För ett antal år sedan påstod han i en radiointervju att han inte var troende muslim, bara intresserad av livsfrågor och därmed även av religioner, i viss mån. Kanske har hans milda framtoning varit en av orsakerna till att han fått så stort massmedialt utrymme. Man har velat visa upp en person med muslimsk bakgrund, som inte bekräftar den gängse, negativa bilden av islam. Nu har detta slagit tillbaka mot media själva. Muhammed Omar har nämligen ”vaknat upp”, som han själv uttrycker det. Och nu finner media att de närt en orm vid sin barm och tycks inte riktigt veta hur de skall förhålla sig.
Det verkar som att det sista Gazakriget bidragit till Omars omvändelse (eller också har det fått honom att öppet gå ut med vad han innerst inne tyckt hela tiden). Man kan undra, men inte veta, om Omar avsiktligt legat lågt med sin tro för att få tillgång till media, för att sedan vid lämpligt tillfälle kunna utnyttja detta. Tyvärr, för Omars skull, var just nu nog inte det rätta tillfället att ”komma ut”. Han borde antagligen ha väntat några år till, för att maximalt kunnat utnyttja den goodwill han byggt upp. Nu finns risken att han gradvis förvisas in i skuggornas värld.
Gratistidningen Uppsalatidningen hade den 8/5 en intervju med herr Omar (alla vi som läst Ture Sventon, tänker givetvis på Ture Sventons arabiske vän och medhjälpare, herr Omar, med ögon ”mörka och outgrundliga som den orientaliska natten”). Låt mig citera några valda delar ur intervjun:
─ Vad ledde fram till din förändring från en så kallad moderat muslim till en radikal islamist?
─ Det var ett långsamt uppvaknande. Jag läste väldigt mycket och följde nyheterna. Jag insåg att det här med att skilja på islam och islamism är något som gynnar västmakterna.
─ Hade du väntat dig den här uppståndelsen?
─ Jag är förvånad att det har tagit så lång tid för vänsternissarna att ta avstånd från mig. Redan i januari skrev jag att jag gillade Ayatolla Khomeini, då borde de ha reagerat. Eftersom de inte vill framstå som islamofober försöker de få det till att jag har en egen variant av islam. En egen fascistisk version. Men sanningen är att mina åsikter hör till majoriteten inom islam.
─ Stämmer det att du har skickat en inbjudan till en föreläsning i Uppsala med förintelserevisionisten Lars Adelskogh?
─ Ja, men det är bara för en begränsad krets med pålitliga personer.
Sedan säger Omar lite undvikande att han är hundra procent säker på att judar blev dödade och att nazisterna var rasister. ”Och det fördömer jag självklart”. Däremot är han inte så säker på att det skett en förintelse i industriell skala med miljoner offer. Och så kommer frågan:
─ Du hyllar Iran och kallar deras president Mahmoud Ahmadinejad för en hjälte. Hur ser du på avrättningar av homosexuella i Iran?
─ Jag vet inte om homosexualitet, läggningen alltså, är förbjuden i Iran, bara att homosexuella handlingar är det. Men det som sker inom hemmets fyra väggar bör ingen lägga sig i.
─ Anser du att det är rätt att bestraffa homosexualitet?
─ Ja.
─ Även med döden?
─ Jag kan inte uttala mig om exakt vilket straff som ska utmätas. Jag är inte kompetent till det. Jag vet bara att det är straffbart. Jag har inga personliga åsikter i frågan utan håller mig bara till islams lära.
Islams mer eller mindre officielle talesman i Sverige, Abd al Haqq Kielan, har tagit avstånd från Omar och säger till Uppsalatidningen, ”Han [dvs Omar] har ingen egentlig utbildning i islam. Den tolkning han gör av vår religion har ingenting med islams huvudfåra att göra.”
Vem har då rätt, Muhammed Omar eller Abd al Haqq Kielan? Ja om man med islam menar den religion som förmedlas av Koranen, av Hadith (samlingar av saker som Muhammed sagt), Siras (berättelser om Muhammeds liv) och Sharíalagen (det muslimska prästerskapets tolkning av islam utifrån Koranen etc) råder det knappast någon tvekan om att Muhammed Omars tolkning är den mest korrekta. Abd al Haqq Kielans tolkning av islam tycks vara ungefär lika korangrundad som f d ärkebiskop K G Hammars bibeltolkning. Det handlar i båda fallen om tolkningar som har sin utgångspunkt i politisk korrekthet. Kanske Kielans och Hammars tolkningar av sina respektive heliga urkunder också är baserade på någon slags god vilja. Det kan jag inte uttala mig om. När det gäller Kielans islamtolkning kan det tyvärr mycket väl handla om ren lögn – ett försök att göra islam rumsren i Sverige. Problemet är nämligen att vi aldrig kan veta om en muslim talar sanning. Enligt islam (jag talar alltså inte här om islamismen utan om islam som religion) är det nämligen fullt tillåtet, ja till och med i vissa fall påbjudet, att ljuga om detta gagnar islam.
