Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull. (Matt 5:11)När kristna protesterar mot att media och den intellektuella ”eliten” (dvs Godhetskören) hädar och hånar kristen tro, samtidigt som man visar stor respekt för alla andra religioner (och då speciellt islam), blir ofta svaret att kristendomen är i majoritet i Sverige, och att de kristna därför bör tåla sådant, medan de andra religionerna är svaga och förföljda, och att man därför måste visa respekt mot dem. Det låter ju bra, men verkligheten visar att det inte stämmer. Någon berättade t ex för mig att man för ett par år sedan bildade en etisk kommitté i något sammanhang (jag har glömt bort vilket), och att det ingick två biskopar i denna kommitté. Flera debattörer ondgjorde sig över detta, och menade att de kristna idag utgör en obetydlig minoritet i Sverige, och att det därför inte är befogat att låta den kristna ståndpunkten påverka politiska beslut. Så när det passar (man vill kritisera kristen tro) då utgör de kristna en stark majoritet, som får finna sig i att bli kritiserad. Och i nästa ögonblick, när det passar (man vill hindra de kristna att påverka), ja då utgör de kristna en så liten minoritet att deras synpunkter inte bör räknas. Ondskan förnekar sig inte. Den är alltid full av motsägelser och lögner. Det är därför de människorna som går ondskans ärenden alltid blir så arga när någon vågar säga emot dem.
Idag tänkte jag ta upp ett exempel på hur man i media smutskastar och hånar den kristna tron och de kristna. Jag utgår en artikel i Aftonbladet den 13/8 2013 med rubrik "(Troende mindre intelligenta”. Här talar man således generellt om troende och inte enbart om kristna (helst hade man givetvis skrivit ”kristna mindre intelligenta…” men det vågar man förstås inte, eftersom förföljelsen av kristna då hade blivit allt för uppenbar). Något som för övrigt är ganska typiskt från ateisthåll, är att antigen öser man galla explicit över den kristna tron och Bibelns Gud, eller också kritiserar man tron på det övernaturliga lite allmänt utan att nämna någon viss religion (det är så de flesta ateister gör – att enbart rikta vreden mot de kristna framstår ju inte som trovärdigt om man kallar sig ateist – i så fall borde man kalla sig för antikrist). Explicit kritik av islam förekommer överhuvudtaget inte i vårt land! Aldrig, aldrig, aldrig någonsin!!!
Bibelns Gud har kallats allt möjligt av de moderna, aggressiva ateisterna (som snarare är kristendomshatare än de är gudsförnekare); Han har kallats barnamördare, ondskefull tyrann etc. Aldrig någonsin hör man sådana invektiv när det gäller Allah eller Muhammed (där ord som ondskefull tyrann, enligt min mening, vore betydligt mer adekvata än när det gäller Jesus). Svaret på varför de moderna, militanta ateisterna riktar nästan all kritik mot just den kristna tron är väldigt enkelt. Islam med alla sina absurditeter (som jag diskuterar i min avdelning om islam på hemsidan) och andra icke-kristna religioner framstår som alltför orimliga för att man skall kunna ta dem på allvar. När man t ex tar del av asiatiska eller afrikanska skapelsemyter (enligt en sådan skapades universum ur en jättemyras exkrementer) är de ofta så absurda att det är omöjligt att se dem som seriösa alternativ. När det gäller kristendomen är jag övertygad om att många ateister, innerst inne, ändå ser möjligheten att Bibeln skulle kunna vara sann. Annars är det svårt att förstå vreden hos dem (det som enbart är löjligt blir man inte arg på utan skrattar åt). Biskop Nils Bolander hade tydligen samma uppfattning, när han i en av sina dikter ställde följande fråga till ateisterna, ”Hur kan han vålla Er så häftig plåga, den Gud som Ni förklarat vara död?”
För att återvända till artikeln i Aftonbladet, så skriver man:
Den nya genomgången har visat att ju intelligentare ett barn är, desto mer troligt är det att barnet vänder sig bort från religion redan tidigt i livet.Nu har man i och för sig med några brasklappar:
Enligt undersökningen finns det också samband hos äldre personer, där individer som har en intelligens över medel är mindre benägna att vara religiösa.
