Jag har ju tidigare skrivit ett antal artiklar om medias och journalisters bristande objektivitet och notoriska vinkling när det gäller vissa kontroversiella frågor (Israel, kristen tro, intelligent design mm) och egentligen har jag väl inte så mycket mer att tillägga. Men att utgå från de pressetiska reglerna kan kanske tillföra något till diskussionen.
Det som föranledde mitt besök på PO:s hemsida var ett TT-telegram med anledning av att Livets Ords omskrivne pastor Ulf Ekman fr o m juni 2013 träder tillbaka som förstepastor. Jag återkommer strax till detta TT-telegram. Nedan kommenterar jag kortfattat några av de 17 paragrafer (anges med fetstil) som ingår i de pressetiska reglerna (vissa av paragraferna, som t ex handlar om personlig integritet och liknande, är i och för sig intressanta, men det jag diskuterar just nu är medias roll i demokratiprocessen – alltså har jag utelämnat en del paragrafer):
1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.
Det finns inte mycket att säga om detta. Jag har svårt att tro att någon skulle vara av annan mening. Allmänhetens förtroende för media är synnerligen lågt, viket indikerar att medias innehåll alltför ofta vare sig är korrekt eller allsidigt. Mer om detta nedan.
2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.
Här finns mycket att säga. Kritiken mot nyhetskällorna lyser oftast med sin frånvaro i ämnen som hotar den politiskt korrekta konsensusen. Som jag nämnt i andra artiklar så är nyhetsbyråerna (TT, Reuters etc) idag inte längre objektiva rapportörer om vad som sker (och sedan överlåter eventuell vinkling åt media själva) utan i politiskt känsliga frågor så levereras nyheterna numera färdigvinklade (utifrån Godhetskörens preferenser) och klara för publikation (man undrar om media får betala extra för den tjänsten – eller de kanske rent av får betala extra för att få icke vinklade nyheter, ungefär som att det kan vara dyrare att köpa vinterdäck utan dubbar än med). Jag skulle kunna ta många, många exempel på det jag säger här och har också många sådana exempel på min hemsida och blogg (sök t ex på TT, Reuters etc). När det gäller Israel låter man uppenbara fiender till Israel uttala sig och tar då det som sägs som objektiva fakta som inte ifrågasätts, medan man skarpt kritiserar den som på något sätt visar förståelse för Israels situation och agerande. Samma sak när det gäller påståenden om t ex Livets Ord, där avhoppare gång på gång fått utrymme att säga precis vad som helst om Livets Ord (bara det är negativt) och det som sägs behöver inte på något sätt styrkas. Det är definitionsmässigt sant.
Medias objektivitet varierar givetvis. SVT och SR är antagligen ledande i bristande objektivitet, vilket säkert har i sin grund i den politiska hemvisten hos deras reportrar och chefer. Deras politiska preferenser ligger långt ifrån var svenska folket i gemen står. I en kommande artikel tänker jag titta lite närmare på detta. När det gäller tidningar så finns mycket stora brister hos alla de stora "drakarna" – Aftonbladet, DN, SvD och Expressen.
Aftonbladet leder nog tidningsligan beträffande att vinkla och filtrera artiklar (speciellt i ämnen som Israel och den kristna tron, plus att man på tidningen tycks hysa ett intensivt hat mot allt vad poliser heter). Sedan finns givetvis lysande undantag bland dessa tidningar, när man släpper igenom förvånansvärt politiskt inkorrekta artiklar. Ibland hittar man artiklar i SvD och DN (och enstaka gånger i Aftonbladet) som gör att man får nypa sig själv och fråga, "Kan detta verkligen vara sant? Vågar man publicera något sådant i Sverige?"
När man talar om trollen så... Precis när jag skriver detta fick jag ett mail innehållande en länk till en intressant artikel i DN. Där funderar en polsk litteraturlärare vid Stockholms Universitet över varför svenska studenter har alla svar men alltför sällan ställer meningsfulla frågor. Hans analys är mycket relevant och viktig.Vissa av de större landsortstidningarna som Barometern (Kalmar) och Nerikes Allehanda (Örebro) har ofta en hyfsad objektivitetsnivå (även om man hittar stora brister i vissa ämnen, som t ex Israel och skapelse/evolution). När det gäller kristna tidningar är nivån blandad. Världen idag håller en hög sannings- och objektivitetsnivå och det är allmänt känt att den "smygläses" av många icke-kristna människor, som vill ha en mer mångsidig bild av vad som sker.
