Muhammeds försök att övertala invånarna i Mecka att konvertera till hans nya religion ledde till att han 622 e Kr tvingades fly från staden. Färden gick till Medina, ca 32 mil norr om Mecka. Invånarna i Medina hade bett Muhammed komma dit, eftersom de låg i fejd med varandra och behövde en stark ledare som kunde mäkla fred.
Eftersom Muhammed inte hade någon maktposition i Mecka var han där hänvisad till att vinna människor genom övertalning. De suror som skrevs i Mecka är därför förhållandevis försiktiga och det är här man hittar de mer toleranta texterna i Koranen (de flesta av dessa texter upphävs dessutom av senare suror). När Muhammed kom till Medina fick han omgående en stark ställning och behövde inte längre krusa. Nu kunde han visa sitt rätta jag. De suror som nu ”uppenbarades” hade därför en mer hätsk och oförsonlig och hatisk ton. De talar om att döda alla motståndare (dvs alla otroende), halshuggningar, stympningar, terrorism och religiös intolerans. Nu handlade det inte längre om att övertala människor att ansluta sig till Muhammed, utan nu blev hot och tvång och även mord verktyg i ”vinnandet” av själar.
I Medina fanns vid den här tiden tre judiska släkter. Efter att ha misslyckats med att omvända dem till sin egen religion, blev Muhammed alltmer fientligt inställd till dem, även om han till en början tolererade dem (mycket i islam är inspirerat från judendomen). Så småningom förvärrades situationen och en av de judiska släkterna, Banû Qayanyqa, utvisades till Syrien (år 3 AH, dvs 624 e Kr). Den andra släkten, Banû Nadir, ägde hus och fruktträdgårdar i ett område som hette Fadak utanför Medina. Muhammed lade beslag på dessa rikedomar mot att Banû Nadir fick fri lejd ur landet (624 e Kr). De fick vara glada att de undkom med livet i behåll. Den sista judesläkten i Medina, Banû Quraiza, kom inte lika lindrigt undan. Männen i släkten avrättades genom halshuggning 627 e Kr. Enligt arabiska källor rörde det sig om ca 600 - 700 män som mördades på detta sätt. Kvinnorna och barnen såldes som slavar.
Även om svenska ärkebiskopar och andra politiskt korrekta massmediala figurer envetet hävdar att islam är minst lika kärleksfull som den kristna tron, behöver man inte vara speciellt observant för att inse att så inte är fallet. Ovanstående utgör ett exempel bland många. Vilken avgrund mellan Jesu moral och Muhammeds moral! Det jag berättar om de tre judiska släkterna i Medina utgör inte något elakt kristet förtal av islam utan finns historiskt dokumenterat (se t ex Jan Hjärpe, Islams lära och livsmönster, AWE/Gebers 1979, sid 53). I den muslimska historieskrivningen skäms man inte över sådana här saker. Snarare tvärtom. Man är stolt över detta, och skryter om det, och tycker att det visar vilken kraftfull och duglig ledare Muhammed var. Som sagt det finns moral och det finns moral. Och det finns goda religioner och det finns onda religioner!
Låt oss nu hoppa nästan 1700 år framåt i tiden – till Tyskland under början av 1930-talet. Nazismen håller på att ta över landet. Antisemitismen utbreder sig och det stiftas nya lagar som alltmer inskränker judarnas rättigheter. Judarna förbjuds att inneha statliga anställningar. Judiska barn får inte gå i skolan. Och det blir värre och värre. En del judar (tyvärr alldeles för få) insåg i tid vartåt det barkade och lämnade landet (i den mån de kunde). Än så länge kunde de ta med sig sina ägodelar och pengar. En del lyckades ta sig till Israel (trots att de arabofiliska engelsmännen gjorde allt för att hindra detta). Andra tog sig till de få länder som var villiga att ta emot dem (Sverige var inte ett av de länderna).
Så småningom började alltfler judar inse det öde som kanske väntade dem och flydde i det man brukar säga ”grevens tid”. Nazisterna hade ännu inte bestämt sig för att utrota judarna (en tanke man lekte med var att förvisa alla judar till Madagaskar) och var glada att bli av med dem (problemet var att så få länder var beredda att ta emot några judar). Men nu fick de inte ta med sig några ägodelar. De fick lämna Tyskland i stort sett utblottade.
Det öde som drabbade de judar som blev kvar känner vi alla till, alltför väl.
Det tycks som att allting går igen. Man brukar säga att alla goda ting är tre. Det verkar som att vissa onda ting också uppträder i tripletter. När en ond regim, religion eller ideologi är på väg att ta över ett land och hotar vissa gruppers existens, så sker detta i tre steg. En liten del av de hotade grupperna inser tidigt vad som väntar och lämnar i god tid och lyckas få med sig det mesta av sina ägodelar (eller säljer det som går att sälja). En annan del börjar till slut förstå vad som väntar, men nu börjar det bli för sent. De kanske undkommer, men får lämna kvar allt de äger, och får vara glada att de lyckades rädda sina liv. Och resten, ja de blir kvar och går olika tragiska öden till mötes.
Mönstret känns igen i många, många sammanhang. Vid ryska revolutionen utspelade sig liknande scenarion. Där var det "kapitalisterna" som fick fly för sina liv. När Islamska Staten just nu drar fram, ser vi samma sak upprepas. Här är det de "otrogna" som får välja mellan att underordna sig islam eller dö. Det är inte alltid det slutar med en total förintelse av de som inte lämnar i tid. I stället kanske dessa hamnar i Gulag eller något liknande, eller framsläpar sina liv i armod och förtryck (som judar och kristna i de länder där islam regerar fullt ut). Ofta tvångskonverterade till den härskande religionen eller ideologin
Så, sammanfattningsvis: När en ond kultur/religion/ideologi är på väg att erövra ett område, finns det människor som tidigt inser vad som är på gång och flyttar någon annanstans med sitt pick och pack. De som vaknar upp senare kanske kommer undan, men de får fly för sina liv och lämna det mesta av sina ägodelar kvar. Och de som blir kvar. Ja för dem väntar dystra tider. Förtryck, slaveri, kanske massutrotning.
Ondskan är monotont tröttsam i sin upprepning. Ondskan saknar fantasi. Och ondskan skapar ett helvete, vare sig den kallas nazism, marxism eller islam. Och ondskan skapar inte bara ett helvete för sina offer. Även de ”egna” blir till slut offer, eftersom ondskan till slut förtär också sig själv.
(På min hemsida har jag en artikel där jag jämför kristendom, islam, nazism och marxism. Läs gärna denna som ett komplement till ovanstående.)
