Asyljurist hade rasistisk blogg.
På sin blogg skriver juristen och kommunpolitikern Hans-Ola Mårtensson bl a att islam är en ”psykosocial sjukdom”. Flera främlingsfientliga uttalanden gick att läsa på bloggen, som stängdes tidigare idag uppger Sydsvenskan.
Intressant läsning ur många aspekter. Inte minst för att artikeln på två olika sätt visar hur logiskt motsägelsefull politisk korrekthet är (vad jag kan förstå så har Mårtensson på sin blogg kommentarer som kan betraktas som rasistiska, men vad jag diskuterar just nu är det han säger om islam – att kritisera islam är inte rasism, lika lite som det är rasism att kritiserad kristendomen).
1. Få människor i Sverige (bortsett från några hundra tusen troende muslimer) tror att Allah existerar och än mindre att denne är någon slags allsmäktig Gud. Lika få människor tror att Koranen är Guds ord och att Muhammed var Guds profet och att Koranen dikterades för honom av ärkeängeln Gabriel, och att varje enskilt ord i Koranen är absolut sant. Detta innebär, i klarspråk, att den absoluta majoriteten av svenska folket hävdar att Allah inte existerar och att Muhammed var en vanlig människa som antingen medvetet hittade på alltihop (och författade Koranen) eller eventuellt själv trodde att Gud talade till honom, medan det i själva verket rörde sig om någon form av hallucinationer (eftersom de flesta svenskar förnekar det övernaturliga, blir enda möjliga alternativet att den röst Muhammed tyckte sig höra, kom från hans egen hjärna – detta kallas i klartext hallucinationer).
Den absoluta majoriteten av svenska folket anser således att islam är en falsk religion (om man med falsk religion menar en religion vars gud inte existerar och vars heliga skrifter är påhittade av människor). Det betyder således, om man skall vara fullständigt ärlig, att i stort sett alla svenskar anser att islam har sin grund i psykologiska och sociala faktorer, dvs har en ”psykosocial grund”. Om Muhammed hittade på islam för att t ex kontrollera och manipulera människor (ungefär som David Koresh i Wacosekten), skulle knappast Muhammed räknas in bland de goda krafterna i världen. Snarare skulle han betraktas som en sjuk person med kontrollbehov. Och om han led av återkommande hallucinationer var han definitivt sjuk. Och några fler alternativ kan inte finnas för en normal svensk (det tredje alternativet – att Koranen har ett övernaturligt ursprung, och verkligen är en uppenbarelse från Allah, avfärdas ju av alla svenskar med några få undantag). Majoriteten av svenskarna anser således att islam är en ”psykosocial sjukdom” även om de inte vågar eller vill uttrycka detta öppet (precis som de av samma skäl anser att kristendomen är en "psykosocial sjukdom" – skillnaden är bara att detta är tillåtet att säga, vilket jag återkommer till under nästa punkt). Således förstår jag inte problemet. Hans-Ola Mårtensson har ju bara i ord formulerat det som i stort sett alla svenskar tycker. Eller……?
2. Och nu kommer vi till nästa intressanta aspekt. När det gäller kristendomen är det i princip tillåtet att säga precis vad som helst i böcker, i tidningar, på bloggar, i radio och i TV. Bara det är negativt kommer det intellektuella etablissemanget att applådera. Utställningen ”Ecce Homo”, som innehöll starkt hädiska bilder på Jesus, visades under pågående högmässa i Uppsala Domkyrka (sic), och applåderades i media (även om det också fanns kritiska röster). En utställning med motsvarande bilder på Muhammed vore helt otänkbar i vårt land. Journalister och intellektuella skulle förmodligen börja tugga fradga bara genom blotta tanken på något sådant.
Överallt bombarderas vi med angrepp på den kristna tron. Den är kärlekslös, förtryckande, kristna är elitister som föraktar alla andra, de är emot grundläggande mänskliga rättigheter som abort, samkönade äktenskap etc, ja den är i stort sett emot allt som är gott. Jag har läst otaliga artiklar där kristendomen kallats för ”cancersvulst” och ”virus”. Men jag har aldrig hört att en hemsida eller blogg som säger något sådant, har stängts ned. Eller överhuvudtaget kritiserats av den politiska korrekthetens prästerskap, när dessa har sina mer eller mindre hjärndöda ”åsiktsgudsjänster” i TV (jag talar här om den uppsjö av "diskussionsprogram" som förekommer i detta medium – givetvis tänker jag då speciellt på SVT).
