Jag har en god vän, som kommer från en helt annan del av världen. Han är mycket politiskt intresserad, och beslöt sig därför att på 1980-talet flytta till Sverige. Som han sade, ”Sverige är ett föregångsland på många sätt och det är här vi ser hur det kommer att bli i resten av Europa och även i Nordamerika”. Han tänkte då på den svenska folkhemsmodellen, på den sexuella frigörelsen och en del andra saker. Sverige var således, enligt honom, en slags profetisk förutsägelse om hur världen skulle bli om några decennier. Idag står det klart att min gode vän hade rätt i sin bedömning. Många lagar när det t ex gäller homosexuellas rättigheter omfattas idag av allt fler länder, ja även i länder där man för några år sedan trodde sådant var i stort sett uteslutet. Spanien t ex, är idag långt mer avancerat när det gäller pornografi och även genustänkande än Sverige. På spanska födelsecertifikat står numera, enligt vad någon berättade för mig, inte ”Mamma” och ”Pappa”, utan ”Upphovsperson 1” och ”Upphovsperson 2”, helt i enligt med det politiskt korrekta genustänkandet.
Idag skulle jag tro att Sverige är frånåkt av många länder. Spanien ligger som sagt långt ”före” i vissa avseenden. Vill vi veta hur Europa kommer att se ut, politiskt och ideologiskt om några år, är det antagligen dagens England man skall studera. Att islam håller på att ta över Rosengård i Malmö, och där skapa ett eget territorium med egna lagar, torde de flesta känna till. England ligger emellertid långt fram i detta avseende. Det finns städer och samhällen i England som är i stort sett helt islamiserade. Få av de stora medierna (dagstidningar, BBC etc) vågar/vill idag ifrågasätta eller kritisera islam. Samtidigt är det mycket tydligt att kristendomen förföljs i samma media.
Nyligen blev en erkänt duktig fostermamma i England, som hade hjälpt många, många barn till ett bättre liv, avstängd från att få ta emot fler fosterbarn. Varför? Jo en muslimsk flicka, som bodde hos henne, hade på eget bevåg beslutat sig för att lämna islam och bli kristen. Något som de sociala myndigheterna inte kunde tolerera.
Ett ytterligare exempel är skolreceptionisten Jenny Cain som nu riskerar att få sparken. Hennes femåriga dotter hade nämligen talat om Jesus i klassrummet. Lärare och skolledningen förmanade mycket skarpt flickan att aldrig göra så mer och rektorn överväger nu att ge Jenny Cain sparken.
För några veckor sedan skulle den holländske parlamentsledamoten Geert Wilder besöka England, men nekades inresetillstånd. Varför? Jo han har kritiserat islam och bl a gjort en kortfilm, Fitna, som belyser sambandet mellan islam och terror. Den innehåller bilder på terrorister och demonstrerande muslimer kopplat till citat från Koranen. Inget mer. Korantexterna talar för sig själva. Det intressanta är att terroristerna själva citerar just dessa koranverser för att rättfärdiga sina illdåd. Och nu får Wilder inte resa in i England, det land som kanske mer än något annat land i världen förknippas med yttrande- och åsiktsfrihet. Lord Ahmed (pakistanskt ursprung), som sitter i Överhuset hotade med svåra demonstrationer om man släppte in Wilder i England.
Apropå Fitna kan jag nämna att den snabbt lades upp på Youtube och sågs av många människor. Efter kritik och hot från muslimer togs den bort mycket snart. Då gick det minsann fort. Men när Youtube fick klagomål över att bilder på de mördade Arbogabarnens lik (läsaren vet säkert vad jag menar) finns på Youtube, vägrade man ta bort dem, under motivering att det handlade om yttrandefrihet. Då plötsligt var denna frihet helig. Ynkligt Youtube!!!!! Ynkligt i båda fallen!!!! Men tack och lov så fungerar Internet så att man ändå kan få tag på Fitna. Om nu inte Google valt att spärra det sökordet. Google tenderar nämligen också att spela med i den politiska korrektheten.
Ett ytterligare exempel från England är Robert Kilroy-Silk, programledare sedan många år för en populär TV-show på BBC. Kilroy-Silk var tidigare parlamentsledamot för Labour. I början av 2004 fick han en arabkritisk artikel publicerad i tidningen Sunday Express, där han bl a skrev följande:
Bortsett från oljan, som upptäcktes, som produceras och som betalas för av Väst – vad bidrar de [araberna] med? Kan du komma på något. Något verkligen användbart. Någonting som vi verkligen behöver, inte klarar oss utan? Nej, det kan du inte. Vad tror de att vi tycker om dem [araberna]? Att vi avgudar dem för det sätt på vilket de mördade 3000 civila den elfte september och sedan dansade på sina varma, dammiga gator för att fira morden? Att vi beundrar dem för att de är självmordsbombare, amputerare av lemmar, kvinnoförtryckare (Sunday Express, 4/1 2004)?
