Det som pågår just nu är den skviljonte omgången av förhandlingar mellan parterna. Förhandlingarna stöds och uppmuntras av Obamaadministrationen, med utrikesminister (Secretary of State) John Kerry som verkställande agent. President Obama skulle givetvis få mycket beröm om förhandlingarna mot förmodan skulle lyckas. Enligt min ringa mening kan de inte lyckas. Det är absolut omöjligt. Varför då?
Jag kan börja med att ge två enkla och mycket avgörande skäl:
1. Ett område som en gång tillhört islam får inte ges upp under några som helst förhållanden. Man kan tillfälligt dra sig tillbaka medan man förstärker sina trupper och skaffar kraftfullare vapen och återhämtar sin styrka, men att genom avtal slutgiltigt och definitivt ge upp alla nuvarande och kommande anspråk på ett sådant område är absolut förbjudet. Den muslimske ledare som skulle gå med på något dylikt kommer, enligt sin egen tro, att plågas oavbrutet i helvetet för sin olydnad mot Allah (plus att han kommer att mördas av sina egna, som president Anwar Sadat i Egypten och flera andra muslimska ledare vilka försökt åstadkomma en varaktig fred mellan judar och palestinier).
Därför gör fortfarande troende muslimer anspråk på Södra Spanien och Portugal, eftersom dessa områden en gång tillhört islam (1492 förlorade muslimerna sina sista fästen på den Iberiska halvön). Just nu är det inte läge att göra allvar av dessa anspråk, men Al-Qaeda och fanatiska mullor har klargjort att man fortfarande, när möjlighet ges, kommer att återta de delar av Europa som en gång varit under muslimsk överhöghet. Det är närmast ofattbart, och illavarslande, att en hög politiker som Kerry, som har tillgång till underrättelsetjänster, som har nästan lika mycket pengar att röra sig med som ledaren för en mexikansk knarkkartell, kan vara så okunnig om de parter han skall försöka medla mellan. En bidragande orsak till att Kerry aldrig nämnt ovanstående (det förefaller omöjligt att han inte skulle känna till det) är att det även i USA är absolut förbjudet att säga något kritiskt om religionen islam. USA:s dokumenterade oförmåga när det gäller att på allvar förstå andra kulturer försvårar ytterligare Obamas möjligheter att bidra till en realistisk fred mellan parterna.
2. Ingen palestinsk organisation som jag känner till erkänner Israels rätt att existera eller ens att Israel existerar. PLO:s stadgar skulle enligt tidigare avtal ändras, så att man erkände Israels rätt att existera, men detta har ännu inte gjorts (om det inte skett de senaste veckorna). Palestinska skolböcker hävdar fortfarande att Israel inte existerar. Det område som idag är Israel visas i 96 % av de palestinska läroböckernas kartor som ett vitt område, kallat ”Entiteten” (enligt flera internationella undersökningar som gjorts av palestinska och israeliska läromedel). Mahmoud Abbas, den internationellt erkände palestinska ledaren, som förhandlar med Israel, är enligt Wikipedia ”en palestinsk politiker, ledande inom Fatah och PLO”, han var tidigare palestinsk premiärminister och är nu palestinsk president. Fatah är enligt Wikipedia ”den största gruppen inom PLO”. (Fatah etc kan betraktas som politiska partier medan den Palestinska Myndigheten (PA) är den statsliknande bildning som styrs av dessa partier). På Fatahs flagga (se här) finns, förutom en del krigiska symboler, också en karta som innefattar inte bara Västbanken och Gaza (de tilltänkta palestinska områdena), utan också hela dagens Israel. Illavarslande, eller hur? Hur skall Israel kunna förhandla med en partner som inte ens erkänner Israels rätt att existera. Vad skall man förhandla om? Hur förintelsen av Israel skall gå till och huruvida judarna sedan skall förtryckas, fördrivas eller mördas (alla dessa alternativ har diskuterats inom Hamas och Hizbollah)?
