Den hota(n)de journalistiken

Under hösten 2012 har Axess-kanalen visat en programserie man kallat ”Den hotade publicistiken” (serien är inspelad i februari 2012). Där gav ett antal kulturpersonligheter var sin kort föreläsning och det hela avslutades med en frågestund. I del 1 medverkade bl a Svante Nordin, professor i Idé och Lärdomshistoria vid Lunds Universitet och Peter Luthersson, VD för Bokförlaget Atlantis och tidigare kulturchef på SvD.

Programmet kan ses på Axess web-tv, som dessvärre inte är gratis (man måste tydligen vara prenumerant på tidskriften Axess). Man har också sammanställt seminarierna i en liten bok som kostar 90 kr.

Jag börjar med att citera professor Nordin (jag har tagit bort diverse harklingar och ofullbordade meningar):

En grundbult i det moderna projektet är den här tanken på pluralism. På att det finns legitima olika åsikter Att man inte kan argumentera enbart genom att ifrågasätta personens motiv för det de säger. Man kan inte uteslutande använda de här ad hominen-argumenten [ad hominem innebär att man kritiserar sin motståndare på ett personligt plan i stället för att bemöta dennes argument], där man säger ”Att du säger så här beror på att du är en dj-la skit. Du är emot freden. Du är emot kvinnorna. Du är emot muslimerna…” När vi säger så, när vi argumenterar så, fördärvar vi, då förgiftar vi källorna, då förstör vi grundvalen för det här samtalet.

Jag blev väldigt imponerad av Peter Luthersson, som jag inte kände till tidigare. Han talade i sitt anförande om de stora dagstidningarnas kultursidor och sade då bl a:

Kultursidorna stod [tidigare] i dialog mot varandra. Skribenterna liknar varandra mycket mer idag…. Starkt konsensustryck [när det gäller frågor av dignitet].

Luthersson talade också om kultursidan som kunskapsförsörjare och menade att det idag handlar om populärkultur i stället för reflektionskultur.

Man skall helst bekräfta de förgivettaganden som präglar mainstream [huvudfåran, dvs vad Godhetskören anser] och inte problematisera dem. Man får på kultursidorna den goda viljans genrerepertoar. Också recensionerna anpassar sig efter mainstream och viljan att vara mainstream, och man får populärkultur i stället för reflektionskultur [i en tidigare blogg har jag tagit upp ett mycket tydligt exempel på detta].

Peter Luthersson berättade, att när han studerade litteraturhistoria i Lund, så skrev professorerna där regelbundet på de stora tidningarnas kultursidor. Och då handlade det om artiklar på akademisk nivå, som gjorde att t ex en gymnasielärare i litteraturhistoria kunde följa med inom sitt ämne.

Han nämnde också, att en tysk forskare för tio år sedan gjort en jämförelse mellan några tyska tidningar (Frankfurter Allgemeine Zeitung och Süddeutsche Zeitung) och några motsvarande svenska tidningar (DN och SvD). När det gällde recensioner så handlade dessa i de tyska tidningarna till 30 procent om skönlitteratur och 70 procent om facklitteratur. I DN och SvD var det huvudsakligen skönlitterära böcker som recenserades; 60 procent för SvD och 90 procent för DN.

Enligt Luthersson handlar recensioner idag mest om böcker skrivna av ”författare” i stil med Camilla Läckberg och Anna Wahlgrens dotter, och böcker om kända personer som Zlatan, dvs skvaller och sensation och idolporträtt. Recensioner av seriösa böcker med skarpa tankar och analyser var mer sällsynta. Som exempel på ett par viktiga, men av tidningarnas kultursidor negligerade böcker tog Luthersson Carl Schlögels (tysk historiker) Moskva 1937, utgiven av Natur och Kultur, och den franske historikern François Furets Slutet på en illusion: En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet. I den senare bestrids bl a den allmänt accepterade uppfattningen att kommunismen är en vacker tanke som tyvärr i praktiken missbrukats och perverterats. Författaren menar (precis som jag) att praktiken (förtryck, förföljelser, massmord etc) finns inbyggd i själva den kommunistiska tanken att människan är till för samhället och inte tvärtom. Människan blir i detta perspektiv ett medel för att uppnå ett mål och därmed själv betydelselös.

Luthersson menade att det hade varit relevant att recensera dessa böcker i samband med t ex ledarskiftet i Vänsterpartiet 2012. Men så blev det inte. Böckerna tegs i stort sett ihjäl. Efter ett halvår kom en understreckare om Schlögels bok i SvD och i samband med Vänsterpartiets ledarskifte kom en kort artikel om Furets bok, men det var allt. Här hade det varit ett bra tillfälle att på allvar diskutera marxismens ideologi (kan oviljan att recensera dessa böcker ha att göra med att så många av dagens kulturchefer och kulturskribenter tidigare var, och kanske fortfarande är, militanta marxister?).

Slutligen tog Luthersson upp avakademiseringen av det offentliga samtalet. Det kan ur vissa aspekter vara bra, menade han, men har också sina brister. Populärkulturen har svagheter. Skarpa tankar och skarpa iakttagelser är inte längre nyhetsstoff i våra media. Och det får man ju verkligen hålla med om.

Man får vara tacksam för att det finns en tv-kanal som Axess. Där förekommer dessutom ingen reklam. Noll reklam!!! Det är ju fantastiskt! Om SVT skulle försöka göra ett liknande program om dagens media, hade det blivit totalt annorlunda och helt ointressant, eftersom där inte finns någon verklig debatt eller vilja att på allvar förutsättningslöst analysera svåra frågor.

Det är i alla fall betryggande att se att man inte är ensam i sin kritik av dagens media. Frågan är dock hur länge det kommer att dröja innan vi får en reell förändring till det bättre. Hur länge kommer det att dröja innan man får läsa artiklar och se tv-program, som innehåller skarpa analyser, utan förutfattade meningar, av viktiga ämnen som skola, invandring, försvar, religion, yttrandefrihet etc. Jag menar då artiklar och program som inte bara diskuterar detaljer, utan på allvar granskar grundläggande frågeställningar (t ex den materialistiska världsbildens relevans och huruvida vi verkligen hjälper världens lidande människor optimalt). Jag misstänker dessvärre att det kommer att dröja ganska länge. Och innan SVT och SR lever upp till sitt ansvar som Publicserviceorgan, och slutar att betjäna enbart vänstervridna materialister och israelhatare, ja det lär nog inte jag få uppleva så länge jag lever i alla fall. Men hoppas kan man ju alltid.

Problemet är att alltför många media har målat in sig i den politiska korrekthetens hörn. Att börja skriva artiklar och göra program, där man söker sanningen och även låter politiskt inkorrekta röster komma till tals, sitter nog långt inne. Många journalister och även politiker skulle nog uppleva detta som en outhärdlig prestigeförlust. Då skulle det ju framgå i all sin klarhet hur man i decennier manipulerat sanningen när det gäller invandring, kristendom, islam, brottslighet och mycket, mycket annat.

Intellektuell segregation

Jag brukar ju då och då ta upp en vår tids värsta epidemier, den politiska korrekthetens sjuka. Sverige torde vara ett av de länder, där denna sjukdom grasserar som värst, ja kanske ligger vi nummer ett när det gäller åsiktslikriktning. Jag är inte ensam om att ha försökt beskriva bakgrunden och symptomen på politisk korrekthet. I Svenska Dagbladet den 17/8 2009 hittade jag följande krönika av Jenny Nordberg:

Nyligen fann jag att en Harvardprofessor hade studerat gruppdynamik och kommit fram till att den som umgås med likasinnade inte bara blir mer självsäker, utan också långsamt mer isolerad och extrem i sina åsikter. Så förklarar han framväxten av både historiska och moderna extremiströrelser.

Jag vill genast applicera tesen på människor i gemen. I vår tid, där det mesta går att välja bort, har de flesta nämligen den högst mänskliga tendensen att prioritera kanaler som de redan vet passar deras egna åsikter. De blir sedan styrkta och uppmuntrade i sin argumentation och andra idéer kommer aldrig i närheten.

Konsekvensen är att alla polariseras mer och samtidigt enas om att den andra sidan, som de aldrig stöter på, är idioter. Vi blir en samling extremister som springer omkring och yrar om vårt eget. Nästan alla jag känner designar numera sin egen verklighet med hjälp av tidningar, bloggar och tv-program som direkt återspeglar deras politiska åsikt. De delar sedan denna information med ett umgänge av liktänkande. De blir alltmer övertygade. Och alltmer tjatiga.

