Ditt senaste inlägg handlade om lönesättning för direktörer och liknande personer. Fattar inte att svenska folket accepterar den situation vi har idag och som vi haft sedan ett antal år tillbaka. För det första: rekryteringen sker oftast i mycket slutna kretsar och en utnämning innebär ingalunda att man kan vara säker på att få högsta kompetens. På den tiden jag var i karriären utlystes professurerna och alla som kände sig kallade fick söka. Därefter bedömdes meriterna (inklusive undervisningsprov) av 3-4 sakkunniga och långa utlåtanden presterades. Nästa steg var fakulteternas bedömning av de sökande på grundval av de sakkunnigas uttalanden. När fakulteten röstade var det alltid den yngste fakultetsledamoten som först avgav sin röst. Detta för att undvika påverkan. Fakultetens beslut gick sedan till universitetskanslern och kanslers beslut till regeringen som slutligen utnämnde. På den tiden jag sökte var professorslönen, trots kvalitetsbedömning, lägre än för underläkarna på sjukhusen!! Lägst betalda, men oftast med högst utbildningskostnader (inklusive avhandlingskostnader, tryckningen fick man själv bekosta) var teologprofesssorerna som bara var tacksamma för att få finnas till. Trots lönesättningen saknades det aldrig sökande till professurerna.
För demokratins och nivelleringens säkerställande tas nu utnämningsbesluten istället av universitetsstyrelserna. Nya systemet har givit en inflation av professurer, ofta utan den gamla kvalitetssäkringen, men den socialt eftertraktade titeln har man fått. Är Du ung, är Du kvinna och politiskt korrekt är Du i princip predestinerad till en tjänst. För det andra: jag är överens med Dig om att bra personer skall ha bra löner. Men det finns en gräns för bra lön; bortom denna gräns blir lönens storlek helt absurd och utan verklighetsanknytning. Låt alla som så önskar söka SJ chefens tjänst, låt specialister bedöma kvalifikationerna och ge sedan en bra lön, men en lön som har anknytning till realiteter. SJ chefens och många andra chefslöner ligger idag långt utanför verkligheten. Lönen svarar inte till varken boendekostnader, levnadskostnader eller andra vardagliga utgifter (detta har ju de aktuella personerna dessutom oftast speciella tillägg för). Ibland jämför man sig med amerikanska löner på motsvarande positioner. Det är OK, men då skall också de svenska cheferna betala enligt amerikanska systemet och ej utnyttja det svenska sociala välfärdssystemet. All sjukvård, all skolgång etc, vad avser hela familjen, skall betalas av direktören själv enligt amerikanskt mönster. Den stora frågan för mig är alltid: var gör de av alla pengar dessa girigbukar? En stor del av tillgångarna torde på olika sätt transfereras till den yngre generationen. Därmed säkras alla inne-restauranters och inne-klubbars fortlevnad och överlevnaden av vår nya högadel säkras. Att påstå att dessa jättelöner plus bonusar är nödvändiga för att få kvalificerade personer är nonsens. Det var patetiskt att höra Ulf Adelson försvara SJ chefens lön. Men som alltid: hjälper Du mig nu hjälper jag Dig senare.
John-Gunnar Forsberg
professor emer, LU
Personligen är jag övertygad om att man mycket väl skulle kunna få skickliga ledare i affärslivet utan dessa enorma fantasilöner. Slutenheten i den ekonomiska världen, där du bara kan komma in om du har de rätta kontakterna, leder till intellektuell inavel. Och inavel leder, som vi alla vet, till degeneration. Endast degenererade hjärnor skulle t ex kunna uppfinna de krystade ekonomiska verktyg och instrument som åstadkom den senaste ekonomiska kollapsen.
