Vad är godhet?

Den här gången tänkte jag "sända" en gammal repris. För ett och ett halvt år sedan skrev jag en artikel, där jag diskuterade godhetsbegreppet. Huvudpunkten var att vi kristna låter ateisterna definiera innebörden av ordet godhet. I stället för att gå till Bibeln, låter vi Aftonbladet bestämma hur vi kristna skall ställa oss till u-hjälp, invandring och liknande frågor (som ytterst handlar om godhet).

Kristendomen talar mycket om kärlek. Man kan säga att om man med ett enda ord skulle försöka fånga kristendomens innersta väsen så är nog ordet "kärlek" det första ord som dyker upp i tankarna. När man studerar Bibeln ingående så finner man emellertid att kärlek alltid är kopplad till ordet sanning. Kärleken kommer, om den kopplas till sanning, att verka för en bättre värld.

I den judiska kulturen finns uttrycket ”Tikkun Olam”, som betyder att ”reparera världen”. Detta uttryck ingår i den dagliga judiska bönen. Tikkun Olam tolkas som att världen inte är perfekt och att vi människor är kallade av Gud att hjälpa till att göra den bättre. Även om man inte använder själva uttrycket Tikkun Olam inom kristendomen så finns detta i hög grad även där (den judiska Skriften, dvs Gamla Testamentet, är ju en helig skrift inom kristendomen och Jesus var dessutom jude fullt ut). Oräkneliga människor har därför, inspirerade av Jesu undervisning, gett sina liv åt att lindra lidandet på jorden; genom att bygga sjukhus, ta hand om gatubarn, bygga skolor för att genom ökad kunskap i ett land kunna höja levnadsstandarden där, etc.

Den sanna kärleken är inte en kravlös, menlös, sliskig sirap (vilket den blir om den isoleras från sanningen). Kung Salomo skriver i Höga Visan:

Ty kärleken är stark såsom döden, dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket; dess glöd är såsom eldens glöd, en HERRENS låga är den (8:6).

Höga Visan handlar på ytan om kärleken mellan man och kvinna, men symboliserar också Guds kärlek till människan. Guds kärlek är inte en likgiltig välvilja, utan liknas vid en eld. Den är passionerad. Den utgår från sanningen och bygger upp och skapar något gott.

Kärlek utan sanning blir bara en sötsliskig sirap, som kanske gör att man själv känner sig god. Men den åstadkommer inget bestående gott. Resultatet blir kanske applåder på den politiskt korrekta teaterscenen, men inget mer. Sanning utan kärlek blir å andra sidan iskall lagiskhet, som inte förvandlar människor i deras inre, även om sanningen kanske kan lösa vissa typer av problem, åtminstone ytligt och kortsiktigt. Men tillsammans så reparerar kärleken och sanningen världen. Kärlek och sanning i förening skulle man kunna kalla för vishet. Kärleken talar om för oss vad det yttersta målet är och sanningen hjälper oss att nå detta mål så effektivt som möjligt. Då helas trasiga hjärtan. Brustna relationer återupprättas. Munnar mättas. Och världen formas, såsom Gud hade tänkt att världen skulle vara.

Den godhet vi ser idag, den politiska korrekthetens godhet, definierad av kultureliten på Södermalm i Stockholm, kan inte skapa en bättre värld, eftersom den inte är baserad på sanning. Den är på samma nivå som att av "snällhet" köpa knark till sina drogberoende barn i stället för att hjälpa dem ur deras beroende. Den sanna kärleken kan förvandla föräldrar till rasande lejon, som utan fruktan konfronterar knarklangare och mesiga politiker. Den sanna kärleken vägleds inte av vad som är politiskt korrekt, eller av fruktan för vad andra skall tycka, utan den vägleds av det som är sant.

Det gör mig väldigt ont att se hur kristenheten idag i alltför hög grad låter kultureliten bestämma vad som är gott och ont. I stället för att låta kristendomens manual, Bibeln, avgöra. Jag känner mig tyvärr alltmer främmande för mycket som jag hör från kristna. Det är bara ett ogenomtänkt upprepande av vad man hört på TV och läst i våra dominerande media. Den godheten drivs inte av kärleken och sanningen, utan av fruktan för vad andra skall tycka. Ängsligt sneglar man sig omkring så att man inte råkar säga fel saker och därmed fryses ut från gemenskapen. I stället för att vara sanningens röst. Staden på berget som lyser så att alla kan se det. Sanningens fyr som vägleder vilsna människor på livets ocean.

När man vill påverka finns det vissa effektiva trick. Ett sådant är att kapa ord, vilka har en inbyggd positiv klang (ungefär som ateisterna kapat ordet humanist och numera kallar sig Humanisterna). T ex ord som godhet, generositet, tolerans, mångfald, öppenhet och även då humanism. I och med att man har fått något slags monopol på ett visst ord, kan man sedan lätt manipulera människor. Till den som inte håller med, säger man då bara, "Så du vill inte vara god?!" Vilket översatt betyder, "Eftersom du inte håller med mig är du inte god (utan ond)". Och med "god" menas då "tycka samma sak som vi (=Godhetskören)". Man kan också manipulera människor genom att på analogt sätt kapa negativt laddade ord som rasism, fascism, snålhet, intolerans etc. När företrädare för de självutnämnda goda säger "Eftersom du är emot den nuvarande invandringspolitiken är du rasist och intolerant", så betyder detta egentligen, "Eftersom du inte håller med mig är du ond". Om man inte håller med kultureliten (Godhetskören) är man således definitionsmässigt ond och om man håller med kultureliten är man definitionsmässigt god. Punkt slut. Och det är av detta skäl som vi inte har någon verklig debatt i vårt land när det gäller svåra frågor. Kulturelitens manipulerande omöjliggör varje meningsfull diskussion om hur vi bäst kan hjälpa människor (detta förstärks dessutom av att media och politiker utgör en del av kultureliten). Och så får vi det debattklimat som vi har just nu i Sverige, och som t ex danskarna fascinerat betraktar (de äcklas av den svenska självgodheten – tror du mig inte läs lite danska media så får du se – det är bara att gå till deras hemsidor, t ex Berlingske).

Som kristen måste man fråga sig vad det innebär att vara god? Innebär det att tanklöst anamma medias definition av godhet (som inte får ifrågasättas – bara att ifrågasätta denna definition gör att man automatiskt klassificeras som ond)? Eller innebär det att söka svaret i kristendomens källor? Att fråga Jesus? Jag kan t ex inte se att Jesus befaller oss som kristna att förstöra vårt eget land och vår egen kultur, för att hjälpa andra (jag hävdar med bestämdhet att man kan hjälpa människor utan att förstöra sitt eget land!!!). Men rätta mig gärna om jag har fel. Jag tar tacksamt emot bibelverser som bevisar att jag har fel. Jag lovar att ändra mig i så fall!

I den artikel jag nämnde inledningsvis så diskuterar jag denna fråga, vilken jag upplever såsom synnerligen aktuell just nu.

Så, om du vill, läs artikeln! Klicka här!

Kristen godhet och Godhetskörens godhet är oförenliga storheter

Den här gången tänkte jag vända mig till mina kristna läsare. Och jag tänkte också försöka fatta mig så kort det bara går (men som vanligt så gick det inte, konstaterar jag efter en första genomläsning).

Du som inte är kristen läser den här artikeln på egen risk. Den är inte skriven för dig, och du kommer förmodligen inte att få ut något av den, eftersom den utgår från en helt annan världsbild än din och handlar till stor del om saker vars existens du förnekar.

Ämnet för dagen är hur vi som kristna skall ställa oss till detta med invandring, mångkultur och integration.

Det som triggade mig att skriva om just detta var något som en kristen broder skrev på sin blogg för ganska så länge sedan. Argumenteringen var, såvitt jag kunde förstå, i princip riktad mot Sverigedemokraterna och deras syn på mångkultur etc. Resonemanget gick ut på att Jesus är för det mångkulturella samhället. Alltså måste vi kristna också vara det. Som exempel togs hur Gud arbetade mångkulturellt på Pingstdagen. I Jerusalem fanns då pilgrimer från olika delar av världen samlade. När Guds Ande kom över Jesu lärjungar och de började tala i tungor, så hörde var och en av dessa pilgrimer sitt eget modersmål talas. Och det var ett tydligt exempel på mångkultur. Det fanns några liknande exempel till i artikeln, vilka också ansågs visa att mångkultur är en del av den kristna tron.

Jag blev lite fundersam när jag läste detta. Jag kan inte se att argumentet har någon som helst koppling till den vansinniga invandringspolitik som Sverige sedan 10 år tillbaka bedriver, eller till den typ av mångkulturellt samhälle som Godhetskören försöker skapa, eller till det hat mot allt som är svenskt, vilket överflödar media och debatten idag. Självklart är kristendomen universell och den står över alla kulturer. Den är i sig inte kopplad till någon speciell kultur. Även om den hade sitt ursprung i den judiska kulturen, så är den till för alla människor, oberoende av kön, nationalitet, ras etc (jag höll på att av bara farten inkludera ”religion” också, men det vore fel, eftersom den som vill bli kristen måste lämna sin tidigare religion). Självklart är svarta och gula människor lika älskade av Gud som vad de vita är, för att nu använda förbjudna ord (vilka ändå är fullt relevanta och sanna, och alla begriper vad man menar). Men även om nu kristendomens budskap är till för alla människor, kan jag inte se att detta på något sätt påbjuder oss kristna att förstöra vårt eget land. Eller förakta vårt eget land och vår egen kultur. Jag tror inte alls att detta har med sann kristendom att göra. Och jag tror inte heller att det behagar Gud.

Få människor vill nog räknas till de onda. Även Hitler såg sig som en av de goda krafterna i världen. Det är ganska uppenbart att de allra flesta människor betraktar sig såsom tillhörande de godas skara. Och även om man inte är speciellt god, så är människan expert på att ursäkta sina brister och bortförklara dem. Man menar ju väl i alla fall, eller hur?

Som kristen är man uttryckligen befalld att älska sina medmänniskor och göra goda gärningar. Jesus kallar oss att sträcka oss ut mot de som behöver hjälp, både materiell sådan och hjälp för själen och tankarna. I 1 Kor 13:3 skriver Aposteln Paulus:

Och om jag delade ut allt vad jag ägde och om jag offrade min kropp till att brännas, men inte hade kärlek, så skulle jag ingenting vinna.

Bibeln säger således att det vi gör skall vi göra av fri vilja och av kärlek. Om vi inte delar med oss i kärlek (utan av tvång eller beräkning), är det vi gör ingenting värt. Gud räknar inte det som en god gärning. Som kristen är man kallad att älska alla människor. Det är svårt, ja förmodligen omöjligt, att helt leva upp till detta, men vi kristna har ändå ett riktmärke, en kompasskurs, något att sträva efter. Kärleksbudskapet innebär givetvis inte att vi skall acceptera att onda människor begår onda handlingar. Sådana människor måste stoppas, men grundläggande så skall vi älska även dem. Men inte det de gör. Paulus skriver:

Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna (Ef 6:12).

Kristna strider i princip inte mot människor utan mot de onda andemakter som lurar människor att begå onda handlingar. Sedan kanske man även som kristen ibland måste strida med världsliga vapen (knytnävar, pistoler, kanoner etc). Andra Världskriget kan nog övergripande ses som ett krig mellan det onda och det goda. Hade inte Hitler stoppats, hade han lagt hela Europa och Afrika (minst) under sig och vi hade fått ett skräckvälde som kanske varat i hundratals år eller längre. Som kristen hade jag inte haft några som helst betänkligheter att strida mot tyskar och japaner under detta krig. På samma sätt är det uppenbart att vi som kristna skall ingripa när vi ser människor misshandlas eller våldtas etc. I sådana lägen har vi som kristna sanktion att använda så mycket våld som behövs (även dödligt sådant, om det inte finns någon annan möjlighet) för att stoppa ondskan i sitt värv.