Man pratar ofta om hur vårt enorma tv-utbud och Internet gynnar åsikts- och yttrandefriheten. Och det kanske stämmer i viss mening. Möjligheten att uttrycka och sprida sina tankar har utan tvekan ökat i och med Internet. Frågan är bara om Internet och vårt stora utbud av tv-kanaler gör människor mindre inskränkta och fördomsfulla. Jag har en känsla av att det på sätt och vis var bättre förr när vi bara hade en enda tv-kanal och inget Internet. Då kanske man ibland råkade se program som inte riktigt stämde med ens egna förutfattade meningar. Idag kan man välja hårt nichade tv-kanaler och hemsidor, vilka driver vissa ideologiska linjer, och riskerar då att aldrig någonsin komma i kontakt med andra åsikter än de man själv omfattar. Och om annorlunda åsikter någon gång diskuteras på de bloggar etc man besöker eller i Publicservicekanaler, sker det vanligen med en negativ utgångspunkt, och alltför ofta handlar det dessutom om grova missuppfattningar (jag kan inte minnas att jag en enda gång sett en korrekt beskrivning av intelligent design på någon ”vetenskaplig” eller ateistisk hemsida – ofta har det handlat om så grova förvanskningar att det varit bättre att inte skriva något alls, då hade åtminstone läsaren vetat att han/hon inte vet vad intelligent design är).

Genom att människor väljer att klia sina öron med det de vill höra, blir samhället alltmer intellektuellt och ideologiskt segregerat, där var och en lever i sitt eget ideologiska ghetto och betraktar alla andra som hjärnskadade idioter. Detta är knappast något som gynnar demokratin eller mångkulturen. Speciellt farligt är det när media blivit en del av denna segregation och bara företräder den officiellt godkända doktrinen. Ännu mer farligt blir det när våra s k Publicservicekanaler (SR och SVT) mer fungerar som monolitiska propagandacentraler för det intellektuella etablissemangets åsikter (ateism är en absolut sanning och endast en obildad idiot kan tro att det finns en övernaturlig verklighet, familjen är den största faran för mänskligheten, abort handlar enbart om att skrapa ut en cellklump, fri och ansvarslös sexualitet är vägen till den stora lyckan, Israel är den lilla Satan och USA är den stora Satan, islam är fridens och kärlekens religion medan kristendomen åstadkommit allt ont på jorden, vita européer är onda medan alla andra folk på jorden är goda etc, etc) än de ger den public service som är deras uppgift att ge.

Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen.
De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter. (2 Tim 4:3-4)

Politisk korrekthet på en högre nivå

I våras skrev jag en artikel på min hemsida om programserien ”Rasismens Historia”, vilken sändes i SVT november 2009. Programmet var ett typexempel på den oikofobi (förakt för sin egen kultur och sitt eget land) som jag diskuterar i en tidigare blogg. I programmet, som har producerats av Utbildningsradion, och som vänder sig till elever i årskurs 3-6, försöker man förklara och beskriva rasismen och dess olika konsekvenser, bl a slaveriet.

Man hävdar där bl a att slaveriet motiverades utifrån Bibeln. Man sade visserligen ”det skulle visst stå i Bibeln att svarta var drabbade av Guds förbannelse” – dvs man hade en liten brasklapp, men hur kommer ungar 9-12 år att uppfatta detta? Det de kommer att minnas är att "det står i Bibeln att de svarta skulle vara de vitas slavar". Detta är så fel som det bara kan bli! Bibelns människosyn är absolut solklar när det gäller alla människors lika värde och rättigheter. Det finns ingen annan religiös urkund som så konsekvent och kategoriskt står upp för absolut människovärde och absolut jämlikhet. Till och med det ofödda barnet har här fullt människovärde. Jesu och Nya Testamentets undervisning om människovärde är en av orsakerna till att jag är kristen.

Man påstod vidare att slaveriet utgör hela förklaringen till Europas och USA:s välstånd (som om inte människor i Sverige slet som djur på 1800-talet och 1900-talets början för att skapa det välstånd vi har idag, och som om inte vi har de stora vetenskapsmännen och uppfinnarna att tacka för den industrialisering som gett oss vårt välstånd).

Man glömde i vanlig ordning att berätta att arabiska slavhandlare transporterade betydligt fler svarta slavar österut än vad som transporterades västerut av vita, europeiska slavhandlare. Man glömde också att nämna att alla folk haft slavar (i Korea var nästan halva befolkningen slavar ända in på 1900-talet) och att det än idag finns slavar (FN uppskattade antalet slavar november 2009 till ca 29,2 miljoner och många av dem finns i muslimvärlden). Inte heller fick barnen reda på, att de som fångade in slavarna och transporterade dem ned till kusten och sålde dem till slavskeppen, var afrikaner eller att alla afrikanska stammar själva hade slavar. Dessutom glömde man att berätta att över en miljon vita européer, mellan 1530 och 1780, fångades in av arabiska slavhandlare från Barbareskstaterna (Marocko, Algeriet och Tunisien) och blev slavar där. Till USA transporterades totalt 645 000 slavar, dvs betydligt färre än antalet vita slavar i Nordafrika. Ändå är det i stort sett bara slavarna i USA man talar om. Varför nämner man t ex inte att Brasilien tog emot ca 3 miljoner slavar? Kort sagt, man framställde slaveriet som enbart en kristen, europeisk angelägenhet, medan det i själva verket handlar om ett globalt fenomen, där alla folk varit lika goda (eller snarare onda) kålsupare. Alla folk och kulturer har mycket att skämmas för när det gäller slaveri, och detta gäller även de svarta afrikanerna. Ondskan är inte bara ett europeiskt problem. Den finns överallt, och denna elementära kunskap är viktig att förmedla till våra ungdomar inte minst för att den är sann. Men sanningen har ju föga betydelse i den politiskt korrekta historieskrivningen.

När man sedan skulle förklara hur det gick till när slaveriet upphörde, glömde man bort att nämna alla kristna grupper och individer, som i decennier hade arbetat mot slaveriet utifrån sin kristna människosyn. Wilberforce, som kanske mer än någon annan enskild individ bidrog till slaveriets avskaffande i England, åtminstone om man får tro alla uppslagsverk och böcker jag har tillgång till (inkluderande Wikipedia), nämndes överhuvudtaget inte alls.

Tänk vad man kan vara glömsk när det passar. Att underlåta att nämna vissa saker kan vara ett mycket effektivt sätt att ljuga. Och det fina med denna metod är att man inte direkt kan anklagas för att ljuga. Fast nu tror jag inte man glömde någonting. Det handlar om ett medvetet försök att smutskasta den kristna, europeiska kulturen på rent ideologiska grunder. Public Service! Pyttsan! Bort med Public Service om jag får bestämma. Gör SVT och SR till betalkanaler eller reklamfinansierade, så kan den som vill betala för oikofobisk och antiisraelisk och antikristen propaganda göra detta. Och vi andra kan betala för de kanaler vi gillar. Eller varför inte ha en enda PublicServicekanal som enbart sänder samhällsinformation och inget annat.

Den intresserade läsaren kan läsa mer i min ursprungliga artikel.

Programmet var kriminellt vinklat och jag beslöt mig för att anmäla det till Granskningsnämnden, vilket jag också gjorde (genom att skicka in i stort sett hela artikeln – jag gjorde bara några smärre omskrivningar). Några månader senare fick jag svaret. Alla mina argument avvisades till 100 procent. Jag hade ju inte väntat mig något annat, men det var intressant att verkligen se hur illa ställt det är. Läsaren kan själv läsa svaret från Granskningsnämnden här.

Jag skulle gärna ha en offentlig diskussion med den eller de i Granskningsnämnden som fattat beslutet. Det skulle vara intressant att höra hur vederbörande resonerar för att försvara sitt beslut. För mig framstår ”Rasismens Historia” som ett solklart fall av brott mot PublicServiceåtagandet. Min slutsats blir att Granskningsnämndens ledamöter tycks vara handplockade för att alltid försvara det som är politiskt korrekt.