I Sharíalagen r8.2 (Reliance of the Traveller — A Classic Manual of Islamic Sacred Law, sammanställd av Ahmad ibn Naqib al-Misri, sid 745) läser vi:
Att tala är ett sätt att uppnå mål. Om ett lovvärt mål kan uppnås både genom att säga sanningen och att ljuga, är det olagligt att uppnå målet genom att ljuga, eftersom det inte finns något behov av detta. När det är möjligt att uppnå ett sådant mål genom att ljuga men inte genom att säga sanningen är det tillåtet att ljuga, om att uppnå målet är tillåtet och obligatoriskt att ljuga om målet är nödvändigt.
Att praktiserande homosexuella skall avrättas enligt islamsk lag är knappast något som gagnar islam, i varje fall inte just nu, och definitivt inte i Sverige. Att påstå något sådant skulle kunna skada islams ställning i vårt land, och då är det, enligt Sharíalagen, varje muslims skyldighet att ljuga. Så tyvärr kan vi inte lita på att Abd al Haqq Kielan talar sanning. I varje fall inte om han är en rättrogen muslim.
Dödsstraff för utlevd homosexualitet är givetvis något en normal, välmenande svensk har svårt att ta till sig. Den politiskt korrekta uppfattningen är ju att islam är en god, kärleksfull och fredsälskande religion. Varje påstående som tyder på motsatsen förnekas med ryggmärgen. Inte för att man vet, utan för att det är politiskt korrekt att hysa en djup sympati för islam. Varje antydan till kritik mot islam avfärdas i vårt land som islamofobi (intressant att även Omar noterat detta) och är därför tabu.
För att ta reda på islams inställning till homosexualitet, skall vi givetvis inte fråga en politiskt korrekt svensk, utan titta på vad Sharíalagen har att säga. I p17.1 (sid 664) står följande:
På mer än ett ställe i den heliga Koranen berättar Allah historien om Lots folk för oss, och hur Han [Allah] utplånade dem för deras ondskefulla sed. Det finns en enighet bland både muslimer och efterföljare av alla andra religioner att homosexualitet är en avskyvärd handling. Det är till och med mer avskyvärt och mer vidrigt än otrogenhet.
Vi läser vidare i P17.3 (sid 665):
Profeten (Allah välsigne honom och give honom frid) sade:
1. ”Döda dem som begår sodomi och den som låter detta göras med sig.”
2. ”Må Allah förbanna den som gör vad Lots folk gjorde.”
(Den bibliska gestalten Lot levde i staden Sodom där homosexualitet var normen. Därav termen sodomi, som ibland syftar på anala samlag mellan män, men lika ofta på homosexualitet mer allmänt.)
Det är uppenbart att Muhammed Omar har rätt och Abd al Haqq Kielan fel. I varje fall om man med islam menar den religion som förmedlas av Koranen och profeten Muhammed. Här ser vi också problemet med att vara politiskt korrekt. Det leder till motsägelser som är svåra att försvara intellektuellt (kanske en av orsakerna till varför debatten ofta blir så hätsk – när argumenten tryter ersätts de av aggression). T ex Mona Sahlin, har ju både gått först i Prideparaden, samtidigt som hon iförd slöja besökt moskén i Stockholm för att visa sin sympati med islam. Vad kommer hon att göra den dag när/om islam får makten i Sverige? På vems sida kommer hon då att stå? Det är svårt att se hur hon skulle kunna tillmötesgå både rättrogna muslimer och de homosexuella. Som sagt, det är inte lätt att vara politiskt korrekt med hedern i behåll.
Det är intressant att Omar talar med förakt om ”vänsternissarna”, som av rädsla för att bli kallade islamofober, försöker göra islam till något som islam inte är och t ex skiljer mellan islam och islamism (enligt Muhammed Omar finns tydligen ingen skillnad mellan dessa två). Muslimer har bara förakt till övers för de som av missriktad välvilja stöder och försvarar terrorister och islamiseringen av Europa. Samtidigt är de givetvis glada för detta och utnyttjar det till fullo.
