För övrigt så tillbringade jag nästan halva min uppväxt i Närke, som utgör en del av det s k ”gnällbältet”. Så kanske präglas jag av denna bakgrund. Vad vet jag.
För att återgå till gnällandet och verkligheten så är väl den största nyheten just nu Usama bin Ladens död. Det är få västerländska media som beklagat hans plötsliga hädanfärd. Man har bl a hittat information i beslagtagna datorer och anteckningsböcker från det hus han bodde i, som visar att nya, stora terrordåd i USA planerades. Bl a så skulle man få ett tåg att köra av spåren på en bro och störta ned i vattnet.
Även om bin Laden är död innebär detta inte att Al Qaida är oskadliggjort. Någon kommer givetvis att ta över ledningen. Bedömare menar dock att det blir svårt att hitta någon med bin Ladens karisma, vilket kan bli en stötesten för organisationen.
Även om få kommentatorer beklagar bin Ladens död (även i arabvärldens media uttrycker många krönikörer etc glädje över att han försvann) menar man att det varit bättre att tillfångata honom och ställa honom inför rätta. Det tycks som att USA redan från början planerat att skjuta honom på fläcken, vilket fått vissa skribenter att tala om ”mord”.
Personligen tycker jag USA gjorde helt rätt. Av två skäl.
1. Höga ledare, som skickar ut sina soldater på uppdrag är inte fridlysta på något sätt. I krig får man lära sig att skjuta officerarna först – ju högre grad desto bättre. Att bomba en hel generalstab sönder och samman anses mycket konstruktivt. Att slå ut högsta ledningen för fiendens militära styrkor, måste ju skada honom rejält. Usama bin Laden var en soldat, att jämföra med en general eller liknande. Det hus han bodde i kan vi jämföra med en stabsbyggnad. Varför skulle han garanteras rätt att leva, när han inte drar sig för att mörda tusentals oskyldiga människor (i World Trade Center dog ett stort antal muslimer) och när han oförtrutet arbetade på att tillfoga Västvärlden, och speciellt USA, så mycket skada som möjligt? Självklart inte! Att skjuta honom (även om han var chanslös vid gripandet) var inte mer krigsbrott eller brott än att skjuta en attackerande terrorist. Bin Laden var soldat och dog en soldats död. Punkt slut! Men han sköts ju trots att han inte gjorde motstånd? Det vet vi inte. Vi vet inte exakt vad som hände. Antingen använde han en kvinna som sköld eller också kastade hon sig fram för att skydda honom. Det länder soldaterna till heder att de bara skadesköt henne. SEAL-teamet som genomförde operationen, hade ett begränsat tidsfönster att operera inom (vi får inte glömma bort att en pakistansk militärhögskola låg några hundra meter från bin Ladens hus och amerikanerna kunde snabbt han hamnat i ett mycket prekärt läge) – de var tvungna att agera snabbt och kunde inte inlåta sig i några etiska diskussioner. Målet var att oskadliggöra bin Laden, punkt slut.
2. Om man tillfångatagit bin Laden och han sedan dömts till ett långt fängelsestraff, hade vi fått se otaliga gisslandraman för att få honom fri. Hur skulle USA t ex agera om terrorister tar sig in på ett svenskt dagis med 60 barn och sedan kräver bin Ladens omedelbara frigivning. För att visa att man menar allvar skjuter man ett barn i timmen och kastar ut kroppen genom fönstret. Det skulle vara väldigt svårt för USA att vägra frige bin Laden då. Och även om man skulle göra det så skulle vi få se nya liknande gisslandraman hela tiden. Alltså var det rätt att skjuta honom på plats. Hade jag varit president Obama hade jag fattat exakt samma beslut. Och sovit jättegott nästa natt. Och kommande nätter. Och då säger du förstås, ”inte skulle väl al Qaida kunna vara så nedriga att de tog gisslan på ett dagis”. Varför inte? Men det behöver ju inte heller vara dagis. Hur många välbeväpnade och välmotiverade terrorister skulle behövas för att ta sig in i Sveriges Riksdag och ta gisslan? Den personal som står för Riksdagens säkerhet är vare sig stridsvana eller beredda att dö (det är ju mest gamla farbröder). I Sverige måste man ju ha skyddshjälm till och med när man går på toa för att överdriva lite grand. Jag är övertygad om att 20 välbeväpnade och totalt hänsynslösa terrorister, som alla betraktar det som en förmån att få dö i strid, lätt skulle kunna ta Riksdagshuset mitt under pågående sammanträde. Och, hur skulle USA agera efter att man skjutit 50 riksdagsmän? Skulle de fortfarande vägra släppa bin Laden? Nu talar jag om Sverige, men samma drama skulle säkert upprepas i många Västländer. Hur som helst, att döma bin Laden till fängelsestraff var aldrig något alternativ. Det fanns helt enkelt ingen annan möjlighet än att skjuta honom på fläcken.