Regeringen har beslutat att lägga ned Granskningsnämnden och ersätta den med en annan myndighet. Vi får väl se om det blir någon skillnad. Förmodligen inte. Den politiska korrektheten är antagligen lika svår att bli av med som maffian eller som fotsvamp.

Gutta cavat lapidem non vi, sed saepe cadendo

Överskriften är ett gammalt latinskt talesätt, som oräkneliga latinelever (på den tiden latin var ett gymnasieämne) lärt sig utantill. Betydelsen är, ”Droppen urholkar stenen, inte genom sin kraft, utan genom att ständigt falla”.

Det är precis så här som public service fungerar. Man kan inte i SVT och SR öppet deklarera sin agenda, dvs att kristendomen är en ond faktor, att familjen är roten till allt negativt i samhället, att alla barn som inte är perfekta skall aborteras, att USA och Israel är roten till allt ont i världen etc, etc. Man skulle givetvis gärna göra det, men då skulle var och en inse att SVT och SR inte är publicserviceorgan, utan att de driver en ateistisk vänsteragenda (vilket de de facto gör). Därför har man tvingats att välja ovanstående, mer subtila väg. Genom att ständigt falla kan droppen urholka stenen. Det tar lite längre tid än att spränga stenen, men på sikt blir resultatet detsamma. Genom att ständigt bombarderas med små antydningar påverkas så svenska folket till de politiskt korrekta åsikterna (dvs de åsikter som de intellektuella psykopaterna har – se min artikel om detta här).

Den observante kan inte undgå att lägga märke till hur man i SVT och SR (och övriga media också för den delen), diskret men ändå effektivt, konsekvent kastar tvivel över sådant man inte gillar och långsamt, nästan omärkligt, hjärntvättar människor till politisk korrekthet (här finner läsaren ett flagrant exempel på detta)

Häromdagen visades i TV1 en spansk film. Programbeskrivningen på SVT:s text-tv löd:

Kärlekens matadorer

Spansk komedi från 1986. En före detta tjurfäktare och en kvinnlig advokat njuter av samma sak - att döda. En ung man är smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran. Detta är en svart komedi om de mörkaste sidorna i den mänskliga naturen, - sex, våld, passion och död. I rollerna Nacho Martínez, Assumpta Serna, Antonio Banderas, Eva Cobo, Carmen Maura, m.fl.

”En ung man är smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran” står det. Det kan ju tyckas oskyldigt, och det är svårt att anklaga SVT för brott mot publicservice-åtagandet bara för detta. Men det utgör en tagg, en droppe, som verkar på sikt. Den som läser programmet kommer att minnas ”smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran”, dvs religioner leder till att människor blir tokiga (och speciellt då kristendomen – islam är ju höjd över all kritik, såsom varande den mest underbara, fredsälskande och kärleksfulla religion, något som alla muslimska länder vittnar om, eller hur?).

Hela tiden bombarderas svenska folket med sådana här ”droppar”. Varje enskild droppe kanske inte märks, eller påverkar speciellt mycket, men långsamt, långsamt, med en kväljande hypnotisk kraft, påverkas svenskarna i den riktning som för närvarande är den politiskt korrekta (se ovan: familjen är roten till allt ont, etc…).

För någon tid sedan såg jag en deckare på TV. En präst fanns med i persongalleriet. Jag slog vad med mig själv om att prästen var mördaren. Och mycket riktigt var det så. Återigen, ingen kan anklaga författaren till deckaren att vara antikristen. Även präster kan ju begå mord (och övergrepp på barn). Och visst, det stämmer. Men detta är ändå så typiskt. Jag kan inte minnas att jag sett en enda pjäs eller film, som gjorts under senare tid, som skildrat en präst, eller överhuvudtaget en övertygad kristen, på ett positivt sätt. Kristna utmålas alltid, utan undantag, utan undantag, utan undantag som giriga, falska, intoleranta, hatiska, inskränkta, korkade, hycklande etc. Vilket är så fel det bara kan bli. Visst, det finns människor som kallar sig kristna, som är intoleranta etc. Men det finns också mängder av kristna som är fulla av kärlek och som är givmilda och toleranta. Jag känner många kristna som vigt sina liv åt det goda. Som startat barnhem i Indien, som tar hand om alkoholister och utslagna etc. Min tandläkare, som är kristen, åker t ex flera gånger om året till Indien (och betalar allt med egna pengar) för att ge gratis tandvård åt Santalfolket. Varför får vi i stort sett aldrig se sådana kristna på TV eller höra talas om dem i radion etc (visst, det finns undantag, men dessa är så få att de inte spelar någon roll)? Det är dessa kristna, som är de sanna kristna. Jesus säger att hans verkliga lärjungar är de som gör hans vilja. De namnkristna, som är fulla av hat och missunnsamhet, är inte Jesu sanna lärjungar. De är överhuvudtaget inte Hans lärjungar. Man är inte kristen för att man är med i en församling. Man är inte ens kristen för att man är ärkebiskop eller påve, eller ståuppkomiker som skriver böcker om Gud och Jesus. Man är kristen för att man är en Jesu lärjunge, för att man böjt knä inför Jesus och lyder sin Herre och Mästare, och gör det som Jesus kallar oss att göra, nämligen att strida mot lidandet i världen. Inte genom vapen, utan genom kärlek och goda gärningar.

Jag är inte speciellt förtjust i deckare (bortsett från Sherlock Holmes som jag gillar). Men när jag tillbringade några månader i södra Spanien i vintras, fanns två deckare av Håkan Nesser i bokhyllan i huset jag bodde i. Denne superkändis, som alla tycks ha läst. Först läste jag Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Den utspelar sig i Kumla och Hallsberg (Nessers födelsebygd) och den var intressant för mig, eftersom jag gått i realskolan i Kumla och tog studenten i Hallsberg (sex år före Håkan Nesser). Boken var ganska bra tyckte jag. Den skildrade, på ett sätt som kändes äkta, hur det är att vara tonåring. Sedan var det dags för bok nummer två, som jag inte kommer ihåg vad den heter (och inte heller vill komma ihåg vad den heter). Boken började med en kort dikt. Jag minns hur orden i denna dikt blev som ett knivhugg i mitt hjärta. Jag minns inte (och vill inte ens minnas) orden, men andemeningen var ett ytterligare nålstick mot kristna, ett mycket grovt sådant. Jag slängde omedelbart boken ifrån mig och kommer garanterat aldrig mer att läsa någonting av Håkan Nesser eller se någon film baserad på hans böcker. Den saken är klar.

Överallt, överallt förekommer dessa små nålstick. Dessa droppar som urholkar stenen, där kristna sakta, sakta, men obevekligt, börjar betraktas om farliga och onda och ett hot mot allt som är sant och rätt och riktigt. Ja ett hot mot hela den västerländska civilisationen. Vad ateisterna då glömmer bort är att hela den västerländska civilisationen har sina rötter i den kristna tron och människosynen. Men i ideologins förvrängda värld spelar sanning och fakta föga roll. Ideologiska påståenden är nämligen sannare än sanningen själv. De utgör helt enkelt en högre form av sanning, där fakta är underordnad. I Sovjetstaten skiljde man mycket noga mellan dessa två typer av ”sanning”; istina och pravda. Pravda var den högre sanningen, som gagnade partiet, och som var överordnad fakta (dvs istina).

Jag skulle kunna ge många, många flera exempel på det jag talar om ovan. Hela tiden möter man detta. Oavlåtligt och oavbrutet. De flesta exempel glömmer människor snabbt bort (det är därför det är så försåtligt). Men dessa ”droppar” finns där i hjärnan och påverkar omärkligt hela tiden, utan att man märker det. I diktaturer säger man rakt ut vad människor skall tycka och ve den som inte böjer sig. I en totalitär demokrati som Sverige, påverkar man i stället befolkningen i det fördolda. Enda skillnaden mellan SVT och SR å ena sidan och propagandakanaler i diktaturer å andra sidan, är metoden, inte avsikten eller slutresultatet. Diktaturer är egentligen mer ärliga, eftersom de agerar öppet. Att hävda att SVT och SR är publicservicekanaler är ingenting annat än hyckleri.

Jag vill uppmana läsaren att vara observant på ovanstående. Försök att notera alla dessa nålstick mot bl a den kristna tron och ring till Klagomuren. Kanske kan man på sikt påverka. Man har ju svårt att tro att en borgerlig regering innerst inne vill att SR och SVT skall vara propagandacentraler för vänsterideologier. Men tyvärr tycks det som att skillnaden mellan S och M idag är marginell, åtminstone när det gäller ideologi.

