Programmet kan ses på Axess web-tv, som dessvärre inte är gratis (man måste tydligen vara prenumerant på tidskriften Axess). Man har också sammanställt seminarierna i en liten bok som kostar 90 kr.
Jag börjar med att citera professor Nordin (jag har tagit bort diverse harklingar och ofullbordade meningar):
En grundbult i det moderna projektet är den här tanken på pluralism. På att det finns legitima olika åsikter Att man inte kan argumentera enbart genom att ifrågasätta personens motiv för det de säger. Man kan inte uteslutande använda de här ad hominen-argumenten [ad hominem innebär att man kritiserar sin motståndare på ett personligt plan i stället för att bemöta dennes argument], där man säger ”Att du säger så här beror på att du är en dj-la skit. Du är emot freden. Du är emot kvinnorna. Du är emot muslimerna…” När vi säger så, när vi argumenterar så, fördärvar vi, då förgiftar vi källorna, då förstör vi grundvalen för det här samtalet.Jag blev väldigt imponerad av Peter Luthersson, som jag inte kände till tidigare. Han talade i sitt anförande om de stora dagstidningarnas kultursidor och sade då bl a:
Kultursidorna stod [tidigare] i dialog mot varandra. Skribenterna liknar varandra mycket mer idag…. Starkt konsensustryck [när det gäller frågor av dignitet].Luthersson talade också om kultursidan som kunskapsförsörjare och menade att det idag handlar om populärkultur i stället för reflektionskultur.
Man skall helst bekräfta de förgivettaganden som präglar mainstream [huvudfåran, dvs vad Godhetskören anser] och inte problematisera dem. Man får på kultursidorna den goda viljans genrerepertoar. Också recensionerna anpassar sig efter mainstream och viljan att vara mainstream, och man får populärkultur i stället för reflektionskultur [i en tidigare blogg har jag tagit upp ett mycket tydligt exempel på detta].Peter Luthersson berättade, att när han studerade litteraturhistoria i Lund, så skrev professorerna där regelbundet på de stora tidningarnas kultursidor. Och då handlade det om artiklar på akademisk nivå, som gjorde att t ex en gymnasielärare i litteraturhistoria kunde följa med inom sitt ämne.
Han nämnde också, att en tysk forskare för tio år sedan gjort en jämförelse mellan några tyska tidningar (Frankfurter Allgemeine Zeitung och Süddeutsche Zeitung) och några motsvarande svenska tidningar (DN och SvD). När det gällde recensioner så handlade dessa i de tyska tidningarna till 30 procent om skönlitteratur och 70 procent om facklitteratur. I DN och SvD var det huvudsakligen skönlitterära böcker som recenserades; 60 procent för SvD och 90 procent för DN.
Enligt Luthersson handlar recensioner idag mest om böcker skrivna av ”författare” i stil med Camilla Läckberg och Anna Wahlgrens dotter, och böcker om kända personer som Zlatan, dvs skvaller och sensation och idolporträtt. Recensioner av seriösa böcker med skarpa tankar och analyser var mer sällsynta. Som exempel på ett par viktiga, men av tidningarnas kultursidor negligerade böcker tog Luthersson Carl Schlögels (tysk historiker) Moskva 1937, utgiven av Natur och Kultur, och den franske historikern François Furets Slutet på en illusion: En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet. I den senare bestrids bl a den allmänt accepterade uppfattningen att kommunismen är en vacker tanke som tyvärr i praktiken missbrukats och perverterats. Författaren menar (precis som jag) att praktiken (förtryck, förföljelser, massmord etc) finns inbyggd i själva den kommunistiska tanken att människan är till för samhället och inte tvärtom. Människan blir i detta perspektiv ett medel för att uppnå ett mål och därmed själv betydelselös.
Luthersson menade att det hade varit relevant att recensera dessa böcker i samband med t ex ledarskiftet i Vänsterpartiet 2012. Men så blev det inte. Böckerna tegs i stort sett ihjäl. Efter ett halvår kom en understreckare om Schlögels bok i SvD och i samband med Vänsterpartiets ledarskifte kom en kort artikel om Furets bok, men det var allt. Här hade det varit ett bra tillfälle att på allvar diskutera marxismens ideologi (kan oviljan att recensera dessa böcker ha att göra med att så många av dagens kulturchefer och kulturskribenter tidigare var, och kanske fortfarande är, militanta marxister?).
Slutligen tog Luthersson upp avakademiseringen av det offentliga samtalet. Det kan ur vissa aspekter vara bra, menade han, men har också sina brister. Populärkulturen har svagheter. Skarpa tankar och skarpa iakttagelser är inte längre nyhetsstoff i våra media. Och det får man ju verkligen hålla med om.
Man får vara tacksam för att det finns en tv-kanal som Axess. Där förekommer dessutom ingen reklam. Noll reklam!!! Det är ju fantastiskt! Om SVT skulle försöka göra ett liknande program om dagens media, hade det blivit totalt annorlunda och helt ointressant, eftersom där inte finns någon verklig debatt eller vilja att på allvar förutsättningslöst analysera svåra frågor.
Det är i alla fall betryggande att se att man inte är ensam i sin kritik av dagens media. Frågan är dock hur länge det kommer att dröja innan vi får en reell förändring till det bättre. Hur länge kommer det att dröja innan man får läsa artiklar och se tv-program, som innehåller skarpa analyser, utan förutfattade meningar, av viktiga ämnen som skola, invandring, försvar, religion, yttrandefrihet etc. Jag menar då artiklar och program som inte bara diskuterar detaljer, utan på allvar granskar grundläggande frågeställningar (t ex den materialistiska världsbildens relevans och huruvida vi verkligen hjälper världens lidande människor optimalt). Jag misstänker dessvärre att det kommer att dröja ganska länge. Och innan SVT och SR lever upp till sitt ansvar som Publicserviceorgan, och slutar att betjäna enbart vänstervridna materialister och israelhatare, ja det lär nog inte jag få uppleva så länge jag lever i alla fall. Men hoppas kan man ju alltid.
Problemet är att alltför många media har målat in sig i den politiska korrekthetens hörn. Att börja skriva artiklar och göra program, där man söker sanningen och även låter politiskt inkorrekta röster komma till tals, sitter nog långt inne. Många journalister och även politiker skulle nog uppleva detta som en outhärdlig prestigeförlust. Då skulle det ju framgå i all sin klarhet hur man i decennier manipulerat sanningen när det gäller invandring, kristendom, islam, brottslighet och mycket, mycket annat.