En bild från ett palestinskt klassrum i Tul Karem (källa: IDF – Israel Defence Forces). Bilderna ovanför svarta tavlan föreställer barnens hjältar; ett antal självmordsbombare. När jag ser en sådan här bild känner jag bara en stor sorg. Jag tycker så synd om de palestinska barnen som hjärntvättas till att hata andra människor och lägga all skuld till sin egen misär på det judiska folket. Jag känner också en sorg över att unga människor är beredda att släcka sina egna liv för att skada och döda så många andra människor som möjligt (i stället för att försöka bygga en god värld utifrån samarbete och fred). Det kan inte annat än leda till stor olycka för dem själva och deras folk. Att bygga sitt liv på hat och våld skapar inte lyckliga människor. Hatet förtär sina egna. Hade det varit en kristen skola, hade bilderna föreställt Jesus eller kanske Moder Théresa. Ack vilken avgrundsstor skillnad mellan islam och den kristna tron (klicka på bilden för att förstora!).För att ge läsaren en mer fullständig bild av Abbas, kan jag nämna att han i sin ”doktorsavhandling” (han studerade vid ett universitet i Moskva) anser sig ha bevisat att det bara var några hundratusen judar som dog under Förintelsen. Han är uppenbarligen så smart att han inser att ett totalt förnekande av Förintelsen motverkar sitt eget syfte. Således gäller det att förringa den till en bagatell, som inte borde ha föranlett Världssamfundet att legalisera staten Israel. "Alltså är Israel en illegitim statsbildning, eftersom den tillkommit på falska premisser. Vilket skulle bevisas."
Benjamin Netanyahu sade under ett tal han höll, under ett besök på Livets Ord för ett antal år sedan, att det finns avgörande skillnader när gäller konflikter mellan två demokratier respektive konflikter mellan en demokrati och en diktatur. Om två demokratier är i konflikt så kanske den ena parten visar sig beredd att göra en eftergift. Den andra parten tolkar det som ett tecken på god vilja och gör själv en eftergift, och så småningom kommer man fram till en kompromiss. Detta fungerar inte när en demokrati förhandlar med en diktatur. Diktaturen uppfattar varje eftergift från motparten som ett tecken på svaghet och flyttar därför fram sina positioner och ställer ännu hårdare krav. Exakt detta skedde när England och Frankrike förhandlade med Hitler på 1930-talet. Dessa länder backade hela tiden och lät Hitler ta delar av Europa, bit för bit. Till slut gick Hitler för långt när han gick in i Polen, med vilket England och Frankrike hade ett ömsesidigt försvarsavtal. Churchill som genomskådade Hitler redan från början och som därför kallades ”krigshetsare", när han inte ville backa inför Hitlers krav, sade efter att han blivit premiärminister, ”Man försökte köpa sig fred till priset av vanära. Först kom vanäran och så kom kriget i alla fall.” Under kalla kriget hade demokratierna i Väst lärt sig läxan och satte hårt mot hårt när Sovjet försökte utbreda kommunismen. Det räddade oss antagligen från ett tredje världskrig.
Att förhandla med muslimska organisationer och länder är förmodligen bortkastat. I Israels fall är det bortkastat, bl a på grund av de två skäl jag gett ovan. Till detta kommer ytterligare två faktorer, taqiyya och hudna.
Taqiyya innebär rätten och ibland befallningen att ljuga om detta gagnar islam. Sharíalagen r8.2 (i version Reliance of the Traveller sammanställd av Imam Nawawis):
Talet är ett medel för att uppnå mål. Om ett lovvärt mål kan uppnås både genom att säga sanningen och genom att ljuga, är det olagligt att uppnå målet genom att ljuga, eftersom det inte finns något behov av att ljuga. När det är möjligt att uppnå ett sådant mål genom att ljuga men inte genom att säga sanningen, är det tillåtet att ljuga om att uppnå målet är tillåtet, och obligatoriskt att ljuga om målet är obligatoriskt [fetstil tillagt av mig].Islams viktigaste skrifter är Koranen, Hadith och Siras. Hadith är samlingar av saker som Muhammed sagt och Siras är berättelser om sådant som Muhammed och vissa andra viktiga muslimer gjort. Koranen och Hadith är absolut bindande för en rättrogen muslim, medan Siras är vägledande. Sharíalagen innebär helt enkelt de muslimska teologernas tolkning av islams heliga skrifter. Så den tillför egentligen inget nytt. Den klargör bara hur vi skall tillämpa Koranen etc i praktiska situationer (ungefär som judarnas Talmud).