Som förklaring till sambandet presenterar man att intelligenta människor kan vara mindre benägna att vara religiösa då de förknippar sig med idéer som rör självkontroll.Det kanske kan ligga något i det man skriver. Men det finns mycket mer att säga om saken. Personligen anser jag att rubriken är fullständigt meningslös och missvisande. För det första kan man fråga sig vad man menar med intelligens. Ber man en ung psykologistudent att definiera begreppet intelligens, så blir svaret förmodligen (på ett ungefär), ”Förmågan att resonera logiskt och dra logiska slutsatser, att se mönster i komplexa strukturer och att ha god språklig förståelse”. Om man däremot ber en erfaren professor i psykologi att definiera intelligens, får man förmodligen ett annat svar. Kanske något i stil med, ”Det vet jag inte. Intelligens är det man mäter med hjälp av intelligenstester. Mer kan jag inte säga.”
Man är även självkritiska till vad man hittat, och menar att man endast definierat intelligens som en analytisk förmåga – att resonera, planera, lösa problem, abstrakt tänkande och att kunna förstå komplexa idéer – och inte räknat med kreativ och emotionell intelligens.
Intelligens (definierad som det man mäter i intelligenstester) är en egenskap som förvisso är bra att ha. Inom vissa yrken kan den vara oumbärlig. Men intelligens säger ganska lite när det gäller förmågan att dra korrekta slutsatser om verkligheten. Sådana slutsatser kan definitionsmässigt inte enbart bygga på satslogikens enkla språk (satslogik är den enklaste formen av logik, som t ex datorer grundläggande arbetar utifrån). Förmåga att dra slutsatser om verkligheten låter sig dessutom inte mätas i några tester eller simulatorer.
Jag brukar jämföra intelligens med gehör inom musikens värld. Gehör, dvs förmågan att särskilja toner, är en nödvändig egenskap för att t ex bli en duktig violinist eller sångare. Gehör är enkelt att mäta på ett objektivt sätt (ungefär som intelligens). Men gehör har egentligen ingenting med musikalitet att göra (även om det som sagt kan vara nödvändigt med ett bra gehör för vissa kategorier av musiker). Det finns sångare som inte sjunger speciellt rent, och kanske inte ens har en vacker röst, men som ändå får tårarna att rinna hos publiken, eftersom dessa blir djupt berörda. Och så finns det andra sångare, som sjunger klockrent och har en väldigt vacker röst, men där allt bara är dött och mekaniskt. Musiken blir då lika steril som börsrapporten i P1 (eller är det kanske P2?). ”Asea B-aktier plus 2, ABB minus 1 etc”. En dator kan generera toner som är oerhört mycket mer exakta än vad en människa kan (plus/minus 1/1000 hertz eller bättre), men ändå är datormusik död. Lika död som hjärtat hos majoriteten av dagens jurister.
En intressant aspekt av gehör är s k absolut gehör (till skillnad från relativt gehör). Absolut gehör innebär enkelt uttryckt att man kan ta rätt ton utan stämgaffel. Perfekt absolut gehör är mycket ovanligt. En del stora musikbegåvningar har haft eller har absolut gehör medan andra saknat denna egenskap. För vissa kategorier av musiker är absolut gehör en stor tillgång (dirigenter och sångsolister) medan det för andra kategorier kan var ett hinder (moderna orkestrar stämmer t ex ofta instrumenten högre än "normalt", eftersom violinerna låter bättre då – detta ställer dessvärre till problem för den som absolut gehör). Här kan vi försöka oss på en liknelse. Precis som att absolut gehör kan vara ett hinder för vissa musiker så kanske också "absolut" intelligens kan vara ett hinder för vissa kategorier av människor (t ex de intellektuella).Intelligens måste relateras till vishet precis som gehör måste relateras till musikalitet. Vishet, som har med erfarenhet och kunskap att göra, plus egenskaper som vi kanske inte ens har namn på, kan betraktas som förmågan att dra korrekta slutsatser om verkligheten. Och eftersom verkligheten, där också människan ingår, är oerhört mycket mer komplex än vad som kan uttryckas i logikens formalism, krävs mer än intelligens för att verkligen förstå, fullt ut. Vishet låter sig, lika lite som musikalitet, mätas i tester. Båda måste bedömas utifrån resultatet. Vishet innebär att lägga sitt intellekt under Sanningen (ideologi innebär raka motsatsen till vishet, dvs att man lägger sanningen under sitt intellekt, något som tyvärr kännetecknar dagens Europa). Stora sanningar om verkligheten kan ibland inte uttryckas ens en gång med ord, på vanligt sätt, utan måste förmedlas genom poesi eller musik eller konst eller något annat som talar direkt till människans hjärta (bildligt talat) utan att filtreras av intellektet. Läs gärna inledningen till min artikel om de intellektuella psykopaterna, där jag diskuterar detta mer ingående.