Hade USA i stället dömt bin Laden till döden, så hade svenska journalister fått vatten på sin kvarn när det gäller USA-hat. Dessutom hade man då varit tvungen att utlämna bin Ladens kropp, varpå det hade byggts ett mausoleum, som hade fått Taj Mahal att blekna, dit islamister i hela världen hade kunnat vallfärda och styrka sig i sin tro. Nu dumpades kroppen i havet och det finns ingenstans att gå för att hylla bin Laden. Nog sagt om detta.
En annan nyhet är att Carin Jämtin (ett starkt namn inom Socialdemokratiska Partiet) för någon vecka sedan föreslog att man skulle införa en muslimsk helgdag i vårt land. Nima Dervish sågar den 6/5 2010 i SvD detta förslag. Han skriver bl a:
Man kan nästan undra om Carin Jämtin fick betalt av SD innan hon kom med förslaget att införa en muslimsk helgdag. Det hade varit mer trösterikt än insikten att våra politiker ”bekämpar” SD i ord, men i handling hjälper partiet mer än dess egna pr-ansvariga. På vilket sätt fick Jämtins förslag de SD:are som är övertygade om att Sverige sakta men säkert islamiseras att inse att de har fel?
Jämtin slänger sig med ordet ”multikulturellt” men tycks inte förstå dess innebörd. Om hon var intresserad av multikultur (och inte monokultur med tillägg; bikultur) hade hon tänkt på alla de kulturer, religioner och folkslag som finns i Sverige: buddhister firar Vesakha, hinduer, jainister och sikher firar Diwali, wiccaner firar Samhain, konfucianer firar Konfucius födelsedag, assyrier firar Kha b-Nisan, bahaier firar Ridvan, zoroastrier, iranier, afghaner och kurder firar Noruz/Newroz, romer firar Ederlezi, judar firar Jom kippur och samer firar sin nationaldag – de tre sistnämnda är för övrigt officiella svenska minoriteter.
Dessa och andra grupper struntar Jämtin i. Hennes mentala bild av det mångkulturella samhället innefattar tydligen blott svenskar (”kristna”) och invandrare (”muslimer”). Då är det ärligare att säga att vi bor i ett ”abrahamitiskt samhälle” och inte missbruka ordet ”multikultur”.
Ett i sanning multikulturellt förslag vore att låta alla grupper få en allmän helgdag, vilket givetvis är omöjligt då majoriteten av årets dagar skulle bli röda. Det rättvisa och realistiska alternativet blir följaktligen att låta folk plocka ut sina helgdagar som de behagar, i överenskommelse med arbetsgivaren. Huruvida dessa dagar firas av religiösa, nationella, etniska eller bara personliga och praktiska skäl angår bara den som tar ut dem.
Tack Nima Dervish (även om det är självklarheter du skriver)! Som sagt det är inte lätt att vara politiskt korrekt. Jämtin arbetar givetvis på att befästa sin position som en av Godhetskören tongivande (obs vitsen!) medlemmar. Nog sagt om detta!
Den 29/4 2010 hade SvD en artikel med rubriken ”Anställda sänkte lönen – vd:n chockhöjde sin”. Vi läser:
Varför gick facket med på sänkningen?
– För att undvika varsel och uppsägningar. Metall fick väldigt mycket kritik för att man skrev på det här avtalet och det var ett svårt beslut men då handlade det om att antingen göra det eller kapa arbetsstyrkan.
