Jag tittade bara några sekunder på det avsnitt jag råkat hamna i, innan jag zappade vidare. Jag orkade inte se eländet. Men som jag uppfattade det så befann sig hjälten plus en palestinsk pojke (att ha med barn är bra, det skapar de rätta känslorna) i den palestinska byn Deir Yassin år 1948. Som sagt, jag tittade så kort tid att jag kan ha missuppfattat det hela. Å andra sedan vet jag ju hur SVT fungerar, så även om jag skulle missuppfattat just detta, stämmer mitt resonemang rent generellt. Jag förmodar, att om jag tittat vidare, så hade jag fått se hur judar gick omkring i byn och sköt alla araber, även kvinnor och barn (nedan framgår varför jag förmodar detta).
För övrigt har det den senaste tiden visats flera program i SVT, vilka varit starkt vinklade mot Israel. Ett av dem var filmen ”Gazas tårar” som jag diskuterat i en tidigare bloggartikel. En visserligen välgjord men extremt vinklad film med mycket barn i, för att skapa de rätta hatkänslorna mot Israel och det judiska folket.
Detta med Deir Yassin är något som ofta tas upp när man försvarar palestinsk terror. ”Ja men judarna är inte ett dugg bättre. Tänk bara på Deir Yassin” går resonemanget. Och så berättar man om hur israelerna mördade hela befolkningen i denna by, trots att de var obeväpnade och inte hade gjort en fluga förnär. När man ser antiisraeldemonstrationer på olika ställen i Europa är det inte ovanligt att man ser skyltar med texter typ ”Glöm aldrig Deir Yassin!”. Araberna tar på samma sätt ständigt upp det de kallar ”massakern i Deir Yassin” i sina media och när de demonstrerar mot Israel i sina länder.
Låt oss nu titta lite på fakta.
När man nämner Deir Yassin så syftar på en massaker som begicks av israeliska paramilitära förband 1948 i en by med detta namn. Deir Yassin ligger nära Jerusalem och under kriget 1948, där israelerna var mycket hårt trängda och slogs för sina liv (de var mycket underlägsna araberna när det gällde antal soldater, vapen, flygplan, pansarfordon, ammunition etc, etc), blev de beskjutna i ryggen från denna by (byborna var således inte obeväpnade eller passiva), varför man beslöt sig för att inta byn. Man tyckte kanske att det räckte med att bli beskjuten från ett håll. 107 palestinier dog under striderna. Även kvinnor och barn ingick i denna siffra (jag känner inte till några bevis för att alla byborna dödades). Huruvida kvinnor och barn avsiktligt mördades är inte på något sätt bevisat. En del menar att kvinnor och barn dog när israeliska soldater slängde in handgranater i husen (detta görs normalt av alla världens militära förband vid ”strid i stad”, som det kallas), och att felet ligger hos de arabiska männen, som drog in sina familjer i striderna genom att beskjuta israelerna från sina hus, och inte hade sett till att kvinnor och barn hann sätta sig i säkerhet (detta tycks vara normalt för den arabiska sidan – alla andra folk försöker skydda sina familjer från krig, araberna använder sina fruar och barn som sköldar, inte speciellt sympatiskt skulle jag vilja säga, men västerländska journalister tycks anse att detta är charmigt). Att inte skjuta tillbaka var knappast något alternativ för israelerna.
Israelerna beklagade efteråt att kvinnor och barn dog, och aktionen fördömdes av Haganah (Israels reguljära armé), av Ben-Gurion (Israels dåvarande premiärminister) och av alla ledande rabbiner (har du hört någon mullah någon gång fördöma muslimska terrordåd – tvärtom, med ytterst, ytterst, ytterst, extremt få undantag inspirerar de till terrordåd i stället, eftersom detta i princip är befallt av islams heliga skrifter). Man sände också ett brev till kung Abdullah av Jordanien, där man bad om ursäkt (denne mördades senare på grund av att han ville ha fred med Israel). De paramilitära israeliska förband som var involverade i striderna (eventuellt massakern) avväpnades och upplöstes. Till saken hör att araberna, innan Israel blev självständigt, hade utfört oräkneliga massakrer på judiska kibbutzer. Vid dessa massakrer mördades även kvinnor och barn skoningslöst. Och här talar vi inte om kibbutzer som besköt araberna (annat än om de angreps). Och där bad man minsann inte om ursäkt. Ofta lemlästade man kropparna på det mest fruktansvärda sätt. Araberna fotograferade de styckade offren och skickade stolt ut bilderna till araber i området, för att visa hur det skulle gå för judarna. Så självklart fanns 1948 en vrede hos judarna mot araberna (1948 kallades judarna i området palestinier och de araber som bodde där kallades araber – det palestinska folket är ett senare påfund). Men att avsiktligt döda kvinnor och barn ligger inte för den judiska religionen. Däremot tycks muslimerna inte ha några som helst skrupler i detta avseende. Tvärtom, man dödar ju till och med sina egna barn om de som tonåringar vägrar att acceptera den 75-årige man de giftes bort med vid 4 års ålder.
