Under min lärartid har jag stött på ett antal olika pedagogiska och psykologiska trender. Jag har med egna ögon sett hur skolpsykologerna flyttat fram sina positioner och övertagit mycket av det som en lärare kunde göra tidigare. Till stor skada för eleverna.
En kvinna berättade för mig hur hon i småskolan blev mobbad. Deras manlige lärare upptäckte tydligen detta (vilket en bra lärare förväntas göra). En dag ringde läraren hem till hennes mamma och sade att i morgon och dagen därpå skulle hon hålla dottern hemma. Mamman gjorde detta. Dottern upplevde ingen mer mobbing i den klassen.
Exakt vad läraren gjorde vet hon inte. Man kan ju bara gissa. Kanske talade han bara med klassen på ett bra sätt. Kanske tittade de på någon film, kanske spelade de rollspel? Vad vet jag. Men under alla förhållanden så kunde en bra lärare på den tiden lösa många problem själv.
Nu för tiden kallas det in en formell apparat av experter; psykologer, kuratorer, skolsköterskor etc. Och man har checklistor precis som piloter. Lärare är inte längre tillåtna att handskas med sådana här saker själva. Psykologerna har tagit över klassrummet.
Visst finns det situationer när psykologhjälp kan vara påkallad. Det finns elever som har psykopatiska eller andra abnorma störningar och som behöver olika typer av behandling och kanske medicinering. Men de flesta problem i skolan handlar, enligt min mening, som bygger på gedigen erfarenhet, inte om sjukdomstillstånd utan om barn och ungdomar som testar gränser och som uppvisar ett omoget beteende (det är fullt normalt att vara omogen när man är barn).
Jag tvivlar inte en sekund på att det finns barn och vuxna som lider av olika bokstavssjukdomar – adhd, aspberger, autism etc. Men jag hävdar å det bestämdaste att det sker en oerhörd överdiagnostisering när det gäller sådana tillstånd. Psykologer och andra ”experter” ser här ett gyllene tillfälle att skaffa sig ett större inflytande och mer makt och få hela skolvärlden att dansa efter deras pipa.
En textillärare berättade för mig om en liten kille som kom in i hennes klassrum under en rast och sade ungefär så här, ”Nästa år skall jag ha textilslöjd. Då blir du min fröken. Och jag har assistent med mig, eftersom jag bråkar och slår andra elever. Och du får inte säga till mig när jag bråkar, eftersom jag har… och så sade han någon bokstavskombination (kanske var det adhd).”
Det finns en fara i att bejaka och sätta en etikett på den här typen av tillstånd. Då ger man en sådan person carte blanche på att missköta sig och utnyttja sin diagnos. Detta kommer att slå tillbaka mot den personen i framtiden. En arbetsgivare kommer aldrig att acceptera en person med den här typen av fasoner. Detta leder till en institutionalisering av personen i fråga. Denne vänjer sig vid särbehandling och kommer förmodligen att sluta som förtidspensionerad eller i bästa fall på Samhall.
Jag har vid några tillfällen haft elever med den här typen av diagnoser (och där diagnosen antagligen varit befogad). Jag brukade säga till dem ungefär så här, ”Du kan välja två vägar. Antingen kan du bejaka din diagnos och leva på den och låta samhället försörja dig mer eller mindre, vilket kommer att leda till ett onormalt och trist liv. Men du kan också försöka sätta dig över din diagnos. Du kanske kan hitta tekniker så att du kan handskas med dina svagheter (alla människor har någon eller några svagheter). Då kan du leva ett normalt liv, vilket kommer att vara mycket mer tillfredsställande.” Och så brukade jag berätta om en tidigare kollega som hade förlorat en arm och ett ben i en tågolycka, men ändå hade ett normalt, ganska fysiskt krävande arbete och gifte sig och fick barn. Han kunde i stället ha suttit hemma och tyckt synd om själv och varit bitter på allt och alla. Nu levde han ett rikt liv fyllt av upplevelser och mening.
Jag förstår att det givetvis finns människor som kanske inte kan sätta sig över sitt sjukdomstillstånd. Men vilket är bäst; att uppmuntra en människa att leva ett begränsat liv, försörjd av samhället, eller att uppmuntra en människa att försöka leva ett normalt liv, med ett intressant yrke etc? Jag tycker svaret på denna fråga är ganska självklart.
Som jag nämner ovan så anser jag att man överdiagnostiserar många av de här bokstavssymptomen. De flesta människor har sina ups and downs utan att ha bipolär sjukdom. Många barn är väldigt aktiva utan att ha adhd. Etc. Sedan finns det givetvis borderlinepersonligheter, det finns personer med autism etc.
