbandet för krigsförbrytelser. Bl a hade man, i samband med upproret i Warszawa, deltagit i mördandet av omkring 200 000 civila polacker.
Stormuftin (grabben hela da'n heller hur?) inspekterar den bosniska SS-brigaden. Till höger om muftin ser vi SS-Brigadeführer (motsvarade Generalmajor i tyska armén) Karl-Gustav Sauberzweig. Under kriget skrev Muftin 15 brev till Hitler (och även Mussolini) där han bad att de skulle låta Palestina och de andra arabländerna själva lösa "det judiska problemet" i överensstämmelse med arabernas intresse och genom samma metoder som användes av axelmakterna (dvs genom systematiskt folkmord). Minst en gång träffade han personligen Hitler.
Som sagt, visa mig vilka dina vänner är och jag skall säga dig vem du är. Finns något mer att tillägga? Jag kan i varje fall inte komma på något just nu. Ondskans brödraskap har alltid trivts bra ihop, även om de ibland småkivas om detaljer. Men de tycks vara överens om slutmålet; att utrota alla människor som vägrar böja sig under ondskan och göra resten till tanke- och viljelösa slavar. Det tycks för övrigt som även Godhetskören (den svenska kultur"eliten") har en viss dragning åt samma håll.
Den som känner till något om historia vet att de kristna lever farligt under onda regimer. När jag säger kristna i detta sammanhang, så menar jag inte den politiskt korrekta parodi på kristen tro som t ex Svenska Kyrkans ledning idag står för. Inte heller menar jag de spanska militärer som under Pizarros ledning ”kristnade” delar av Central- och Sydamerika och åstadkom miljoner människors död. Något sådant har ingenting med kristen tro att göra. Noll och intet. Man är inte kristen för att man kallar sig kristen utan för att man har en personlig relation med Jesus och har Jesus som Herre och Mästare i ens liv, dvs är en efterföljare till Jesus Kristus! I Matteus 7:21 säger Jesus, "Inte alla som säger 'Herre, herre' till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja".
I t ex Nazityskland var den protestantiska kyrkan genomsyrad av antisemitism från topp till tå. Riksbiskop Müller omnämnde t ex Hitler och nazisterna som "gåvor från Gud". En luthersk präst gick så långt att han förklarade att "Kristus har kommit till oss genom Adolf Hitler... Vi vet idag att frälsaren har kommit..." En luthersk präst vid namn Bieberstein hade en ledande roll i de s k Einsatzkommandon, vilka sköt ca 1,5 miljoner, huvudsakligen judar, innan man gick över till gasning. Prästernas kärlek till Hitler var dock inte besvarad. Hitler själv hade inte höga tankar om kyrkan och menade att kristendomen snart skulle kollapsa av sin egen ynkliga feghet. "Prästerna skall få gräva sina egna gravar. De kommer att förråda sin Gud till oss. De kommer att förråda vad som helst för sina futtiga jobb och inkomster.” Det Hitler säger här stämde säkert in på de präster som böjde sig för nazismen (en av de källor jag använt i föregående stycke är boken De vågade allt av Mary Craig, utgiven på Libris 1984).
Men det fanns också kristna i Nazityskland som stod för sin tro och predikade Jesu Kristi kärlek (med fara för sina liv). Dessa förföljdes skoningslöst om de avslöjades. De hamnade i koncentrationsläger där de mördades eller arbetade ihjäl sig. Ca 6000 tyska präster (plus mångdubbelt fler lekmän) fängslades och/eller avrättades – deras officiella brott var ”landsförräderi”. Och det kan man ju förstå. Den sanna kristendomen, den som förmedlades av Jesus Kristus (och inte av svenska ärkebiskopar på 2000-talet) är på total kollisionskurs med onda ideologier som nazism och marxism. En av de mest kända av dessa präster, Dietrich Bonhoffer, hängdes på order av Hitler bara någon vecka innan Hitler begick självmord i sin bunker. Hitler ville inte att Bonhoffer skulle få tillfälle att gotta sig åt Nazitysklands fall.
I boken Hitler a Study in Tyranny skriver Alan Bullock, ”I Hitlers ögon var kristendomen en religion för slavar: han föraktade speciellt dess etik. Dess undervisning var, förklarade han, ett uppror mot naturens lag om selektion genom kamp och den bäst anpassades överlevnad.”
