Man kan fundera över hur många ord som skrivs och sägs varje sekund på vår planet. Människans behov av kommunikation tycks vara närmast oändligt. Hela tiden får man mail, nyhetsbrev etc. Skulle man läsa alla dessa skulle man dels bli tokig, dels räcker inte dygnets 24 timmar till. Varje år publiceras t ex 75 000 sidor matematiska avhandlingar. Många av dessa kan endast förstås av en handfull experter inom respektive område. Och även för dem kan det ta många timmar att förstå en enda sida. Bloggosfären tycks expandera med ljusets hastighet. Åsikter, åsikter, åsikter. Vi matas med nyheter, reklam, propaganda, åsikter, berättelser etc. För att väcka intresse krävs mer och mer av sensationer, spänning och häftiga effekter. Många hemsidor blinkar och tutar och jag vet inte vad. Tomma tunnor skramlar visserligen mest, men frågan är hur man skall hitta det väsentliga. Det som är viktigt och sant och djupt mänskligt. Det som verkligen på djupet förändrar mig som människa till det bättre. I Predikaren (som antas vara skriven av kung Salomo) 9:17 läser vi, ”De visas ord, om de än hörs helt stilla, är förmer än allt ropande av en dårarnas överste”. Man brukar säga att lögnen hinner två varv runt jorden innan sanningen hinner få på sig stövlarna. Lögn måste underhållas med nya lögner för att inte avslöjas, medan sanningen står på egna ben. Men lögnen kan vara tröttsam när den skriker ut sitt tomma budskap.
Ibland känns det meningslöst att skriva. Det blir hela tiden samma saker, eftersom saker och ting tycks upprepas igen och igen. Man får väl försöka följa Winstons Churchills råd att ”sträva på”.
Förra veckan var jag nere i Spanien och njöt av värme och avkoppling. Jag började skriva på en blogg där nere men när jag kom hem hade jag ännu inte lagt upp den. Här kommer den i alla fall:
Sitter här i södra Spanien, på altanen till en god väns hus (ca 17 km från Cartagena), och njuter av ljumma vindar och en vidunderlig utsikt över Medelhavet, Tid för avkoppling och att fundera över den nu snart gångna sommaren.
Saker och ting fortsätter i vanlig ordning. Per Kornhall har fått ytterligare en lysande recension av sin bok Skapelsekonspirationen (se tidigare blogg). Denna gång i Dalademokraten (klicka här). Recensionen innehöll som vanligt enbart lovord. Inte ett enda ”men...” eller någon som helst reservation inför de många absurda påståenden som förekommer i boken (t ex att intelligent design utgör en fara för mänskligheten och hotar både demokrati och människovärde). Det framgick klart att recensenten tillhörde samma glada gäng av militanta, aggressiva ateister som de två jag nämnt i en tidigare blogg. Den politiska korrektheten firar nya triumfer.
Överhuvudtaget tycks det som att litteraturkritik allt mer börjar övergå i antingen ”litteraturbeundran” (dvs reservationslös beundran av en bok, där man sväljer allt utan minsta invändning) eller ”litteraturkrossning” (där man totalt sågar en bok – allt är värdelöst). Om en bok i princip framför politiskt korrekta åsikter, höjs den till skyarna (speciellt om ämnet är kontroversiellt) och innehåller den ”felaktiga” åsikter, ja då sågas den helt och hållet. I det senare fallet spelar det ingen roll hur välskriven boken är, hur väl dokumenterade bokens påståenden är eller hur logiska resonemangen är. I den politiska korrekthetens förljugna och uppochnedvända värld spelar det ingen roll om något är sant. Är det politiskt korrekt är det sant, även om det inte är sant. Att det har blivit så smalspårigt är egentligen ganska förvånande med tanke på att människor nu har tillgång till mängder av TV-kanaler, tidningar etc för att inte tala om Internet. Man undrar vad det är för märkliga faktorer som avhåller människor från att söka andra källor än SVT och DN och liknande. Lathet? Man vill inte veta? Det är för komplext? Tja, vad vet jag. Hur som helst är det anmärkningsvärt att stora och välrenommerade tidningar som DN och SvD riskerar sitt goda rykte genom att rätta in sig i det politiskt korrekta ledet. En litteraturkritikers uppgift är i första hand att hjälpa läsaren (och då inte bara den politiskt korrekte läsaren) att bedöma en bok, inte att ösa lovord över den.