Bibeln säger att alla människor kommer att dömas av Gud och de som inte håller måttet kommer att kastas i den ”brinnande sjön”. Aposteln Johannes skriver:

Men de fega, de otroende och de skändliga, mördarna, de otuktiga, trollkarlarna, avgudadyrkarna och alla lögnare skall få sin del i sjön som brinner av eld och svavel. Detta är den andra döden. (Upp 21:8)

Det är tydligt att Gud inte ser lätt på de människor som utan ånger hänger sig åt ondskan (inget ont kan, enligt Jesus, komma in i en människa med mindre än att denna människa släpper in det onda – således har man en egen skuld, även om man är påverkad av onda, andliga krafter). Men det är Gud som dömer och inte vi. Grundläggande skall vi kristna, drivna av kärlek, försöka skapa en bättre värld genom att strida mot lidandet både andligt och fysiskt. Jesu broder Jakob skriver i sitt brev:

Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon?
Om en broder eller syster inte har kläder och saknar mat för dagen och någon av er säger till dem: "Gå i frid, klä er varmt och ät er mätta", men inte ger dem vad kroppen behöver, vad hjälper det?
Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar.
Nu säger kanske någon: "Du har tro." - Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så skall jag visa dig min tro genom mina gärningar. (Jak 2:14-18)

Jesus säger följande när han talar till sina lärjungar:

'Ty jag var hungrig, och ni mig att äta; jag var törstig, och ni gav mig att dricka; jag var husvill, och ni gav mig härbärge, naken, och ni klädde mig; jag var sjuk, och ni besökte mig; jag var i fängelse, och ni kom till mig.'
Då skall de rättfärdiga svara honom och säga: 'Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka?
Och när såg vi dig husvill och gav dig härbärge, eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?'
Då skall Konungen svara och säga till dem: 'Sannerligen säger jag er: Vadhelst ni har gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort mot mig.'
Därefter skall han säga till dem som stå på hans vänstra sida: 'Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden, som är tillredd åt djävulen och hans änglar.
Ty jag var hungrig, och ni gav mig inte att äta; jag var törstig, och ni gav mig inte att dricka; jag var husvill, och ni gav mig inte härbärge, naken, och ni klädde mig inte, sjuk och i fängelse, och ni besökte mig inte.'
Då skall också de svara och säga: 'Herre, när såg vi dig hungrig eller törstig eller husvill eller naken eller sjuk eller i fängelse och besökte dig inte?'
Då skall han svara dem och säga: 'Sannerligen säger jag er: Vadhelst ni inte har gjort mot en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort mot mig.' (Matt 24:36-42)

Vad Jakob och Jesus menar här är ganska svårt att missuppfatta.

Ovan har jag försökt att ge en enkel och kortfattad sammanfattning av ”spelreglerna” för oss kristna, när det gäller hur vi skall förhålla oss till andra människor, andra folk och andra länder (jag utgår, i det jag skriver ovan, från att läsaren har grundläggande kunskaper i den kristna tron).

Allting kan missuppfattas eller tolkas in absurdum (ungefär som de givmilda indianerna jag berättade om i min förra blogg). Man måste skilja mellan att göra vad som känns gott (ger varma känslor i hela kroppen) och vad som verkligen är gott. Att verkligen göra gott är att använda sina resurser så effektivt som möjligt. Och hjälpa rätt människor på rätt sätt. Den maximala godheten är inte nödvändigtvis den handling som medför mest negativa konsekvenser för mig själv eller mitt eget land (ekonomiskt, fysiskt etc). Det är inte självklart att den optimala godheten är att t ex ruinera sig själv eller att förstöra livet för sin egen familj. Det finns en frestelse i, att ju större uppoffringar man gör i det godas namn, desto ljuvligare vällustkänslor sprider sig i kroppen. Men det är en frestelse vi måste värja oss mot.

Vi kristna vill gärna leda godhetsligan. Om inte annat så för att visa vilken god kraft kristendomen är. Risken finns därför att kristna börjar tävla med Godhetskören i vem som är godast. Och det blir en ganska missriktad tävlan, eftersom den politiskt korrekta godheten inte är speciellt genomtänkt och inte alls är samma sak som kristen godhet. Ofta är Godhetskörens godhet inte ens god, även om den kallar sig för god. I Sovjet och Kina mördades hundratals miljoner människor i det stora godhetsprojektet, när man försökte skapa det nya paradiset. Den typen av godhet kallar jag ”godska”, eftersom den helt enkelt är ondska förklädd till godhet.

Godskan går ut på att säga så många vackra och politiskt korrekta (och i allmänhet odefinierade) ord, som möjligt (just nu, här i Sverige, är det ord som; mångkultur, inkludera, nybyggarlandet Sverige, nysvenskar, tolerans etc), och sedan göra sådant som kanske ytligt sett ser gott ut, men som snarare är godhetens motsats. Och det tror jag vi som kristna skall akta oss för. Låt Godhetskören hålla på med sina floskler och sin världsmästerskap i godhet. Den ”godhet” som feminismen, marxismen, islamismen etc står för är så fjärran från Jesu godhet som det bara är möjligt. Äkta kristendom handlar inte om floskler utan om verklig godhet. Sådant som verkligen hjälper rätt människor optimalt.

En viktig fråga är, ”Kallar Jesus oss att ta hit miljoner människor (som det snart kommer att röra sig om, ifall den nuvarande invandringspolitiken fortsätter som hittills) från helt främmande kulturer?” Jag talar då om människor som inte inom överskådlig tid kommer att kunna anpassa sig här, och som dessutom har lyckats skrapa ihop en förmögenhet (med deras mått mätt) för att ta sig hit (typ 100 000 kr). Är det verkligen rätt människor vi hjälper på så sätt? Eller är det kanske så att vi på så sätt hjälper lycksökare som kommer hit för att utnyttja vår aningslöshet (jag påstår inte att alla invandrare som kommer hit är lycksökare, men jag påstår att alltför många sådana kommer hit)? Det finns mycket starka indikationer på att ryktet går i många fattiga länder att det är bara att åka till Sverige så blir man omhändertagen och får det hur bra som helst. Dessutom är flyktingsmuggling rena industrin som omsätter stora pengar. Flyktingmottagandet, som ofta sker av privata företag på anbud, är också en lukrativ verksamhet som omsätter miljarder varje år. Och ägarna till dessa företag plockar ut miljonvinster varje år (vilket förvånansvärt nog uppmärksammats i media). Det finns definitivt starka ekonomiska intressen, som vill upprätthålla status quo när det gäller Sveriges invandringspolitik.

Sverige skickade ut många missionärer på 1800-talet och 1900-talets första hälft. Vi var kända som ett missionsland. Många kristna, svenska ungdomar kände en stark kallelse att åka ut på missionsfältet. När EFS på 1860-talet sände 8 missionärer till Abessinien (nuvarande Etiopien), dog sju av dem i olika sjukdomar under de första åren. Den åttonde kom hem och dog ganska snart efter hemkomsten. Då skickade man ut 8 missionärer till (idag hade man nog inte gjort så, utan då hade man konstaterat att området var för farligt för att missionera i). Som resultat av dessa missionärers hängivenhet och uppoffringar finns idag Mekane Yesus-Kyrkan med runt 5 miljoner medlemmar. Den har varit till stor välsignelse för Etiopien. Sverige sände också många missionärer till Kina, Japan, Afrika, Sydamerika, etc, och förutom att de grundade församlingar, så byggde de sjukhus, skolor och lärde lokalbefolkningen effektiva jordbruksmetoder etc. Ingen kan väl anklaga dessa missionärer för att vara avfälliga eller dåliga kristna. Det är snarare så att när man läser om deras öden så känner man sig själv som avfällig. De var oerhört hängivna sin sak och var beredda att dö för sin tro (men till skillnad från muslimerna, var de inte beredda att döda andra för sin tro). De var sanna troshjältar och jag tror få kristna skulle argumentera mot detta påstående.

Jag har aldrig hört någon kristen i vårt land kalla dessa missionärer för dåliga kristna eller dåliga människor eller avfälliga. Och nu kommer vi till min poäng: Ingen av dessa missionärer krävde, såvitt jag vet, att vi skulle ta hit (till Sverige) miljoner afrikaner, kineser etc och försörja dem här – i den kristna multikulturens namn. Ingen gjorde det! Utan man menade att genom att människor blev frälsta, och genom att man byggde skolor mm, så skulle dessa olika länder kunna resa sig ur fattigdom och elände och få ett växande välstånd. Och så har ju också skett i många missionsländer. Även icke-troende forskare erkänner att levnadsstandarden ökar i ett land när allt fler människor blir kristna. Sydkorea, som har en mycket hög levnadsstandard, är idag ett kristet land, med en betydligt större procent bibeltroende kristna (kan det finnas några andra kristna?) än vad vi har i Sverige. Och det är inte speciellt konstigt att välståndet ökar när människor blir kristna. Även om Gud inte finns, så är det självklart att man får ett bättre och mer välmående samhälle när människor slutar supa, tar hand om sin familj, arbetar hårt och lever hederligt. Det är inte det minsta konstigt. Motsatsen vore däremot konstig.

Om nu den typ av mångkulturellt samhälle, som håller på att växa fram i Sverige, påhejad av våra politiker och intellektuella, är en absolut, odiskutabel och nödvändig del av den kristna tron, ja då kan vi vara säkra på att de missionärer jag talar om ovan, hade verkat för att ta hit afrikaner etc i stora skaror. Men det gjorde de inte. Såvitt jag vet har ingen av dem kommit med några sådana krav.

Som kristen måste man se längre än vad som är politiskt korrekt för stunden. Att hjälpa så många människor som möjligt, och rätt människor (dvs de som har störst behov), måste vara ett av målen för oss kristna. Att släppa in mängder av ensamkommande unga män (som falskeligen kallas ensamkommande flyktingbarn – verkliga barn är i detta sammanhang synnerligen ovanligt även om det givetvis förekommer enstaka sådana) har inget med kristen kärlek att göra. Det är bara dumhet och inget annat. Som jag visat i många tidigare artiklar så skulle vi kunna hjälpa ca 1,2 miljoner verkliga barn i Indien för vad de ca 2600 ensamkommande unga männen kostar per år (dessutom ökar antalet för varje år). Många av dessa unga män, som jag i elaka stunder (tyvärr dyker sådana stunder upp allt oftare – kan det ha med åldern att göra?) kallar talibarn, är både fräcka och krävande och begår dessutom brott i en oroväckande omfattning (vilket mörkas av i stort sett alla media – även om det enstaka gånger läcker igenom). Sådana människor har vi inget behov av i Sverige och dessutom är kulturkollisionen alltför stor, även när det gäller de som inte begår brott. Och det är inte vi som skall anpassa oss efter dem, det är de som skall anpassa sig efter oss!!!!!!!!!!!! De signaler våra svaga, ynkliga politiker sänder ut till de ensamkommande unga männen (och generellt till många andra invandrgrupper – speciellt sådana som kommer från vissa kulturer, som står långt ifrån oss, och inte förstår våra kulturella "signaler") är helt felaktiga och bidrar till att korrumpera dem (ungefär som en slapp och oduglig lärare korrumperar sina elever och tar fram det sämsta hos dem). Många invandrare uppfattar inte oss som goda, utan som dumma, lättlurade och fega (och de har helt rätt – jag håller med dem till 100 procent).