Begreppet hudna kommer från islams historia. Vid ett tillfälle ingick Muhammed en vapenvila, kallad hudna (observera att det finns flera arabiska ord för vapenvila – hudna innebär en speciell typ av vapenvila). En hudna innebär i praktiken, utifrån hur Muhammed tillämpade detta, en tillfällig vapenvila, som muslimerna tvingas till, eftersom motståndaren är för stark. Men det innebär inte någon definitiv fred. Avsikten är att muslimerna skall få tid att samla sina krafter, skaffa fler soldater och bättre vapen, för att sedan kunna slå till igen och segra.
Ovanstående komplicerar fredsförhandlingarna mellan Israel och palestinier ytterligare. Israel kan inte lita på vad motparten säger, eftersom det är tillåtet och till och med anbefallt att ljuga om detta gagnar den muslimska sidan. Enligt judarnas Heliga Skrift (som väsentligen är lika med Gamla Testamentet i Bibeln) är det förbjudet att ljuga. Det är aldrig tillåtet. Bibelns Gud är sanningens Gud. Detta innebär i förlängningen att Koranens Gud inte är sanningens Gud, utan motsatsen. Observera det är inte jag som säger att det är så. Jag har inte uppfunnit begreppet taqiyya. Jag citerar bara sharíalagen ovan.
När det gäller de pågående förhandlingarna så har Abbas nyligen visat hur problematiskt det är att förhandla med den palestinska sidan. Enligt diverse olika media (bl a här) har Abbas sagt absolut ”nej” till tre viktiga saker när han för en tid sedan träffade president Obama:
a) att erkänna Israel som en judisk stat.Beträffande den första punkten så vänder sig också den svenska Godhetskören mot det legitima i att Israel skulle få kalla sig en judisk stat. Samtidigt har man inget negativt att säga om de länder som förklarar sig vara muslimska stater (Saudiarabien m fl). Den 26/1 2014 antog för övrigt Tunisien en ny författning, där man klart och tydligt deklarerar sig som en arabisk-muslimsk stat (läs t ex här). Så mycket för den ”arabiska våren”. Tunisien har ju tidigare varit ett av de mest västorienterade och liberala utav muslimländerna. Arabiska skall nu bli det enda officiella språket i Tunisien. Tidigare var också amazigh ett officiellt språk, vilket talas av ca 30 miljoner berber, varav en del bor i Tunisien. Franska var elitens och de intellektuellas språk och det försvinner också nu som officiellt språk.
b) att överge det palestinska kravet gällande rätten för de palestinier som flydde när Israel bildades 1948, och deras efterkommande (idag minst 4 miljoner), att få återvända till Israel.
c) att ingå ett fredsavtal, där palestinierna förbinder sig att inte komma med ytterligare anspråk på Israel (dvs ett slutgiltigt fredsavtal som en gång för alla avslutar konflikten).
Artikel 39 av den nya författningen säger att landet skall konsolidera sin arabisk-muslimska identitet, något som inte har nämnts i tidigare konstitutioner. På så sätt förnekar man nu sin afrikanska identitet och deklarerar sig som ett arabiskt-muslimskt land. Det är ungefär som Egypten, vars officiella namn är Arabrepubliken Egypten. För inte så länge sedan skrev en kvinnlig journalist en artikel i en egyptisk tidning (jag kommer inte ihåg var, men jag kan säkert leta fram den vid behov) där hon tog upp just detta. Att en sådan artikel släpptes fram i landets starkt censurerade media har antagligen sin förklaring i att de militärer som nu styr Egypten vill förminska Muslimska Brödraskapets inflytande och därför välkomnar allt som argumenterar mot Brödraskapet. Artikelförfattaren menade att Egypten inte alls är ett arabiskt eller muslimskt land utan ett afrikanskt land, vars ursprungsbefolkning var egyptier. När islam erövrade Egypten var landet kristet (här fanns några av kristendomens starkaste fästen och centra, som kom att betyda lika mycket för kristendomens utveckling som Rom) och man talade egyptiska. Araberna härskade i Egypten till 1250 när mamlukerna (som också var muslimer) tog över. På 1500-talet erövrades Egypten av Ottomanska Riket (Turkiet) och blev efter Första Världskrigets slut självständigt (Turkiet var en av förlorarna i detta krig).