Med anledning av att pastor Ulf Ekman, som nämns ovan, lämnar sin tjänst på Livets Ord och nu planerar att ägna sig åt teologi, skriva böcker och vara resande predikant, kunde man den 3/3 2013 i DN, SvD etc läsa följande TT-telegram:
Ulf Ekman, förstepastor i Livets ord, lämnar sin tjänst i juni, meddelar församlingen i ett pressmeddelande.Det är så typiskt att man inte har mer att säga om Livets Ord och Ulf Ekman än att ”församlingen varit i blåsväder upprepade gånger” och att en av församlingens ”friskolor inte levde upp till värdegrunden, det vill säga betoningen av allas lika värde, jämställdhet och tolerans”.
Han var tidigare präst i Svenska kyrkan och grundade Livets ord 1983. Både han och församlingen har varit i blåsväder upprepade gånger genom åren. Bland annat har Livets ord kritiserats för att en av deras friskolor inte levde upp till värdegrunden, det vill säga betoningen av allas lika värde, jämställdhet och tolerans.
Ekman efterträds av Joakim Lundqvist som varit pastor i församlingen sedan 1997.
TT
Den här typen av kommentarer har ingenting med nyheter att göra utan avser bara att smutskasta församlingen. Som beskrivning av Livets Ord och Ulf Ekman är den fullständigt meningslös och även innehållslös. Det låter snarare som en sammanfattning av Kristi Bruds ”församling” i Knutby (som definitivt inte har någonting med biblisk kristendom att göra). Vadå blåsväder? Blåsvädret har nog mest existerat i den journalistiska och teologiska ankdammen. Att människor fulla av hat sagt de mest fruktansvärda saker om Livets Ord, därtill uppmuntrade av media som gett dem en plattform för sitt hat, säger mer om media och om människans natur än det säger något om Livets Ord. Jag har själv varit medlem där i över 20 år och arbetat som gymnasielärare på församlingens gymnasieskola i ca 20 år. Så jag torde veta vad jag talar om. Och jag lovar på heder och samvete att i stort sett alla negativa påståenden om Livets Ord, som jag tagit del av i media, varit falska eller gravt missvisande (här kan läsaren ta del av ett brev som tar upp ett antal vanliga påståenden om Livets Ord – brevet skrevs av mig till Fri, en organisationer som arbetar mot sekter, men som också fått en hel del kritik för sina metoder). Det jag säger skall givetvis inte tolkas som att Livets Ord eller Ulf Ekman är utan fel. Svagheter finns överallt (även hos mig som skriver detta och hos dig som läser detta). Men det är en helt annan sak.
Påståendet att en kristen friskola inte skulle betona allas lika värde etc är fullständigt fnoskigt. Västvärldens människosyn är huvudsakligen baserad på den kristna människosynen såsom den förs fram i Bibeln, och ingen annan religion betonar på samma sätt alla människor lika värde. Om det är någon i skolsammanhang som borde kritiseras för sin människosyn så är det Skolverket och de politiker som är ansvariga för den svenska skolan (och även media) som lär våra elever att abort är kärlek och att barn är leksaker avsedda att tillfredsställa vuxnas egoistiska behov (homoadoptioner, surrogatmödraskap, artificiella inseminationer av ensamstående mödrar) och att den som är av annan åsikt är en förkastlig människa.
Livets Ord är inte alls någon udda församling. Bibeltrogen kristendom (kan det finnas någon annan kristendom) är alltid kontroversiell, eftersom det säger sådant som den onda människan inte vill höra. Men merparten av de kristna som tar sin tro på allvar hyser stor respekt för församlingen. Livets Ord lever inte ett isolerat sekteristiskt liv, som ibland påstås. Katolske ärkebiskopen Anders Arborelius har varit talare på Livets Ord. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har varit talare på Livets Ord. Ulf Ekman har predikat i Peterskyrkan i Rom (och på oräkneliga andra ställen). Snarare är det den avfälliga kristenheten i Sverige (t ex Svenska Kyrkans ledning, som inte styrs av Jesu ord utan av vad som är politiskt korrekt för stunden) som befinner sig utanför huvudfåran. Många afrikanska, kristna samfund samarbetar t ex inte längre med Svenska Kyrkan, eftersom de inte betraktar denna som en kristen kyrka (att det sedan finns enskilda präster i Svenska Kyrkan, som har Jesus och inte Aftonbladet som Herre i sina liv, är en annan historia som jag inte har möjlighet att gå in på här).