Gazakonflikten — summa summarum

Så är Israels operationer i Gaza avslutade – för den här gången. Massmedias orättfärdighet har varit monumental. Det intressanta är att SVT trots allt varit något mer nyanserade än t ex P1. Man inbillar ju sig annars att en förment seriös radiokanal som P1, mer än någon annan kanal, skall stå för objektivitet och opartiskhet och låta alla sidor komma till tals. I SvD och DN har man släppt igenom flera artiklar som skarpt kritiserat Hamas och låtit representanter för Israel komma till tals. Även SVT har i någon mån gjort detta och varit förvånansvärt objektiva (vilket inte skall tolkas som att de varit opartiska), vilket följande exempel visar:

På text-tv häromdagen var en av rubrikerna att Israel hade skadat ett antal skolbarn. I själva artikeln kunde man sedan läsa att Hamas raketbeskjutit Israel och även dödat en israelisk soldat, och att Israel hade gensvarat på detta. Givetvis hade Hamas avlossat sina raketer omgivna av barn (kanske intill en skola, där man antagligen hindrat barnen att fly undan). Man tycker att rubriken borde varit att Hamas avlossat raketer mot Israel. I texten skulle det sedan berättats om hur Israel besvarade detta. Kausalitet handlar ju om orsak och verkan och inte om verkan och orsak. Invasionen i Normandie var t ex inte det som orsakade Andra Världskriget.

Hur som helst är det mycket anmärkningsvärt att P1 idag tycks vara den minst objektiva och mest partiska av alla kanaler (detta gäller inte bara rapporteringen om Israel utan också hur man behandlar kristen tro och intelligent design och liknande ämnen, som inte är politiskt korrekta – just nu). Ja P1 är inte bara minst objektiv bland publicserviceorgan, utan till och med mindre objektiv än de flesta dagstidningar och betalkanaler. Personligen anser jag att P1 skulle fråntas sin status av public service, eftersom man inte lever upp till sitt uppdrag.

Efter att striderna avslutats visas nu allt fler bilder från förödelsen i Gaza (under själva konflikten fanns få utländska journalister inne i Gaza). Man talar om alla döda barn (givetvis en stor tragedi) och förödelsen, men man talar om detta som att Hamas inte fanns och aldrig avlossat några raketer, och som att Israel oprovocerat attackerat Gaza med målet att döda så många barn som möjligt. Cecilia Uddéns (denna människa är en skam för allt var sann journalistik heter) rapporterar ständigt från Gaza och berättar snyfthistorier om lidande barn och den snälle skräddaren som är ledsen över sitt bombade skrädderi. Men aldrig någonsin varför det är som det är! P1:s uppgift är att ge lyssnaren en förståelse för vad som försiggår i Mellanöstern. Jag säger inte att det är fel att också peka på det lidande som krig alltid för med sig. Men om man inte gör några som helst försök att förklara varför Israel nu gick in i Gaza, sysslar man inte med rapportering utan indoktrinering (en sådan förklaring måste rimligen innebära att man ger en tillräcklig bakgrund till det som sker just nu).

Ett konkret exempel på mediavinklingen hämtar jag från Expressen den 10/1 2009, dvs mitt under pågående konflikt. Man har där ett helt uppslag (sid 12-13) med titeln ”Född mitt i invasionen” med underrubrik ”De hotade att begrava oss levande”. Och så var det bilder på israeliska stridsvagnar och en bild på en jättesöt liten flicka med stora, frågande ögon som längtar efter sin pappa. Längst ned på sidan ger man en översikt över kriget i ”faktarutor” (eller mer korrekt; "indoktrineringsrutor"). I rutan som sammanfattar den 19/12 läser vi:

Den sex månader långa vapenvilan mellan Israel och Hamas går ut. Båda sidor vägrar förlänga avtalet. Israel fortsätter sin blockad och Hamas avfyrar fler raketer mot israeliska samhällen.

Det är ju fantastiskt att man överhuvudtaget nämner att Hamas avfyrar raketer. Man får väl kanske vara tacksam för det. Men framställningen blir väldigt missvisande. Man antyder att båda sidor har lika stor skuld. Ja genom att nämna Israel först, ”Israel fortsätter sin blockad och Hamas avfyrar…”, ger man intrycket av att Hamas’ raketer är ett svar på Israels blockad. I själva verket är det precis tvärtom. Israel blockerar Gaza för att hindra Hamas att smuggla in ännu fler raketer (om FN skötte sitt uppdrag och inte vore en del av konflikten, borde FN sätta stopp för vapensmugglingen, då hade vi sluppit det som skedde nu). Man undviker i artikeln att nämna att Hamas inte erkänner vare sig Israels existens eller rätt att existera. Ja, Hamas erkänner inte ens det judiska folkets rätt att existera (leva), eftersom man gång på gång klartgjort sitt mål att utplåna alla jordens judar. Det ju är detta som är orsaken till konflikten och till den kritiserade mur som Israel nu omgärdar sig med. Skulden ligger hos Hamas och de militanta islamisterna till 100 procent! Intressant att den journalist som skrivit artikeln heter Kassem Hamadé. Denne är ökänd för sina vinklade artiklar i diverse olika frågor. Kanske Hamadé är Expressens svar på P1:s Cecilia Uddén.

Med andra ord en urusel artikel, som inte på något sätt bidrar till att ge läsaren en korrekt bild av Gazakriget (eller vad vi nu skall kalla det). Artikelns mål var uppenbarligen att demonisera Israel och inget annat.

Hamas gömmer sig bland civila, deras soldater och vapen transporteras i FN-ambulanser, de har ofta inte uniform utan bär civila kläder eller är t o m utklädda till läkare och sjukskötare, de använder civila byggnader som vapenförråd och bunkrar, de utnyttjar civila, inkluderande barn, som sköldar etc, etc. Enligt internationell lag är det förbjudet för stridande part att uppträda utan uniform, att gömma sig bland civila, att utnyttja sjukhus, ambulanser etc för att lagra och transporter vapen etc. Att bryta mot detta räknas som krigsförbrytelse. Genom att konsekvent överträda internationell lag bär Hamas det juridiska ansvaret för alla civila offer och då också barnen. Hamas bär skuld till detta!!! Enbart Hamas!!! Inte Israel!!! Israel har försvarat sig mot en aggression som pågått i många år. Även om inte så många israeler dött de senaste åren (bl a tack vare att man byggt ”Muren”) är det oerhört traumatiskt att hela tiden höra larm och sedan ha 15 sekunder på sig att ta skydd (vilket gäller för t ex invånarna i Sderot). Judiska barn lever under en fruktansvärd press. Ingen stat kan acceptera något sådant från ett grannland (inte ens Sverige – antagligen det fegaste av alla länder i världen). Att inte fler israeler dött beror inte på Hamas bristande vilja utan på Hamasledarnas monumentala oduglighet.

Att Israel valde att slå till just nu har säkert flera skäl. Dels att man hade fått nog. Man hade gång på gång varnat Hamas att fortsätta att skjuta raketer. Även Egypten och andra arabiska ledare hade varnat Hamas (något som P1 undvikit att nämna). En ytterligare faktor var att Iran håller på och förser Hamas med raketer som når mycket längre och har bättre precision (de når ända till Tel Aviv) och bär större sprängladdning. Dessa raketer smugglas in genom tunnlarna mot Egypten och man ville täppa till dessa tunnlar. Antagligen ville man också kunna avsluta operationen innan USA:s nye president installerades. Dels ville man inte försätta honom i en svår situation omedelbart efter tillträdet, dels vet man inte var Obama står riktigt när det gäller Mellanöstern. En ytterligare orsak kan vara att man vill tvinga FN eller andra arabstater att få slut på vapensmugglingarna i tunnlarna. Det finns vissa indikationer på att arabstater är beredda att skicka trupper, som skall se till att vapensmugglingarna upphör. Jag hyser ingen större tilltro till detta. Världssamfundet garanterade att Hizbollah skulle neutraliseras efter Libanonkriget för några år sedan. Idag styr Hizbollah över hela södra Libanon och har mer vapen och raketer än någonsin. Så mycket för den garantin.