Man påpekar i artikeln att man inte tagit hänsyn till faktorer som skapande och emotionell förmåga. De vetenskapsmän som förändrat människans fysiska världsbild, som Newton, Einstein (den senare hyste stor respekt för den kristna tron och Newton var djupt troende, 2/3 av hans efterlämnade skrifter handlar om Gud) etc, var förvisso mycket intelligenta personer, men de har också haft just denna skapande förmåga, dvs att kunna tänka i helt nya banor, att kunna tänka tankar som ännu ingen tänkt. Dvs inte bara permutera (skapa nya kombinationer av) det man redan vet, utan skapa något nytt, som inte kan reduceras till enbart kombinationer av tidigare kunskaper och insikter. Och för detta räcker det inte att kunna analysera (sönderdela), vilket mäts med intelligenstester, utan då måste också finnas en förmåga att syntetisera (sätta samman) och skapa något nytt. Och detta kan som sagt inte mätas i tester utan enbart i relation till verkligheten. ”The proof of the pudding is in the eating” (Beviset på puddingen är när man äter den), som man brukar säga i England.
Det kan hända att det ligger något i påståendet att troende har lägre analytisk intelligens än vad icke-troende har. Men det kan också finnas brister i undersökningen. Den är en s k metaundersökning, dvs bygger på ett stort antal tidigare gjorda undersökningar. Där har man säkert använt olika typer av tester, vilket bara det gör intelligensbegreppet i metaundersökningen mindre väldefinierat. Plus att man kan fundera över hur representativa urval man gjort. Det är t ex skillnad mellan olika religioner när det gäller inställning till det intellektuella (läs t ex min artikel om nobelpris och islam). Frågan är också hur många olika kulturer man studerat.
Sedan har man också andra faktorer att ta hänsyn till. I många intellektuella sammanhang finns ett starkt tryck mot religion, och då speciellt mot den kristna tron (islam vågar man sig inte riktigt på, eftersom islamkritik dels betraktas som rasism fullt jämförbar med Hitler, dels leder till fruktan för konsekvenserna – Muhammed befallde ju, till skillnad från Jesus, inte sina anhängare att vända andra kinden till). Som ung student är det svårt att värja sig, när en beundrad lärare kritiserar eller till och med hånar troende människor. Kritiken mot kristendomen är så massiv, och hela tiden förekommer nålstick, där vart och ett kanske inte har förmåga att påverka, men den samlade kraften blir förödande. Endast den unga student som har en stark tro, dvs som är grundad i Bibeln och vet vad han/hon tror på och personligt fått möta Jesus, kan behålla sin tro. Resten sjunker i tron och börjar antingen tro på vad som helst bara det är politiskt korrekt (som våra svenska ärkebiskopar) eller tappar helt sin tro.
Det finns också en ytterligare viktig faktor – människans högmod. Högmod kan få vem som helst på fall och räknas i den katolska kyrkan som en av de sju dödssynderna (nummer 1). En människa som vet sig vara intelligent blir lätt högmodig. Jag har mött detta otaliga gånger i t ex mail jag får. Typfallet är en 18-25-årig man, som gick ut gymnasiet med högsta betyg i allt, och som klarade högskoleprovet med 2.0 (full poäng), och som också är med i Mensa (googla på ordet om du inte vet vad det är). Jag har fått mail från personer som uppfyllt just dessa kriterier. Och jag blir lika full i skratt varje gång. Det är så man bara väntar på knallen, när de exploderar som en uppblåst ballong. Vissa mail jag fått tyder på akut, galopperande megalomani (storhetsvansinne). Jag brukar skriva tillbaka och gratulera dem till att ha begåvats med en kraftfull processor. Och så brukar jag påminna dem om att en bug i programvaran eller i indata, gör att en snabbare dator (med mer kraftfull processor) hänger sig snabbare än en dator med svagare processor. På samma sätt "hänger" sig en kraftfull hjärna snabbare än en svagare hjärna, om man utgår från fel indata.