Naomi Kleins bok Chockdoktrinen, även den en till ytterlighet politiskt korrekt bok (dvs politiskt korrekt inom den s k intellektuella eliten, även kallad kultureliten – personligen brukar jag använda beteckningen ”kulturdräggen” för att inte blanda ihop denna dystra skara med den verkliga kultureliten, dvs de skarpa tänkare, stora konstnärer, författare etc som givetvis också finns) har på liknande sätt höjts till skyarna av DN, SvD etc. Inte en enda kritisk anmärkning utan idel lovord och beröm. Boken kritiserar nyliberalismen och är starkt USA- och Israelfientlig. Allt ont i världen är den fria markandens och USA:s fel om man får tro Naomi Klein (jag har inte själv läst boken utan bara läst om den). Enligt Johan Norberg och Boris Benulic, liberal respektive vänster-debattör, kryllar chockdoktrinen av faktafel. Norberg och Benulic anklagar kulturskribenter och recensenter för att ha ”missbrukat sitt utrymme i media till att ge positiv uppmärksamhet åt en bok som inte förklarar utan förvanskar” och utmanar till en debatt. Boken och de enbart positiva recensionerna har föranlett en livlig diskussion i bloggosfären och på kultursidor. Förr i världen brukade man säga att något var OK (okey) om det var bra eller rätt. Det kanske börjar bli dags att ersätta OK med PK (dvs ”Politiskt Korrekt”).
Pridefestivalen har timat och i år var temat ”Svenska Synden Bryter Gränser”. RFSL har tidigare uttryckt sitt stora missnöje med att det finns kristna (och andra med för den delen), som hävdar att vissa yttringar av sexualiteten rimligen måste betraktas som onormala. När kristna talar om ”synd” i sådana här sammanhang, brukar RFSL och alla politiskt korrekta människor gå i taket. ”Kränkning, kränkning” ropar man. Intressant att arrangörerna bakom Pride 2008 tydligen erkänner att de finns synd och att det finns gränser att bryta. Tvistefrågan ligger tydligen i var dessa gränser går, inte om de finns eller ej.
I Mellanöstern är allt sig likt. För någon månad sedan lämnade Hizbollah tillbaka kropparna efter två israeliska soldater (jag har tidigare skrivit om detta här) i utbyte mot ett hundratal kroppar efter hizbollahsoldater som stupade i kriget sommaren 2006 plus att Israel frigav ett antal terrorister. Ända fram till det faktiska överlämnandet hävdade Hizbollah att de två israeliska soldaterna var i livet. De frigivna terroristerna hälsades som hjältar när de återvände till Libanon och firades med parader och fester. En av ”hjältarna” hade av en israelisk domstol dömts till livstids fängelse för att ha släpat iväg en pappa och dennes lilla dotter ned till stranden. Där sköt han pappan inför dotterns ögon och sedan krossade han den lilla flickans huvud med sin gevärskolv. Hjälte – jo jag tackar! Ett vidrigt stinkande ynk. Den som gör något sådant förtjänar inte ens att kallas människa!!! Och en kultur som firar en sjuk, barnamördande psykopat som hjälte, är en ond, depraverad kultur, som inte är värdig att räknas som en del av den mänskliga civilisationen. Visst begick också de allierade grymheter under andra världskriget. Men en sak är säker, en engelsk eller amerikansk soldat som hade begått liknande vidriga handlingar, skulle ha föraktats av i stort sett alla sina landsmän (förutom att han givetvis hade fått ett mycket långt fängelsestraff).