Media har visserligen nämnt att vapen smugglas i dessa tunnlar, men för det mesta berättar man bara om att mat och mediciner (vill man vara speciellt känslosam säger man ”barnmediciner”, det ger ju de rätta associationerna, eller hur?) smugglas genom tunnlarna. Som om Israel skulle ha dragit igång sin offensiv om det enbart var mediciner och mat som smugglades genom tunnlarna. Operationen i Gaza har kostat Israel flera miljarder, pengar som man kunde använt till bättre saker. Israelerna har inget som helst emot att palestinierna får mat och medicin. Tvärtom, eftersom ett välmående Gaza vore en mindre grogrund för terrorism. Vapensmugglingen genom tunnlarna har varit huvudorsaken till Israels offensiv. Utan dessa tunnlar hade Hamas inga raketer att skjuta mot Israel.

Det har påståtts att Israel avsiktligt bombar skolor etc och att Israel använder olagliga vapen, t ex fosforbomber (vilket användes av de allierade under Andra Världskriget). Jag är övertygad om att detta omöjligen kan stämma. Ingen har anklagat israelerna för att vara korkade. Även om de nu skulle vara så onda som P1, Expressen etc, vill göra gällande, skulle de aldrig vara så dumma att de avsiktligt skulle bomba skolor eller använda vit fosfor. De har ju allt att förlora på det. Dessutom behöver de inte använda olagliga vapen, eftersom Hamas inte har något att sätta emot det som Israel har i sitt förråd av lagliga vapen. Det är möjligt att Israel använt någon typ av bomber eller granater innehållande vit fosfor, eftersom detta ämne ingår i lys- och rökgranater (vilka används av alla länder, inkluderande Sverige). Det skulle givetvis kunna hända att det finns fosfor kvar när en sådan granat slår ned, men det skall mycket otur till för att människor skall bli skadade. Jag är nästan helst säker på att det handlar om propaganda, som västerländska, naiva (eller medvetet onda) journalister går på. Jag mailade en person jag känner, som bor i Israel och som har gjort värnplikten där, vad han trodde om saken. Han svarade:

Jag håller med om att bombning av civila är förkastligt. Jag har inte läst källorna, och jag antar att det är ord mot ord IDF-Hamas [IDF står för "Israel Defence Forces", dvs Israels Försvarsstyrkor] om vad som verkligen hände. Personligen har jag svårt att tro att IDF skulle göra så. Det finns visserligen rötägg överallt, även bland officerare, och IDF som organisation har svårt för självkritik. Men jag vet av personlig erfarenhet vad de officiella IDF-guidelines är, och jag vet att bombning av civila mål som används av militär kräver okej och underskrift av ganska många chefer plus ett antal intelligence-indikationer. Många officerare har veto-rätt om de anser att de inte är 100% säkra.

Jag vet också att israeliska piloter vid flera tillfällen valt att inte angripa mål de beordrats att angripa eller avbrutit ett pågående angrepp, när de bedömt att civila liv är i fara. Vissa precisionsvapen går att destruera eller styra åt annat håll efter att de avlossats, om man efter avskjutandet upptäcker att finns civila i riskzonen. Detta har gjorts flera gånger under Gazakonflikten. Jag vågar påstå att Israel gjort mer än något annat land någonsin gjort för att undvika civila offer under den här konflikten. I både Afghanistan och Irak har vi under de senaste åren haft tusentals civila offer, utan att världssamfundet reagerat lika skarpt som man gjort mot Israel just nu. Det handlar om mångdubbelt fler offer än i Gaza och på Västbanken under de sista 10 åren. Jag är inte ensam om att påstå att Israel undviker civila offer så långt det är möjligt. En högt uppsatt brittisk officer, som bl a varit befälhavare för de brittiska styrkorn i Afghanistan, hävdade precis detta i en intervju i BBC, som kan ses här. BBC har tydligen skärpt sig lite, efter all kritik om partiskhet när det gäller Mellanöstern, annars hade de knappast släppt igenom denna intervju.

Det finns vittnesmål i palestinska tidningar som berättar om hur palestinska familjer utnyttjats som sköldar av Hamas. Man har installerat raketramper runt deras hus, förvarat vapen i deras källare etc. Och har någon i familjen protesterat har man skjutit honom i benen eller helt enkelt skjutit ihjäl honom, beroende på vilket humör man varit på. Hamas är den nakna ondskan, som saknar all respekt för människoliv. För dem betyder ett dött barn ingenting. Jo döda israeliska barn är en njutning för dem, och när deras egna barn dör, ser de detta som en propagandaseger. Hamas är en värdig representant för paraplyorganisationen SSSF (se tidigare bloggar).

Al-Jazeera TV hade 22/1 2009 ett program med titeln ”Idag är Hamas’ gängmedlemmar lössläppta som ett djurflock på Gazas gator, mot Fatahs medlemmar”. I programmet berättar man om hur Hamas’ baser och fängelser har förstörts och hur Hamas nu använder Gazas skolor, Al-Nassersjukhuset, radiologiska avdelningen vid Shifásjukhuset, Al-Aqsauniversitetet och andra platser som moskéer till förhörscentra och tortyrkammare, där man torterar Fatahmedlemmar och medlemmar i andra palestinska grupperingar. Vid flera tillfällen har man stuckit ut ögonen på PLO-medlemmar, efter att man anklagat dem för förräderi. Man undrar varför man inte hör om sådana saker i svenska media. Eller varför man inte hör något om UNWRA:s partiskhet i konflikten (vilket omöjliggör för FN att bidra till en lösning, eftersom judarna betraktar UNWRA, och därmed också FN, som en del av konflikten och inte som en möjlig medlare – UN i Israel står för ”United Nothing”).

Ja, jag skulle kunna sitta i timmar och skriva om detta. Det är djupt tragiskt, och visar på hur ondskan breder ut sig alltmer i vår tid, även i vårt land. Ett exempel på det spirande jude- och Israelhatet är det som hänt Lennart Eriksson. Denne sparkades från Migrationsverket på grund av att han hade en hemsida som var positiv till Israel. Trots att tingsrätten förklarade att avskedandet var olagligt, vägrade Migrationsverket att ta tillbaka avskedandet och erbjöd i stället ekonomisk kompensation för att bli av med Eriksson. Fallet har nu gått vidare till JO, men om jag inte missbedömt JO, så kommer Migrationsverket att få rätt. Samtidigt finns bilder på en annan tjänsteman vid samma verk, som visar hur denne deltar i en proarabisk demonstration, där man skanderar ”Död åt Israel! Död åt alla judar”. Det vore ju en sak om även han fick sparken. Jag tycker visserligen det vore fel, man har rätt att ha vilka privata åsikter man vill, men det skulle åtminstone vara konsekvent. Att Migrationsverket så uppenbart stöder den palestinska sidan är oroväckande på många sätt.

Något annat som är oroväckande är hur muslimska grupper (och även fascistiska och antifascistiska grupper, dvs olika underavdelningar till SSSF) försöker hindra demonstrationer som stöder Israel. Dvs själva utnyttjar de sina demokratiska rättigheter (t ex att demonstrera), men förnekar samtidigt andra denna rätt, något som är typiskt ondskan. I Malmö angrep man en demonstration för fred i Mellanöstern, som både stödde Israel och palestinierna, med äggkastning och vrål och hot. Poliserna var helt passiva och tillät motdemonstranterna att hindra det fria ordet i vårt land. En polischef, som varit ansvarig för polisbevakningen av demonstrationen, sade i en intervju att det är ”omöjligt att tillfredsställa båda sidor”! Vadå, båda sidor? Om en sida fått tillstånd att demonstrera och en annan sida vill hindra denna demonstrationen, handlar det väl inte om att ”tillfredsställa båda sidor”. Då är det polisens plikt att totalt, till 100 procent, stoppa den sida som vill hindra den lagliga demonstrationen. Om så behövs med våld. Polisen skall tillsammans med media vara demokratins försvarare. Skäms! Läs gärna den här bloggen, skriven av en jude, bosatt i Malmö, som var med under demonstationen. Han kallar numera Sverige för ”Före detta demokratiska Konungariket Sverige”.