TT-telegrammet visar klart vilka slags människor som arbetar på TT. En skam för allt vad journalism heter och ett stort hot mot demokratin! Att inte har mer att säga om Livets Ord än så är ynkedom. Man kunde t ex ha nämnt allt det välgörenhetsarbete som Livets Ord utfört och utför. T ex Indian Children där vi hjälper tusentals indiska barn med mat, skolgång etc. När det gäller den stora tsunamin 2004 så skickade Livets Ord flera läkarteam till det värst drabbade området. Jag saxar från min egen hemsida:
På nyårsafton (2004) begav sig ett team på åtta personer (bestående av läkare, sjuksköterskor och annan medicinsk personal) iväg från Livets Ord. Med sig hade de mediciner, koleravaccin och annan sjukvårdsutrustning. När de anlände till Bandar Aceh hade fortfarande inga internationella hjälpteam anlänt. Under kvällsmötet på nyårsafton samlade man på Livets Ord in en kollekt på drygt 500 000 kr och någon dag senare en kollekt på ca 200 000 kr. Pengar som gick till offren för flodvågskatastrofen. Sedan dess har ytterligare 3 sjukvårdsteam från Livets Ord åkt till Sumatra för att hjälpa till. Tack vare att Livets Ords team var där så tidigt, blev våra representanter intervjuade i radio och TV (och reportrarna var ovanligt nog fulla av respekt och sympati — man trodde nästan inte att det var sant — man får väl förmoda att detta trendbrott berodde på att reportrarna befann sig i ett slags chocktillstånd).Kunde inte TT nämnt sådana saker?! När det gäller vår skola har vi producerat mängder av duktiga elever. I många årskurser så har samtliga nior varit behöriga för gymnasiet (till skillnad från de flesta vanliga skolor). Många av mina gamla elever från gymnasiet är idag färdiga läkare, jurister, lärare, teologer, civilingenjörer, kyltekniker, piloter etc, etc. Och även journalister, vilka förhoppningsvis har mer respekt för sanningen än de ynkliga lögnjournalister som arbetar på TT (man undrar hur de rekryterar sina journalister).
DN publicerade visserligen TT:s sorgliga telegram men kompletterade detta med en artikel om Ulf Ekman, som var riktigt bra. Heder åt DN! Någon sade (men var inte säker) att SvD också följt upp med en längre artikel. Jag har dock inte lyckats hitta denna på SvD:s nätupplaga, så vem vet. Generellt kan man säga att många media gömmer sig bakom TT när det gäller den här typen av vinklade nyheter. ”Men det är inte vårt fel. Det var TT.” Enligt den pressetiska regeln nr 2 så håller emellertid inte detta, eftersom denna regel säger att man skall vara kritisk mot nyhetskällorna.
Som Godhetskören ser det så är regel 2 helt överflödig. Det som är politiskt korrekt står ju över sanningen och behöver inte kontrolleras. Det är sant i kraft av att det är politiskt korrekt. Det är sannare än sanningen själv (”pravda” på ryska). Och det som inte är politiskt korrekt är ont och lögn (även om det skulle vara faktamässigt och objektivt sant). Och det som är ont har inget rätt att komma till tals. Punkt slut!
3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.
Det finns inte så mycket att säga om, mer än att så ofta inte är fallet. Speciellt när det gäller kvällstidningar som ju lever på att sälja lösnummer. Till saken hör också att det är speciella journalister som är ansvariga för rubriker och löpsedlar. Dvs den journalist som skrivit artikeln sätter inte rubriken på den. Ibland stämmer därför rubriken inte alls med själva artikeln.
4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.
När det gäller kontroversiella ämnen finns givetvis frestelsen att fotografera och använda bilder så att det gynnar det perspektiv man vill framhålla. Här är gränsen hårfin mellan vad som är acceptabelt och vad som är lögn och bedrägeri. Vad en bild t ex inte visar kan också vara bedrägeri.
