En av vår tids mest framstående och inflytelserika fysiker är Leonard Susskind. Denne är totalt okänd bland vanliga människor. Ändå är han en av fysikens giganter. Han är bl a en av männen bakom supersträngteorin, en teori som gör anspråk på att i princip kunna förklara ”allt”. Susskind är också känd för att våga vara politiskt inkorrekt.
I en artikel i Scientific American (22/6 2011) diskuteras personen Susskind. Rubriken är ”The Bad Boy of Physics [Fysikens Svarta Får]”.
Fysikern vid Stanford University, Leonard Susskind, överflödar i att komma med nya idéer, vilka transformerar fysikens status quo. För fyrtio år sedan var han en av grundarna till strängteorin, som initialt förlöjligades men så småningom blev en ledande kandidat för en universell naturteori. …Och han bidrog till att utveckla den moderna uppfattningen om parallella universa, baserad på vad han kallade strängteorins ”landskap”.Han säger bl a:
Fysiker som försöker förstå verklighetens djupaste nivåer arbetar nu inom det ramverk som Susskind ställt upp. Men en märklig sak har hänt på vägen. Susskind undrar nu om fysikerna verkligen kan förstå verkligheten.
Vi kanske aldrig kommer att kunna förstå den [totala] verkligheten. Universum och dess beståndsdelar kan vara omöjliga att beskriva på ett entydigt sätt [fetstil tillagt av mig].Detta skall inte tolkas som att fysiken inte kan handskas med "den vanliga" verkligheten. Det kan den utan tvekan. De maskiner, som konstrueras utifrån fysikens principer, fungerar oklanderligt (om de är rätt konstruerade). Det Susskind talar om här är att fullständigt förklara varje aspekt av den totala verkligheten (rum tid, medvetandet etc) utifrån den vetenskapliga metodens principer (experiment och observationer, logik, matematik, peer-review etc) och utifrån fysikens grundläggande partikulära byggstenar och krafter.
Här ser vi tydligt skillnaden mellan biologer och fysiker. Fysiker erkänner att vetenskapen är en metod, förvissa oerhört framgångsrik i många avseenden. Men trots alla vetenskapliga framsteg fortsätter människans ondska och själviskhet att förstöra vår värld. Vetenskapen har gett oss vapen, som de gamla grekerna inte ens kunde drömma om. Men moraliskt och filosofiskt har människan inte kommit en millimeter längre än de gamla grekerna. Skillnaden mellan dåtidens och dagens krig är inte grymheten utan teknologin. Människan som människa tycks opåverkad av de tekniska framstegen.
För en fysiker är vetenskapen en metod som ger förståelse för den fysiska verkligheten. Punkt slut. I detta perspektiv är vetenskap helt enkelt uppställandet av ”användbara modeller”. Absoluta sanningar lämnar man åt teologer och filosofer (och amatörfysiker). Fysikens teorier gör inte anspråk på att vara absolut sanna, utan på att vara användbara (fördelen med användbarhet är att detta, till skillnad från absolut sanning, går att bevisa – the proof of the pudding is in the eating).
För alltför många biologer handlar vetenskap inte bara om användbara modeller utan om absolut sanning! Evolutionsteorin, för att ta ett exempel, är inte bara en vetenskaplig teori, som får och bör och skall kritiseras (kritik är en av hörnpelarna i den vetenskapliga metoden), utan en absolut sanning som inte får ifrågasättas (den betraktas nästan som en helig sanning). Vetenskapen blir i detta perspektiv verkligare än verkligheten själv och sannare än sanningen själv (”Om inte kartan stämmer med verkligheten gäller kartan”, som man skämtsamt sade i det militära). För att illustrera detta väljer jag ett citat från den f d katolske prästen och paleontologen Teilhard de Chardin, som minst sagt var en fanatisk propagandist för Darwins teori (och dessutom mycket kritisk till biblisk kristendom – han blev så småningom utesluten ur Katolska Kyrkan).