Att Egypten blev kristet handlade inte om tvångskonvertering. Kristendomen, som från början inte hade något stöd av makteliten, utbreddes på grund av att övertygade kristna, genom att predika och argumentera, spred de glada nyheterna om Jesu uppståndelse och frälsningen till andra människor. År 274 e Kr var ca 2,4 % kristna i Egypten. År 353 var det 78 % (givetvis är alla sådana här siffror osäkra och har kritiserats, men det finns goda skäl att tro att de ger i varje fall en hyfsad uppfattning om andelen kristna). Och sedan kom islam och tvingade egypterna att bli muslimer. I princip har en kristen, enligt sharíalagen, visserligen rätt att behålla sin tro när islam erövrar ett land, men han måste då underkasta sig islam och den muslimska befolkningen och leva som s k dhimmi under stränga apartheidlagar och dessutom betala en särskild straffskatt (jizya). Genom att hårt beskatta och förtrycka de kristna fick de muslimska härskarna majoriteten av de kristna att ”frivilligt” konvertera till islam.
Kopterna i Egypten är således mer representativa för landet och dess ursprungliga befolkning är araberna och muslimerna. Och kopterna förföljs idag. Speciellt när det i mina ögon brottsliga Muslimska Brödraskapet hade makten. Där visade de på islams sanna ansikte. Tack och lov lät inte militärerna det hela fortsätta. Egypten är således inte alls ett arabiskt-muslimskt land. Det är ett egyptiskt land, där de kristna har lika stor rätt att utöva sin tro som vad någonsin muslimerna har.
Och det är ju precis på detta sätt som islam breder ut sig. När islam om 50 år tar över Sverige (vilket är sannolikt) genom en kombination av demografiska faktorer (de kommer då antagligen att vara i majoritet i vårt land) och skrämsel, kommer Sverige enligt den nya grundlagen att bli ett arabiskt-muslimskt land och det kommer att heta att islam härskat över Sverige ”sedan urminnes tider” (det säger alltid muslimerna när de erövrat ett området).
Som sagt, att vissa länder deklarerar sig som arabisk-muslimska har Godhetskören och det internationella samfundet inget att invända mot. När Israel deklarerar sig som en judisk stat, då blottas huggtänderna och ursinnet lyser i ögonen på vår kulturelit (eller snarare kulturdrägg – så värst mycket elit verkar det inte handla om, möjligen ondskans elit). Jag anser att det är viktigt att det finns en judisk stat, där judarna inte behöver leva som undertryckta. Även i Sverige får judarna idag huka sig. En jude i Sverige går inte ut bärande kippa eller liknande som identifierar honom som jude. Speciellt inte i Malmö. Då är risken stor att han åker på stryk eller kanske till och med blir ihjälslagen (judarna i Sverige är numera väldigt försiktiga, för att undvika att bli överfallna – att de skall behöva känna så är skämmigt för Sverige och våra politiker). Flera internationella organisationer har prickat Sverige för den växande antisemitismen. Shame on you Reinfeldt som agerar så svagt och ynkligt!!! Man förstår ju, utifrån vissa saker som Reinfeldt sagt, mellan raderna, att hans tankar om Israel inte är höga. Vad han tänker om judar vet jag inte, men jag skulle inte bli förvånad om han innerst inne har en väldigt negativ inställning till det judiska folket. Sådant visar man ju inte öppet för närvarande.