Som jag ser det skall vi i första hand hjälpa människor på plats eller i närområdet (om det egna landet är för farligt). På så sätt kan vi hjälpa många, många fler och vi kan hjälpa rätt människor (de som inte har resurser att ta sig hit). Dessutom skapar vi på så sätt arbetstillfällen åt människor lokalt (och slipper alla dessa skurkar i vårt eget land, som driver olika flyktinganläggningar och tar ut miljonvinster). Jag läste för övrigt att Regeringen just nu överför pengar från u-hjälpen och använder dessa för de flyktingar som kommer hit. Det är ju rent djävulskt! Det verkar som man tävlar om vem som är duktigast på att hjälpa fel människor. Och vem som är duktigast på att förstöra vårt land så snabbt som möjligt (här diskuterar jag min teori om varför våra politiker tycks göra allt för att förstöra Sverige).

Dessutom, genom att låta människor från fattiga länder, permanent slå sig ned i vårt land, så dränerar vi dessa länder på deras bästa medborgare. Att bege sig till ett annat land, kanske med fara för sitt liv, kräver en speciell sorts människa. Det kräver energi, beslutsamhet, mod och också att man är kritisk mot de rådande förhållandena och vill något bättre. Utan att vara rasist måste man nog ändå erkänna, att de människor som utvandrar tillhör eliten i ett samhälle. När dessa människor försvinner lämnar de ett vakuum efter sig (landets genpool utarmas avsevärt). De skulle behövts i sitt eget land. Det är ju sådana människor som har kraft att resa landet på fötter. Det är en sak att låta människor från u-länder komma hit och utbilda sig till läkare etc. Det är bra, eftersom de sedan kan återvända till sitt eget land, där det säkert finns stort behov av läkare. Att låta dem stanna i Sverige efter utbildningen är inte bra. Då har man ju berövat detta land något mycket värdefullt. Då har u-hjälp blivit u-stjälp. Det här anser jag vara en viktig aspekt, som nästan aldrig förs fram i debatten.

Under 1800-talets senare hälft och början av 1900-talet utvandrade på samma sätt runt en miljon människor från Sverige (till USA). Där förlorade vårt land många av sina kanske mest värdefulla medborgare (jag talar då inte om människovärde utan om värdefull begåvningsmässigt och yrkesmässigt och när det gäller egenskaper som mod och liknande). Kanske är den svenska fegheten helt enkelt resultatet av att alltför många av de modiga och handlingskraftiga individerna försvann för runt 100 år sedan. Och kvar blev mesarna (med vissa undantag).

I det kristna perspektivet har alla människor samma värde. Det är ingen tvekan om detta. Alla människor är lika älskade av Gud. Och som kristen är man som sagt kallad att hjälpa de som har det svårt på olika sätt. Men detta innebär inte:

1. …att vi är kallade att ta hit alla människor vi vill hjälpa.
2. …att vi är kallade att förstöra vårt lands särart och kultur genom att låta svenskarna på sikt bli en minoritet i sitt eget land.
3. …att vi är kallade att uttrycka förakt för vårt eget land, vårt eget folk och vår egen kultur.
4. …att vi är kallade att ta hit människor som begår brott och utnyttjar vårt välfärdssystem och dessutom vara så mesiga att vi låter alltför många av dessa människor stanna kvar här.
5. …att vi är kallade att behandla de människor vi släpper in i vårt land bättre än vi behandlar etniska svenskar (obs, med etniska svenskar menar jag inte blonda och blåögda – jag menar alla människor, oavsett hudfärg etc, som är bofasta här och som betraktar Sverige som sitt hemland och som är lojala med Sverige och som betalar skatt – i den mån de kan).

Som kristen är man inte kallad att behandla grannens barn bättre än sina egna barn! Ändå är detta vad vi ser i många sammanhang, överfört på samhället. En invandrare, som inte betalat ett öre till systemet, kan ha högre pension (fast det heter då äldrestöd) inklusive bostadsbidrag än en svensk, som betalat skatt hela livet. Det är orättfärdigt. Det är djävulskt och dessutom riskerar det att slå tillbaka mot de invandrare som är positiva för vårt land. Det är sådana orättvisor som kan få nazistiska partier att växa fram och kanske få majoritet, som i Tyskland på 1930-talet (Obs – SD är, som jag ser det, inte ett nazistiskt parti). I min förra bloggartikel citerade jag Paulus när han säger, ”Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott” (1 Tim 5:8). Det är starka ord. Våra politiker har samma ansvar för svenska folkets bästa som vad föräldrar har för sina barns bästa, dvs det Paulus säger här kan överföras från familjen till samhället.

Svenska politiker är i första hand ansvariga för svenska medborgares bästa. De skall prioritera svenska medborgare framför alla andra folk på jorden, precis som föräldrar skall prioritera sina egna barn framför andra barn (vilket inte innebär att man måste vara likgiltig inför andra – tvärtom så kan detta förenas med stor generositet mot andra). Politiker som prioriterar andra folks bästa framför sitt eget folks bästa, gör sig skyldiga till trolöshet mot huvudman.

Som jag skrivit så många gånger tidigare, så finns inte ett enda historiskt exempel på ett fungerande mångkulturellt samhälle av den typ vi försöker implementera i Sverige. Det säger t ex professor Jonathan Friedman, som forskat på detta i åratal (läs mer om detta här). Han kallar mångkulturtanken för ”bullshit”. De exempel som finns är inte exempel på mångkulturella samhällen utan på det man kallar pluralsamhällen, där de olika folkgrupperna lever särskilda utan att integreras, som Romarriket (där ordningen upprätthölls med järnhand – t o m hela folk utplånades när de gjorde uppror) och även USA i princip. Att det fungerar i USA, när det gäller vissa invandrargrupper (skandinaver, tyskar, irländare m fl), beror på att även om dessa grupper känner sig som skandinaver, tyskar etc, så känner de sig samtidigt i hög grad som amerikaner och är stolta över sitt land. Idag finns dock enorma problem i USA med grupper som inte alls identifierar sig med landet. Gängkulturen håller på att gå över styr och kanske slutar USA med upplösning och sönderfall, alternativt att landet blir en diktatur. Det är mycket möjligt att det demokratiska systemet är för svagt för att komma tillrätta med t ex gängkulturen. Det är ju mycket enklare att lösa sådana problem om man kan spärra in eller deportera människor utan rättegång etc.

I Sverige omöjliggör vi för invandrare att känna sig stolta över att bli en del av Sverige, eftersom svenskarna (inklusive våra toppolitiker) själva skäms för allt som är svenskt. Det tycks nästan som att svenskarna stampar otåligt i sin iver att få lämna över sitt land till en främmande inkräktare – islam. ”Hoppas, hoppas det går fort”, tycks man tänka. ”Jag kan inte bärga mig tills vi får sharíalagar i Sverige.”

Ofta anklagas den som är kritisk till vår invandringspolitik och har synpunkter på vissa invandrargrupper, för att skilja på folk och folk. Jovisst, men det gör ju alla människor. Vem som helst får inte komma hem till dig och ta för sig. Dina barn behandlar du (förhoppningsvis) bättre än andras barn. Och gör du inte det är du ett svin, värd allt förakt! Du skiljer på dina närmaste vänner i förhållande till andra människor, och dina närmaste vänner kan göra saker i ditt hem (t ex ta en Coca-Cola i kylen utan att fråga) som andra inte kan (eller får). Så att man inte får göra åtskillnad mellan människor är bara dösnack. Det gör alla, även medlemmarna i Godhetskören. Att man i vissa avseenden skiljer mellan människor har i sig inget med människovärde att göra.

Idag är det modernt med globalisering. Här noterar man någonting oerhört motsägelsefullt. Samtidigt som vänsterrörelserna kämpar mot den ekonomiska globaliseringen så arbetar de för fri rörlighet för alla människor, vilket ju också är en form av globalisering. Det kan ju låta bra när man talar om öppna gränser och att alla skall vara inkluderade (ett av dagens honnörsord som ger 100 godhetspoäng). Men ur kristen synpunkt är öppna gränser inte alls självklart. Observera vad Paulus säger när han predikar för invånarna i Athen:

Och han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden. Han har fastställt bestämda tider och utstakat de gränser inom vilka de skall bo. (Apg 17:26)

Gud har således, enligt vad Bibeln säger, utstakat de gränser inom vilka alla folk och nationer skall bo. Bibeln innehåller levnadsregler, som skall hjälpa människan att leva i en fallen, ond värld. Olika kulturer och folk skall inte blandas, eftersom det inte kommer att fungera. Det kan inte fungera på grund av människans natur. Det slutar med inbördeskrig eller att en av kulturerna tar makten och förtrycker de andra kulturerna, eller utplånar dem (det är ju så islam erövrat land efter land – och nu förväntar sig att erövra Europas länder). Exemplen på detta är otaliga (titta bara på vad som hände i Jugoslavien när kommunismen, som höll samman landet med tvång, föll).

När våra politiker och intellektuella påstår att det inte finns någon svensk kultur, inga etniska svenskar, ingen svensk mat etc, etc, så har man beträtt en farlig väg. Jag tror det är nödvändigt att man är stolt och tacksam för sitt eget land och sin egen kultur (vilket inte på något sätt innebär att man föraktar andra länder eller kulturer – tvärtom så är kanske kulturell självkänsla nödvändig för att man skall kunna uppskatta och vara generös mot andra kulturer). När våra ledare tar vår identitet och stolthet ifrån oss, riskerar de att driva människor in i extrema rörelser. Det som hände i Tyskland på 1930-talet visar vad som då kan hända.

Jag tror att detta med folk och nationer och länder är givet av Gud, vilket jag tycker stöds av ovanstående bibelställe. Jag tror det mångkulturella samhället är djupt olyckligt och innebär direkt olydnad mot Gud. Detta samhälle kan inte fungera på grund av människans natur. Man gör på så sätt uppror mot Guds ordningar för att bli beundrad av människor. "Se så god jag är....! Titta bara! Ni har aldrig sett maken till en sådan enorm godhet!" Gud vet hur människan är och känner hennes natur, eftersom han danat henne, och hans ordningar är till för att hjälpa den fallna människan att leva på ett bra sätt i väntan på Jesu återkomst.

Alla människor behöver en trygghet, ett sammanhang att växa upp i. Sin barndoms dofter, smaker och ljud minns man hela livet och längtar tillbaka till (åtminstone om man hade en något så när lycklig barndom). De människor som har en naturlig, personlig trygghet, genom att de vuxit upp i en trygg familj, får en stark identitet och självkänsla, vilket gör det lättare för dem att fungera tillsammans med andra människor. Enligt min erfarenhet så är människor, som är trygga och har en bra självbild, mer toleranta och öppna för det som är annorlunda. Godhetskörens problem med att tolerera åsikter som de själva inte delar, och det höga tonläget i debatten, kanske har sin grund i just bristande självkänsla och trygghet.

På samma sätt är det viktigt att man upplever en kulturell och nationell identitet. Det skapar också trygghet och självkänsla. Därför tror jag att det är viktigt att man är stolt över sitt eget land (vilket, som nyss påpekats, inte måste innebära att man föraktar andra länder). Tar man ifrån ett folk deras självkänsla, som våra politiker är i full färd med att göra, skapar man ett folk som kan skena iväg åt vilket håll som helst. Och i kulisserna väntar då onda krafter på att ta över.