Är evolutionen en teori, ett system eller en hypotes? Den är mycket mer: den är ett allmänt villkor, som alla teorier, alla hypoteser, alla system hädanefter måste böja sig för, och som de måste uppfylla för att kunna vara tänkbara och sanna. Evolutionen är ett ljus som belyser alla fakta, en kurva som alla linjer måste följa. (Phenomenon of Man, Harper, New York 1965, sid 219.)Förvisso har inte alla evolutionister en så fanatisk vetenskapssyn. De Chardin är kanske ett extremfall. Men jag skulle kunna ge många, många andra citat av samma typ från diverse olika evolutionister (Richard Dawkins har sagt minst lika extrema saker som vad de Chardin säger ovan). På min hemsida har jag mängder av exempel på detta (läs t ex här!).
Vi fysiker menar, att vetenskapens styrka ligger just i dess begränsningar. Genom att man avstår från att studera sådant som inte går att objektivt observera och mäta (Gud, moral, mening etc) blir vetenskapens slutsatser tillförlitliga och objektivt verifierbara. Att avgränsa vetenskapen är således mycket viktigt och en hörnpelare i den vetenskapliga metoden Men då måste vi inse och erkänna, att om vetenskapen avstår från att studera vissa fenomen, så kan givetvis inte vetenskapen i nästa andetag uttala sig om dessa fenomen.
Ett annat sätt att uttrycka ovanstående är att säga att vetenskapen väljer ut frågor som har "vetenskapliga" svar. Och den undviker frågor som saknar sådana svar, t ex: "Varför fungerar matematiken så fantastiskt när det gäller att beskriva den fysiska verkligheten?" (denna intressanta fråga diskuterar jag i en artikel på min hemsida), vilket är ekvivalent med frågan "Varför är den fysiska verkligheten logiskt uppbyggd?". "Varför finns någonting överhuvudtaget och inte ingenting?" "Finns det någon mening och vad bygger den i så fall på?" "Vad är grunden för människans känsla av absolut rätt och fel?" "Varför är så många människor övertygade om existensen av en övernaturlig Gud?" ”Varför skulle evolutionen ge upphov till ett gudsbehov som saknar täckning (om det inte finns någon Gud)?”
När det gäller fysiker (i ordets bästa bemärkelse) erkänner man att vetenskapens begränsningar inte utgör begränsningar av den yttersta verkligheten själv. Att vetenskapen inte kan studera Gud, motbevisar inte Guds existens. Om nu vetenskapen har ”valt” att exkludera frågan om Gud inom sitt kompetensområde, kan givetvis inte vetenskapen i nästa ögonblick mena sig motbevisa existensen av en Gud, som man valt att inte studera. Vetenskapen är helt enkelt (och det är självvalt) blind för denna typ av frågor. Vetenskapen är ett verktyg bland andra och sann förståelse kräver att man anpassar sina verktyg efter det studerade objektets natur. För att förstå människans medvetande, hennes gudslängtan, moralens ursprung etc krävs helt andra verktyg än för att förstå hur elektrisk ström överförs i en kopparledare.
Materialistiska reduktionister (som t ex många evolutionsbiologer) avfärdar de frågor som vetenskapen inte kan besvara såsom varande definitionsmässigt meningslösa pseudofrågor. Relevanta frågor definieras således som frågor på vilka vetenskapen i princip har ett svar. På så sätt gör sig vetenskapen, i det materialistiska perspektivet, till allvetande. Men inte genom att vara allvetande, utan genom att bortdefiniera de frågor på vilka vetenskapen saknar svar. Ungefär som den ökände Mästaren av Balliol, om vilken sades att ”det han inte vet, det är inte kunskap”.