Skrämmande läsning, och inte speciellt smickrande för Sverige, frihetens och toleransens paradis (dvs om vi får säga det själva). Snarare skammens och ynkedomens paradis, eller kanske snarare helvete. Jag börjar alltmer skämmas över att vara svensk. Över att vara medborgare i ett land som hyser de ynkligaste, fegaste, mest lögnaktiga människorna på jorden. Det är sant att människor är bedragna av media. Men det är lika sant att människor villigt låter sig bedragas och därmed drar en skuld över sig själva. Ungefär som att människor i Nazityskland var hjärntvättade av all propaganda. Men det lät sig villigt hjärntvättas.

Som tur är så är inte alla poliser lika ynkliga som de i Malmö. I onsdags (28/1) hade Livets Ord sin årliga minnesdag för Förintelsen. Israels ambassadör, flera Överlevare från Förintelsen och många människor hade samlats. Utanför stod pöbeln och skrek. När Israels ambassadör skulle börja tala, rusade några unga män upp och började ropa slagord mot Israel. Hela församlingen (flera tusen personer) reste sig då upp och började sjunga ”Vi välsignar dig, Israel…” Provokatörerna lyftes snabbt ut av civilklädd polis och medlemmar i Livets Ord (man behöver inte vara en mes för att man är kristen, tvärtom). Även demonstranterna utanför pacificerades fullständigt av polisen och någon skadegörelse blev det inte. Mycket bra gjort av polisen. Man undrar vad de demonstrerade mot? Förintelsen, eller att man minns den? Det var ju det som kvällen handlade om. Det tycks som att hjärndöd bara är halva ordet, när det gäller den här typen av människor (det kanske inte är så kristet att säga så, men det kanske är sant – kristendomen handlar ju faktiskt inte bara om kärlek, utan också om Sanning).

Min blogg och hemsida handlar om många olika saker. Jag har inte tid att hela tiden kommentera Mellanöstern. Jag har på olika ställen, bl a i min länksamling, länkar till sajter där Israel etc behandlas. Några ytterligare länkar, där man kan läsa mer utförligt om medias behandling av det som skett just nu, är följande:

Fred i Mellanöstern
tedekeroth.wordpress.com

Låg mig avsluta med att citera vad Israel tidigare premiärminister Golda Meir för 35 år sedan sade till araberna,

Vi kan förlåta er för att ha dödat våra söner. Men vi kommer aldrig att förlåta er för att ni tvingar oss att döda era.

Public service för begränsad publik

Det talas mycket om public service och hur bra det är med sådana media. Sveriges Radio och Sveriges Television (SR och SVT) nämner ofta och gärna att de är publicservicekanaler och hävdar att de därför är politiskt, ideologiskt och ekonomiskt obundna. Och det skulle ju vara underbart som så vore fallet. Verkligheten visar dock på något helt annat. Det begrepp som allra mest karakteriserar SR och SVT är inte public service (i varje fall inte om man med ”publiken” menar alla svenskar) utan politiskt korrekthet. Politiskt korrekthet i kvadrat eller snarare kubik! Jag tänkte en kväll för några månader sedan (26/8 2008) att jag skulle titta lite på Kunskapskanalen (tillhör SVT så vitt jag kan förstå), som jag ju betalar för men i stort sett aldrig tittar på. Sena kvällsprogrammet såg ut så här:

23.00 – Roten till allt ont. Här utbreder sig den religionshatande evolutionsbiologen Richard Dawkins och menar att religionerna är roten till allt ont här i världen.

23.50 – Dawkins ovetenskap. Biskop Antje Jackelén intervjuas (Jag antar att biskopen är kritisk till Dawkins. Tyvärr orkade jag inte lyssna. Kanske hade jag blivit glatt överraskad).

00.00 – Tron som virus. Richard Dawkins om religionen. Jag antar att vi här har ungefär samma innehåll som i det första programmet med Dawkins.

00.50 – Köttet tänker. Intervju med Johan Flemberg om ateism i Aten under antiken.

Jag hamnade tydligen mitt i en av Kunskapskanalens ateistorgier. Jag vet inte hur representativ den här kvällen är för Kunskapskanalen, men jag misstänker att ovanstående helt ligger i kanalens anda. Kunskap tolkas som ateism med andra ord. Jag orkade inte slänga bort flera timmar åt att ta del av programmen, men jag har hört och läst Dawkins tillräckligt mycket för att veta vad han tycker. Två timmar Dawkins balanseras av tio minuter med en biskop (plus en intervju om ateismen i antikens Aten). Jag misstänker dessutom att biskopen är mer arg på de som tror på intelligent design, eller som tror att Bibeln är Guds ord, än vad han är arg på ateisten Dawkins (skulle jag ha fel, skulle jag bli väldigt glad och förvånad – kanske någon lyssnade och kan berätta för mig).

Jag har då och då zappat in på Kunskapskanalen och kanske har jag haft otur, men de gånger jag hamnat där har det nästan alltid handlad om evolutionen. Kanske skulle vi döpa om kanalen till Evolutionskanalen?! Under alla förhållanden är det ganska uppenbart att Kunskapskanalen inte är en Publicservicekanal, om man med "publik" även inkluderar de människor som tycker sig se spåren av en Designer i naturen. Kunskapskanalen tycks vara den ateistiska föreningen Humanisternas förlängda arm.

SVT kommer i november (2008) att börja sände en programserie med namnet ”Halal-TV”. De tre programledarna är troende muslimer. En av dem är juristen Cherin Awad. För fem år sedan (december 2003) gjorde hon sig känd genom ett synnerligen kontroversiellt uttalande i programmet "Existens". Jag saxar från SVT:s hemsida:

NÄR RELIGIONEN BLIR LAG
Amina Laval i Nigeria hotades nyligen av stening efter att ha fått ett barn utan att vara gift. I säsongens första Existens får vi följa med till Nigeria och möta några av de kvinnor som kämpade för att hon skulle slippa dödsstraff.

En av dem är Kaltume Umar Nasir, jurist och själv muslim. Hon kämpade mot dödsdomen, eftersom hon ansåg att den var dåligt underbyggd. Men i grunden anser hon att sharia, de muslimska lagarna, ska styra samhället. Dödsstraff är ett rimligt straff för den som är otrogen, menar Kaltume Umar Nasir.

Hon får stöd av svenska Cherin Awad, som studerar juridik. Hon ser de stränga straffen i den muslimsk lagen mer som en markering.
- Lagarna visar att otrohet är avskyvärt !
Enligt henne är beviskraven så höga, att straffen i praktiken aldrig kan utdömas. Men om hon måste välja, så går Guds lag alltid före människornas lag. Och straffet för otrohet är döden.

SVT kommer med andra ord att ha en programledare, som i princip anser att dödsstraff en rimlig påföljd på otrohet. Jag kommer att tänka på pingstpastor Åke Green, som för några år sedan åtalades för att i en predikan ha framfört åsikten att homosexualitet är en synd. Jag har svårt att tänka mig att SVT hyser några planer på att någonsin anlita Åke Green som programledare. Hur kan man då anlita Cherin Awad som programledare? Observera, Åke Green uppmanade inte till våld mot homosexuella. Tvärtom så uttryckte han kärlek, men menade samtidigt att enligt Guds Ord så är homosexualitet onaturligt och fel. Man kan givetvis tycka vad man vill om Åkte Greens åsikter, men under alla förhållanden så utgör han inte något hot mot någon annan människas liv eller lem. Cherin Awad, däremot, anser uppenbarligen att den som är otrogen skall dödas (huruvida också otrogna män skall dödas förtäljer inte historien).

Dessutom, oavsett Green och Awad, så finns mig veterligt inte någon programserie, där troende kristna sitter och resonerar (att det finns tv-gudstjänster är en helt annan sak – det är en gammal tradition som har sin grund i att Sverige i över tusen år varit ett kristet land och är förmodligen en tradition som ganska snart kommer att försvinna, i varje fall om Humanisterna får sin vilja fram). Bortsett från detta så framstår det för mig som totalt ofattbart att SVT kan utse en person, som i princip är för dödsstraff vid otrohet, till programledare (enligt den kristna tron är otrohet något mycket allvarligt, men straffas inte med döden). Svaret är givetvis mycket enkelt. Det är politiskt korrekt att stödja islam samtidigt som det är politiskt inkorrekt att på något som helst sätt stödja den kristna tron (om en kristen skulle tala om trohet blir vederbörande utbuad i tv-soffan). Det talas mycket om homofobi och islamofobi. Det kanske börjar bli dags att också tala om kristofobi!