Jag minns när SVT skulle göra en program om Södermalmskyrkan i Stockholm (som Godhetskören givetvis avskyr, eftersom man i denna församling tror att Jesus verkligen menade vad han sade – om Jesus nu aldrig menade vad han sade, varför sade han då inte vad han menade, kan man undra?). Man ville filma med kameran placerad nedanför och framför talarstolen där Bror Spetz (dåvarande pastorn) skulle stå när han predikade. Säkert planerade man också att använda ett extremt vidvinkelobjektiv (om jag nu tänker rätt). Kamerans placering plus objektivet skulle få Bror Spetz att torna upp sig över kameran som en veritabel jätte. Genom att kombinera detta med lämpliga ljudinställningar skulle man på så sätt få Bror Spetz att framstå som en grotesk och storhetsvansinnig galning. Det var väl tanken i alla fall. Nu var man i Södermalmskyrkan tillräckligt kunnig när det gäller kameror och liknande så man vägrade att ställa upp på detta.
Även om kameraplacering och val av objektiv och liknande inte direkt är att ljuga, blir det ändå i praktiken en form av lögn med tanke på vilka associationer det skapar hos den som ser bilderna.
Det förekommer också rena bildförfalskningar. Jag tror inte det är så vanligt att svenska media gör sådana förfalskningar. Det vore ju så pinsamt om det avslöjades. Däremot tror jag att vissa svenska media använder sådana förfalskade bilder om det gagnar ”saken”, även om de är medvetna om att bilden är manipulerad. När det gäller konflikten i Mellanöstern, där media uppvisar ofattbara avgrunder av dålig journalistik, har det vid flera tillfällen avslöjats att bilder varit direkt manipulerade till Israels nackdel. Bl a fick en fotograf sparken från Reuters när det avslöjades att han manipulerat bilder från Libanonkriget 2006 i Photoshop (läs gärna denna artikel som mer ingående beskriver detta krig och samtidigt ger läsaren en förståelse av situationen i Mellanöstern).
5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar.
Vissa lever upp till denna paragraf, åtminstone ibland. Men alltför ofta bryter man konsekvent mot den. Speciellt när prestige kommer in i bilden. Ett exempel bland många; I början av 1990-talet hade Aftonbladet en fruktansvärd artikel om Livets Ord. Den var full av lögner som var mycket lätta att motbevisa. Livets Ord vägrades att få in ett genmäle på artikeln. När Livets Ord ville betala för en helsidesannons som skulle innehålla genmälet vägrade Aftonbladet att ta in annonsen. Kan man sjunka lägre än så?
Och även om man ibland släpper fram ett genmäle blir utrymmet för detta ofta begränsat (även om undantag finns – vid ett tillfälle fick jag faktiskt in ett genmäle på ¾ sida i DN). När Per Kornhalls bok Skapelsekonspirationen, där jag kritiseras flitigt, recenserades i SVT (Rapport eller Aktuellt – jag kommer inte ihåg vilket) fick jag tillfälle att försvara mig. Utav det jag sade under intervjun som varade i ca 30 minuter, tog man med ca 10 sekunder (i och för sig tog man med den viktigaste meningen – och det var ju bra i alla fall).
6. Publicera utan dröjsmål Pressens Opinionsnämnds klandrande uttalanden i fall som rör den egna tidningen.
Här finns inte så mycket att säga. Om man släpper fram ett genmäle brukar det nog gå ganska snabbt – media vill ju ha relevanta inlägg, där folk kan knyta an till det tidigare inlägget.
10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.
I princip håller jag med om denna paragraf. Men om det nu skulle vara så att vissa etniska grupper är starkt överrepresenterade när det gäller vissa typer av brott (som t ex invandrare från MENA – Mellanöstern och Nordafrika plus Somalia – när det gäller personrån och våldtäkter) är allmänheten berättigade att få reda på detta. De som styr Sverige är inte våra politiker eller våra journalister utan svenska folket! Och för att svenska folket skall kunna veta vilket parti de skall rösta på måste de ha tillgång till fakta. Jag är övertygad om att om svenskarna visste sanningen om vissa invandrargruppers brottsbenägenhet så skulle de tveka att släppa in dessa grupper i vårt land. Personligen anser jag att all invandring från sådana länder omedelbart borde stoppas helt (med vissa speciella undantag) med tanke på de negativa konsekvenser den kommer att få för Sverige. Människor från dessa länder skall vi i stället hjälpa i närområdet. Då skulle vi kunna hjälpa 100 gånger fler människor. Och dessutom skulle vi hjälpa rätt människor (de som inte kan skrapa ihop 100 000 kr per person för att ta sig hit). Och dessutom skulle vi kanske då kunna undvika det framtida inbördeskrig i Sverige och Europa som jag befarar kommer inom 50 år.
12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.