Jag har i många år rest land och rike runt och talat och predikat. Jag har predikat i Svenska Kyrkan vid flera tillfällen. Jag har talat på olika universitet och skolor. Etc, etc. Jag har observerat under de sista åren, sedan jag börjat skriva artiklar som kritiserar invandring och mångkultur, att antalet kallelser till mig från kristna församlingar minskat betänkligt. I och för sig gör det inget. Jag har fyllt 70 och har ändå tänkt att trappa ner. Jag känner att min hemsida och blogg är viktigare än att vara ute och tala. Dessutom är det jobbigt att resa och ligga borta. Men ändå är det beklagligt. Själva principen. Det är ju så alla politiskt inkorrekta röster tystas i vårt ”fredliga” land. Inte genom våld utan genom utfrysning. I höstas, precis innan jag blev opererad, besökte jag en församling någonstans i vårt avlånga land. Det spelar ingen roll var. Pastorn, som hämtade mig på stationen, var lite bekymrad. Församlingen hade en facebook-sida och någon församlingsmedlem hade där ställt sig frågan om det verkligen var rätt att låta en islamofobisk rasist få tillgång till talarstolen (vederbörande hade läst på min hemsida och blogg och kommit fram till att jag var rasist). Så pastorn frågade mig ungefär (dvs han lindade in det, men det var i alla fall andemeningen), ”Är du verkligen rasist…”?

Som jag ser det har alltför många kristna i vårt land fallit för Godhetskörens definition av godhet, i stället för att fråga sig vad Bibeln säger och vad fakta säger. Det smärtar mig att bli misstrodd av andra kristna, men jag kan inte annat än säga och strida för det jag tror vara sant, rätt och riktigt. Om detta leder till att jag blir utfryst, förlorar vänner etc, ja då får det blir så! Men sanningen kan jag aldrig kompromissa med! Aldrig! Aldrig! Jag har samma valspråk som Royal Society (den engelska vetenskapsakademin), ”Nullius in Verba”, som är latin och betyder ”Take no one’s word for it”, dvs ”Inte från någon annans ord”. Det spelar ingen roll vad människor anser eller säger eller tycker. Jag hävdar i alla fall att Sveriges invandringspolitik och mångkulturprojekt är i högsta grad skadliga för vårt land. Och ingenting kan hindra mig att säga detta, varken lock eller pock. Varken smicker eller hot. Jag kan inte tiga när jag ser mitt land förstöras!

Tack för mig!

Givmilda indianer och godhetsmani

För många år sedan läste jag om en indianstam i Nordamerika, som mycket högt värderade dygden givmildhet. Att ge fina gåvor till andra familjer gav hög status inom stammen. Problemet var att det hela, sakta men säkert, urartade och eskalerade bortom all kontroll. Om man fick en fin gåva var man tvungen att ge en ännu finare gåva tillbaka, annars förlorade man ansiktet. Att mottaga en fin gåva blev till en tung belastning, eftersom man var tvungen att överträffa gåvan. Det hela slutade med att människor hamnade i ekonomisk misär, blev ovänner och även begick våldsdåd på grund av den onda cirkel man hamnat i.

Och så kan det gå. Även de finaste dygder kan bli en belastning och något negativt som håller människor fångna i ett tvångsmässigt beteende.

Vart vill jag då komma med denna sedelärande berättelse? Jaa, mina trognaste läsare har säkert redan anat vartåt det barkar.

Givmildhet är som sagt en positiv egenskap. En dygd. På samma sätt är godhet någonting positivt och fint. Att vara god är eftersträvansvärt och världen skulle sannerligen behöva fler goda människor. Men allt är inte godhet som glimmar. Precis som att givmildhet kan bli mekanisk och manisk och tvångsmässig så kan också godhet bli det. Och det är precis där vi idag har hamnat i Sverige och i många andra Västländer.

Människor, och speciellt svenskar, överbjuder just nu varandra i godhet. Men inte i verklig godhet utan i verbal godhet, som inte förpliktigar till någon personlig uppoffring. Varje politikertal och debattinlägg tycks vara en deltävling i Världsmästerskapen i godhet. Man tävlar om vem som är godast. Vem som säger de finaste sakerna. Politiker och proffstyckare och andra konkurrerar om att stapla vackra honnörsord och floskler på varandra i långa godhetstirader. Just nu leder nog Centerpartiets Annie Lööf tävlingen, men Miljöpartiets olika talesmän spurtar på upploppet och har segervittring. Att uttala alla dessa vackra ord ger tydligen en stor fysisk njutning och när en del av Godhetens företrädare staccatomässigt sprutar fram alla de vackra orden tror man nästan att de skall få orgasm (en nyupptäckt form av sexuell njutning – gorgasm kallad).

Godheten eskalerar och man försöker hitta nya sätt att uttrycka sin oändliga godhet på. Sätt som ingen annan kommit på (ännu). Illegala invandrare döps till papperslösa invandrare eller papperslösa nysvenskar, medan de i själva verket, enligt alla objektiva definitioner, är lagbrytare, som inte accepterar svensk lag, vilket bara det visar att de inte bör få stanna här. Poliserna som försöker hitta de illegala invandrarna och förpassa dem ut ur vårt land, vilket är polisernas jobb, framställs av Godhetskören som onda, rasistiska monster. Och Godhetskören vet inte hur väl de vill de illegala invandrarna. Numera har de även rätt att gå på gymnasiet. De får tillgång till alltmer sjukvård och då inte bara akutsjukvård, som det handlade om i början. Och det blir bara värre och värre. Det senaste jag läste var någon som föreslog att de ”papperslösa invandrarna” (dvs de illegala invandrarna) även skulle få rösträtt i Sverige, för att känna sig mer delaktiga. Varför inte låta turister som befinner sig i Sverige under ett val också få rösta i vårt land?!

Man undrar vad nästa steg i godhetsmästerskapen kommer att innebära. Att illegala invandrare får rätt till studielån och gratis högskolestudier? Att de får bli poliser och höga militärer? Att man måste vara illegal invandrare för att vara valbar i Riksdagsvalet eller för att kunna bli Statsminister i Sverige? Problemet med tvångsmässiga beteenden är att det är mycket svårt att bryta eskaleringen. Maniska beteenden fortsätter ofta att eskalera tills katastrofen kommer.

Missförstå mig inte. Jag är medveten om att det finns invandrare som har ett starkt och verkligt skyddsbehov, och där migrationsverk och -domstol har fattat felaktiga beslut, som äventyrar deras liv. Det tycks som att man gärna utvisar kristna, f d muslimer, till sina hemländer där de löper risk att dödas (enligt islams heliga skrifter skall den som lämnar islam dödas – det finns inget undantag från detta och den absoluta majoriteten av alla muslimer i världen, och speciellt då i de aktuella muslimländerna, är överens om detta). ”Jaa, vad skulle han byta religion för. Han får ju faktiskt skylla sig själv”, säger Godhetskören, som ju anser sig vara de enda rätta uttolkarna av fri- och rättigheter, inklusive religionsfrihet.

De tolkar i Afghanistan, som arbetat för den svenska truppen där, borde enligt min mening få asyl i vårt land (tillsammans med sina familjer). De har ju vågat sina liv för att hjälpa våra soldater. Om, eller snarare när (det är ju bara en tidsfråga efter att USA lämnat området – om de nu gör det), islamisterna får total kontroll över Afghanistan, så kommer dessa tolkar garanterat att dödas, eftersom de, på grund av sitt samarbete med främmande trupp, betraktas som förrädare mot islam.

Jag anser dock att den absoluta merparten av de illegala invandrarna skall utvisas. Berörda instanser har konstaterat att de inte uppfyller de krav som vi ställer på en verklig flykting. Och land skall med lag byggas, dvs vi måste acceptera vad migrationsdomstolen kommer fram till utifrån den lagstiftning vi har. Samtidigt finns det som sagt ömmande fall, där även jag skulle kunna tänka mig att gömma undan människor. Men de är undantag och inte regel. Och när det gäller de illegala invandrare, inkluderande s k ensamkommande flyktingbarn, som begår grova brott, som rån, våldtäkter etc, så skall dessa skoningslöst utvisas till 100 procent!!! Det är vi skyldiga de skötsamma invandrarna! För övrigt anser jag att även de invandrare som fått PUT, dvs permanent uppehållstillstånd, utan undantag skall förlora rätten att bosätta sig i Sverige om de begår grova brott.

Den maniska, tvångsmässiga ”godhet” som breder ut sig i det allmänna mediebruset är i själva verket ingen godhet alls i ordets verkliga bemärkelse. Precis som att givmildheten hos den indianstam jag inledningsvis talade om inte var någon verklig givmildhet. När drivkraften bakom dygder är vinna status och beundran, ja då handlar det inte längre om dygder, utan om egoism, eventuellt uppblandad med feghet och en vilja att behaga! Se på mig, se hur god jag är! Jesus säger att den verkliga godheten sker i det fördolda! Den söker inte sitt.

Sann godhet ser till helheten och inte till isolerade delar av denna. Sann godhet drivs inte av viljan att bli accepterad och beundrad och få status. Sann godhet drivs av kärlek till människor. Sann godhet handlar om att hjälpa rätt människor, på rätt sätt, så effektivt som möjligt. Och sann godhet innebär också att behandla den infödda svenska befolkningen på ett rättfärdigt sätt. Inte att förråda dem och bättre behandla främlingar än svenskar. Våra politikers uppgift är att prioritera svenska folket bästa framför alla andra folks bästa (vilket inte på något sätt utesluter att vi kan hjälpa andra). Och de politiker som inte prioriterar svenska folket (de etniska svenskarna) framför andra folk, inkluderande de flyktingar som kommer hit, är inget annat än usla landsförrädare som förråder sitt eget land och sitt eget folk.

Du som är kristen kanske tycker att jag är en dålig kristen som skriver det jag skriver ovan (jag är säkert en dålig kristen, jag skulle verkligen önska att jag vore en mycket bättre människa i många avseenden). Låt mig då citera Paulus:

Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott (1 Tim 5:8).

Paulus säger således att vi i första hand är kallade att ta hand om våra närmaste (och som framgår så formulerar han sig synnerligen skarpt). Detta utesluter inte på något sätt att vi också tar hand om andra. Det är vår kristna kallelse. Men kallelsen att hjälpa lidande människor innebär inte en kallelse att förstöra vårt eget land (då kan vi inte hjälpa någon). Inte heller innebär det att behandla främlingar bättre än etniska svenskar.

Att ta in hundratusentals människor i välfärdssystemet, vilka inte på något sätt bidragit ekonomiskt till detta system, kommer att på sikt menligt påverka sjukvård och pension etc för etniska svenskar. Vi har en begränsad summa pengar tillgänglig och ju fler som skall dela på denna summa, desto mindre blir det till var och en. Det är så självklart att endast en idiot skulle kunna tro något annat. Och det finns ju knappast någon (ens Miljöpartiet) som påstår att vi har obegränsat med pengar.

Den svensk, som har arbetat hela sitt liv och betalat in skatt till systemet, har ett avtal med Staten om att få en viss pension och en viss välfärd. Genom att ta in massor av människor i systemet, som inte bidragit ekonomiskt, och därmed sänka välfärden för de som betalat den, bryter Staten detta avtal. Och det har Staten inte rätt att göra med mindre än att man frågar svenska folket, ”Accepterar du att få din pension minskad med 30 % på grund av att flera personer vill vara med och dela på det du och din arbetsgivare betalat in (det senare är en del av lönen)? Accepterar du att få betydligt sämre sjukvård genom att vi låter människor som kommer utifrån, och som inte betalat något, få del av resurserna?” Detta måste politikerna uttryckligen fråga svenska folket i t ex en folkomröstning (och då också ärligt redovisa de ekonomiska konsekvenserna av att ta emot mängder av analfabeter eller människor med mycket låg utbildning i vårt land). Med tanke på hur mycket det sparas inom t ex sjukvården (på senare tid har olika grupper inom sjukvården demonstrerat mot att besparingarna utsätter patienterna för stora risker) är det självklart att rätten till sjukvård för illegala invandrare menligt måste påverka sjukvården för etniska svenskar (som betalar systemet).