Hamas håller ytterligare en israelisk soldat fången sedan två år tillbaka. Man är villig att återlämna honom om Israel frisläpper ett stort antal terrorister. Hamas ger sken av att soldaten ifråga fortfarande lever, för att få så mycket fördel som möjligt av utbytet. Jag ser det som självklart att soldaten redan är död. Jag känner faktiskt inte till ett enda fall där den palestinska sidan återlämnat en fånge i levande skick. Islamisternas respekt för människoliv är så nära noll man kan komma.
Svenska politiker närmar sig gradvis Hamas (även från den borgerliga sidan). Hamas har uppenbart intresse av att bli accepterat i Väst. Här har svenska politiker, som ju säger sig stå för människovärde och frihet, ett gyllene tillfälle att verka för det de säger sig verka för. Genom att klargöra för Hamas att ett absolut minimivillkor för acceptans är att de snarast måste återlämna den israeliske soldaten (levande!), upphöra med raketbeskjutningar av Israel och erkänna Israels existens och även rätt att existera. Detta skulle vara till stor hjälp för det palestinska folket och hjälpa dem att anträda den enda möjliga vägen – förhandlingar och kompromisser. Hamas' och Hizbollahs väg, som kantas av lik och blodiga kroppsdelar, leder enbart till lidande och fattigdom för palestinierna (men knappast för deras korrumperade ledare, som lever lyxliv för bidragspengarna från Väst).
Svenska försvaret fortsätter sin farliga avveckling. Gotland kommer i framtiden att vara helt oförsvarat. Flygvapnet kommer at bestå av tre divisioner (24 plan – JAS 39 Gripen), med piloter som får ytterst lite flygtid (en bråkdel av vad t ex amerikanska piloter får), och därför inte kommer att vara speciellt skickliga. Den borgerliga regeringen tycks vara beredd att göra precis vad som helst för att behålla makten (försvarspengarna används till att bl a sänka skatterna, dvs muta väljarna). Man drar sig inte ens för att äventyra Sveriges framtida säkerhet. Tron att det aldrig mer kommer att bli krig eller att vi kommer att ha tid att rusta i god tid om så skulle bli fallet, har gång på gång visat sig felaktig. Upptakten till andra världskriget är ett exempel bland många. Rysslands ockupation av Georgien häromdagen visar hur snabbt en till synes fredlig situation kan förändras. Om Ryssland stannar kvar som ockupationsmakt i Georgien kan vi få en mycket spänd världspolitisk situation och ingen vet vad som då kan hända.
Sveriges Radio och SVT fortsätter med att i vanlig ordning, genom sin partiskhet och vänstervridning och politiska korrekthet, förråda publicservicetanken. Under sommaren har man sänt en serie om familjen med titeln ”Den heliga familjen”, där man försökte visa på hur förtryckande, ond, hemsk, farlig, vidrig kärnfamiljen är. Jag undrar hur många barn som skulle hålla med om detta! För ett barn innebär en skilsmässa oftast en personlig katastrof. En sammanhållen, harmonisk familj är den absolut bästa förutsättningen för lyckliga och trygga barn, som sedan kan bli harmoniska vuxna.
Under sommaren har vi hört den ena larmrapporten efter den andra om hur användandet av sömnmedel och psykofarmaka bland ungdomar ökat dramatiskt. Bara på ett år har tonåringars användning av sömnmedel ökat med 36%. Svenska tonårsflickor gör 60 procent fler aborter än i de nordiska grannländerna (hänsyn tagen till folkmängden). Könssjukdomar sprids snabbt. Klamydia har ökat med 300 procent sedan 1998. I åldern 10-14 år har klamydia ökat med 150 procent sedan 2000 (hur kan en 10-åring få klamydia? -- det är ju sjukt). Misshandelsbrott begås av allt yngre personer och skadorna blir allt allvarligare. Antalet självmord bland flickor 15-24 år har ökat kraftigt, trots att alltfler flickor konsumerar antidepressiva medel.
