A feeding frenzy...

Media gottar sig just nu åt de s k pedofilskandalerna i katolska kyrkan. I sak har givetvis media helt rätt. Det som skett är förskräckligt och oacceptabelt, och att det är präster som begått övergreppen gör inte precis saken bättre. Dessa, som skulle vara Jesu representanter här på jorden, har förrått sin Herre och Mästare.

Samtidigt kan jag inte låta bli att reagera över medias sätt att hantera det hela. Media ger intrycket av hela katolska kyrkan är en pedofilorganisation och att det inte finns någon annan verksamhet i kyrkan än sexuellt utnyttjande av småpojkar. Detta ger givetvis en helt felaktig bild. I alla sammanhang, där det finns mycket ungdomar inblandade (skolor, scouting etc), begås sexuella övergrepp av vuxna eller äldre kamrater. Dvs, problemet är inte något som speciellt kännetecknar kristendomen eller katolska kyrkan. Det handlar om allmänna mänskliga svagheter och brister, som finns överallt (även bland journalister).

Jag kommer ihåg när förre påven, Johannes Paulus II, dog. Nu minns jag inte exakta siffror, men jag tror att det var runt en miljon ungdomar som kom till Rom för att närvara vid hans begravning. Jag minns hur ställda svenska media var. De ville ju så gärna smutskasta honom för hans politiskt inkorrekta åsikter (abort är inte till för barnets bästa, homosexualitet är inte en normal yttring av sexualitet, skilsmässa är en synd etc, etc), men kunde inte. När tv-kamerorna visade alla dessa ungdomar, varav många grät öppet, hade det inte framstått som trovärdigt att berätta för tv-tittarna om vilken hemsk och kärlekslös människa Johannes Paulus hade varit. Därför förhöll man sig sammanbitet respektfull. Men man kunde se på reportrarna hur frustrerade de var, samtidigt som de fascinerades över alla dessa ungdomar som kom till begravningen. Kanske anade de någonstans djupt inne, att det kanske inte var så enkelt att avfärda Johannes Paulus som de hade trott. Så därför höll man tillbaka sitt hat, och lät bli att säga det man antagligen hade velat säga. Men nu, när katolska kyrkan har målet öppet, har man fått chansen och tar revansch ordentligt.

Man kan fundera över varför vi inte har lika många övergrepp mot barn i t ex den ortodoxa kyrkan eller den lutherska kyrkan eller frikyrkorna. En förklaring är säkert celibatet. Ortodoxa präster får gifta sig. Samma sak gäller lutherska präster och frikyrkopastorer. En ung man som blir präst, och försöker leva i celibat, har nog ganska små chanser att lyckas (om han inte är kallad av Gud att leva i celibat – jag menar att man måste ha övernaturlig hjälp för att klara av detta). Det sexuella är en alltför stark kraft. Att präster förgriper sig på just pojkar beror kanske på att det är pojkar som är tillgängliga (korgossar etc). Några korflickor finns inte, och flickor i katolska skolor har i allmänhet kvinnliga lärare (nunnor) och manliga präster har säkert inte tillträde till flickornas sovsalar (om det är internatskolor). Det är ju ungefär som i fängelser, där homosexuella relationer inte är ovanliga. Men när fångarna släpps fria, lever de ett heterosexuellt liv, vilket visar att de homosexuella relationerna i fängelset bara är en nödlösning.

Det kan inte heller uteslutas att män med sexuell dragning till unga pojkar söker sig till prästyrket, eftersom de då får möjlighet till nära relationer med pojkar. Men detta är knappast något som är begränsat till katolska präster. Det gäller säkert generellt att män som attraheras sexuellt av ungdomar söker sig till befattningar, där man lätt får kontakt med ungdomar. Jag tänker då på scoutledare, idrottsledare, lärare etc (vilket inte får tolkas som att jag generellt menar att alla scoutledare etc har pedofila dragningar).

Det tycks som att de övergrepp som tas upp i media har skett för ganska länge sedan. Alla jag har läst om är preskriberade och många av förövarna är döda. Det man kan anklaga kyrkan för är att man försökt mörka det hela. I många fall har man förflyttat förövarna, när de avslöjats, och placerat dem så att de inte får arbeta med ungdomar, men man har inte polisanmält dem, vilket man borde gjort. Å andra sidan är det fel att peka ut just katolska kyrkan i sammanhanget. Tiderna förändras och på 1950- och 1960-talet (när många av övergreppen begicks) tycks det normala ha varit att man inte polisanmälde ungdomsledare etc när det uppdagades att de haft sexuella relationer med barn och ungdomar. Däremot så fick de inte fortsätta att arbeta med unga människor. Jag känner till flera sådana fall. Två vänner till mig tillbringade på 1950-talet många somrar på koloni, eller kollo som man sade på den tiden. Jag tänker inte säga var. Båda har berättat om manlig personal, som plötsligt försvann och aldrig kom tillbaka, och där ryktet gick att de hade haft sex med pojkar på kolonin. Jag har också läst om många andra sådana fall. Så att katolska kyrkan inte anmälde berörda präster, var precis som alla andra organisationer agerade vid den här tiden. Det man skulle kunna uppröras över, vore om präster, när det uppdagats att de utnyttjat ungdomar, fått fortsätta att arbeta med ungdomar. Då kan man verkligen reagera, och i sådana fall bör den ansvarige biskopen få sparken (under förutsättning att han känt till vad som hänt). Och skulle högsta ledningen för katolska kyrkan känt till sådana här saker utan att ha agerat på ett rättfärdigt sätt, ja då måste de skämmas. Då har de svikit den Gud de säger sig tjäna.