Ultradarwinisten Richard Dawkins, anklagar i sin bok The God Delusion, Bibelns Gud för att vara en, ”småskuren, orättvis, oförlåtande kontrollpsykopat” och en ”kvinnohatande, homofobisk rasist” (den gode Dawkins kan knappast ha läst den Heliga Skrift speciellt noga – jag, som under åratal studerat denna bok, finner en helt annan gudsbild där – en god, kärleksfull, sann, förlåtande Gud, som älskar alla människor med oändlig kärlek, men som också är helig och därför inte kan acceptera ondskan). Visst har Dawkins kritiserats av kristna och människor som sympatiserar med kristen tro, men mångdubbelt fler har höjt The God Delusion till skyarna, som en viktig bok. I vissa svenska tidningar har boken fått lysande recensioner (medan den i många engelska tidningar sågats i höjd med fotknölarna för sin usla teologi). Man undrar vad som skulle hänt om Dawkins skrivit liknande saker om Allah (jag har svårt att tro att Dawkins hyser djup sympati för islam). Det skulle han aldrig våga. Hans (och hans svenska kollegors – t ex Dan Larhammar och Christer Sturmark) religionskritik formuleras alltid explicit mot den kristna tron, och sedan kanske han (och hans svenska bröder) mumlar något om att man i princip är kritisk mot andra religioner också (man aktar sig noga för att nämna islam vid namn). Jag har dock aldrig hört honom (eller någon annan militant ateist) uttrycka någon skarp kritik riktad direkt mot islam, på samma sätt som görs mot kristendomen.
Dawkins (et al = hans lärjungar) är givetvis väl medveten om skillnaden mellan Jesus och Muhammed. Det behövs ju inte särskilt stort mod för att kritisera en religion vars anhängare av sin Herre och Mästare uppmanas att ”vända andra kinden till” när de angrips. Islam har ju inte riktigt samma infallsvinkel. När t ex den framstående drusiske historikern Suliman Bashear i början på 1990-talet, under en föreläsning, hävdade att islam utvecklats under lång tid, snarare än att ha uppenbarats i fullt färdig form ur profetens mun, slängde hans studenter vid universitetet i Nablus på Västbanken, helt sonika ut honom genom fönstret på andra våningen (det är tur för de svenska liberalteologerna att svenska teologistudenter är mindre entusiastiska för sin tro – om de nu har någon tro).
Som sagt, det är intressant att notera kristendomens särställning. Hatet och kritiken mot kristendomen är ett av de starkaste argumenten för den kristna tron. Om det, som Bibeln säger, existerar en ond makt som strider mot Gud och som vill förslava eller förgöra människan, är det fullt naturligt att denna onda makt gör allt för att få människor att kritisera och hata Guds sanna uppenbarelse (dvs kristendomen). Det är ju bara där som lösningen på ondskans problem finns. Falska religioner finns ju ingen anledning att kritisera, eftersom de ändå inte leder människor till Gud. Om kristendomen behandlades som vilken religion som helst, dvs varken kritiserades mer eller mindre än andra religioner, så vore detta ett bindande bevis för att kristendomen i så fall vore en falsk religion. Eller också vore det ett bevis för att den kristendom vi har, urartat till en parodi på den äkta varan. Många kristna tycks vara oroade över alla angrepp som idag sker mot kristendomen. Jag skulle vara betydligt mer oroad om kristendomen överhuvudtaget inte angreps.
Fingret i luften. Känna sig för,
varifrån fläktarna smeka,
och be om ursäkt för att man stör.
Det är att kristendom leka.
Har jag väl bländats av bågen i skyn,
löftenas flammande skära,
måste jag vara min himmelska syn
trogen, vart det än må bära.
(ur Dödsruna av Nils Bolander)