Som jag skrivit ovan och på andra ställen så menar jag att våra politiker inte har mandat att förändra Sverige så drastiskt som vår nuvarande invandringspolitik kommer att göra. Svenska folket har aldrig gett dem lov till detta och vid så genomgripande förändringar måste man anordna en folkomröstning. Då kontrar givetvis vän av ordningen och säger, "Ja men genom riksdagsvalen så har svenska folket tillfrågats om sin vilja, så det behövs ingen folkomröstning. De har haft möjlighet att säga sitt." Jag underkänner detta resonemang. För det första har det tidigare inte funnits något parti som varit uttryckligen kritiskt mot invandringspolitiken. Dvs människor som velat ha en ändring i denna politik har inte haft något alternativ att rösta på. Plus att de hjärntvättats av journalister och kulturelit (dvs kulturdrägg) till att tro att allt står rätt till och att invandringen till Sverige enbart är av godo, ja rena "kassakon" Demokratin bygger emellertid på att media redovisar alla aspekter på ett korrekt sätt för att medborgarna skall veta hur de skall rösta. Och detta har media inte gjort (annat än undantagsvis). Nu har vi till slut fått ett parti som är kritiskt mot Sveriges nuvarande invandringspolitik, SD, dvs ett alternativ. Men då gör media och alltför många politiker i de andra partierna allt för att marginalisera detta parti. Man drar sig inte heller för vilka knep som helst för att få bort SD ur Riksdagen. Det finns till och med debattörer som menat att SD borde förbjudas. Allt detta talar för sig självt. Godhetskören vill inte ha några alternativ. Godhetskören är inga demokrater. De är i själva verket hårdföra fanatiker som vill påtvinga svenska folket sina åsikter.

Om man verkligen vill vara god då skall man hjälpa rätt människor på rätt plats. De som nu släpps in i vårt land har i allmänhet kunnat skrapa ihop ca 100 000 kr/person för att ta sig hit (det är ett odiskutabelt faktum). Det är ju en fabulös summa i de länder de kommer ifrån. Ja många svenskar skulle ha svårt att skrapa ihop så mycket pengar. Dessa invandrare kostar svenska skattebetalare tusentals kronor om dagen de första åren de befinner sig i vårt land, och sedan får vi försörja många av dem för resten av deras liv. Genom att hjälpa dem på plats eller i närområdet, där de kanske kostar 40 kr/dygn eller ännu mindre, skulle vi kunna hjälpa många, många gånger fler människor. Och då skulle vi också hjälpa dem som har störst hjälpbehov, dvs de som inte kan skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig hit. Dessutom skulle detta lokalt ge arbete åt många människor.

De ekonomiska aspekterna är emellertid de minst viktiga. När ett så litet land som Sverige tar emot så många invandrare från en så främmande (och negativ) kultur som den muslimska, så kommer detta på sikt att få katastrofala följdverkningar för vårt land. I värsta fall inbördeskrig men under alla förhållande kommer Sverige att förvandlas till något som jag tror få svenskar vill ha, om de visste vad som väntar runt hörnet (Detta diskuterar jag i många andra artiklar, t ex här).

Finns det då något som skulle kunna bryta den tvångsmässiga godhetsmanin? Till detta krävs att någon vågar säga ifrån, dvs det krävs mod. Stort mod. Och kärlek till Sanningen! Nyligen råkade vår migrationsminister, Tobias Billström, trampa i klaveret när han talade om ”papperslösa invandrare”. I en intervju i DN råkade han nämligen säga:

Ibland har vi bilden av att personen som är gömd bor hos en trevlig blond svensk dam i 50–60-årsåldern som vill hjälpa till. Men det är ju inte så. De allra flesta bor hos sina landsmän som inte alls är blonda och blåögda.

Det är ju inte speciellt svårt att förstå vad han menar. De flesta som gömmer undan illegala flyktingar är således, enligt Billström, inte etniska svenskar utan andra flyktingar. Dessa flyktingar, som redan har PUT eller är svenska medborgare gömmer alltså undan sina landsmän. Rent faktamässigt har säkert Billström rätt och det har ingen förnekat. Men, han använde de förbjudna orden ”blond och blåögd”. Kanske lite onödigt, men i sak har han i alla fall rätt och jag tycker stormen kring honom är en storm i ett vattenglas. Men ack så typiskt Sverige.

Reinfeldt, har i den politiska korrekthetens namn, läxat upp Billström för det han sade, och frågan är om inte Billström snart kommer att tvingas avgå. Reinfeldt själv har ju flera gånger sagt fel saker, bl a så talade han i ett sammanhang om etniska svenskar, vilket enligt Godhetskören inte existerar. Dessa är helt enkelt bortdefinierade. Reinfeldt fick givetvis göra en pudel och även Billström har nu bett om förlåtelse.

Man undrar vad Billström (och Reinfeldt) innerst inne tycker om dagens svenska invandringspolitik. De är ju inga dumskallar och nog måste de förstå att den är en katastrof för vårt land. Under den moderata partistämman 2009 sade Billström i sitt tal:

Om det är okej att gå under jorden, strunta i lagar och regler och själv bestämma fritt om man vill stanna i landet eller inte, ja då kan vi ställa in hela processen. För hur blir det annars? Ska den som döms för mord kunna strunta i sitt straff?

På grund av detta anklagades han för att jämföra illegala invandrare med mördare, vilket är fullständigt hjärndött. Vad Billström menar är givetvis följande, ”Att illegalt uppehålla sig i Sverige efter att man fått ett avvisningsbeslut innebär ett lagbrott. På samma sätt innebär mord, våldtäkt etc, etc lagbrott". Den fråga han ställer, ”Är det ok att bryta mot lagen och sedan strunta i konsekvenserna”, är fullständigt berättigad och innebär inte på något sätt en jämförelse mellan illegala invandrare och mördare. Man anar ju, utifrån vad som kommer fram när vissa politiker försäger sig, vad de innerst inne tycker. Jag misstänker att Billström (och kanske även Reinfeldt) i hemlighet har åsikter när det gäller invandringen som inte skiljer sig så där jättemycket från vad SD anser.

Så länge politikers och kulturpersoners feghet fortsätter, kommer godhetsfrenesin att fortsätta. Det enda som skulle kunna bryta den är modiga människor, som vågar stirra journalisterna i ögonen och säga att de tar inte tillbaka ett enda ord, eftersom det de säger är rätt och sant och riktigt! Tyvärr är det ont om sådana människor. Alla ligger lågt och låter journalister och Godhetskören bestämma vilka tankar som får tänkas och vilka åsikter som får uttryckas. Och så länge fegheten fortsätter så länge fortsätter Sverige vägen mot sin undergång som industrination, som välfärdsstat, som demokrati och som ett land där religions-, yttrande-, åsikts- och tryckfrihet råder. Ja fortsätter mot sin undergång som Sverige.

Alltfler människor längtar efter någon som vågar säga ifrån. Det som oroar mig mest är att den som reser sig upp och vågar säga sanningar och får folk med sig, kanske kommer att visa sig vara en ny Hitler! Och det är ju precis det som är problemet med demokratin. Det demokratiska systemet tenderar att föra fram en viss typ av människor till makten. De som lovar mest, som mutar folket med låga skatter, som säger de rätta sakerna och som har en trevlig framtoning. Dvs manipulatörer. Sådana människor är dessvärre föga lämpade att leda ett land i kris (det är därför man oftast har samlingsregering i krigstider – en sådan är föga demokratisk). Franklin D Roosevelt, USA:s president före och under Andra Världskriget, sade vid ett tillfälle, ”Vissa i Europa vill avskaffa demokratin, eftersom den skapat ledare som är för svaga för att leda sitt land…” Detta gällde i hög grad Tyskland, som befann sig i djup kris efter Första Världskriget. Och det gäller Sverige och Europa idag.

Ju fler invandrare vi tar emot, desto mer förmåner dessa får i förhållande till etniska svenskar och ju fräckare vissa invandrargrupper blir (som muslimerna), desto mer nationalistiska kommer de etniska svenskarna att bli. Och ju mer de etniska svenskarna upplever sig illa behandlade av sina politiker, desto mer sluter de sig samman och vi får en grogrund för verkliga extremiströrelser.

När en stark ledare som Hitler uppstod i Tyskland, togs han emot med öppna armar av stora delar av tyska folket. Tyskarna var så totalt trötta på ynkliga, mesiga, pratande, icke-handlande, politiskt korrekta politiker, som bara käbblade och inget gjorde, medan Tyskland blev allt fattigare. Många var också livrädda för de allt större skarorna av aggressiva kommunister som hotade att ta över Tyskland och göra det till en stalinistisk diktatur. I valet mellan pest och kolera valde man Hitler (som man inledningsvis inte såg någon större risk med). Risken finns att svenska folket, besvikna på sina ynkliga politiker, inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att välja just en stark ledare. En som inte står och stammar med mössan i handen när journalisterna ifrågasätter. När man tänker på vilket elände islam kommer att ställa till med i Sverige inom de närmaste 20-30 åren, inser man att alltfler svenskar kommer att längta efter en sådan ledare. Och när denne väl kommer, ja då kanske vi får ett Sverige som vi inte heller vill ha. Alltså skulle man önska att man inom demokratins ramar kunde komma till rätt med avigsidorna hos dagens invandringspolitik. Innan det är för sent. Frågan är om det är möjligt. Personligen är jag pessimist. Och det värsta är att jag häromdagen läste att pessimister lever längre än optimister, enligt nya vetenskapliga undersökningar. Så om det vill sig riktigt illa får jag själv uppleva eländet.

En avslutande fråga till dig som är med i Godhetskören: Är det verkligen maximal godhet att hjälpa så få som möjligt (för 2000-5000/dygn i Sverige i stället för 10-50 kr/dygn på plats) av de som dessutom har allra mest pengar i de länder de kommer från (som kan skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig hit)? Hur kan du som tycker jag är en hemsk person, på grund av vad jag skriver ovan, ha mage att kalla dig själv god och mig ond?! Är det godare att hjälpa några tusen (som kan skrapa ihop 100 000 kr) än att hjälpa flera miljoner (som inte har någonting)? Om ditt svar är ja, förklara då gärna varför. Tack! Jag ser med spänd förväntan fram emot att få detta förklarat för mig. Så jag också kan bli fullvärdig medlem i Godhetskören.

Människoliv värderas olika i vårt land

Den senaste veckan har en insändare i tidningen DT (Dalarnas Tidningar, som utgör en sammanslagning av Falu-Kuriren, Borlänge Tidning etc) flitigt diskuterats på nätet och i andra sammanhang. Insändaren handlar om ”nyanlända svenskars ekonomi”. Skribenten anger där hur mycket en nyanländ invandrarkvinna som är arbetslös (vilket torde gälla 100 procent av flyktinginvandrarna) och har tre barn får i ekonomiskt stöd av samhället:

6510 kr/mån i etableringsersättning
4500 kr/mån i etableringstillägg
4500 kr/mån i bostadsbidrag
3754 kr/mån i barnbidrag
2456 kr/mån i underhållsstöd.