Med tanke på hur antisemitismen manifesterat sig under historiens gång, överallt i hela världen, anser jag att Israel är viktigt. Där kan judar bära sin kippa. Där behöver de inte leva i underkastelse, utsatta för majoritetens nycker. Visserligen lever israelerna under ständigt hot. Men hellre att leva i frihet under hot, än att leva i förtyck under ännu värre hot. Jag står upp för Israels rätt att existera som judisk stat till 100 procent (vilket inte betyder att jag håller med om allt som Israel gör, men när det gäller motsidan så håller jag med om ännu mindre). Inget annat folk har samma historiska rätt till det landområde som idag kallas Israel som det judiska folket. Vilket inte skall tolkas som att jag hatar palestinier. Jag anser att de också har rätt till ett värdigt liv i fred och frihet. Men, det palestinska folkets lidande är inte i första hand Israels fel. Det är deras egna usla ledare fel. Och i förlängningen islams fel, som binder människor i passivitet och en skyllapåandra-mentalitet!
När det gäller den andra punkten, dvs rätten för flyktingarna från 1948 och deras efterlevande, att återvända till Israel, så är detta en politisk omöjlighet. Det handlar idag om 4 miljoner människor (minst).
FN har två olika flyktingorgan: UNHCR och UNRWA. Det sistnämnda har enbart hand om de palestinska flyktingarna medan UNHCR har hand om alla andra flyktingar i världen. De två organen definierar begreppet flykting helt olika. Enligt UNHCR räknas inte barn som föds av flyktingar i de länder de flytt till, som flyktingar. Blir man medborgare i det land man flytt till, räknas man inte heller längre som flykting. Enligt UNRWA är barn, barnbarn och barnbarnsbarn etc till de som flydde från Israel 1948 fortfarande flyktingar och kommer för alltid att vara så. Och dessa har alltid, för all framtid, rätt att återvända till exakt den plats i Israel som de eller deras förfäder flydde från 1948. UNHCR försöker hjälpa flyktingar att börja ett nytt liv i de länder de flytt till, medan UNRWA konserverar "flyktingarna" i sin flyktingstatus för att ständigt kunna sätta press på Israel. En synnerligen berättigad fråga är varför vi skall ha två helt olika flyktingdefinitioner och varför dessa grupper skall ha helt olika rättigheter. Svaret heter orättfärdighet och ondska!!!En ytterligare sak som är intressant att notera är att svenska massmedia aldrig nämner de minst 750 000 judar som 1948 tvingades fly från arabstaterna. Detta flyktingproblem löstes snabbt genom att judar i Israel och andra delar av världen hjälpte sina bröder och systrar att integreras i de länder de flydde till (merparten, ca 500 000, kom till Israel). Arabstaterna däremot har, som sagt, konsekvent vägrat de palestinska flyktingarna (sina bröder och systrar) att integreras (Jordanien utgör ett undantag — där erbjuder man palestinska flyktingar medborgarskap). I allmänhet har palestinierna fått status som statslösa utan rättigheter. Det är inte konstigt att ett så sargat folk är så fullt av bitterhet och hat. Något som inte bådar gott för fredsprocessen. För att få en verklig fred mellan judar och araber/palestinier måste statsledare och journalister i hela världen sätta press på arabstaterna att lösa flyktingfrågan.
Araberna har inte mycket till över för de palestinska flyktingarna (annat än som slagträ mot Israel). År 2000 var UNRWA:s budget 293 miljoner USD, varav arabstaterna stod för endast 2 procent! Det säger ju en hel del. Åtminstone om man är ärlig.
Israel har idag 7,8 miljoner invånare, varav judarna utgör ca 5,9 miljoner och icke-judar ca 1,9 miljoner (varav de flesta är muslimska araber). Om Israel skulle släppa in drygt 4 miljoner (det kan vara betydligt mer än 4 miljoner) muslimer, kommer judarna ganska snabbt att bli en minoritet i landet, vilket skulle upphöra att vara en judisk stat (med tanke på muslimernas höga födelsetal så skulle muslimerna på kort tid utgöra majoriteten). I förlängningen innebär detta att landet Israel skulle försvinna och bli en del av Storpalestina. Och sedan skulle inte judarna ha någonstans att ta vägen. Punkt b hänger således ihop med punkt a, eftersom b automatiskt leder till a. Att en del araber är kristna spelar inte så stor roll, eftersom de flesta av de kristna araberna hatar judar lika mycket som vad muslimerna gör (det har säkert att göra med att de kristna araberna, som är förföljda av de muslimska araberna, på så sätt försöker visa att de är lika goda araber som muslimerna). Det finns förvisso kristna araber (sådana som verkligen fått möta Jesus) som erkänner landet Israel och att judarna är Guds utvalda folk, men dessa utgör en minoritet. Abbas orealistiska krav i punkt b omintetgör således möjligheten till framgångsrika förhandlingar. Frågan är bara vad som driver honom. Hur han tänker. Visserligen sitter han i kläm, eftersom om han skulle göra för stora kompromisser, så riskerar han att mördas, ett öde vilket som sagt drabbat otaliga arabiska ledare som gett sig in på sådana försök.