Det tycks gå mode i sådana här saker och det har förekommit påståenden att i princip alla brottslingar lider av adhd. Och därmed menar man sig antagligen har förklarat (eller snarare bortförklarat) all brottslighet. Frågan är bara hur man skall handskas med denna nya "kunskap". I otaliga tv-program försöker man visa att i stort sett alla stora personer i världshistorien led av bokstavssjukdomar eller autism eller något annat. Ett vanligt påstående är att Einstein hade autism. Detta var förklaringen till hans genialitet. Ingenting kunde dock vara mer fel. Einstein var en synnerligen utåtriktad person, vilket framgår av de många biografier som skrivits om honom, och var det något han led av så inte var det autism.
Det som fick mig att tänka i de här banorna var en artikel i dagens Svenska Dagbladet (7/11 2011) med rubriken "Trotjänare gör uppror i diagnosfabriken"
Jag citerar ur artikeln:
Den kallas ibland psykiatrins bibel och den har påverkat oss mer än vi kanske vet. Flera diagnoser har på några årtionden blivit allmänt kända genom denna bok. Några exempel är adhd, Aspergers syndrom, bipolär sjukdom och borderline-personlighetsstörning. Somliga beskyller den för att på lösa grunder sjukdomsförklara en stor del av befolkningen, andra har fått välkommen bekräftelse och hjälp tack vare diagnoserna.
Det handlar om Diagnostic and statistical manual of mental disorders, DSM, en handbok för att klassa och diagnosticera psykiska störningar och sjukdomar. Den används över hela världen, även i Sverige.
Nu ska den revideras och bråk har utbrutit. Det är förvisso inte första gången som det stormar om innehållet i boken, men den här gången kommer den hårdaste kritiken från de egna leden. Psykiatern Allen Frances, som ledde arbetet med nuvarande upplagan av DSM, är förskräckt över hur hans alster, DSM-IV från 1994, har orsakat ”falska epidemier” av psykisk ohälsa.
Allen Frances hävdar att vi upplever en falsk adhd-epidemi. 1994 hade 3–5 procent av de amerikanska barnen diagnosen. Nu är andelen 10 procent. Enligt Allen Frances bör kriterierna stramas åt men befarar motsatsen. Riskerna med de nya diagnoskriterierna är många: onödig medicinering, stigmatisering, sänkta förväntningar och snedfördelning av resurser.
De amfetaminliknande preparat som används mot adhd läcker också ut på den illegala andrahandsmarknaden. Enligt Allen Frances använder många amerikanska studenter adhd-medicin för att studera mer koncentrerat.
Artikeln säger ju ungefär det jag erfarenhetsmässigt och på andra sätt kommit fram till. Om jag, som lekman (men med stor erfarenhet av tonåringar) säger något sådant kan ju detta lätt avfärdas. ”Du är ingen expert. Du vet inte vad du talar om. Du är bara reaktionär – en fossil relikt från stenåldern etc.” Men nu är det en av de verkliga experterna som uttalar sig. En av de experter som varit involverad i beskrivningen av de olika diagnoserna. Det går kanske inte lika lätt att avfärda med en fnysning.
Observera, jag säger alltså inte att det inte finns psykiatriska diagnoser. Det jag säger är att de flesta problem i skolan har inget med psykiatriska diagnoser att göra. Det handlar om disciplinproblem helt enkelt. Och dessa problem löses bättre av en duktig lärare som tycker om sina elever och samtidigt har en fast hand med dem. Att blanda in psykologer och psykiatriker i dessa fall, och kanske till och med sätta in medicinering, är en mycket sämre lösning. Ja i många fall är denna lösning en total katastrof för den elev som hamnar i vårdkarusellen. När det gäller mänskligt beteende finns inte bara en sanning (typ att alla oroliga elever har adhd). Det kan finnas många olika förklaringar till ett visst beteende.
Alla duktiga lärare vet, att om man uppmuntrar sina elever och har förväntningar på dem, så inspirerar detta eleverna till att bli ännu bättre. Att sätta en diagnos på en ung människa, innebär ofta att man indirekt säger till denna person att man inte har några förväntningar, dvs inte tror på deras förmåga. Detta torde vara mycket skadligt för självförtroendet!
Apropå ingenting så gjorde DN:s krönikör Johan Cronemann nyligen ett intressant uttalande, ”Så fort någon börjar prata om något som är ”typiskt svenskt” försöker jag peta in ett par öronproppar eller omedelbart lämna platsen”. Ett typexempel på hur kultureliten (kulturdräggen) försöker förneka att det finns en svensk kultur. Jag har svårt att tro att han skulle vara beredd att säga samma sak om islam. ”Så fort någon börjar prata om något som är ”typiskt islamskt” försöker jag peta in ett par öronproppar eller omedelbart lämna platsen”. Oh nej, då skulle han spetsa öronen för att få höra mer om denna fantastiska religion och kultur (för dig som inte gjort det, läs gärna min artikel om mångkultur, där jag bl a diskuterar den svenska kulturen!
Ha en fortsatt bra dag!