Med hjälp av enbart logik kan man inte bevisa sina slutsatser. Det enda man kan bevisa är att slutsatsen (S) följer från premisserna (P=utgångspunkten). Detta kallas implikation (om P så S, dvs om premisserna är sanna så är slutsatsen sann). I matematiken säger läraren ofta att nu skall vi bevisa Pythagoras Sats. Det är fel. Man bevisar inte alls denna sats. Det kan man inte! Det man bevisar är att Pythagoras Sats är en logiskt nödvändig följd av Euklides axiom (axiom är de obevisbara påståenden som ligger till grund för en matematisk teori – i det här fallet geometrin). Endast under förutsättning att Euklides axiom är sanna, blir Pythagoras Sats sann. Problemet är att vi definitionsmässigt inte kan bevisa att axiomen är sanna.
Det blir i stället en omvänd bevisföring. Om Pythagoras sats och andra geometriska satser visar sig stämma (när vi använder dem för att navigera, bygga hus etc), så indikerar detta att axiomen är sanna. Men när som helst kan en ny observation visa att en matematisk sats inte stämmer och då faller teorin (det visar sig t ex att nära stora massor som solen så gäller inte Pythagoras sats – där får man använda s k icke-Euklidisk geometri). Och det är precis samma sak med logisk intelligens som med matematik. Utgår man från fel saker, blir slutsatsen felaktig eller ogiltig, hur logiskt korrekt än själva slutledningen må vara (det är endast i själva slutledningsprocessen som man har nytta av sin intelligens). Skräp in skräp ut brukar man säga i datorsammanhang. Analytisk intelligens kan inte hjälpa oss att stoppa in rätt saker i vårt tänkande. Därtill krävs vishet. Det har f ö gjorts försök som visar att ”intelligenta” människor är lättare att både lura och hypnotisera (som också är en form av lurendrejeri) än mindre intelligenta människor. Och det visas ju också av hur intellektuella människor dras till de mest vidriga ideologier, ungefär som kossor till en skål melass. De värsta illdåden i historien har utförts eller inspirerats av högt intelligenta människor. Många oerhört intelligenta människor var t ex djupt insyltade i Förintelsen (se t ex denna artikel).
Vishet är alltid kopplad till sanning. Och även mod (att våga stå för sanningen kan kosta både ära och jobb). Den som är vis söker sanningen och står för sanningen, även när den är politiskt inkorrekt. Vi ser tydligt i dagens media hur alltför många intelligenta (enligt intelligenstester) människor helt och hållet låter sig styras av den politiska korrekthetens piska. De är fullständigt vettskrämda för att inte tycka som alla andra.
Så det kan uppenbarligen finnas många orsaker till att ”intelligenta” människor är mindre representerade bland de troende (om nu detta stämmer). En sak är i alla fall säker, om det vore möjligt att mäta vishet så är jag övertygad om att en motsvarande undersökning skulle visa på raka motsatsen när det gäller troende kontra icke troende.
Aftonbladet och andra anti-kristna media i vårt land (SVT, SR etc) gottade sig åt nyheten om att kristna är dumma i huvudet (även om man inte uttryckte sig så, är det uppenbart att det var precis det man menade). Det finns mycket mer att säga om detta intressanta ämne, men en sak är säker – påståendet att troende människor är mindre intelligenta är ett synnerligen missvisande påstående som inte säger någonting. Även om påståendet formellt är sant, är det ändå en större osanning än vad det är en sanning, med tanke på vad det utelämnar. Mängder av framstående forskare (inkluderande nobelpristagare som Charles Townes och George Smoot) har varit och är troende kristna eller judar.
För att bli kristen krävs ingen intelligens. Vem som helst kan bli kristen. Kristendomen är den mest demokratiska och jämställda av alla religioner. Jesus säger till den rike ynglingen, att det är svårt för den som är rik att komma in i himlen. På samma sätt är det nog så att det kan vara svårt för en mycket intelligent person att komma in i himlen. I det första fallet är det girighet – en av de klassiska sju dödssynderna – som är hindret. I andra fallet handlar det nog oftast om högmod (kanske i kombination med feghet, som också är en svår synd enligt Bibeln). Högmod utgör, som nämnts tidigare, den första (och kanske allvarligaste) av de sju dödssynderna, eftersom högmodet får människan att jämställa sig med Gud. Människans högmod innebär att hon säger, ”Det finns ingenting som jag inte kan förstå. Det finns ingenting som står över mig.” Det innebär att hon ersätter den heliga treenigheten; Fadern, Sonen och den Helige Ande med den oheliga treenigheten; Jag, Mig och Mitt.