Detta blir sammanslaget 21 720 kr/mån skattefritt. Läsaren kan ju själv räkna ut hur mycket det blir för en somalisk kvinna som kanske har 10 barn (enligt CIA:s hemsida är fertiliteten i Somalia 6,26 barn per kvinna – alla de somaliska familjer i vårt land som jag läst om har haft 8 barn eller fler).

Ovanpå detta har kvinnan, enligt insändaren, rätt till retroaktiv föräldrapenning från det att barnet föddes, oavsett i vilket land barnet är fött (vilket, om det stämmer, är fullständigt sjukt!). Om man räknar på den lägsta ersättningsnivån 180 kr/dag under 480 dagar per barn blir detta 259 200 kr (för tre barn enligt exemplet ovan). Hon kan själv välja i vilken takt pengarna skall betalas ut.

Detta handlar om betydligt högre belopp än vad t ex en normal inkomsttagare får i pension i Sverige efter att under ett helt liv ha betalat skatt och pensionsavgifter (plus att arbetsgivaren också bidragit till pensionen).

Det är ju fantastiskt att DT vågade ta in något sådant. Nu har de dock fått kalla fötter och lagt till ett meddelande i röd text:

Ovanstående text är en insändare skriven av en privatperson. Texten baseras på fakta som är felaktig. Vi beklagar att insändaren publicerats och kommer att återkomma med korrekta uppgifter.

Folkpartisten Fredrik Malm (som jag generellt har stor respekt för, bl a för att han vågar stå upp för staten Israel och för det judiska folket) har på sin blogg kommenterat ovanstående, som han menar är felaktigt. Han skriver, ”Beräkningen baseras på en icke-existerande familj som har konstruerats enkom för att maximera påstådda bidrag per person i familjen.” Han förnekar således inte själva beräkningsunderlaget i insändaren, utan erkänner att detta är korrekt. När han själv ger sig in på en beräkning för ett, enligt honom mer realistiskt fall, kommer han fram till summan 21 541 kr/mån, dvs i stort sett samma resultat som insändaren i DT.

Beträffande denna summa så skriver Malm, ”Detta har man rätt till under högst två år, och förutsätter att den ensamma mamman deltar på heltid i utbildningar och andra insatser.” Visst, men vad händer efter dessa två år? Exempelvis en somalisk kvinna kommer, bortsett från extrema undantagsfall, garanterat inte att ha något arbete efter två år, vilket betyder att samhället kommer att fortsätta att försörja henne och hennes barn. För hur länge? Ja i många fall resten av livet, misstänker jag. Sedan kan man fråga sig vad Malm menar med ”förutsätter att den ensamma mamman deltar på heltid i utbildningar och andra insatser”. Hur kan en invandrarkvinna, som har flera barn, deltaga på heltid i utbildningar och andra insatser? Vem tar hand om barnen då?

När det gäller den retroaktiva föräldrapenningen menar han att detta inte stämmer alls och att dessutom reglerna från och med nästa år kommer att ändras så att 80 procent av dagarna måste tas ut innan barnet fyllt 4 år. Men varför ändrar man reglerna? Jo, kanske just därför att systemet missbrukats. Så kanske har insändaren i DT rätt även här (åtminstone i vissa fall, och varje sådant fall är ett fall för mycket).

Malm menar att kvinnan dessutom måste vara ensamstående för att få ersättningar av den här typen. Problemet är att många invandrarkvinnor är ”ensamstående”, kanske just av detta skäl. Enligt GP 28/10 2007 får varannan somalisk kvinna i Göteborg underhållsstöd, dvs barnens far bor inte med familjen. Med tanke på vilka belopp det handlar om måste frestelsen att ”fuska”, dvs att låtsas vara ensamstående, vara mycket stor. Mannen försörjs ju dessutom på sitt håll med våra skattepengar.

Den 28/3 2012 skrev man på SVT:s hemsida (utifrån ett inslag i Rapport):

Kombinationen av socialbidrag, bostadsbidrag och etableringsbidrag gör att drivkraften för unga och invandrare att gå in på arbetsmarknaden är alldeles för svag.

Det menar finansminister Anders Borg (M), som nu vill att villkoren ses över och kraven skärps.

– Det här är den svenska modellens Akilleshäl. Det är inbyggda drag i ett väl fungerande samhälle som vi måste göra någonting åt. Man måste bli tydligare med möjligheterna att ställa krav, säger han till SVT.

– Man ska delta i utbildningar, man ska komma till klasserna, man ska fullgöra sin praktik och man ska lära sig svenska och framför allt skaffa sig en svenska som gör att man har yrkeskunskaper, förklarar Anders Borg.

Man behöver inte vara vare sig psykolog eller speciellt intelligent för att inse att de generösa bidrag som vi öser över nyanlända ”svenskar” i princip är oerhört destruktivt (f ö förstår jag inte varför man kallar dem för svenskar – jag vägrar att acceptera att man är svensk bara för att man anlänt till Sverige, det gör ju begreppet svensk till ett fullständigt meningslöst begrepp). Dels vänjer det invandrarna vid att bli försörjda och ger ett vagt incitament när det gäller att själv försörja sig. En arbetslös somalier t ex, måste få en fullständigt orealistisk ingångslön för att det skall löna sig för honom att ta ett jobb. Och det är ju precis detta som Borg tar upp ovan.

Men läs gärna hela insändaren i DT och hela Malms blogginlägg och bilda dig en egen uppfattning.

Det råder nog ingen tvekan om att när somalier, afghaner etc åker hem och hälsar på i sina hemländer (på svenska skattebetalares bekostnad, enligt vad läckor från diverse socialkontor påstår) så berättar de för sina ivrigt lyssnade landsmän om paradiset Sverige, där man behandlas som en kung och pengarna bara hälls över en (ärligt talat kan de ju inte tro att vi är riktigt kloka). Jag har svårt att tro att det finns något land på jorden som är mer generöst än Sverige när det gäller ekonomiska förmåner för invandrare. Visst är det fint att vara generös. Men det vi talar om handlar inte om generositet. Det handlar om ren dumhet. Att behandla invandrare mer förmånligt än infödda svenskar är enligt min mening djupt orättfärdigt! Ja som jag ser det är det ondskefullt. Plus att det dessutom öppnar upp för verkligt främlingsfientliga partier, jämfört med vilka SD kommer att framstå som Annie Lööfs förlängda arm. Detta kommer i sin tur att slå tillbaka mot de invandrare som positivt bidrar till den svenska ekonomin.

Ett annat uppmärksammat fall på senare tid är den ”autistiske våldsmannen” i Malmö. Det hela började med en artikel i Sydsvenskan:

Annalisa Bengtsson angreps 2009, när hon hade varit hos tandläkaren. Mannen sparkade ner henne till marken och fortsatte sparka tills Annalisa Bengtssons vänsterarm krossades.
Mannen åtalades, men friades helt i hovrätten.
Hovrätten ser i sin dom den nu 25-årige mannens våld som: ”icke viljestyrda handlingar eller bristande impulskontroll”.

Sedan räknar man i artikeln upp en lång rad våldsdåd som begåtts av 25-åringen, som är bosatt i Malmö:

Juni 2004. 70-åring sparkad på Kirseberg.
December 2005. Två ungdomar överfölls på Aq-va-kul.
Juli 2005. Slag mot en 66-åring vid Skeppsbron.
Augusti 2006. Femårig flicka nersparkad på Södergatan.
Augusti 2006. Slag mot personal i daglig verksamhet.
Juli 2008. 60-årig kvinna med kryckor nedsparkad.
Mars 2009. Annalisa Bengtsson i centrala Malmö sparkad så att hennes arm krossades.
September 2009. Femårig flicka slagen i bakhuvudet på Aq-va-kul.
December 2009. Kvinna drogs under vattnet på Kockum fritid.
Mars 2012. Christoffer Carlsmose blev slagen i huvudet på Aq-va-kul så att han fick hjärnskakning.

Samtliga åtal mot 25-åringen har lags ned.

Mannen i fråga har personlig assistans som enligt Sydsvenskan kostar 400 000 kr/mån! Åtta personer, däribland 25-åringens pappa, uppges tjänstgöra som personliga assistenter åt 25-åringen (tyskarna brukar tala om "die dummen Schweden" – jodå jag vet att en del anser att detta uttryck aldrig använts allmänt i Tyskland, jag är dock inte så säker på att de har rätt).

När jag läste detta höll jag på att gå i taket. Jag tänkte för mig själv ”Gode Gud låt honom inte vara muslimsk invandrare, så att jag får mina fördomar bekräftade”. På Avpixlat.se kunde man läsa 25-åringens namn – Mohammad Mahdi. Suck!

400 000 kr/mån, dvs 4,8 miljoner om året! Och detta kommer han att kosta resten av sitt liv (om inget görs). Antag att han lever i 50 år med samma personliga assistans. Räkningen slutar då på 240 miljoner kronor! Sådana kostnader är inte acceptabla vare sig det gäller invandrare eller etniska svenskar. Jag undrar f ö om samhället skulle vara berett att behandla mig lika frikostigt. Jag som betalat skatt i hela mitt liv. Garanterat inte! Inte under några som helst förhållanden.

Fallet med den autistiske 25-åringen må vara ovanligt, men ett enda sådant fall är ett fall för mycket. Har man inte full kontroll över sina impulser, så måste samhället gripa in och se till att personen i fråga inte längre kan hota eller skada någon. Om det inte går på annat sätt får han låsas in på en institution.

Personligen tror jag inte att han hade betett sig som han nu gjort om han varit invandrare i Sverige för låt oss säga 50 år sedan. Då hade han åkt på ett rejält kok stryk varje gång han hoppade på någon, och efter några gånger hade han slutat (betingade reflexer talade redan Pavlov om, och till och med en loppa kan man få att uppträda på loppcirkus genom att använda betingade reflexer). Och frågan är, vilket som är mest humant (om vi nu skall vara fullständigt ärliga); att låta honom fortsätta att slå folk och kanske till slut slå ihjäl någon eller att bli inlåst resten av livet eller att få stryk några gånger och sedan lära sig vad som gäller. Men vi lever ju i ynklighetens och feghetens tid och personligen har jag synpunkter på pappor (om de nu var närvarande), som ser sin 5-åriga dotter sparkas ner och bara står och glor (som ju en s k ”god” svensk förväntas göra – personligen så skäms jag över att kallas svensk). Hade jag varit 30 år, och 25-åringen hade gett sig på min 5-åriga dotter, hade han definitivt hamnat på sjukhus, den saken är klar! Och jag kan inte se att detta är oförenligt med min kristna tro.

För övrigt så rapporterade Sydsvenskan idag följande om pappan till 25-åringen:

Nu skärper Socialstyrelsens kraven mot assistansbolaget – och uppvaktar även överförmyndarförvaltningen i Malmö.
Skälet: Efter det förra beslutet har Socialstyrelsen fått veta att 25-åringens pappa tidigare i år dömdes till fängelse för bland annat grov misshandel och narkotikabrott. Domen har överklagats till hovrätten. Men pappan, i vars hem 25-åringen bor, förekommer sedan tidigare nio gånger i polisens belastningsregister.
I ett nytt beslut begär Socialstyrelsen att assistansbolaget ska inkomma med en "ytterligare redogörelse" för hur assistansen ska säkerställas hos 25-åringen. Assistenternas kompetens i form av grundutbildning, erfarenhet och lämplighet ska redovisas.
Socialstyrelsen har informerat assistansbolaget om vålds- och narkotikadomen mot pappan, som i sin roll som personlig assistent står på bolagets avlöningslista.
– Jag blev chockad. Det här hade jag ingen aning om, säger assistansbolagets vd till Sydsvenskan.