Jag har ju i flera tidigare artiklar nämnt den ”ökände Mästaren av Balliol”. Det kanske är dags att förklara detta begrepp, som inte är så känt i Sverige. Balliol är ett College (den intresserade kan läsa mer på Wikipedia, där bl a bakgrunden till nedanstående dikt ges) vid Oxford University (engelska universitet består av olika Colleges). Balliol grundades omkring 1263 och anses vara ett av Oxfords äldsta (eller kanske t o m det allra äldsta) College. Begreppet ”Mästaren av Balliol” har sitt ursprung i en samling ironiska dikter (s k quatrains – fyrradiga dikter) som några spjuveraktiga studenter vid Balliol gav ut 1880, och som omedelbart förbjöds av upprörda myndigheter (politisk korrekthet är således inget nytt under solen). Den mest kända av stroferna, författad av Benjamin Jowett, lyder:Sanningsbegreppet kommer, i den materialistiska reduktionistiska världsbilden, så att bygga på definition i stället för ett förutsättningslöst undersökande av verkligheten. Ett sådant förhållningssätt kännetecknar ideologi (och fanatism) och inte vetenskap.First come I.J-W-TT syftar uppenbarligen på författarens efternamn, Jowett.
My name is J-W-TT.
There’s no knowledge but I know it.
I am Master of this College,
What I don’t know isn’t knowledge.
(Först kommer jag.
Mitt namn är J-W-TT.
Det finns ingen kunskap som jag inte kan.
Jag är Mästare av detta College,
Vad jag inte kan, det är inte kunskap.)
Definitionen av den totala verkligheten blir i detta perspektiv, ”Den totala verkligheten är det som vetenskapen i princip kan studera”. Och med den definitionen är det inte förvånande att vetenskapen i princip kan studera den totala, allomfattande ”verkligheten”, dvs allt som existerar! Och det som inte vetenskapen kan studera, avfärdas så definitionsmässigt såsom varande icke-problem, felaktigt ställda frågor eller pseudofrågor.
Man brukar säga att verkligheten överträffar dikten. Det är tragikomiskt när en parodisk dikt så väl sammanfattar en så totalt dominerande vetenskapssyn. Bortsett från fysiker och matematiker och en del filosofer och teologer och andra har i Västvärlden den absoluta majoriteten av intellektuella, kulturpersonligheter, journalister och politiker totalt anammat den ”vetenskaps”syn som dikten ovan driver med. Det är tragiskt och visar hur det bakom s k ”vetenskap” finns ideologi, religion, politisk korrekthet, prestige, narcissism och mycket annat mänskligt, som vare sig är objektivt, eller logiskt eller ens speciellt vettigt.
Ofta anklagas kritiker av evolutionsteorin för att syssla med pseudovetenskap. Så kan säkert vara fallet ibland, men inte alltid. En sak är i alla fall säker; den allmänt accepterade vetenskapssynen, enligt ovan, utgör inte definitionen av sann vetenskap utan av pseudovetenskap. Den reduktionistiska materialismens pseudovetenskap passar som hand i handske i dagens politiskt korrekta debattklimat, där sanning definieras utifrån vad som är politiskt korrekt, oberoende av fakta och logik. Så det är inte det minsta förvånande att så stora delar av vetenskapen har blivit ideologi. Men det är tragiskt, eftersom det hindrar varje form av meningsfull debatt. Dessutom slår denna vetenskapssyn tillbaka mot vetenskapen själv och försvårar det vetenskapliga arbetet. Plus att människor på sikt, när så många av vetenskapens företrädare offrar objektiviteten på den politiska korrekthetens altare, kommer att tappa respekten för vetenskapen.
Den tysk-amerikanske filosofen och psykologen Hugo Münsterberg var väl medveten om faran med att låta vetenskap bli filosofi och religion, när han skrev:
Att hålla vetenskapen i ära betyder att respektera dess gränser: Vetenskapen är inte och kan inte vara och bör inte heller försöka vara något uttryck för den yttersta verkligheten. När vetenskapen försöker vara filosofi, inte blott överskrider den sina rättigheter utan försvagar på samma gång sin egen ställning.