Inte helt snällt skrivet kanske, och definitivt inte politiskt korrekt. Är det sant då? Tja käre läsare, det överlåter jag åt dig att bedöma. Du kanske kan komma på någon viktig uppfinning som gjorts i islamvärlden under de senaste 500 åren, något nytt medicinskt genombrott eller upptäckten av en ersättare för antibiotika. Skriv till mig och berätta i så fall, så lovar jag att publicera detta på min hemsida.
Men nu är det inte sanningshalten i Kilroy-Silks artikel vi diskuterar, utan huruvida man har rätt att kritisera araber och islam. Hur gick det nu med Kilroy-Silks engagemang vid BBC? Ja, det gick inte så bra. Efter att i sjutton år ha arbetat med television, upphörde Kilroy-Silks karriär som programledare, en vecka efter artikeln i Sunday Express. Enligt BBC handlade det inte om att Kilroy-Silks yttrandefrihet hade hindrats. Chefen för BBC Television, Jana Bennett, menade att ”Personer som medverkar i den här typen av program har ett ansvar att upprätthålla BBC:s standard av opartiskhet (som enligt min mening är lika obefintlig som SR:s och SVT:s opartiskhet). Det innebär inte att personer som uttrycker mycket kontroversiella åsikter inte är välkomna hos BBC, men de kan inte presentera nyhetsprogram, aktuella händelser eller diskussionsprogram”.
Till saken hör att Kilroy-Silk inte uttryckte kritik mot arabvärlden i något av sina BBC-program, utan i en tidning, som inte har någon koppling till BBC, där han skrev som freelancejournalist. I praktiken innebär det således att man inte kan vara programledare på BBC om man på något sätt uttrycker åsikter som inte är politiskt korrekta, oavsett var man uttrycker dessa åsikter. Jag misstänker att det är likadant på Sveriges Radio etc. Kanske inte så konstigt att diskussioner, nyheter etc i t ex P1 är så vinklade som de är (exemplet med Kilroy-Silk är hämtat från boken Can We Trust the BBC?, sid 61, continuum 2007).
En sak är säker, hade Kilroy-Silk uttryckt ungefär samma sak om kristna och kristendomen, som han nu gjorde om arabvärlden, hade han fortfarande varit programledare hos BBC. I oräkneliga program på BBC så häcklas, hånas och smädas påven, kristna församlingar och även den kristna tron i största allmänhet utan att de som gör detta vare sig kritiseras eller stoppas. Att kritisera islam och araber är tydligen i BBC tabu. Precis som i SR och SVT.
Om läsare fortfarande inte förstått vad jag försöker säga om läget i England, ger jag ytterligare två exempel, hämtade från en äldre blogg:
1. Ashar Mall, kristen och värd för ett program på satellitkanalen Venus TV, har nyligen uppmanats att be om ursäkt efter att evangelisten Daniel Scott i programmet talat om muslimska missförstånd av vissa bibliska begrepp (försoning, förlossning och frälsning).
2. Mahboob Masih får inte längre leda ett kristet radioprogram som sänds på stationen Awaz FM. Denne berättade i sitt program om de anspråk som Jesus gör om sig själv i Bibeln (t ex att han är Guds son), vilket muslimer klagat över (eftersom Koranen säger att Jesus inte är Guds son). Trots att Masih bett om ursäkt (för vad, kan man undra) får han inte fortsätta som värd för programmet.
Såsom det ser ut i England idag, kanske det kommer att se ut i Sverige i morgon. Man kan undra vad för slags tankegångar som motiverar intellektuella engelsmän att helt omdefiniera demokrati- och yttrandefrihetsbegreppen och anpassa dem till vad som tjänar islams syften. Kanske har detta att göra med den israeliske terrorexperten Bernhard Lewis’ karakteristik av västvärldens kultur som ”självförnedringens kultur”. Genomgående i Västeuropa ser vi hur de intellektuella skäms för sin egen kultur och uttrycker stor beundran för alla andra kulturer, och speciellt då den arabiska. Kanske är orsaken att man i t ex England har dåligt samvete för sin tidigare behandling av kolonierna och invånarna där. Oavsett orsak, så är det oerhört farligt när de inflytelserika medlemmarna i ett samhälle föraktar och skäms över sin egen kultur. Ett sådant samhälle måste gå under. Det är bara en fråga om när.