Det tycks som att det här med personliga assistenter skulle behöva granskas närmare (detta gäller givetvis också i fallet etniska svenskar – den störste bedragaren i personlig-assistent-branschen var en etnisk svensk, den s k "rullstolsmannen", som lyckades lura till sig 13,5 miljoner kr). Det vi ser just i det här fallet är antagligen bara toppen av ett isberg. Undrar f ö vad pappan tänker. Han kan ju inte tro att vi svenskar är funtade som vi skall i huvudet. Och jag förstår honom helt.

Nu tänker kanske någon:
– Ja, ja, men man kan inte anlägga ekonomiska aspekter när det gäller människoliv. Så även om det du skriver är sant, så spelar det ingen roll. Vi kan inte värdera människor och människoliv i pengar.
– Såååå…? Det säger du! Men vad säger du om det här då?

I Aftonbladet den 19/10 2012 kunde man läsa följande artikel:

Cancersjuka i Sverige nekas medicin. På vissa sjukhus kan bara rika förlänga sina liv.
- Det är ett postkodlotteri, beskriver Jan-Erik Damber, professor i urologi vid Sahlgrenska i Göteborg.
Politiker och makthavare har inte berättat för medborgarna att de inte längre har rätt till de nya bra cancermedicinerna som kan förlänga liv, menar han. Medicinerna kostar mellan 30 000 och 50 000 kronor i månaden.
– Mycket händer inom cancerområdet. Ska vi fortsätta ge gamla och svårt sjuka medicinerna, eller ska vi avstå? Det är en svår diskussion, men vi måste påbörja den. Jan-Erik Damber är en av författarna till en debattartikel i Dagens Nyheter i dag, om att svenska sjukhus gör skillnad på fattiga och rika cancerpatienter. Vem som får varierar mellan olika landsting.
Debattörerna nämner flera exempel på cancermediciner inte alla får.
För kvinnor med återfall av hormonkänslig bröstcancer har medicinen Yervoy god effekt. Ändå finns den bara på vissa sjukhus. Andra landsting har inte pengar.
Män med spridd prostatacancer som får medicinen Zytiga för 30 000 kronor i månaden lever fyra månader längre, enligt en färsk studie.
– Och vi som arbetar i cancervården vet vad några månaders respit kan betyda, säger Jan-Erik Damber.

Detta är bara toppen av ännu ett isberg. Det är välkänt att vissa extremt dyrbara behandlingar aldrig eller sällan används, och speciellt då när det gäller äldre patienter. Och visst, det kan man förstå. Skulle man använda alla till buds stående metoder och mediciner på alla behövande patienter, oavsett kostnad, skulle hela samhällsekonomin kollapsa. Det går helt enkelt inte. Och som jag sagt så många gånger förr, så lever vi i en verklig värld, där vi måste fatta beslut som utgår från verkligheten. Det är inget anmärkningsvärt med det. Men då måste vi också fatta realistiska beslut när det gäller invandring och invandrare.

Som sagt, det är uppenbart att man kan lägga ekonomiska aspekter på människor och människoliv. Vi gör ju det på etniska svenskar, så varför inte också på invandrare. Det sätt på vilket samhället öser pengar över invandrare, samtidigt som man är ytterst njugg när det gäller etniska svenskar är så fel som det kan bli. Det är orättfärdigt. Det är omoraliskt. Det är ondskefullt. Det är fullt jämförbart med att ge grannens barn julklappar men inte de egna barnen (jag talar då inte om att de egna barnen kanske själva vill avstå från julklappar för att den fattiga grannens barn skall få – det är en helt annan sak).

Fredrik Malm skriver i sitt svar till insändaren i DT, att invandrare inte får mer i bidrag än etniska svenskar. I andra blogginlägg har jag exempel på att detta inte stämmer helt (det kanske stämmer i vissa fall). Jag anser personligen att invandrare, som inte bidragit ekonomiskt till vårt välfärdssystem, skall ha mindre i bidrag än en svensk medborgare som arbetat hela sitt liv och betalat skatt hela sitt liv. En svensk hemmafru får t ex endast den s k garantipensionen (plus eventuellt bostadsbidrag). Personligen anser jag att en hemmafru gjort ett mycket viktigt arbete för vårt land och därför borde ha mer än så. Men nu har hon inte det och då skall definitivt inte invandrare, som varken gjort något för Sverige eller bidragit ekonomiskt till systemet, ha mer. Det vore djupt orättvist! Och dessutom farligt med tanke på vilka känslor det väcker hos vanliga, normala människor.

Grundläggande så anser jag att vi hjälper fel människor. Den fråga jag alltid ställer mig i sammanhanget är hur t ex en somalier eller afghan kan skrapa ihop ca 100 000 kr för att ta sig hit (vilket det kostar enligt en artikel i Polistidningen). Det är omöjligt. Absolut omöjligt! Enligt poliser jag känner är det ganska vanligt (kanske t o m normalt) att klanhövdingen förser dem med pengarna. Sedan när de fått sitt PUT, så får de skicka hälften av allt de får och tjänar i Sverige (under resten av sina liv) till klanledaren. Det är en lönsam business, utan tvekan! Och det är ungefär som Tage Danielssons definition av u-hjälp, ”Man tar från de fattiga i de rika länderna och ger till de rika i de fattiga länderna”. Ju mer pengar klanhövdingen får, desto fler klanmedlemmar kan han skicka hit. Och desto mer pengar tjänar han.

Som jag skrivit så många gånger förr så anser jag att vi skall hjälpa lidande människor. Absolut! Jag gör det själv. Jag har flera fadderbarn och jag skänker regelbundet ganska stora summor till olika hjälporganisationer. Men hjälpen skall vara optimal, dvs vi skall använda våra pengar på bästa sätt. Och det innebär att vi i normalfallet skall hjälpa människor på plats. Då kostar det inte sådana enorma summor att hjälpa en enda person (400 000 kr/mån är ju skräckexemplet). Och då hjälper vi också rätt människor. De som verkligen behöver hjälp!

Låt mig nu än en gång avsluta med mitt paradexempel:

Antag att det kommer 2500 ensamkommande flyktingbarn (som i allmänhet varken är ensamkommande, barn eller flyktingar och dessutom är de alltför ofta oerhört fräcka och begår brott i stor skala) till Sverige varje år. Enligt noga kontrollerade uppgifter så kostar dessa mellan 2000-5000 kr/dygn de första två åren, innan de kan flytta till ett billigare boende (varefter samhället i allmänhet får fortsätta att försörja dem). För samma kostnad skulle vi kunna hjälpa 1,2 miljoner barn i Indien med friskt vatten, ett rejält mål mat om dagen och skolgång (kostar 7 kr/barn/dygn). Detta är livsavgörande för barnen. Och då talar jag om riktiga barn, som inte kan skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig hit.

Till dig som nu är jättearg på mig för det jag skriver, skulle jag vilja ställa följande fråga:

– På vad sätt är du så oerhört mycket godare än mig? Varför skulle det vara ett tecken på en större godhet att hjälpa 2500 unga män (som det nästan alltid handlar om), som kunnat skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig hit (vilket är en ofattbar förmögenhet i de länder de kommer från) än att hjälpa 1,2 miljoner verkliga barn (7-9-åringar), som absolut ingenting har? Förklara gärna det för mig!

Men det kan du inte! Du har inga argument som stöder din åsikt. Det är därför du blir så arg och frustrerad. Det blir man när man ”vet” att man har rätt, men inte kan argumentera för sin sak. Det är oerhört frustrerande, det förstår jag (men vore det inte bättre att då skaffa dig åsikter du kan argumentera för). Problemet är att du instinktivt delar in mänskligheten i de onda och de goda (utan att ha några egentliga argument för detta). De goda är de som tycker precis som du och de onda är alla andra. Och som du ser det, så har de onda ingen rätt att uttala sig. Demokratin är bara till för de (enligt din definition) sanna demokraterna, dvs de som tycker precis som du. Problemet är att detta inte är definitionen av demokrati utan av diktatur! Jag ber att få återkomma till detta i mitt nästa blogginlägg.

---

Ett litet komplement: (130406)

Det tycks som att ovanstående räkneexempel dessvärre stämmer ganska så bra – tyvärr! Läs kommentarerna till Fredrik Malms bloggartikel (det finns många fler kommentarer idag än när jag skrev ovanstående). Läs också gärna följande artikel på Avpixlat.

Med ögon, mörka och outgrundliga som den orientaliska natten

I Sverige bor en känd muslimsk poet, Muhammed Omar. Denne har under senare år varit något av en massmedial kelgris och fått stort utrymme i olika sammanhang. Bl a har han varit flitigt förekommande i P1:s andaktsstund ”Tankar för dagen”. Allmänt har Muhammed Omar framstått som en moderat muslim, som tagit avstånd från islamistisk terror och sagt sig vara en sann demokrat.

För ett antal år sedan påstod han i en radiointervju att han inte var troende muslim, bara intresserad av livsfrågor och därmed även av religioner, i viss mån. Kanske har hans milda framtoning varit en av orsakerna till att han fått så stort massmedialt utrymme. Man har velat visa upp en person med muslimsk bakgrund, som inte bekräftar den gängse, negativa bilden av islam. Nu har detta slagit tillbaka mot media själva. Muhammed Omar har nämligen ”vaknat upp”, som han själv uttrycker det. Och nu finner media att de närt en orm vid sin barm och tycks inte riktigt veta hur de skall förhålla sig.

Det verkar som att det sista Gazakriget bidragit till Omars omvändelse (eller också har det fått honom att öppet gå ut med vad han innerst inne tyckt hela tiden). Man kan undra, men inte veta, om Omar avsiktligt legat lågt med sin tro för att få tillgång till media, för att sedan vid lämpligt tillfälle kunna utnyttja detta. Tyvärr, för Omars skull, var just nu nog inte det rätta tillfället att ”komma ut”. Han borde antagligen ha väntat några år till, för att maximalt kunnat utnyttja den goodwill han byggt upp. Nu finns risken att han gradvis förvisas in i skuggornas värld.

Gratistidningen Uppsalatidningen hade den 8/5 en intervju med herr Omar (alla vi som läst Ture Sventon, tänker givetvis på Ture Sventons arabiske vän och medhjälpare, herr Omar, med ögon ”mörka och outgrundliga som den orientaliska natten”). Låt mig citera några valda delar ur intervjun:

─ Vad ledde fram till din förändring från en så kallad moderat muslim till en radikal islamist?

─ Det var ett långsamt uppvaknande. Jag läste väldigt mycket och följde nyheterna. Jag insåg att det här med att skilja på islam och islamism är något som gynnar västmakterna.

─ Hade du väntat dig den här uppståndelsen?

─ Jag är förvånad att det har tagit så lång tid för vänsternissarna att ta avstånd från mig. Redan i januari skrev jag att jag gillade Ayatolla Khomeini, då borde de ha reagerat. Eftersom de inte vill framstå som islamofober försöker de få det till att jag har en egen variant av islam. En egen fascistisk version. Men sanningen är att mina åsikter hör till majoriteten inom islam.

─ Stämmer det att du har skickat en inbjudan till en föreläsning i Uppsala med förintelserevisionisten Lars Adelskogh?

─ Ja, men det är bara för en begränsad krets med pålitliga personer.

Sedan säger Omar lite undvikande att han är hundra procent säker på att judar blev dödade och att nazisterna var rasister. ”Och det fördömer jag självklart”. Däremot är han inte så säker på att det skett en förintelse i industriell skala med miljoner offer. Och så kommer frågan:

─ Du hyllar Iran och kallar deras president Mahmoud Ahmadinejad för en hjälte. Hur ser du på avrättningar av homosexuella i Iran?