Den tredje punkten, c, visar på det jag skrivit tidigare. En muslimsk förhandlare får inte definitivt ge upp ett område som tillhört islam. Han kan ingå en hudna, men måste hela tiden fortsätta att arbeta på förintandet av motståndaren och återtagandet av området. En fred mellan Israel och palestinier skulle således innebära att Israel sitter på en vulkan. När palestinierna och araberna känner att de är tillräckligt starka, ja då kommer de att slå till. Det kan omöjligen bli fred i Mellanöstern så länge som islam har inflytande. För att vi skall få fred måste islam försvinna eller att man omtolkar islam på ett mer positivt sätt, vilket förmodligen är omöjligt. En muslimsk teolog som försöker sig på sådana tolkningar kommer inte att leva länge till. När den drusiske forskaren, Suliman Bashear, 1991 hävdade att islam utvecklats som religion i judisk och kristen kontext, snarare än att ha uppenbarats i fullt färdig form ur profetens mun, slängde hans studenter vid universitetet i Nablus på Västbanken, ut honom genom fönstret på andra våningen. Han överlevde som tur var fallet. Visserligen förnekar hans hustru att studenterna tog till fysiskt våld, men hon kan mycket väl vara tvingad därtill. Att komma med sådana påståenden om Profeten och islam, som Bashear gjorde, räknas som grov hädelse, och ses lika allvarligt som att göra karikatyrer av Profeten, och skall enligt sharíalagen straffas med döden. Muslimska reaktioner inför t ex Lars Vilks rondellhundar visar att så verkligen är fallet.
Min förutsägelse är således att den pågående förhandlingsrundan kommer att stranda, precis som alla tidigare gjort. Israel är berett att gå långt när det gäller eftergifter (men inte göra sådana som innebär slutet för Israel som judisk stat). Palestinierna är inte beredda att göra några eftergifter alls. Dagens tips: Kompromissa inte med ondskan! Det är bortkastat. Den bara skrattar åt dig. Och tar för sig allt den kan. Den vill ha allt och är inte beredd att ge något i gengäld!
Jag kan ytterligare nämna (ursäkta att det blir långt som vanligt – men å andra sidan blir det ju ganska sällan) att Abbas den 1/4 2014 undertecknade ansökan om medlemskap för PA (den Palestinska Myndigheten) i femton internationella organisationer och pakter (läs här!). Den palestinska sidan har visserligen förbundit sig att inte ta några sådana steg så länge förhandlingar pågår. Men vad betyder löften och utfästelser!? Detta steg togs efter att Israel vägrade frige 26 terrorister om inte Abbas förband sig att fortsätta förhandlingarna. Israelerna menade att det inte var någon vits med att frisläppa massmördare (som det faktiskt handlar om), om Abbas nästa dag skulle gå från förhandlingsbordet. Detta illustrerar vad jag skriver om omöjligheten att förhandla med onda diktaturer.