Chefen för SS, Heinrich Himmler, älskade allt som var ockult och invigningen för SS-soldater bestod av fornnordiska ritualer i fackelsken. Men att vara intresserad av ockultism innebär inte att man är kristen. Tvärtom, eftersom Bibeln tar klart avstånd från varje form av ockultism. Hitler själv var definitivt inte kristen (vilket ibland påstås från ateistiskt håll för att smutskasta kristendomen) och var i princip motståndare till alla religioner, som religioner betraktade. Hitlers sekreterare, Traudl Junge, har skrivit en självbiografi med titeln I Hitlers tjänst (Historiska Media, 2005). Där skriver hon (sid 113):
Ibland hade vi också intressanta diskussioner om kyrkan och mänsklighetens utveckling. Diskussioner är kanske för mycket sagt, för de utlöstes av någon fråga eller anmärkning från oss, och Hitler började därpå utveckla sina tankar som vi sedan lyssnade på. Han hade ingen som helst bindning till kyrkan, utan ansåg de kristna religionerna vara föråldrade, hycklande och människofiskande inrättningar. Hans religion var naturlagarna. Dem kunde han bättre underordna sin våldsdogm än den kristna läran om kärleken till nästan och fienden.I Mein Kampf, som jag läste för många år sedan (en av de tråkigaste böcker jag någonsin läst, den skulle kunna säljas som receptbelagt sömnmedel) skriver Hitler:
Den starkare måste dominera och inte para sig med den svagare, vilket skulle betecknas som offrandet av sin egen avancerade art. Endast den som är född som vekling kan betrakta denna princip som grym och gör hon så är det endast pga hennes klena natur och inskränkthet.I Hitler’s Secret Conversations 1941-1944 (Farrar, Straus and Young, Inc., First edition, 1953) finns följande citat av Hitler:
Nationalsocialism och religion kan inte samexistera. Den största katastrof som någonsin drabbat mänskligheten var uppkomsten av kristendomen. Bolsjevismen är kristendomens utomäktenskapliga barn. Båda är uppfinningar av juden. (sid 6-7)Här var Hitler anmärningsvärt klarsynt. Kristendomen är en protest mot det lidande som förekommer i den fallna skapelsen och står därmed i opposition mot evolutionens grymma utslagningsmekanismer. Så långt hade Hitler rätt. Men kristendomens klara ställningstagande och kämpande mot lidande och fattigdom leder inte till mänsklighetens undergång utan i stället till en bättre värld. Däremot leder det till ondskans undergång! Vad Hitlers egen ideologi ledde till vet vi ju. Historiens facit visar på miljoner och åter miljoner döda och lemlästade människor. Ett lidande, så ofantligt att tanken inte förmår greppa det. Hitler säger vidare (ibid):
Kristendomen är ett uppror mot naturlagarna, en protest mot naturen. Drar man ut de logiska konsekvenserna av kristendomen, innebär detta mänsklighetens undergång. (sid 43)
Det bästa vore att låta kristendomen dö en naturlig död… När förståelsen av universum har blivit allmänt känd…. kristna läror kommer att falla på sin orimlighet… Kristendomen har nått orimlighetens höjdpunkt. (sid 49-52)Det är sant att kristendomen är orimlig. Det säger också Paulus när han i 1 Korintierbrevet 1:23 talar om att, " ...vi predikar en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap.” För intellektet är kristendomen en ”dårskap”. Men intellektet är begränsat och kan inte förstå allt, säger Bibeln.
I det onda Sovjetimperiet levde bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna) farligt. Många var kristna i hemlighet och samlades hemma hos varandra. Blev de upptäckta slutade det oftast med enkel biljett till Gulag. Motsvarande hände kristna i Maos Kina och händer idag i den onda republiken Nordkorea. Enligt en artikel i Svenska Dagbladet så mördas för närvarande en kristen var femte minut för sin tro.
Till skillnad från kristendomen så tycks det som att onda ideologier och regimer accepterar och hyser djup sympati med islam (så länge inte muslimerna försöker ta över förstås). Olika vänstergrupper, vulgärfeminister etc har inga som helst problem med att demonstrera tillsammans med islamister och muslimer i största allmänhet (trots att både marxism och feminism rent ideologiskt befinner sig på total kollisionskurs med islam). När det gäller feministerna (här avser jag inte riktiga feminister, som arbetar för en vettig jämlikhet mellan män och kvinnor – det jag talar om är tokfeminister som förnekar att det finns biologiska kön och kallar alla män för ”gubbslem” och skriker ”hatbrott” så fort någon inte håller med dem) så har de inget att säga om islams fruktansvärda behandling av kvinnor, utan talar i mun på varandra, för att betyga islam sin stora vördnad. Ondskan är som sagt inte logisk – den är bara ond! Och dum!