Detta har jag redan kommenterat under paragraf 4.
13. Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.
Hahahahahahahahaha….. Hohohohohohoho…. Här rullar jag omkring på golvet hysteriskt skrattande. Jag borde ha tagit 20 Valiumtabletter innan jag tänkte denna tanke. Det vore omöjligt att bryta mer mot denna paragraf än vad de flesta svenska media gör. Dvs, när det gäller icke kontroversiella ämnen som kräftfisket i Tisaren utanför Hallsberg eller nya Uppsalapendeln lever man i allmänhet upp till ovanstående formulering. Men så fort vi kommer in på känsliga ämnen och politiskt inkorrekta åsikter, då brister allt. Tillfälle till genmäle blir då lika ovanligt som gratissmörgåsar på Ryanair. Dvs förekommer inte alls.
Jag som i åratal arbetat med frågan om intelligent design (ID) kontra evolution och liknande, har sannerligen fått möta antitesen till paragraf 13. Vid ett tillfälle höll jag en massmedialt uppmärksammad föreläsning om ID vid Linköpings Universitet. Vetenskapsradion hade till och med en avdelning på sin hemsida som enbart handlade om min föreläsning. Där försökte man förklara för allmänheten vad ID innebär. I stället för att låta mig definiera ID, vände man sig till professor Dan Larhammar i Uppsala (som är en mycket aktiv ateist och drivande i Humanisterna). Denne gav en totalt missvisande definition, vars avsikt uppenbarligen var att få ID att framstå som rena idiotin. När jag skrev till chefen för Vetenskapsradion ursäktade sig denne med att ett misstag begåtts. Det tror jag inte dugg på. Man är livrädd för att ge någon som verkligen kan ID tillfälle att på ett meningsfullt sätt förklara vad ID innebär, eftersom man vet att de flesta människor då tycker att ID verkar ganska förnuftigt (många framstående forskare tycker sig eller har tyckt sig se en Designer bakom vårt universum och det som finns där). Jag har oräkneliga citat om detta i olika artiklar.
Jag känner inte till att man en enda gång i de stora media i Sverige (DN, SvD, SVT och SR) gett en kunnig företrädare för ID tillräckligt utrymme för att på ett meningsfullt sätt kunna förklara ID. Samma sak när det gäller den kristna tron. Det har förekommit någon gång att en troende kristen fått utrymme i debatten för att förklara sin tro, men detta är absoluta, sällsynta undantag. Och i så fall är det i speciella program, som t ex Människor och Tro (vars lyssnare huvudsakligen är de som redan är intresserade av religiösa frågor). De ”kristna” man ser på SVT och hör i SR är för det mesta sådana som inte tycks tro på något alls och där man kan undra varför de överhuvudtaget vill kalla sig kristna (de tycks vara ungefär lika kristna som vad Ronald Reagan var marxist).
Samma sak gäller Israel, homoadoptioner och alla andra kontroversiella frågeställningar. Där får läsarna och tittarna och lyssnarna nöja sig med att få den ena sidans ståndpunkt presenterad in absurdum och om man överhuvudtaget nämner den andra sidan, så förvanskar man dess ståndpunkter och förlöjligar dem.
Här skulle verkligen media behöva lyfta sig. Man klagar över att allmänheten har lågt förtroende för journalister och media. Och att papperstidningar är på väg att försvinna. Tacka för det. Debatter där alla är rörande överens om det mesta blir enbart tråkiga. Genom att släppa fram (på ett seriöst sätt) politiskt inkorrekta åsikter, som bränner till, så skulle debatten blir bra mycket mer intressant.
16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.
Ja här slarvas det verkligen. En våt dröm för en löpsedelsredaktör är något i stil med ”Rattfull präst körde ihjäl gravid fembarnsmor”. Eller ännu bättre ”Rattfull pingstpastor körde ihjäl gravid sjubarnsmor”. ”Rattfull polis” går också bra. För i världen angav man ofta yrket sjöman i samband med brott eller brottsmisstanke, även om vederbörandes sjökarriär var begränsad till ett enstaka ungdomligt sommarjobb på färjan Malmö-Köpenhamn. Numera har ju våra politiker sett till att Sverige i stort sett inte har någon handelsflotta så allmänheten kan inte längre referera till sjöman som yrke. Alltså finns inte längre behovet att smutskasta sjömän. Men aldrig, aldrig, aldrig någonsin ser man i en rubrik eller på en löpsedel i samband med något brott yrkesbeteckningen journalist. Det undviker man nogsamt.