Så det som hände i Deir Yassin är inte något som kan jämföras med palestinsk terror. Jag påstår visserligen inte att judar aldrig gör fel, eller att det aldrig förekommit grymheter begångna av israeliska soldater. Men det finns en stor skillnad. Sådant accepteras inte i Israel och de soldater som begår krigsförbrytelser straffas hårt (om det verkligen handlar om krigsförbrytelser – svensk vänster tycks anse att om Israel försvarar sin rätt att existera så är detta definitionsmässigt en krigsförbrytelse i sig). Palestinier som begått terrorbrott och kanske mördat tiotals barn, tas emot som hjältar när de eventuellt släpps ur Israeliska fängelser. Och då inte bara av sin släkt och sina vänner, utan av de palestinska myndigheterna. Flera terrorister har till och med fått gator och torg uppkallade efter sig.
En avgrund skiljer således den judiska och den palestinska/arabiska/muslimska inställningen till terror och våld och mord. Något som aldrig nämns i SVT och SR.
Dessutom, 1948 var tre år efter att Andra Världskriget tog slut. Många av judarna i Israel var överlevare från Hitlers dödsläger, och/eller hade fått hela sin familj, ja kanske till och med hela sin släkt, förintad. Andra hade fått barn och nära anhöriga mördade (och kanske även styckade och lemlästade på andra sätt) av arabiska terrorister. Självklart skapar sådant svåra trauman. Om man nu visar sådan förståelse för palestiniernas situation (som vad Godhetskören gör) och försöker bortförklara deras terrordåd med hur förtvivlade de är, då borde man i konsekvensens namn kunna uppvisa viss förståelse för eventuella judiska överreaktioner 1948 (dvs även om det som skedde i Deir Yassin kan klassas som en verklig massaker).
I senaste numret av Menorah (Förenade Israelinsamlingens Tidning, nr 2 2012 – jag får den eftersom jag ibland skänker pengar till denna insamling), fanns som vanligt en del intressanta artiklar om Israel. I en artikel med rubriken ”Det andra Israel” skriver Margarete Nudel
Israel är ett utsatt modernt land utvecklingsland med en problematik som inga andra länder har. Om Israels grannar lägger ner sina vapen, då blir det fred. Om Israel lägger ner sina vapen, då slutar landet att finnas. För närvarande går 38 procent av BNP till försvaret och Israel mäktar inte med att ta hand om alla hjälpbehövande som de annars kunde ha gjort.Därför skänker jag en del pengar till Förenade Israelinsamlingen. Dessa går till offer för terrordåd (för varje offer som dör har vi många, många personer – inte sällan barn – som blivit lemlästade på olika sätt; blindhet, bortsprängda lemmar och andra handikapp, plus psykiska trauman), hem för barn från dysfunktionella familjer och funktionshindrade barn etc, etc.
Sverige lägger ned ca 1 procent av BNP (2010) på försvaret medan Israel, som framgår ovan, lägger ned 38 procent. Och den dag Israel rustar ner, ja då får man inte fred, utan staten Israel utplånas och judarna i området fördrivs (i bästa fall) eller mördas (vilket bl a talesmän för Hamas utlovat). Som sagt, Israels situation är svår. Det är lätt för Sverige att rusta ner och muta väljarna med pengarna som då blir över (speciellt med tanke på att vi litar på att Nato och våra nordiska grannar, kommer att hjälpa oss om behov uppstår). Sverige med drygt 9 miljoner invånare kan stoltsera med ca 40 000 soldater (inklusive 37 000 hemvärnsmän och -kvinnor, som saknar tung beväpning och som endast kan lösa begränsade uppgifter) medan Finland, som har knappt 5,3 miljoner invånare, kan ställa upp med 285 000 soldater (enligt vad jag kunnat inhämta på nätet). Finland har uttalat skarp kritik mot Sverige för att vi överlåter Nordens försvar på dem. Och jag håller med. Att lägga ned 1 procent av BNP på försvaret är inget mindre än rent landsförräderi och försätter Sverige i en mycket farlig situation!
I en annan artikel (De nya sionisterna) berättas om israeliska ungdomar som flyttar ut i öknen och odlar upp denna och grundar samhällen (detta kallas Ayalim). Det var ju så Israel en gång i tiden förvandlades från nästan obeboelig ödemark (malariainfekterade sumpmarker, öken, total frånvaro av träd etc) till ett blomstrande land som t ex har världens mest högproducerande kor. Givetvis kommer palestinierna sedan att säga om de områden som Ayalim odlat upp, ”Det där tillhör oss. Dom är inkräktare som tagit allt ifrån oss”. Vilket är en stor lögn även generellt. Stora delar av marken i Israel har judarna en gång köpt från turkiska godsägare (de fick köpa mark som turkarna betraktade som värdelös) för priser som kan räknas som rent ocker, och sedan har de odlat upp marken. Detta ger dem dubbel besittningsrätt.