I Nazityskland var islam som sagt en religion som passade regimen. Islams fixering vid våld och hat mot allt som är annorlunda gjorde att nazisterna kände igen sig. Vid olympiaden i Berlin 1936, där Hitler stod som värd, gratulerade han den första dagen endast de tyska guldmedaljörerna. Hans rådgivare påpekade för honom att detta inte var någon bra reklam för Tyskland, varvid Hitler sade, ”I så fall tänker jag inte gratulera någon”. Och så blev det. Ondskan kan aldrig erkänna att det finns något gott eller positivt hos andra. Engelska Wikipedia skriver i en artikel när det gäller islam och Nazismen:
Den framväxande nazismen använde inte muslimerna som måltavla. Adolf Hitler uttryckte upprepade gånger åsikten att islam hade varit mycket mer kompatibel med de ”germanska raserna” än den ”ödmjuka” och ”svaga” kristendomen.I Adolf Speers (Hitlers rustningsminister) memoarer Inside the Third Reich: memoirs, Simon and Schuster (sid 96) ger Speer ett liknande uttalande av Hitler, när det gällde kristendomens starka ställning i Europa och även Tyskland:
Hade Karl Martell inte segrat vid Poitiers […] så skulle vi alla förmodligen ha konverterat till muhammedanismen, den kult som glorifierar heroism och som öppnar upp den sjunde himlen endast för de modiga krigarna. Då skulle de germanska raserna ha erövrat hela världen [citat av Hitler].
(slaget vid Poitier utkämpades 732 e Kr mellan styrkor under den frankiska, ”kristne” ledaren Karl Martell och en saracensk armé från Kalifatet Cordoba led av emir Abd ar-Rahyman ibn Agd Allah)
Den muhammedanska religionen skulle också ha varit mycket mer lämplig för oss än kristendomen. Varför måste det bli kristendomen med sin mildhet och ynklighet?Islam var en gynnad religion i Nazityskland (den antisemitism som är inbyggd i själva islam – alla islams heliga skrifter är fulla av judehat – bidrog säkert till detta). Stormuftin av Jerusalem (Arafats föregångare – och i mina ögon en av historiens ondaste män) flydde under Andra Världskriget till Tyskland, där han levde i högsta välmåga. Vid ett tillfälle träffade han Hitler personligen
Stormuftin förhandlade med olika tyska ledare och ville organisera trupper som skulle ta hand om Palestinas judar på samma sätt som nazisterna tog hand om Europas judar. Bakom Rommels Afrikakår fanns SS-trupper, vars uppgift var att, efter att tyskarna erövrat Palestina, samla ihop judarna där. Stormuftins avsikt var att det sedan var hans trupper som skulle ta hand om judarna. (vad denna behandling innebar är nog helt klart – enligt vad jag läst så besökte Stormuftin något av koncentrationslägren, så han visste vad som försiggick). Som tur var lyckades engelsmännen, under Montgomerys ledning, tillsammans med amerikanska trupper, stoppa tyskarna och driva ut dem från Afrika. Så Stormuftins dröm om ett judefritt Palestina gick inte i uppfyllelse den här gången. Men drömmen lever vidare bland de palestinska och arabiska ledarna idag och även bland många vanliga araber och palestinier (egentligen är palestinierna inget annat än araber – termen palestinier är uppfunnen långt senare för att fungera som ett slagträ i debatten – på slutet av 1940-talet kallades de judar som bodde i Palestina för palestinier och den engelskspråkiga tidning, som idag heter Jerusalem Post, hette då Palestinian Post).
För att återvända till nazisterna så lät Hitler sätta upp flera muslimska SS-bataljoner. Jag har skrivit lite om detta i en artikel på min hemsida. Jag citerar mig själv:
Den som kanske bär största skulden till dagens situation [i Mellanöstern] är Haji Amin al-Husaini eller som han också kallas, "Stormuftin av Jerusalem". Denne var förutom att han avskydde allt brittiskt, passionerat hatisk till judarna. Utan att överdriva kan man nog påstå att han var en genuint ondskefull person i stil med Hitler och Stalin. Att han inte fick fler människoliv på sitt samvete kan nog framför allt tillskrivas att han inte fick chansen att döda alla han ville döda. Stormuftin, som tillsattes av britterna (ett av deras större misstag) 1921, kan betraktas som Arafats föregångare (enligt vissa källor är Arafat släkt med Stormuftin — i varje fall vet man att Arafat som ung umgicks mycket med honom, och att Arafat utan tvekan är Stormuftins ideologiske arvinge). Under andra världskriget flydde Stormuftin till Tyskland, där han togs emot med öppna armar av nazisterna. Han kände väl till Förintelsen och stödde den helhjärtat. Vid ett tillfälle lär han ha besökt Auschwitz tillsammans med Eichmann. Hade han nu varit en god människa, som enbart ville sitt eget folks bästa, kunde man förvänta sig att han skulle sagt någonting i stil med, "Ja men det var ju inte så här vi ville ha det. Vi vill inte utrota det judiska folket, vi vill bara ha rättvisa för det palestinska folket." I stället så påstås det att han hånskrattade åt det han såg. Haji Amin al-Husainis hat gentemot det judiska folket var tydligen oerhört mycket starkare än hans kärlek till sitt eget folk! Därför lider hans folk idag!