När svenska intellektuella ondgör sig över de palestinier som ”försmäktar” i israeliska fängelser, så kallar man ofta dessa för frihetskämpar. En och annan kanske är det. Många, alltför många, är psykopatiska massmördare. Flera av dem har mördat judiska barn. Vid ett tillfälle, när palestinier tog sig in i en kibbutz och mördade en hel familj, så hade en femåring lyckats gömma sig under en säng. Barnet hittades, släpades fram, och sköts. Att det finns onda, djävulska psykopater är en sak. Det finns det överallt. I alla kulturer och bland alla folk. Men amerikanska och israeliska soldater, som har avslöjas med att ha begått den typen av övergrepp, döms till livstids fängelse (observera att Israel är det enda land i Mellanöstern som inte har dödsstraff). Flera av de palestinska massmördarna har fått gator och torg uppkallade efter sig och deras anhöriga får ett väl tilltaget underhåll från PA. Och om och när de frisläpps ur israeliska fängelser, så tas de emot på de palestinska områdena som hjältar inför jublande folkskaror. Detta talar inte gott, vare sig för den arabiska eller för den islamska kulturen.
Låt mig avsluta (”Äntligen!” tänker någon) med att berätta om United Nations Human Rights Councils (FN:s råd för mänskliga rättigheter) pågående session i Genève. Detta råd fanns tidigare under att liknande namn, med Khadaffis Libyen som ordförandeland! Vad säger man om det? Suck! Sudan var en av medlemmarna, trots folkmordet i Darfur. Etc, etc. Resolutionerna haglade då över Israel, men var sällan eller aldrig riktade mot arabsidan. Trots att muslimländer konstant bryter mot alla mänskliga rättigheter som finns, medan Israel är Mellanösterns enda demokrati, där man har religionsfrihet, yttrandefrihet, frihet att leva efter sin sexuella läggning etc.
Lite allmän FN-statistik (jag har ingen specifik statistik när det gäller Rådet för Mänskliga Rättigheter): Av 175 resolutioner, utfärdade fram till 1990 av FN:s Säkerhetsråd, var 97 (dvs 55 procent) riktade mot Israel. Av 690 resolutioner från FN:s Generalförsamling var under samma tidsperiod 429 (dvs 62 procent) riktade mot Israel. FN hade däremot inget att säga när t ex Jordanien 1967 förstörde 58 synagogor samt den gamla judiska begravningsplatsen på Olivberget. Inte heller utfärdades någon kritik för att Jordanien, mellan 1948 och 1967, hindrade judar att besöka Tempelplatsen och Västra Muren. Men det är inte så konstigt, eftersom skurkstaterna och deras nyttiga idioter utgör majoriteten av FN:s medlemsländer. Det är egentligen lika självklart som att Sveriges senaste ärkebiskopar varit och är funktionella ateister med den politiska korrekthetens vindflöjel, och inte Guds Ord, som kompass. Ärkebiskopar i Sverige tillsätts ju av icke-troende politiker, så något annat är inte att vänta.2006 insåg FN-ledningen till slut att det inte stod rätt till och ombildade det gamla rådet för mänskliga rättigheter till dagens. Något bättre har det kanske blivit, eftersom de länder som nu sitter i rådet väljs på ett bättre sätt. Sverige sitter för närvarande i rådet, men Sverige är ju ungefär lika Israelfientligt som de flesta arabstater, så det gör kanske vare sig till eller från. Under den pågående sessionen (den 25:e i ordningen, man har tre sessioner per år) debatterade man 5 resolutioner riktade mot Israel. Samtidigt fanns en enda resolution mot Syrien, som dödat ca 200 000 av sin egen befolkning och en resolution mot Iran, som redan avrättat mer än 80 personer i år (man kan läsa om detta här).
Jo en sak till. Sorry! Det gäller utvecklingen i muslimvärlden som lite varstans tycks gå mot en ökande fundamentalism. MEMRI (Middle East Media Research Institute) rapporterade häromdagen att sultanatet Brunei, en mikroskopisk stat insprängd i Malaysia, från och med april i år inför sharíalagar. Sultanen av Brunei har ju tidigare varit känd för sitt utsvävande liv, där han flugit dit fotomodeller och haft vilda fester. Men nu är det slut med det roliga. Fredagsbönen blir nu obligatorisk för muslimer och det blir straffbart att inte gå på denna (ett användbart tips till Svenska Kyrkan för att få fler gudstjänstbesökare). En gift muslim som har sex med en gift icke-muslim kan straffas med döden genom stening. Etc. ”A small stone for man. A giant stone for Mankind”, som Neil Armstrong sade när han satte foten på månen. Eller vad han nu sade.
