Såg just på TV att SJ:s chef hade fördubblat sin lön under de senaste 8 åren – från 2 miljoner kronor om året till ca 4 miljoner om året (sedan kan man också undra hur mycket bonus han får ut varje år – fast det kan ju hända att statliga bolag inte delar ut bonus längre). Samtidigt har en lokförares lön ökat med 23 procent under samma period.
Vad skulle kunna motivera en så hög lön som 4 miljoner per år? Jo en oerhörd skicklighet när det gäller att leda sitt företag och att få driften att fungera. Talar då verkligheten för att SJ:s VD är så skicklig som man skulle förvänta sig med hänsyn till lönen? Knappast! För någon vecka sedan var all tågtrafik inställd mellan Stockholm och Göteborg i fem dagar (minst). Fortfarande går tågtrafiken på halvfart. En stor del av vintern har det varit stora problem med inställda tåg och förseningar.
Nu kan man förstås invända att vi har haft en extrem vinter och att Banverket bär en stor del av skulden. Tja, men även innan denna extrema vinter var det problem. Jag skulle t ex åka till Stockholm någon gång före jul. Det var kallt och fuktigt. Uppsalapendeln gick (den dras med lok) men på en elektronisk anslagstavla stod att all trafik mot Sala etc var inställd ”på grund av kall och fuktig väderlek” (den senare trafiken körs med moderna tåg, där man inte har särskilda lok utan varje vagn är drivande). Man tar sig för pannan. Jag skrattade högt när jag såg texten. Det torde vara allmänt känt att vi har kall och fuktig väderlek vissa tider på året. Då borde rimligen tågen konstrueras för detta. Tänk om trafikflygplan skulle explodera uppe på den höjd de normalt flyger på, och så skulle Boeing eller Airbus säga, ”Jaså var det så lågt tryck däruppe, det hade vi ingen aning om. Hur skulle vi kunna veta det?” De flesta skulle i så fall omedelbart idiotförklara Boeing eller Airbus. Hur kan det då komma sig att man accepterar tåg som inte fungerar när det är kallt och fuktigt?
Lokdragna tåg har sin elektriska utrustning inuti loket, skyddad från väder och vind (även X2000 har lok). Moderna tågsätt har stora delar av sin elektriska utrustning monterad under vagnarna, där den utsätts för is och fukt och vi får problem med kortslutningar etc. Den typen av tåg är uppenbarligen inte lämpade för vårt land. Eller så måste man vara mycket noggrann med fuktskydd etc. Man kan inte bara köpa sådana tåg, avsedda för t ex Italien, och sedan utan ombyggnad sätta in dem i trafik i Sverige.
Visserligen har inte SJ konstruerat dessa tåg, som inte klarar vissa väderlekar, men SJ har köpt in dem. Tydligen utan att prova dem tillräckligt i vårt klimat. Detta är inkompetens i högsta potens. Även om VD för SJ inte personligen testar tågsätt, har han yttersta ansvaret för att det sker och på rätt sätt. Att SJ har tågsätt som inte klarar vårt klimat, visar klart och tydligt att dess VD inte har en kompetens som motsvarar hans lön.
Nu beror ju en hel del av problemen, som sagt, på Banverket (växelfel, signalfel och liknande). Men jag är övertygad om att VD för banverket säkert också har en fantasilön på åtskilliga miljoner om året. Uppsplittringen mellan tågoperatör och Banverk ger cheferna möjligheten att skylla på varandra, men jag tycker inte att vi skall ge dem den chansen. Kan de inte samarbeta, tyder det på inkompetens.
Det är tydligen problem med tågväxlar när det kommer mycket snö. Uppvärming av växlarna hjälper inte helt när det snöar mycket. Man kan då tycka att man måste konstruera om växlarna i så fall, så att de klarar vårt klimat. Eller också ha så mycket personal att man manuellt kan frilägga växlarna från is, åtminstone på de viktigaste banavsnitten.