En tydlig illustration av detta är när den tidigare huvudredaktören för Nature (den kanske mest prestigefyllda vetenskapliga publikationen i världen), John Maddox, i en artikel förklarade att tanken på en begynnelse är ”fullständigt oacceptabel” eftersom den förutsätter ett ”yttersta ursprung för vår värld”, vilket ger de skapelsetroende ”goda skäl” för sina uppfattningar [Nature 340 (1989), sid 425]. Så mycket för vetenskaplig objektivitet! Man har således redan på förhand bestämt sig för att universum, livet och de olika arterna uppkommit av sig själva enbart genom en kombination av naturlagar och slumphändelser. Och varje observation eller förslag som strider mot detta, avfärdas, inte på logiska grunder, utan helt enkelt därför att det inte kan vara så. Och hur vet vi att det inte kan vara så? Tja, snarare är det väl så att det inte får vara så. Det får helt enkelt inte finnas någonting som inte inryms i vad den analytiska intelligensen han analysera. Allt annat avfärdas som pseudoteorier och hokus pokus. Och på så sätt gör man vetenskapen, inte till sanningens tjänare, utan till dess herre!
Royal Society, den brittiska Vetenskapsakademin, har gamla anor (grundades 1660) och har haft många av naturvetenskapens giganter som medlemmar, bl a Isaac Newton. Dess valspråk lyder ”Nullius in Verba” vilket är latin för ”På ingens ord”, dvs allt skall utgå från objektiva mätningar och observationer, och mänskliga åsikter och prestige och politisk korrekthet är bannlysta från det vetenskapliga arbetet. Detta får inte begränsas av någonting, utan skall enbart bygga på vad som är sant och som kan bevisas. När det gäller vetenskapliga områden som elektricitetslära och gasdynamik lever säkert de flesta forskare upp till detta (bortsett från att det även där kan finnas prestige och pengar och andra saker som påverkar). Men kommer man in på livsåskådningsmässigt känsliga ämnen, som t ex alltings ursprung, ja då begränsar man sig till att tänka inom vissa, tillåtna ramar, genom att man definitionsmässigt utesluter existensen av en övernaturlig verklighet. ”Nullius in Verba” ("På ingens ord") har blivit ”Intellectualius in Verba” ("På de intellektuellas ord" – jag ber om ursäkt för mina bristande kunskaper i latinsk grammatik).
Vetenskapen kan inte kan uttala sig om det övernaturliga, eftersom det övernaturliga inte låter sig studeras med vetenskapens metoder. Därför vore det fel att låta vetenskapen syssla med sådana saker. Så långt är allt gott och väl. Inom vetenskap skall man således avhålla sig från att införa övernaturliga kopplingar. Men det motbevisar inte på något sätt existensen av en övernaturlig verklighet. Vetenskapen måste helt enkelt erkänna sin begräsning. Den är blind när det gäller det övernaturliga. Att vetenskapen inte kan studera t ex Gud, är inte en begräsning hos Gud, utan hos vetenskapen. Därför måste vetenskapen vara ödmjuk inför frågor som ligger utanför dess kompetensområde. Är den inte det, ja då får vetenskapen ideologiska dimensioner. Vilket den tyvärr fått i vår tid (när det gäller vissa områden som har livsåskådningsmässiga implikationer). Ingen må betvivla att detta på sikt är till stor skada för den vetenskap man säger sig värna om. Ibland hör man ateistiska forskare säga att det är omöjligt för en kristen att vara en god forskare. Bortsett från att verkligheten visar hur felaktigt detta påstående är, så visar det också att ateisternas definition av vetenskap är en parodi på vetenskap, där vetenskapens uppgift inte längre är att objektivt och utan förutfattade meningar söka sanningen, utan har urartat till ett medel för att bekräfta våra förutfattade meningar!