Stormuftin av Jerusalem (i mitten med svart kappa och vit mössa) tillsammans med ett antal bosniska frivilliga i Waffen-SS (den militära grenen av SS). Det "bosniska" SS-förbandet var på drygt 21 000 man och bestod till 90 procent av bosnienmuslimer plus några tusen "kristna" kroater. Efter kriget anklagades förbandet för krigsförbrytelser. Bl a hade man, i samband med upproret i Warszawa, deltagit i mördandet av omkring 200 000 civila polacker.
Stormuftin (grabben hela da'n heller hur?) inspekterar den bosniska SS-brigaden. Till höger om muftin ser vi SS-Brigadeführer (motsvarade Generalmajor i tyska armén) Karl-Gustav Sauberzweig. Under kriget skrev Muftin 15 brev till Hitler (och även Mussolini) där han bad att de skulle låta Palestina och de andra arabländerna själva lösa "det judiska problemet" i överensstämmelse med arabernas intresse och genom samma metoder som användes av axelmakterna (dvs genom systematiskt folkmord). Minst en gång träffade han personligen Hitler.
Som sagt, visa mig vilka dina vänner är och jag skall säga dig vem du är. Finns något mer att tillägga? Jag kan i varje fall inte komma på något just nu. Ondskans brödraskap har alltid trivts bra ihop, även om de ibland småkivas om detaljer. Men de tycks vara överens om slutmålet; att utrota alla människor som vägrar böja sig under ondskan och göra resten till tanke- och viljelösa slavar. Det tycks för övrigt som även Godhetskören (den svenska kultur"eliten") har en viss dragning åt samma håll.
tisdag 5 april 2011
Dagens dikt förklarad
Någon undrade vad jag menade med min dikt i sista bloggen. Låt mig förklara:
1945, när Andra Världskriget var slut och friheten hade segrat över intoleransen och ondskan, dansade människor på gatorna i Sverige och många andra länder och pussades och kramades. ”Aldrig mer krig”, sade man. ”Nu ligger paradiset framför oss.” Men knappt hade freden kommit så började Kalla Kriget som hotade med ett Tredje Världskrig som kanske skulle bli ett atomkrig och utrota hela mänskligheten. Marxismen tog över ondskans stafettpinne från nazismen. Efter nästan 45 år kollapsade så Sovjetsystemet 1989 och människor dansade åter på gatorna och kramades och pussade. ”Nu har friheten och freden kommit!” Berlinmuren revs och demokratier återupprättades i Östblocket. Men redan låg nästa onda kraft och lurpassade i vassen. Islam och islamismen hade börjat röra på sig och tog nu över ondskans stafettpinne och blev nästa stora hot. Ja kanske det värsta hotet någonsin, eftersom fienden nu bor mitt ibland oss. Därför skrev jag ”Nazismen, marxismen, islamismen – tre trappsteg till Helvetet”. Min övertygelse är att tredje gången gillt kommer att bli värre än de två första gångerna. Men som sagt, den som lever får se. Tro inte på mig! Men det finns en verklighet och den kan varken du eller jag önska bort. Däremot kan vi ändra den. Men då måste vi göra något och inte bara låtsas som att det regnar.
1945, när Andra Världskriget var slut och friheten hade segrat över intoleransen och ondskan, dansade människor på gatorna i Sverige och många andra länder och pussades och kramades. ”Aldrig mer krig”, sade man. ”Nu ligger paradiset framför oss.” Men knappt hade freden kommit så började Kalla Kriget som hotade med ett Tredje Världskrig som kanske skulle bli ett atomkrig och utrota hela mänskligheten. Marxismen tog över ondskans stafettpinne från nazismen. Efter nästan 45 år kollapsade så Sovjetsystemet 1989 och människor dansade åter på gatorna och kramades och pussade. ”Nu har friheten och freden kommit!” Berlinmuren revs och demokratier återupprättades i Östblocket. Men redan låg nästa onda kraft och lurpassade i vassen. Islam och islamismen hade börjat röra på sig och tog nu över ondskans stafettpinne och blev nästa stora hot. Ja kanske det värsta hotet någonsin, eftersom fienden nu bor mitt ibland oss. Därför skrev jag ”Nazismen, marxismen, islamismen – tre trappsteg till Helvetet”. Min övertygelse är att tredje gången gillt kommer att bli värre än de två första gångerna. Men som sagt, den som lever får se. Tro inte på mig! Men det finns en verklighet och den kan varken du eller jag önska bort. Däremot kan vi ändra den. Men då måste vi göra något och inte bara låtsas som att det regnar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)