Tänk om vi i tidningarna hade läst om hur tågen gått tidtabellenligt under hela denna ovanligt svåra vinter. Och så hade vi kunnat läsa om hur den skicklige VD:n för SJ och den duktige VD:n för Banverket arbetat tillsammans i flera år för att komma tillrätta med alla problem. Artikeln beskrev hur man anställt extrapersonal för att hålla växlarna rena, hur man designat om tågsätt inköpta från utlandet, så att de klarar vårt klimat, hur man haft en forskningavdelning som dramatiskt förbättrat växlarnas tålighet mot snö och is etc, etc. Då hade dessa direktörer varit värda sina höga löner.
Jag ställer härmed upp en princip. Kristers princip. Den säger, ”Man skall inte alls ha en hög lön för att man har ett svårt och ansvarsfullt jobb. Däremot om man har ett svårt och ansvarsfullt jobb och dessutom klarar av det med glans, då skall man ha en mycket hög lön”. Och med klara av menar jag då att saker och ting fungerar som de skall. The proof of the pudding is in the eating. Om man tvingas ställa in tågen mellan Stockholm och Göteborg (SJ:s kanske viktigaste sträcka) en hel vecka, har man definitivt inte klarat av sitt jobb.
Nu talar jag ovan om anställda direktörer, som inte själva byggt upp något. Om en person, utifrån en idé eller uppfinning, startar ett företag och arbetar som en slav i kanske flera decennier utan att kunna ta ut någon lön, och att sedan det börjar gå bra, då tycker jag denna person förtjänar hur mycket som helst. Han har ju byggt upp någonting från ingenting och har dessutom tagit risken att misslyckas. Trots att jag tycker illa om Microsofts produkter, unnar jag faktiskt Bill Gates hans förmögenhet (med viss tvekan, eftersom han lär ha använt tvivelaktiga affärsmetoder ibland). Han har byggt upp någonting från ingenting. Dagens rövardirektörer kommer till dukat bord. Till ett företag som har färdiga produkter som de är ensamma om och kanske order för flera år framåt. Direktören i fråga har inte uppfunnit någonting, utan är egentligen bara en administratör. Han tar ingen som helst personlig risk. Vad som än händer går han därifrån som en vinnare. Självklart skall han ha en skälig lön, men inte dagens miljonlöner och bonusar.
Är det för övrigt självklart att en VD (dvs en administratör och pappersvändare) skall ha högre lön än ett avancerat företags tekniske chefskonstruktör? Om man bytte VD skulle förmodligen ingen märka skillnaden. Skulle man däremot byta chefskonstruktör, skulle kanske företaget gå omkull ganska snart. Varför anses det självklart att ekonomer och administratörer skall vara de bäst betalda i ett företag (de som inte sysslar med det som är företagets egentliga verksamhet, utan som mer är att se som en serviceavdelning)? Teknikerna skulle med all sannolikhet kunna sköta företagets ekonomi (i varje fall hjälpligt), men ekonomerna skulle definitivt inte kunna utveckla nya mobiltelefoner, bilar etc. Kan detta märkliga förhållande bero på att det är ekonomerna som sätter lönerna?
Överhuvudtaget utgör den här typen av toppekonomer en maffia. De sitter i varandras styrelser och om styrelseledamot A rekommenderar att styrelsen skall ge sin VD, B, en jättelön, så kanske B (som sitter i styrelsen för företaget där A är VD) rekommenderar samma sak för A. Det hela är synnerligen oetiskt. Ingen av dessa rövardirektörer tar någonsin ansvar. Går det företag de leder dåligt eller går omkull får de en fallskärm på 50 miljoner och går skrattande därifrån (medan de anställda får ta konsekvenserna). Om en vanlig företagare går i konkurs får han kanske gå från hus och hem. Då kan man tala om att ta ansvar.
Personligen anser jag att om ett företag går omkull, skall man ta tillbaka alla bonusar som betalats ut till företagets ledning.
Så fick jag skriva av mig lite av min ilska mot vår moderna tids rovriddare — rövardirektörerna.
