Ur öl och blondiner skall sanningen komma

Ibland känns den politiska korrekthetens tryck så förkvävande att man känner sig helt tillspillogiven. Och den dumhet, som är kopplad till den politiska korrektheten, framstår som så monumental att man upplever sig som helt maktlös och en känsla av uppgivenhet kommer krypande. Nivån på debatten i vårt land är så ofattbart låg så det nästan inte går att förstå hur ett helt land kan infantiliseras så till den milda grad. Och det är ju ingen diktator som åstadkommit denna likriktning och frånvaro av verklig debatt, utan svenska folket har frivilligt gått in under detta. Förvisso manipulerade av den s k intellektuella eliten, som i mina ögon inte har något med vare sig elit eller intellekt att göra. Snarare handlar det om en antiintellektuell drägg! Det låter kanske hårt att säga så, men vad skall man säga om ett land, där debatter inte är debatter, dvs ett dryftande av olika åsikter, utan ett ömsesidigt betygande av lojalitet till den ”enda rätta läran”. Och där alla personer med avvikande åsikter avfärdas som rasister, nazister, onda, korkade etc, etc. Och där de personer, vars ansvar det är att hålla sanningens och objektivitetens fana högt, och vara demokratins och yttrandefrihetens försvarare, jag tänker då framför allt på journalister, i stället blivit demokratins och mångfaldens dödgrävare. Hur har vårt land kunnat hamna i ett sådant läge?

Trots allt finns vissa ljusglimtar. Nyligen intervjuades Jens Spendrup i P1. Han är, förutom chef för Spendrupkoncernen (som brygger öl och tillverkar läsk), också ordförande för Svenskt Näringsliv. På slutet fick han frågan om han var feminist. Fantastiskt nog så svarade han nej. Hur många skulle vågat det? Få! Man märkte hur frustrerad den kvinnliga intervjuaren blev. På frågan ”Varför?”, svarade Spendrup att han var skeptisk till alla ”ismer” (kommunism, kapitalism etc). Han försökte verkligen att rätta in sig i ledet, men klarade inte av att bekänna sig som feminist. Där gick gränsen. Han menade också att det vore bra med fler kvinnor i bolagsstyrelserna, men att kvinnorna själva måste kvala in där på egen duglighet och inte kvoteras in. Själv har jag svårt att förstå hur man skulle kunna ha någon annan åsikt (men självklart accepterar jag att alla inte tycker som jag – problemet är att motsidan inte accepterar att någon säger emot dem).

Jag anade att massmediedrevet nu skulle gå igång. Och det gjorde det. Ack vårt arma, stackars land, sönderslitet och torterat av dumhetens piska! Först kritiserades han för att han jämfört feminism och kommunism. Det gjorde han inte alls. Jag hörde hela intervjun. Han sade att han ogillade ”ismer”, eftersom dessa förenklar en komplicerad verklighet alldeles för mycket. På frågan vad han menade med ismer räknade han upp några, bl a kommunism. Det betyder inte att han likställer eller jämför feminism och kommunism. Kommunismen var bara ett exempel han tog för att illustrera begreppet "ismer", och var inte avsett att jämföra feminism och kommunism som ideologier.

Aftonbladet skrev några dagar senare följande (jag ger ingen länk eftersom alla tidningar är fulla av samma sak, det är bara att gå till någon dagstidning och söka på Spendrup så hittar du hur mycket som helst):

Förtroendet lågt efter Jens Spendrups uttalande
Kritiken har varit massiv mot Jens Spendrups uttalande om kvinnor i bolagsstyrelser.

Nu väcks frågan om han kan fortsätta som ordförande för Svenskt Näringsliv.
– Han representerar 60 000 företagare, frågan är om de vill ha en ordförande som representerar den typen av åsikter, säger entreprenören Douglas Roos.

Återigen samma visa – ”representerar den här typen av åsikter”. ”Den här typen av åsikter” sägs om alla åsikter som Godhetskören förbjudit. Om det inte var så tragiskt så skulle jag gapskratta. Den gode Einstein visste inte hur rätt han hade när han sade, ”Det finns två saker som är oändliga, människans dumhet och universum, men jag är inte helt säker på det sistnämnda”. Eller också visste han hur rätt han hade. Stackers Spendrup har gjort flera pudlar vid här laget, men frågan är om han inte gjort bort sig. Jaja, vi får väl se hur det hela slutar. Han kanske blir förvisad till Kärringön på Västkusten.

Det verkar dock som dumhetens fernissa håller på att krackelera. Men brukar ju säga att Lögnen hinner två varv runt jorden innan Sanningen hinner få på sig stövlarna. Men när Sanningen väl fått på sig stövlarna, ja då är den svår att stoppa. Det är därför Lögnen aldrig kan tillåta en fri debatt, eftersom den då ganska snart skulle avslöjas.

Spendrup är som tur är inte ensam om att ställa sig främmande för vår tids aggressiva feminism. En berömd bloggerska, kallad Blondinbella (heter Isabella Löwengrip), har också nyligen trampat i klaveret. Aftonbladet hade rubriken ”Blondinbella vägrar kalla sig feminist”. Det som utlöste det hela var tydligen när hon på bloggen spekulerade om sin sons framtida flickvän. Flera av hennes läsare reagerade då och tyckte det var fel att säga så. Det kunde ju lika gärna handla om hennes sons framtida pojkvän eller transvestitvän eller vad vet jag. Detta fick henne att uttala de förbjudna orden, ”jag är inte feminist!”.