SVT och SR är definitivt inte några Publicservicekanaler. De står inte för PS (Public Service). De står för PK (Politiskt korrekthet). De representerar fullt ut den politiskt korrekta, "intellektuella" minoriteten i Sverige, vilken genom manipulation, kontakter och via olika nätverk, har full tillgång till nästan alla större media (inkluderande skolans läroböcker). Jag känner mig föga representerad av SR/SVT. Min bestämda åsikt är att SR/SVT skulle göras till betalkanaler precis som Al Jazeera, Discovery och Filmnet. Då kan den som vill ta del av propalestinsk propaganda och hat mot USA, Israel, familjen och mot kristna och överhuvudtaget mot allt som kan klassas som konservativt (med undantag för islam som gullas med fullt ut) betala för SVT och SR. Själv skulle jag avstå – utan någon större saknad. Jag vill definitivt inte med min skattepengar finansiera något som nästan aldrig representerar det jag håller för heligt och sant (jag har en längre artikel om public service på min hemsida, som läsaren hittar här).

Utsikt över Medelhavet

Man kan fundera över hur många ord som skrivs och sägs varje sekund på vår planet. Människans behov av kommunikation tycks vara närmast oändligt. Hela tiden får man mail, nyhetsbrev etc. Skulle man läsa alla dessa skulle man dels bli tokig, dels räcker inte dygnets 24 timmar till. Varje år publiceras t ex 75 000 sidor matematiska avhandlingar. Många av dessa kan endast förstås av en handfull experter inom respektive område. Och även för dem kan det ta många timmar att förstå en enda sida. Bloggosfären tycks expandera med ljusets hastighet. Åsikter, åsikter, åsikter. Vi matas med nyheter, reklam, propaganda, åsikter, berättelser etc. För att väcka intresse krävs mer och mer av sensationer, spänning och häftiga effekter. Många hemsidor blinkar och tutar och jag vet inte vad. Tomma tunnor skramlar visserligen mest, men frågan är hur man skall hitta det väsentliga. Det som är viktigt och sant och djupt mänskligt. Det som verkligen på djupet förändrar mig som människa till det bättre. I Predikaren (som antas vara skriven av kung Salomo) 9:17 läser vi, ”De visas ord, om de än hörs helt stilla, är förmer än allt ropande av en dårarnas överste”. Man brukar säga att lögnen hinner två varv runt jorden innan sanningen hinner få på sig stövlarna. Lögn måste underhållas med nya lögner för att inte avslöjas, medan sanningen står på egna ben. Men lögnen kan vara tröttsam när den skriker ut sitt tomma budskap.

Ibland känns det meningslöst att skriva. Det blir hela tiden samma saker, eftersom saker och ting tycks upprepas igen och igen. Man får väl försöka följa Winstons Churchills råd att ”sträva på”.

Förra veckan var jag nere i Spanien och njöt av värme och avkoppling. Jag började skriva på en blogg där nere men när jag kom hem hade jag ännu inte lagt upp den. Här kommer den i alla fall:

Sitter här i södra Spanien, på altanen till en god väns hus (ca 17 km från Cartagena), och njuter av ljumma vindar och en vidunderlig utsikt över Medelhavet, Tid för avkoppling och att fundera över den nu snart gångna sommaren.

Saker och ting fortsätter i vanlig ordning. Per Kornhall har fått ytterligare en lysande recension av sin bok Skapelsekonspirationen (se tidigare blogg). Denna gång i Dalademokraten (klicka här). Recensionen innehöll som vanligt enbart lovord. Inte ett enda ”men...” eller någon som helst reservation inför de många absurda påståenden som förekommer i boken (t ex att intelligent design utgör en fara för mänskligheten och hotar både demokrati och människovärde). Det framgick klart att recensenten tillhörde samma glada gäng av militanta, aggressiva ateister som de två jag nämnt i en tidigare blogg. Den politiska korrektheten firar nya triumfer.

Överhuvudtaget tycks det som att litteraturkritik allt mer börjar övergå i antingen ”litteraturbeundran” (dvs reservationslös beundran av en bok, där man sväljer allt utan minsta invändning) eller ”litteraturkrossning” (där man totalt sågar en bok – allt är värdelöst). Om en bok i princip framför politiskt korrekta åsikter, höjs den till skyarna (speciellt om ämnet är kontroversiellt) och innehåller den ”felaktiga” åsikter, ja då sågas den helt och hållet. I det senare fallet spelar det ingen roll hur välskriven boken är, hur väl dokumenterade bokens påståenden är eller hur logiska resonemangen är. I den politiska korrekthetens förljugna och uppochnedvända värld spelar det ingen roll om något är sant. Är det politiskt korrekt är det sant, även om det inte är sant. Att det har blivit så smalspårigt är egentligen ganska förvånande med tanke på att människor nu har tillgång till mängder av TV-kanaler, tidningar etc för att inte tala om Internet. Man undrar vad det är för märkliga faktorer som avhåller människor från att söka andra källor än SVT och DN och liknande. Lathet? Man vill inte veta? Det är för komplext? Tja, vad vet jag. Hur som helst är det anmärkningsvärt att stora och välrenommerade tidningar som DN och SvD riskerar sitt goda rykte genom att rätta in sig i det politiskt korrekta ledet. En litteraturkritikers uppgift är i första hand att hjälpa läsaren (och då inte bara den politiskt korrekte läsaren) att bedöma en bok, inte att ösa lovord över den.

Naomi Kleins bok Chockdoktrinen, även den en till ytterlighet politiskt korrekt bok (dvs politiskt korrekt inom den s k intellektuella eliten, även kallad kultureliten – personligen brukar jag använda beteckningen ”kulturdräggen” för att inte blanda ihop denna dystra skara med den verkliga kultureliten, dvs de skarpa tänkare, stora konstnärer, författare etc som givetvis också finns) har på liknande sätt höjts till skyarna av DN, SvD etc. Inte en enda kritisk anmärkning utan idel lovord och beröm. Boken kritiserar nyliberalismen och är starkt USA- och Israelfientlig. Allt ont i världen är den fria markandens och USA:s fel om man får tro Naomi Klein (jag har inte själv läst boken utan bara läst om den). Enligt Johan Norberg och Boris Benulic, liberal respektive vänster-debattör, kryllar chockdoktrinen av faktafel. Norberg och Benulic anklagar kulturskribenter och recensenter för att ha ”missbrukat sitt utrymme i media till att ge positiv uppmärksamhet åt en bok som inte förklarar utan förvanskar” och utmanar till en debatt. Boken och de enbart positiva recensionerna har föranlett en livlig diskussion i bloggosfären och på kultursidor. Förr i världen brukade man säga att något var OK (okey) om det var bra eller rätt. Det kanske börjar bli dags att ersätta OK med PK (dvs ”Politiskt Korrekt”).

Pridefestivalen har timat och i år var temat ”Svenska Synden Bryter Gränser”. RFSL har tidigare uttryckt sitt stora missnöje med att det finns kristna (och andra med för den delen), som hävdar att vissa yttringar av sexualiteten rimligen måste betraktas som onormala. När kristna talar om ”synd” i sådana här sammanhang, brukar RFSL och alla politiskt korrekta människor gå i taket. ”Kränkning, kränkning” ropar man. Intressant att arrangörerna bakom Pride 2008 tydligen erkänner att de finns synd och att det finns gränser att bryta. Tvistefrågan ligger tydligen i var dessa gränser går, inte om de finns eller ej.

I Mellanöstern är allt sig likt. För någon månad sedan lämnade Hizbollah tillbaka kropparna efter två israeliska soldater (jag har tidigare skrivit om detta här) i utbyte mot ett hundratal kroppar efter hizbollahsoldater som stupade i kriget sommaren 2006 plus att Israel frigav ett antal terrorister. Ända fram till det faktiska överlämnandet hävdade Hizbollah att de två israeliska soldaterna var i livet. De frigivna terroristerna hälsades som hjältar när de återvände till Libanon och firades med parader och fester. En av ”hjältarna” hade av en israelisk domstol dömts till livstids fängelse för att ha släpat iväg en pappa och dennes lilla dotter ned till stranden. Där sköt han pappan inför dotterns ögon och sedan krossade han den lilla flickans huvud med sin gevärskolv. Hjälte – jo jag tackar! Ett vidrigt stinkande ynk. Den som gör något sådant förtjänar inte ens att kallas människa!!! Och en kultur som firar en sjuk, barnamördande psykopat som hjälte, är en ond, depraverad kultur, som inte är värdig att räknas som en del av den mänskliga civilisationen. Visst begick också de allierade grymheter under andra världskriget. Men en sak är säker, en engelsk eller amerikansk soldat som hade begått liknande vidriga handlingar, skulle ha föraktats av i stort sett alla sina landsmän (förutom att han givetvis hade fått ett mycket långt fängelsestraff).