Lisa Abramowicz ställer sig i en artikel frågan ”Varför Ship to Gaza – igen?. Där berättar hon att stora mängder varor kommer in i Gaza via Israel. Hon nämner att under veckan 25-31 mars i år kom det in 24 754 ton gods till Gaza från Israel. 24 procent av detta var byggnadsmaterial (ofta påstås att Gazaborna inte har tillgång till just byggnadsmaterial). Dessutom flyter ett ständigt flöde av varor från Egypten in i Gaza. Lisa skriver också:
Varför kommer då inte diesel in via Israel med tanke på att det just nu bara går att få 6 tim el/dygn i Gaza genom det allmänna nätet? Är det Israels fel, som det antytts i media? Nej Palestinierna har själva bestämt att dieseln skall levereras direkt från Egypten. Trots det levererade ändå Israel diesel till Gazas elverk för att underlätta för Gazaborna. Om detta kommer inga rapporter i svenska media.Hon nämner vidare att det fartyg i första Ship to Gaza, Mavi Marmara, som för några år sedan bordades av israelisk militär, varvid 9 turkiska medborgare dödades (dessa var turkiska kommandosoldater och inga oskyldiga hjälparbetare), inte hade någon som helst last (mer än 600 aktivister) och därför inte fyllde något hjälpsyfte. Det handlade inte om att hjälpa det palestinska folket, utan om att slå in ytterligare en spik i den kista man hoppas Israel snart skall begravas i. Idag låter Turkiet last till Gaza gå via den israeliska hamnen Ashdod. Varför kan inte de organisationer som vill hjälpa palestinierna använda samma kanaler? Det sker uppenbarligen mycket i det fördolda, som Godhetskören gör allt för att undanhålla svenska folket.
I en artikel med titeln ”Teknikens Mecka” berättar Leon Nudel om Israels framgångsrika ekonomi. Företagsjättar som Apple, Microsoft och Google har gjort stora investeringar i landet och israeliska dataföretag kommer ständigt med nya och banbrytande innovationer. Israel har dessutom fler börsnoterade bolag på Nasdaq än Kina och Indien tillsammans.
Om det blev en verklig fred mellan Israel och grannländerna (inklusive palestinierna), kunde Israels ekonomiska framgångar och teknologiska kompetens användas till bättre ändamål än det militära. Även grannländerna skulle kunna få det mycket bättre. Det tragiska är att om det så småningom skulle bli fred, ja då kommer palestinierna (som mest) att få det de kunde fått redan 1948. Allt lidande för både det judiska och palestinska folket har då varit till ingen nytta. Hade arabsidan accepterat FN-beslutet om att upprätta en judisk stat i området, hade vi idag haft en palestinsk, välmående stat, sida vid sida med Israel. Men tyvärr, de palestinska ledarnas hat, kopplat till islam, var starkare än deras kärlek till sitt eget folk. Därför har de orsakat ett stort lidande för de människor, de som ledare, var/är kallade att värna om.
En bidragande orsak till arabsidans och de arabiska ledarnas motstånd mot Israel är säkert att Israel är en demokrati. Ingår man fred och kanske till och med samarbete med Israel, finns risken att demokratin sprider sig, när medborgarna i arabländerna ser den frihet och öppenhet som finns i Israel. Alltså måste man demonisera Israel och det judiska folket för att kunna fortsätta att förtrycka sina egna medborgare. Den så kallade arabiska våren var från början ett uttryck för folkens längtan efter frihet. Tyvärr tyder mycket på att det bara kommer att bli värre. Får Muslimska brödraskapet makten i Egypten kommer nog många egyptier att längta tillbaka till Mubaraks styre.
Tyvärr kan det, som jag ser det, inte bli fred. Området har en gång tillhört islam, och ett område som en gång tillhört islam (Dar al-islam) får inte överges, enligt islams heliga skrifter. Det måste återtas till varje pris. Varje fredsförhandling syftar bara till en temporär fred (hudna – slå gärna upp detta ord på Wikipedia), under vilken man hinner rusta upp, så att man i nästa sammandrabbning kan förinta motståndaren. Varje fred som Israel kan få med sina grannar är av denna typ. Muslimska brödraskapet har lovat att omedelbart rusta för krig mot Israel, om de får makten i Egypten (vilket de antagligen kommer att få – 70 procent av egyptierna röstade på dem och en annan islamistisk organisation i parlamentsvalet och eventuellt får man också inom någon månad en president som tillhör brödraskapet).
Skulle arabsidan acceptera en judisk stat (annat än tillfälligt), kommer de enligt sin egen tro, att få tillbringa evigheten i Helvetet, under outhärdliga plågor. Därför måste islam falla innan vi kan få verklig fred i Mellanöstern. Det är inte jag som säger detta. Det är islams heliga skrifter som säger detta och varje ärlig muslim skulle hålla med mig.