Som jag skrivit i många artiklar så är media mycket noggranna med att undanhålla från allmänheten att en viss brottsling är invandrare (speciellt från vissa kulturer). Ibland är det svårt förstås, när man t ex skall redovisa en dom där utvisning ingår eller när det gäller hedersmord (som egentligen borde kallas skammord – en kultur som kräver att man mördar sin egna barn när de är olydiga har ingen heder utan bara skam). Då anar ju ändå läsarna vad det handlar om. Jag har otaliga faktaexempel på detta i diverse bloggartiklar (t ex här).
Journalistyrket är ett av de viktigaste yrkena i en demokrati. Journalisterna är garanten för att demokratin fungerar. De ser till att makthavarna inte missbrukar sin ställning. De bevakar korruption och nepotism. De redovisar de olika partiernas program så ärligt som möjligt utan att förvanska eller vinkla, så att medborgarna får ett meningsfullt underlag när de skall avgöra på vilket parti de skall lägga sin röst. Journalister skall också se till att olika ideologiska, religiösa, filosofiska etc frågor på ett meningsfullt sätt belyses. I detta ingår givetvis att man låter människor från olika läger komma till tals.
Media skall både rapportera nyheter (objektivt), vara allmänbildande (däri ingår att ge allmänheten kunskaper när det gäller vetenskap, kultur och annat som ingår i begreppet allmänbildning) och belysa aktuella frågeställningar genom artiklar, debatter etc. Samt ge värdefull information (hur deklarerar man i år, vilka filmer visas just nu i Örebro etc, etc).
Om media sviker sitt ansvar lever demokratin farligt. Vi ser idag hur media i hög grad snarare sysslar med ideologisk hjärntvätt i stället för allmänbildning och nyhetsrapportering. Det är inte fel att i media kommentera t ex situationen i Mellanöstern och ge sina personliga åsikter. Men då skall detta göras på ledarplats eller i debattinlägg och inte smygas in i nyhetsrapporteringen, maskerat som objektiva nyheter, vilket ofta är fallet idag. Även i ledare och debattinlägg skall man självklart försöka hålla sig till det man kan visa är sant (nu går ju inte det alltid). Och, då måste man också släppa fram olika sidor. Och även ge den sida man personligen ogillar tillräckligt med utrymme för att på ett meningsfullt sätt förklara sin ståndpunkt. Annars är man inte en del av demokratin.
Den svenska demokratin lever farligt. Frågan är om vi verkligen har demokrati (folkstyre) i vårt land. En del debattörer menar att Sverige är en totalitär demokrati. Skenbart en demokrati (med fria val), men i praktiken har folket väldigt lite att säga till om – politikerna och media vet bäst. Våra politiker tycks fullständigt strunta i vad svenska folket anser om saker och ting.
Våra politiker har t ex inte frågat svenska folket om vi vill att Sverige på sikt skall bli ett muslimskt land med sharíalagar. Ändå tycks man göra allt för att förverkliga detta mål så snabbt som möjligt. Frågan är varför.
Nu kan man ju inte helt strunta i vad folket tycker, eftersom det är val vart fjärde år. Men genom manipulation och direkta lögner försöker man kortsiktigt vinna väljare. Och genom utfrysning och manipulation försöker Godhetskören marginalisera partier som har fel åsikter (jag tänker då främst på SD). Och journalisterna köper detta (i allmänhet). Och så för man sakta men säkert Sverige i en mycket farlig riktning, där man egentligen inte har folket med sig. Och där gapet mellan den offentliga lögnen och folkets åsikter blir allt större. Men ingen, eller få, vågar säga något, så starkt är den politiska korrekthetens tryck. Den som har fel åsikter riskerar att förlora både vänner och jobb.
Mats Molén, som bl a håller föredrag i ämnet Skapelse/Evolution berättar i ett rundmail jag fick för några veckor sedan:
En person blev uppkallad till chefen och varnades för att bli avskedad när den personen skrev på sin PRIVATA Facebook om att jag skulle besöka Stockholm, med länk till min hemsida!Otroligt! Och skrämmande! I Sovjetstaten hade man fria val. Problemet var att det bara fanns ett parti att rösta på. I Sverige har vi rätt att ha fria åsikter. Du kan fritt välja vilken åsikt du vill ha, men det finns bara en åsikt att välja mellan, nämligen den av Godhetskören godkända.