Man undrar varför vänstern ingått en ohelig allians med islamisterna (i alla demonstrationer mot Israel återfinner man både extremvänster och muslimer). Det är totalt motsägelsefullt, eftersom islamismen (dvs islam) och marxismen utgör varandras motpoler. De har helt olika, och oförenliga, slutmål. Men det finns uppenbarligen flera saker som förenar dessa två ideologier. Det första man kommer att tänka på är ett intensivt hat mot Israel och USA. Vänsterns och islamisternas agenda är givetvis totalt olika om man ser långsiktigt. Vänsterns mål är ju att inrätta ett nytt kommunistiskt ”paradis” på jorden (vilket givetvis inte skulle bli något annat än en kopia av Sovjetsystemet, fast antagligen ännu mer djävulskt). Islamisternas (som enligt Omar är de rätta uttolkarna av islam) slutgiltiga mål är att upprätta ett kalifat över hela jorden och tvinga alla människor utom ”Bokens folk” (kristna, judar och zoroaster) att bli muslimer (eller dö). Bokens folk har, enligt Koranen, rätt att behålla sin tro (under förutsättning att de är villiga att leva i ett aphartheidliknande tillstånd av underkastelse), medan alla andra måste konvertera till islam. Men även om slutmålen är helt olika, har de två ideologierna samma inledande strategi, vilken är att skapa kaos på jorden, att riva ner samhällsstrukturerna och i detta kaos, med hjälp av terror, ta makten. Om och när man lyckas med detta, eventuellt med gemensamma krafter, kommer givetvis islam och ”vänsternissarna” att vända sig mot varandra, eftersom dessa två system omöjligen kan samexistera.
Muhammed Omar står åtminstone för sin tro och jag respekterar honom för detta, även om jag tycker att han har fel i det mesta. Men han deklarerar i alla fall ärligt vad ortodox islam säger (och bryter därmed mot Sharíalagen, enligt ovan). De politiskt korrekta nollor i vårt land, som utan att veta någonting, reflexmässigt försvarar islam mot all kritik och anklagar kritikerna för att vara islamofober, har jag bara förakt till övers för. De står inte för någonting annat än ynklighet och feghet. Och dessutom har de inte respekt för sanningen. I så fall skulle de ta reda på vad islam är. Inte genom politiskt korrekta svenska media, utan genom att gå till källan.
Ovanstående ledde fram till några tankegångar hos mig. Vem skulle vilja byta till en bil som är sämre än den man har (om man inte får någonting annat i gengäld)? Vem skulle vilja flytta till ett sämre land (ekonomiskt eller när det gäller frihet, trygghet, utbildningsmöjligheter etc) utan mycket speciella skäl (som t ex att man är missionär eller volontär och vill hjälpa folket i detta land)? Tvärtom så flyter en strid flyktingström från länder (bl a sådana där islam har politisk makt), där man har det sämre på i stort sett alla sätt, till rikare, mer välmående länder i väst med större frihet och trygghet. Förmodligen skulle ingen frivilligt vilja byta ner sig till någonting sämre, oavsett vad, än det man har.
Vem skulle vilja tillbe en gud som är lägre än vad man själv är? Vem skulle vilja lägga sitt liv i händerna på en ond, kärlekslös mördargud? Vem skulle vilja böja knä för en gud, som inte bara tillåter, utan till och med befaller oss att ljuga? Som befaller oss att förneka att Förintelsen ägt rum. Som tvingar oss att förneka det turkiska folkmordet på över en miljon armenier. Som kräver av oss att vi förnekar den människoslakt som just nu pågår i Darfur (Muhammed Omar tycks förneka både det armeniska folkmordet och massakrerna i Darfur). En gud som vill förvandla oss till hjärndöda kreatur, som till och med förnekar det mest uppenbara. Och en gud som uppmanar oss att hata alla som inte är som vi. Jag har svårt att förstå att någon av fri vilja skulle vilja lägga sitt liv i en sådan guds händer.
En av orsakerna till att jag blev kristen, var att jag såg min egen ondska. Och ondskan runt omkring mig. Jag längtade efter någonting bättre, någonting eller någon som var högre, godare och mer moralisk än vad jag själv var. När jag läste Evangelierna, och på så sätt lärde känna Jesus från Nasaret, fann jag, för första gången i mitt liv, en sådan person. En person värd att efterlikna, som hade allt det jag och alla människor jag kände saknade och mycket mer därtill. Genom att ha en vän som Jesus, som har en moraliska standard långt över min egen, kan jag kanske lyftas lite grand och bli lite bättre än vad jag är i det naturliga. Jag har något positivt att sträva efter. Jag kan inte se en större tragik än människor som tillber en gud som inte är värd att tillbe. En gud som inte lyfter upp utan som drar ner.
De människor som hävdar att islam är en god kraft i världen glömmer bort en viktig sak. Man är inte god för att man säger att man är god. Man är god för att man är god! För att man verkar i kärlek, lindrar lidandet i världen, sträcker sig ut till de behövande. Jag väntar fortfarande på att få se islamister, i likhet med kristna, arbeta på att skapa en bättre värld. Där man i stället för att hugga huvudet av biståndsarbetare, stena våldtagna kvinnor och spränga kvinnor och barn i luften, bygger sjukhus, hittar nya metoder att bota sjukdomar och sänder läkarteam till katastrofdrabbade områden (och då inte bara till muslimska områden). Den dagen skall jag börja räkna islam som en av de goda krafterna i världen. Inte förr!