─ Jag vet inte om homosexualitet, läggningen alltså, är förbjuden i Iran, bara att homosexuella handlingar är det. Men det som sker inom hemmets fyra väggar bör ingen lägga sig i.

─ Anser du att det är rätt att bestraffa homosexualitet?

─ Ja.

─ Även med döden?

─ Jag kan inte uttala mig om exakt vilket straff som ska utmätas. Jag är inte kompetent till det. Jag vet bara att det är straffbart. Jag har inga personliga åsikter i frågan utan håller mig bara till islams lära.

Islams mer eller mindre officielle talesman i Sverige, Abd al Haqq Kielan, har tagit avstånd från Omar och säger till Uppsalatidningen, ”Han [dvs Omar] har ingen egentlig utbildning i islam. Den tolkning han gör av vår religion har ingenting med islams huvudfåra att göra.”

Vem har då rätt, Muhammed Omar eller Abd al Haqq Kielan? Ja om man med islam menar den religion som förmedlas av Koranen, av Hadith (samlingar av saker som Muhammed sagt), Siras (berättelser om Muhammeds liv) och Sharíalagen (det muslimska prästerskapets tolkning av islam utifrån Koranen etc) råder det knappast någon tvekan om att Muhammed Omars tolkning är den mest korrekta. Abd al Haqq Kielans tolkning av islam tycks vara ungefär lika korangrundad som f d ärkebiskop K G Hammars bibeltolkning. Det handlar i båda fallen om tolkningar som har sin utgångspunkt i politisk korrekthet. Kanske Kielans och Hammars tolkningar av sina respektive heliga urkunder också är baserade på någon slags god vilja. Det kan jag inte uttala mig om. När det gäller Kielans islamtolkning kan det tyvärr mycket väl handla om ren lögn – ett försök att göra islam rumsren i Sverige. Problemet är nämligen att vi aldrig kan veta om en muslim talar sanning. Enligt islam (jag talar alltså inte här om islamismen utan om islam som religion) är det nämligen fullt tillåtet, ja till och med i vissa fall påbjudet, att ljuga om detta gagnar islam.

I Sharíalagen r8.2 (Reliance of the Traveller — A Classic Manual of Islamic Sacred Law, sammanställd av Ahmad ibn Naqib al-Misri, sid 745) läser vi:

Att tala är ett sätt att uppnå mål. Om ett lovvärt mål kan uppnås både genom att säga sanningen och att ljuga, är det olagligt att uppnå målet genom att ljuga, eftersom det inte finns något behov av detta. När det är möjligt att uppnå ett sådant mål genom att ljuga men inte genom att säga sanningen är det tillåtet att ljuga, om att uppnå målet är tillåtet och obligatoriskt att ljuga om målet är nödvändigt.

Att praktiserande homosexuella skall avrättas enligt islamsk lag är knappast något som gagnar islam, i varje fall inte just nu, och definitivt inte i Sverige. Att påstå något sådant skulle kunna skada islams ställning i vårt land, och då är det, enligt Sharíalagen, varje muslims skyldighet att ljuga. Så tyvärr kan vi inte lita på att Abd al Haqq Kielan talar sanning. I varje fall inte om han är en rättrogen muslim.

Dödsstraff för utlevd homosexualitet är givetvis något en normal, välmenande svensk har svårt att ta till sig. Den politiskt korrekta uppfattningen är ju att islam är en god, kärleksfull och fredsälskande religion. Varje påstående som tyder på motsatsen förnekas med ryggmärgen. Inte för att man vet, utan för att det är politiskt korrekt att hysa en djup sympati för islam. Varje antydan till kritik mot islam avfärdas i vårt land som islamofobi (intressant att även Omar noterat detta) och är därför tabu.

För att ta reda på islams inställning till homosexualitet, skall vi givetvis inte fråga en politiskt korrekt svensk, utan titta på vad Sharíalagen har att säga. I p17.1 (sid 664) står följande:

På mer än ett ställe i den heliga Koranen berättar Allah historien om Lots folk för oss, och hur Han [Allah] utplånade dem för deras ondskefulla sed. Det finns en enighet bland både muslimer och efterföljare av alla andra religioner att homosexualitet är en avskyvärd handling. Det är till och med mer avskyvärt och mer vidrigt än otrogenhet.

Vi läser vidare i P17.3 (sid 665):

Profeten (Allah välsigne honom och give honom frid) sade:

1. ”Döda dem som begår sodomi och den som låter detta göras med sig.”

2. ”Må Allah förbanna den som gör vad Lots folk gjorde.”

(Den bibliska gestalten Lot levde i staden Sodom där homosexualitet var normen. Därav termen sodomi, som ibland syftar på anala samlag mellan män, men lika ofta på homosexualitet mer allmänt.)

Det är uppenbart att Muhammed Omar har rätt och Abd al Haqq Kielan fel. I varje fall om man med islam menar den religion som förmedlas av Koranen och profeten Muhammed. Här ser vi också problemet med att vara politiskt korrekt. Det leder till motsägelser som är svåra att försvara intellektuellt (kanske en av orsakerna till varför debatten ofta blir så hätsk – när argumenten tryter ersätts de av aggression). T ex Mona Sahlin, har ju både gått först i Prideparaden, samtidigt som hon iförd slöja besökt moskén i Stockholm för att visa sin sympati med islam. Vad kommer hon att göra den dag när/om islam får makten i Sverige? På vems sida kommer hon då att stå? Det är svårt att se hur hon skulle kunna tillmötesgå både rättrogna muslimer och de homosexuella. Som sagt, det är inte lätt att vara politiskt korrekt med hedern i behåll.

Det är intressant att Omar talar med förakt om ”vänsternissarna”, som av rädsla för att bli kallade islamofober, försöker göra islam till något som islam inte är och t ex skiljer mellan islam och islamism (enligt Muhammed Omar finns tydligen ingen skillnad mellan dessa två). Muslimer har bara förakt till övers för de som av missriktad välvilja stöder och försvarar terrorister och islamiseringen av Europa. Samtidigt är de givetvis glada för detta och utnyttjar det till fullo.

Man undrar varför vänstern ingått en ohelig allians med islamisterna (i alla demonstrationer mot Israel återfinner man både extremvänster och muslimer). Det är totalt motsägelsefullt, eftersom islamismen (dvs islam) och marxismen utgör varandras motpoler. De har helt olika, och oförenliga, slutmål. Men det finns uppenbarligen flera saker som förenar dessa två ideologier. Det första man kommer att tänka på är ett intensivt hat mot Israel och USA. Vänsterns och islamisternas agenda är givetvis totalt olika om man ser långsiktigt. Vänsterns mål är ju att inrätta ett nytt kommunistiskt ”paradis” på jorden (vilket givetvis inte skulle bli något annat än en kopia av Sovjetsystemet, fast antagligen ännu mer djävulskt). Islamisternas (som enligt Omar är de rätta uttolkarna av islam) slutgiltiga mål är att upprätta ett kalifat över hela jorden och tvinga alla människor utom ”Bokens folk” (kristna, judar och zoroaster) att bli muslimer (eller dö). Bokens folk har, enligt Koranen, rätt att behålla sin tro (under förutsättning att de är villiga att leva i ett aphartheidliknande tillstånd av underkastelse), medan alla andra måste konvertera till islam. Men även om slutmålen är helt olika, har de två ideologierna samma inledande strategi, vilken är att skapa kaos på jorden, att riva ner samhällsstrukturerna och i detta kaos, med hjälp av terror, ta makten. Om och när man lyckas med detta, eventuellt med gemensamma krafter, kommer givetvis islam och ”vänsternissarna” att vända sig mot varandra, eftersom dessa två system omöjligen kan samexistera.

Muhammed Omar står åtminstone för sin tro och jag respekterar honom för detta, även om jag tycker att han har fel i det mesta. Men han deklarerar i alla fall ärligt vad ortodox islam säger (och bryter därmed mot Sharíalagen, enligt ovan). De politiskt korrekta nollor i vårt land, som utan att veta någonting, reflexmässigt försvarar islam mot all kritik och anklagar kritikerna för att vara islamofober, har jag bara förakt till övers för. De står inte för någonting annat än ynklighet och feghet. Och dessutom har de inte respekt för sanningen. I så fall skulle de ta reda på vad islam är. Inte genom politiskt korrekta svenska media, utan genom att gå till källan.

Ovanstående ledde fram till några tankegångar hos mig. Vem skulle vilja byta till en bil som är sämre än den man har (om man inte får någonting annat i gengäld)? Vem skulle vilja flytta till ett sämre land (ekonomiskt eller när det gäller frihet, trygghet, utbildningsmöjligheter etc) utan mycket speciella skäl (som t ex att man är missionär eller volontär och vill hjälpa folket i detta land)? Tvärtom så flyter en strid flyktingström från länder (bl a sådana där islam har politisk makt), där man har det sämre på i stort sett alla sätt, till rikare, mer välmående länder i väst med större frihet och trygghet. Förmodligen skulle ingen frivilligt vilja byta ner sig till någonting sämre, oavsett vad, än det man har.

Vem skulle vilja tillbe en gud som är lägre än vad man själv är? Vem skulle vilja lägga sitt liv i händerna på en ond, kärlekslös mördargud? Vem skulle vilja böja knä för en gud, som inte bara tillåter, utan till och med befaller oss att ljuga? Som befaller oss att förneka att Förintelsen ägt rum. Som tvingar oss att förneka det turkiska folkmordet på över en miljon armenier. Som kräver av oss att vi förnekar den människoslakt som just nu pågår i Darfur (Muhammed Omar tycks förneka både det armeniska folkmordet och massakrerna i Darfur). En gud som vill förvandla oss till hjärndöda kreatur, som till och med förnekar det mest uppenbara. Och en gud som uppmanar oss att hata alla som inte är som vi. Jag har svårt att förstå att någon av fri vilja skulle vilja lägga sitt liv i en sådan guds händer.

En av orsakerna till att jag blev kristen, var att jag såg min egen ondska. Och ondskan runt omkring mig. Jag längtade efter någonting bättre, någonting eller någon som var högre, godare och mer moralisk än vad jag själv var. När jag läste Evangelierna, och på så sätt lärde känna Jesus från Nasaret, fann jag, för första gången i mitt liv, en sådan person. En person värd att efterlikna, som hade allt det jag och alla människor jag kände saknade och mycket mer därtill. Genom att ha en vän som Jesus, som har en moraliska standard långt över min egen, kan jag kanske lyftas lite grand och bli lite bättre än vad jag är i det naturliga. Jag har något positivt att sträva efter. Jag kan inte se en större tragik än människor som tillber en gud som inte är värd att tillbe. En gud som inte lyfter upp utan som drar ner.

De människor som hävdar att islam är en god kraft i världen glömmer bort en viktig sak. Man är inte god för att man säger att man är god. Man är god för att man är god! För att man verkar i kärlek, lindrar lidandet i världen, sträcker sig ut till de behövande. Jag väntar fortfarande på att få se islamister, i likhet med kristna, arbeta på att skapa en bättre värld. Där man i stället för att hugga huvudet av biståndsarbetare, stena våldtagna kvinnor och spränga kvinnor och barn i luften, bygger sjukhus, hittar nya metoder att bota sjukdomar och sänder läkarteam till katastrofdrabbade områden (och då inte bara till muslimska områden). Den dagen skall jag börja räkna islam som en av de goda krafterna i världen. Inte förr!