Hur reagerade personalen när de fick veta att vd:ns lön ökat med 48 procent?
– Det var en del hårda ord. 2009 hade man satt upp en massa lappar på verkstaden om att kostnadsbesparingar är på gång, det skulle dras ner på bland annat resor och direktörerna skulle frysa sina löner. Men faktumet är att varje metallare gick back 14 000 kronor på tre månader, företaget sparade in 2,3 miljoner på det. Vd:n höjde sin lön med 1,3 miljoner så man fattar vad pengarna gick till.
Som sagt, alltför många av dagens toppdirektörer framstår mer som rövare än som seriösa affärsmän. Direktörerna brukar ju motivera sina höga löner bl a med att man har så stort ansvar. Verkligheten visar att direktörerna tycks vara de enda som inte tar något som helst ansvar. Att ta ansvar innebär bl a att man ser till företagets finanser och anpassar sig därefter. Jag har en god vän som varit företagare i hela sitt liv. Vid ett tillfälle, när det gick dåligt, avstod han från att ta ut lön i ett halvår. Det kan kallas ansvar. Men en direktör som höjer sin lön med fantasibelopp samtidigt som de anställda sänker sin lön för att rädda företaget – det är girighet och total ansvarslöshet. Man kan dessutom fråga sig, vem är viktigast för företaget – de anställa eller vd:n? Utan arbetare skulle företaget inte kunna utföra något arbete som ger inkomst. Utan vd skulle företaget ändå fungera. Jag är säker på att någon av arbetarna skulle kunna utföra vd:ns arbete ganska så hyfsat (även om en duktig vd skulle göra det bättre – fast helt säker på detta är jag inte). Nog sagt om detta!
I några av mina senaste bloggar har jag skrivit lite om den nyligen uppblossade abortdebatten. Det finns en kristen tankesmedja som kallar sig Seglorasmedja. Den drivs bl a av Helle Klein. Den 28/4 2010 skrev Mattias Irving, ordförande för Kristna Studentrörelsen i Stockholm (KRISS) en blogg "Abortdebatten är en ickediskussion”.
Man kunde bl a läsa där:
Föga förvånande mobiliserade detta utspel utmärkta repliker från Ylva Johansson, Nyamko Sabuni och Åsa Regnér, men även förutsägbart medhåll från Claphaminstitutets Stefan Swärd.
Det är inte utan att man undrar vad filosoferna Espinoza och Peterson hoppades uppnå. Var man omedveten om vilka krafter man bjöd till bords med sitt inlägg? Deras egen replik antyder att de blev något tagna på sängen av den politiska verkligheten.
Man kan bara beklaga att den kristna röst som syns på DN ska behöva vara reaktionär, om inte till sitt innehåll så till sitt syfte.
Tidiga fosters rättigheter borde vara en ickediskussion i Sverige idag. En kvinnas rätt att styra över sin kropp och planera sitt liv ska inte behöva vägas mot virtuella rättigheter hos cellklumpar. När så sker skapas pseudodebatter som skadar Kristendomens anseende i samhället och dess trovärdighet som en levande, humanistisk och människobejakande livsåskådning.
Jag blir full av skratt – fast skrattet fastnar nästan i vrångstrupen – när jag läser, ”…utmärkta repliker från Ylva Johansson, Nyamko Sabuni och Åsa Regnér, men även förutsägbart medhåll från Claphaminstitutets Stefan Swärd”. Irving kunde lika gärna skrivit ”utmärkt medhåll från Stefan Swärd och förutsägbara repliker från Ylva Johansson…” De värdeladdade adjektiven tycks inte ha något med argumenteringen att göra, utan den man håller med skriver alltid utmärkt medan motståndaren alltid är förutsägbar.