Isabella Löwengrip, alias Blondinbella

Aftonbladet skriver, ”Blondinbella är inte feminist. Det har fått läsare och debattörer att rasa.” Återigen detta raseri så fort någon tycker annorlunda. På sin hemsida klargör hon i 6 punkter var hon står:

Jag säger det igen, jag är så otroligt trött på alla PK-människor som ska få allt korrekt och alla tillmötes jämt. Ni behöver inte vara här och analysera allt jag gör, ni vet redan mina ståndpunkter och åsikter men vill ni gnälla över allt igen (på samma ställe!) så här:

1. Jag är moderat och stolt kapitalist
2. Jag är inte feminist, utan tycker att feminister är ett gäng kränkta vita medelklass-kvinnor sittandes med rödvin runt ett bord och hittar på frågor att strida för. ”Hörni vad sägs om fler kvinnor i styrelser? ”Inte för att jag känner så många som vill sitta i en styrelse men ändå”. ”Hörni, det där med att få vara toppless inne på badhus, är inte det en kul grej att strida om? Vad säger ni har ni tid nästa vecka? (klunk)” ”Absolut, inte för att jag vill vara topless men det är nog bra ändå”.
3. Jag skulle aldrig i mitt liv använda ordet hen.
4. Jag tycker att det är en form av barnmisshandel att neka de rätten till sitt kön. (Tänker på kvinnan i Fittstim som vägrar berätta könet på sitt barn).
5. Jag skulle aldrig i hela mitt liv sätta på Gillis en klänning.
6. Jag älskar kungafamiljen (den brukar folk också ogilla så jag slänger in den med)

Jag gillar hennes kommentar i punkt 6. Det är rätt inställning! På dom bara!

På ett annat ställe skriver Blondinbella, apropå en kritisk artikel, där författaren menar att hon har feminismen att tacka för allt:

I slutet av artikeln så står det så här, att jag ska tacka feminismen för att jag kan driva min business. Att feminismen stred om kvinnlig rösträtt, preventivmedel och andra viktiga saker som man tar för givet idag är jag otroligt tacksam över. Men allt har sin tid. I Sverige idag är det jämställt. Vi är så pass jämställda att det har slagit över och det har skapats en rädsla för att våga vara man eller kvinna (ni hör ju, reaktionen på den meningen är ofta ”men man är inget kön” och mitt svar till dig är att; jo det är du och var stolt över det). Feminismen idag står inte längre enbart för jämställdhet. Utan även för ett förakt mot män. Och det är jag emot.

Vidare skriver hon:

Feminismen har ingenting mer att göra i Sverige. Enligt mig är ni klara här. Ni borde blicka utåt och hjälpa till med grundfrågor i länder där tillexempel kvinnlig rösträtt inte är lika självklart. Då gör ni nytta, på riktigt. Att hitta på frågor som ni gör i nuläget, eller slå in öppna dörrar hjälper ingen.

Här tar hon upp en intressant aspekt på feminismen. Gudrun Schyman et al har inget att säga om t ex islams kvinnosyn eller behandling av kvinnor. Inget alls!!! Samtidigt öser man galla och hat över svenska män som framställs som kvinnoförtryckande monster. Feminismen i den tappningen är ondska och inget annat.

På ett ställe använder Blondinbella uttrycket ”rabiesfeminister” för de vulgära feminister som kallar män för ”gubbslem” och som hävdar att det inte finns några biologiska kön (men om det inte finns biologiska kön, så finns det varken män eller kvinnor, och hur kan det då finnas feminism? – ondskan är som vanligt motsägelsefull in absurdum). Sammanfattningsvis så skriver hon:

I nuläget har jag inte feminismen att tacka för något alls. Min framgång har jag skapat själv. Och jag kan med gott samvete säga att jag inte blivit inkvoterad någonstans utan lyckats med allt på egen vilja. Ni feminister buntar ihop er under ett tak av offer – och skylla-ifrån-er-mentalitet. Ingenting ska man klara av själv längre. Och går det inte som man har tänkt sig så är det för att männen gaddar ihop sig. Det är precis det feminismen lär ut. Och när ska en sådan inställning någonsin göra nytta?

När jag läser vad Blondinbella skriver får jag tårar i ögonen. Jag skulle vilja krama henne av tacksamhet! Tänk att inte hela svenska folket är hjärndött (vilket man ju kan tro om man tittar på svensk TV och läser svenska tidningar)! Det ger ju ett visst hopp. Tänk att det finns människor med integritet! Som vågar tänka själva, Och som vågar uttrycka det de tänker. Som inte ängsligt tittar sig omkring och försöker känna av vad alla andra tänker och tycker, och sedan säger precis det man tror att de andra vill att man skall säga. Man säljer på så sätt ut både sanningen, sin självständighet och till och med sin egen mänsklighet, av rädsla för att inte få vara med i gruppen. Människan är sannerligen ett flockdjur. Ibland känner jag mig som misantrop. Blondinbella får mig att känna mig mycket bättre.

Hamlet frågade sig ”Att vara eller inte vara, det är frågan…” I Medelsvenssons tappning blir det, ”Att vara till lags är inte frågan – det är svaret!” Men då återstår en viktig fråga – vem och vad skall man vara till lags?