Hamas håller ytterligare en israelisk soldat fången sedan två år tillbaka. Man är villig att återlämna honom om Israel frisläpper ett stort antal terrorister. Hamas ger sken av att soldaten ifråga fortfarande lever, för att få så mycket fördel som möjligt av utbytet. Jag ser det som självklart att soldaten redan är död. Jag känner faktiskt inte till ett enda fall där den palestinska sidan återlämnat en fånge i levande skick. Islamisternas respekt för människoliv är så nära noll man kan komma.

Svenska politiker närmar sig gradvis Hamas (även från den borgerliga sidan). Hamas har uppenbart intresse av att bli accepterat i Väst. Här har svenska politiker, som ju säger sig stå för människovärde och frihet, ett gyllene tillfälle att verka för det de säger sig verka för. Genom att klargöra för Hamas att ett absolut minimivillkor för acceptans är att de snarast måste återlämna den israeliske soldaten (levande!), upphöra med raketbeskjutningar av Israel och erkänna Israels existens och även rätt att existera. Detta skulle vara till stor hjälp för det palestinska folket och hjälpa dem att anträda den enda möjliga vägen – förhandlingar och kompromisser. Hamas' och Hizbollahs väg, som kantas av lik och blodiga kroppsdelar, leder enbart till lidande och fattigdom för palestinierna (men knappast för deras korrumperade ledare, som lever lyxliv för bidragspengarna från Väst).

Svenska försvaret fortsätter sin farliga avveckling. Gotland kommer i framtiden att vara helt oförsvarat. Flygvapnet kommer at bestå av tre divisioner (24 plan – JAS 39 Gripen), med piloter som får ytterst lite flygtid (en bråkdel av vad t ex amerikanska piloter får), och därför inte kommer att vara speciellt skickliga. Den borgerliga regeringen tycks vara beredd att göra precis vad som helst för att behålla makten (försvarspengarna används till att bl a sänka skatterna, dvs muta väljarna). Man drar sig inte ens för att äventyra Sveriges framtida säkerhet. Tron att det aldrig mer kommer att bli krig eller att vi kommer att ha tid att rusta i god tid om så skulle bli fallet, har gång på gång visat sig felaktig. Upptakten till andra världskriget är ett exempel bland många. Rysslands ockupation av Georgien häromdagen visar hur snabbt en till synes fredlig situation kan förändras. Om Ryssland stannar kvar som ockupationsmakt i Georgien kan vi få en mycket spänd världspolitisk situation och ingen vet vad som då kan hända.

Sveriges Radio och SVT fortsätter med att i vanlig ordning, genom sin partiskhet och vänstervridning och politiska korrekthet, förråda publicservicetanken. Under sommaren har man sänt en serie om familjen med titeln ”Den heliga familjen”, där man försökte visa på hur förtryckande, ond, hemsk, farlig, vidrig kärnfamiljen är. Jag undrar hur många barn som skulle hålla med om detta! För ett barn innebär en skilsmässa oftast en personlig katastrof. En sammanhållen, harmonisk familj är den absolut bästa förutsättningen för lyckliga och trygga barn, som sedan kan bli harmoniska vuxna.

Under sommaren har vi hört den ena larmrapporten efter den andra om hur användandet av sömnmedel och psykofarmaka bland ungdomar ökat dramatiskt. Bara på ett år har tonåringars användning av sömnmedel ökat med 36%. Svenska tonårsflickor gör 60 procent fler aborter än i de nordiska grannländerna (hänsyn tagen till folkmängden). Könssjukdomar sprids snabbt. Klamydia har ökat med 300 procent sedan 1998. I åldern 10-14 år har klamydia ökat med 150 procent sedan 2000 (hur kan en 10-åring få klamydia? -- det är ju sjukt). Misshandelsbrott begås av allt yngre personer och skadorna blir allt allvarligare. Antalet självmord bland flickor 15-24 år har ökat kraftigt, trots att alltfler flickor konsumerar antidepressiva medel.

Ungdomar i Sverige mår uppenbarligen dåligt, trots att kärnfamiljen alltmer nedmonteras och kristendomen och den gammaldags heliga moralen idag i stort sett är helt borta (ivrigt påhejat av SR/SVT). Det tycks som att den väg vårt land beträtt inte är en väg till lycka. Sann frihet är kanske inte frihet från allt, utan snarare frihet till. Till sanning, rättfärdighet och kärlek. Den frihet vi ser idag kan enkelt karakteriseras som friheten att förstöra sin egen (och andras) framtid. Människans ondska måste hållas i schack, annars upphör vi att vara människor och regrederar till djur. Tyvärr ser vi en sådan utveckling. En inverterad evolution. Även om kaos inte kan bli ordning av sig självt, så är motsatsen fullt möjlig.

Att ett publicserviceföretag företräder en dylik destruktiv familje- och samhällssyn, visar att SR/SVT till stora delar företräder den lilla gudshatande, politiskt korrekta, ”intellektuella” eliten (eller som jag brukar säga ”kulturdräggen” eller ”de intellektuella psykopaterna”), som genom manipulation lyckats skaffa sig ett dominerande medialt inflytande, som inte står i någon som helst rimlig proportion till deras numerär.

Med andra ord -- allt är som vanligt i det bästa av alla länder. Apropå det bästa av alla länder. Spanien har, läste jag någonstans, Europas bästa sjukvård. Dessutom är all sjukvård i Spanien helt gratis. Det kostar inte ett öre att gå till doktorn. Många svenskar tycks tro att i alla andra länder får folk ligga och dö på gatorna när de blir sjuka. Så är det alltså inte. Sverige är inte alls det paradis som officiellt hävdas. Hundratusentals barn är svårt mobbade i skolan och deras liv är en pina. Gamla människor ligger och dör i sin ensamhet. Det finns nog få länder i världen där den som är beredd att studera och arbeta hårt har det så dåligt som i Sverige. Och där den den som är lat, oärlig och kriminell har det så bra som i vårt land. Mörda någon och du är ute efter max ett par år. Du får en trevlig lägenhet och hjälp till arbete. Vill du inte arbeta försörjs du av Staten. Svenska samhället tycks inte veta hur väl man vill bovar och banditer. Samtidigt lever många människor som arbetat hårt hela livet i fattigdom och misär i vårt land. En barnamördare i Kumlafängelset äter mycket bättre än tusentals av våra pensionärer. Välfärdssamhälle! Jo pyttsan! Välfärd för politiker möjligen. Har du varit minister under en mandatperiod får du 47 000 kr i pension per månad resten av livet (om detta inte ändrats på senare tid).

Något jag tycker om när det gäller länder som Spanien och Portugal är att man umgås över alla åldrar. Jag tror detta är mycket viktigt. På söndagen går man ut och äter, mamma, pappa, barn, morföräldrar etc. Och man sitter i timmar och äter och pratar och pratar. Och tonåringar säger inte efter fem minuter, som svenska tonåringar, ”Får vi gå snart?” ”Måste vi sitta kvar vid bordet?”. I stället sitter tonåringarna och pratar med sina föräldrar och morföräldrar. Och får del av deras livsvisdom. I Sverige umgås tonåringar med tonåringar. När man umgås med personer som är ungefär på samma nivå som man själv, växer man inte. När man umgås med människor som kan mer, har mer erfarenheter etc, växer och utvecklas man. Det är kanske därför som svenska 30-åringar (enligt Carl Hamiltons bok Den infantila människan) ligger på samma mognadsnivå som en 12-åring gjorde i början av 1900-talet. En tolvåring var ju då normalt ute i arbetslivet och bidrog till familjens försörjning. De problem som dagens 30-åringar brottas med är om den 56-tums platt-tv de skall köpa, skall vara LCD eller plasma. Vilka problem de har!!! Stackare att behöva lida så!