Irving skriver ”Tidiga fosters rättigheter borde vara en ickediskussion i Sverige idag”. Idag är det tillåtet med abort till och med 18:e veckan utan begränsning och till och med vecka 22 efter tillstånd. Samtidigt händer det ibland att för tidigt födda barn kan räddas så tidigt som i vecka 22. Än så länge är detta inte vanligt men det förekommer då och då. Dvs om modern till ett 22 veckors foster vill föda sitt barn utgör barnet en skyddsvärd individ och samhällets alla resurser sätts in för att barnet skall födas och överleva. Om å andra sidan modern inte vill ha sitt barn, som är i vecka 22, förvandlas detta barn till en cellklump och utraderandet av denna cellklump kallas ”instrumentell utrymning av livmodern”. Detta fikonspråk påminner alltför mycket om Förintelsens språkbruk (Specialbehandling, undermänniskor etc). Till och med abortförespråkare som P C Jersild har påtalat det etiska dilemmat i samband med speciellt sena aborter. Hur kan då en kristen studentledare kallas detta för ”en ickediskussion”? Jag skäms å hans vägnar.
Till sista kallar Irving den kristna röst som syns på DN för ”reaktionär”. Hur skall en kristen röst vara då om den inte får vara reaktionär? Politiskt korrekt kanske? Jag är stolt över att kallas reaktionär. om man med reaktionär menar någon som står för sina åsikter oberoende av om dessa är politiskt korrekta eller ej.
För övrigt, när jag botaniserar lite på Seglorasmedjas hemsida, så känner jag mig väldigt främmande för dess innehåll. Helle Klein har en blogg med titeln ”Klart vi skall fira Eid i Sverige”. Det är alltså den muslimska högtid jag talar om ovan. I en annan blogg påstår Klein att ”det är kriget mot terrorismen som skapar en osäker värld”. Det är alltså inte terrorismen som är problemet utan motståndet mot terrorismen. Det påminner om debatten på det flummiga 70-talet när vissa skribenter menade att det inte var bovar och banditer som var problemet, utan polis och fångvaktare. De senare provocerade fram brott menade man. Som sagt, man kan ju leva i ideologins fantasivärld, men förr eller senare kommer verkligheten i fatt. Jag förmodar att Helle Klein, om hon varit debattör på 1930- och 1940-talen, ansett att det inte var Nazityskland som var problemet utan kriget mot Nazityskland (detta var en icke ovanlig åsikt bland många av dåtidens journalister – ända fram tills det stod klart att Tyskland skulle förlora kriget – man undrar varför de ändrade sig då?). Som sagt, vissa tycks fördra att leva i den uppochnedvända världen.
Man kan fråga sig, skulle Seglorasmedja känna igen Jesus när han kommer tillbaka? Eller kommer de att anklaga honom för att vara en reaktionär typ som sysslar med ickediskussioner?
Skulle Jesu Kristi kärlek enbart innebära ett tafatt och fegt accepterande av ondskan? Knappast! Politisk korrekthet har ingenting med kristen tro att göra. Efter att ha läst på Seglorasmedja känner jag mig så illa berörd att jag måste avsluta med en dikt av biskop Nils Bolander (han var biskop på den tiden när biskoparna inte bara var den sekulariserade statens politiskt korrekta lakejer, utan betraktade sig som Guds tjänare). Den heter Dödsruna (jag tar inte med alla verser). Bolander skrev dikten efter att i en tidning ha läst följande dödsruna ”… och han efterlämnar minnet av en man som genom sitt urbana väsen icke hade några fiender men idel vänner…”:
Skulle det stå på min gravsten till sist:
Han förargade ingen.
Hjälp mig, förargelsens Herre Krist –
då jag fick hagel i vingen.
Dunka i ryggen och strax hålla med
alla i diskussionen,
visligen tiga med eget besked
räknas till goda tonen.
…
Skulle det textas på blågula band:
Han var god vän med alla.
Då har jag svikit det liv som är brand,
eldtjänst när trummorna kalla.
Fingret i luften. Känna sig för,
varifrån fläktarna smeka,
och be om ursäkt för att man stör.
Det är att kristendom leka.
Har jag väl bländats av bågen i skyn,
löftenas flammande skära,
måste jag vara min himmelska syn
trogen, vart det än må bära.
Aldrig ge vika och gå på ackord
med den som vill överlista.
Då skall det stå i granit på min vård:
Han stod på vakt i det sista.
Jesus säger i Luk 6:26 ”Ve eder när alla människor tala väl om eder!”
Halv kristendom tolereras men föraktas
Hel kristendom respekteras men förföljs