Ungdomar i Sverige mår uppenbarligen dåligt, trots att kärnfamiljen alltmer nedmonteras och kristendomen och den gammaldags heliga moralen idag i stort sett är helt borta (ivrigt påhejat av SR/SVT). Det tycks som att den väg vårt land beträtt inte är en väg till lycka. Sann frihet är kanske inte frihet från allt, utan snarare frihet till. Till sanning, rättfärdighet och kärlek. Den frihet vi ser idag kan enkelt karakteriseras som friheten att förstöra sin egen (och andras) framtid. Människans ondska måste hållas i schack, annars upphör vi att vara människor och regrederar till djur. Tyvärr ser vi en sådan utveckling. En inverterad evolution. Även om kaos inte kan bli ordning av sig självt, så är motsatsen fullt möjlig.
Att ett publicserviceföretag företräder en dylik destruktiv familje- och samhällssyn, visar att SR/SVT till stora delar företräder den lilla gudshatande, politiskt korrekta, ”intellektuella” eliten (eller som jag brukar säga ”kulturdräggen” eller ”de intellektuella psykopaterna”), som genom manipulation lyckats skaffa sig ett dominerande medialt inflytande, som inte står i någon som helst rimlig proportion till deras numerär.
Med andra ord -- allt är som vanligt i det bästa av alla länder. Apropå det bästa av alla länder. Spanien har, läste jag någonstans, Europas bästa sjukvård. Dessutom är all sjukvård i Spanien helt gratis. Det kostar inte ett öre att gå till doktorn. Många svenskar tycks tro att i alla andra länder får folk ligga och dö på gatorna när de blir sjuka. Så är det alltså inte. Sverige är inte alls det paradis som officiellt hävdas. Hundratusentals barn är svårt mobbade i skolan och deras liv är en pina. Gamla människor ligger och dör i sin ensamhet. Det finns nog få länder i världen där den som är beredd att studera och arbeta hårt har det så dåligt som i Sverige. Och där den den som är lat, oärlig och kriminell har det så bra som i vårt land. Mörda någon och du är ute efter max ett par år. Du får en trevlig lägenhet och hjälp till arbete. Vill du inte arbeta försörjs du av Staten. Svenska samhället tycks inte veta hur väl man vill bovar och banditer. Samtidigt lever många människor som arbetat hårt hela livet i fattigdom och misär i vårt land. En barnamördare i Kumlafängelset äter mycket bättre än tusentals av våra pensionärer. Välfärdssamhälle! Jo pyttsan! Välfärd för politiker möjligen. Har du varit minister under en mandatperiod får du 47 000 kr i pension per månad resten av livet (om detta inte ändrats på senare tid).
Något jag tycker om när det gäller länder som Spanien och Portugal är att man umgås över alla åldrar. Jag tror detta är mycket viktigt. På söndagen går man ut och äter, mamma, pappa, barn, morföräldrar etc. Och man sitter i timmar och äter och pratar och pratar. Och tonåringar säger inte efter fem minuter, som svenska tonåringar, ”Får vi gå snart?” ”Måste vi sitta kvar vid bordet?”. I stället sitter tonåringarna och pratar med sina föräldrar och morföräldrar. Och får del av deras livsvisdom. I Sverige umgås tonåringar med tonåringar. När man umgås med personer som är ungefär på samma nivå som man själv, växer man inte. När man umgås med människor som kan mer, har mer erfarenheter etc, växer och utvecklas man. Det är kanske därför som svenska 30-åringar (enligt Carl Hamiltons bok Den infantila människan) ligger på samma mognadsnivå som en 12-åring gjorde i början av 1900-talet. En tolvåring var ju då normalt ute i arbetslivet och bidrog till familjens försörjning. De problem som dagens 30-åringar brottas med är om den 56-tums platt-tv de skall köpa, skall vara LCD eller plasma. Vilka problem de har!!! Stackare att behöva lida så!