Sedan kan man fundera över om alla som påstår sig blivit utnyttjade verkligen talar sanning. Speciellt i USA kan man få enorma skadestånd och många människor skulle nog vara beredda att hitta på vad som helst om de visste att de hade chansen att få stora summor pengar. Jag läste häromdagen att en man i USA nyligen tilldömts 18,5 miljoner dollar i skadestånd för att en scoutledare förgripit sig på honom på 1980-talet. Självklart påstår jag inte att alla, som säger sig ha blivit sexuellt utnyttjade, ljuger. Absolut inte! Men med tanke på att 18,5 miljoner dollar är ca 133 miljoner kronor, måste man vara oerhört godtrogen för att helt bortse från möjligheten att någon skulle kunna vara beredd att ljuga för att få en sådan summa. Det är ju lite som när det gäller Michael Jackson. Jag vet givetvis inte, men tanken har slagit mig, att de familjer som anklagade honom för att ha utnyttjat deras barn sexuellt, kanske bara här sett en möjlighet att bli rika. Varför lät de överhuvudtaget sina småpojkar sova över i Jacksons stora hus? Det är synnerligen anmärkningsvärt. Vid minst två tillfällen betalade Jackson enorma summor till familjer för att slippa bli åtalad. En del människor är beredda att döda för några tusenlappar. Vad skulle man då inte vara beredd att göra för flera hundra miljoner kronor? Som sagt, detta är bara något som slagit mig. Man kanske inte skall ta allt för givet.

En annan tanke som slagit mig är att synen på saker och ting förändras. När de flesta av övergreppen begicks, hade man en annan syn på hur man skulle agera i sådana här fall. Dessutom var samhället mer tolerant när det gäller pedofili (jag talar då inte om våldtäkt av bebisar och liknande). Vi får inte glömma bort att barnpornografi var tillåtet i Sverige på 1980-talet och tidskrifter med sådant material såldes öppet i de flesta porrbutiker i vårt land. Idag är toleransen när det gäller pedofili noll. Därför känns det hela lite grand som en kulturkollision. Man anklagar katolska kyrkan för att inte ha polisanmält pedofiler, när det normala agerandet vid den tid när brotten begicks, just var att man inte anmälde. Varför anklagar media inte i samma anda våra svenska politiker (Riksdag och Regering) för att ha tillåtit barnpornografi på 1980-talet? Det är ju brottsligt idag.

Dessutom kanske kyrkan i många fall tagit itu med pedofilerna på sitt eget sätt genom att ålägga dem botgöring och genom att stänga av dem från att arbeta med ungdomar. Det är ju sånt vi inte vet. I många fall handlar det kanske om själavårdsärenden och bikt, och där har präster och biskopar tystnadsplikt (en förutsättning för att bikten skall fylla sin funktion är just tystnadsplikten, vilken måste vara rigorös). Det kan inte uteslutas att man skulle få en mer nyanserad bild om man från kyrkans sida mer detaljerat kunde berätta hur man agerat mot präster som anklagats för pedofili. Men detta kanske skulle kräva att man bröt mot tystnadsplikten. Något som är helt uteslutet.

Så sammanfattningsvis: Sexuella övergrepp på barn och ungdomar har säkert förekommit i minst lika stor utsträckning i andra organisationer än katolska kyrkan (här vore det intressant med lite statistik). Inte heller i dessa sammanhang var det normalt att sådant anmäldes. Så att köra en sådan följetong om katolska kyrkan, som man kör just nu i media, känns inte helt seriöst. Det känns mer som en ”feeding frenzy” i hajarnas värld än som seriös journalistik. Vore man seriös borde man ta upp pedofili inom alla organisationer där det finns barn och ungdomar. Men det är klart, när präster gör fel, är det extra roligt. En drömrubrik är antagligen ”Rattfull präst körde ihjäl gravid fembarnsmor”. Om en rattfull journalist skulle göra samma sak, har jag svårt att tro att man skulle ange yrket på löpsedlarna.

Om katolska kyrkan och påven är någonting så fruktansvärt som Sveriges journalister nu antyder, skulle då verkligen över en miljon katolska ungdomar komma till en påves begravning? Och skulle dessa ungdomar då stå och gråta öppet? Jag tror inte det. Det finns nog mycket mer att säga om katolska kyrkan än vad media säger just nu. Och en sak är säker, kyrkan kommer att finnas kvar när vare sig SVT eller Dagens Nyheter längre finns.

Sverige – pedofobernas paradis

Jag fortsätter på samma tema som sist. Det känns som att jag inte riktigt sagt allt jag vill säga i sammanhanget. Läsaren får ursäkta att jag upprepar en del från min föregående blogg.

Det torde vara allmänt bekant att Thailand och en del andra länder är paradis för pedofiler. Det tycks som att pedofoberna nu har fått ett eget paradis – Sverige. Pedofob betyder egentligen ”en person som fruktar barn”, men jag använder det i min egen lilla privata betydelse ”en person som hatar barn och som vill göra barnen illa” (ungefär som att homofob kommit att betyda en person som hatar homosexuella vilket också rent språkligt är fel).

Vad menar jag då med att Sverige är ett paradis för pedofober. Jo, i vår dagar ser vi hur respekten för barn, kärleken till barn och önskan att barn skall få så bra liv som möjligt, håller på att nedmonteras. Barn har blivit leksaker för att tillfredsställa vuxnas egoistiska behov. Man talar om rätten att skaffa barn, ungefär som rätten att ha en hund eller ett akvarium. Men, käre läsare, barn är ingen rättighet!!! Barn är en skyldighet!!! Föräldrarna är till för barnen och inte tvärtom. Adoptivföräldrar är till för de barn som skall adopteras och inte tvärtom!!! Barnen uppgift är inte att fylla ett tomrum i föräldrarnas liv utan föräldrarnas uppgift är att ge barnen, det barnen behöver. Att sedan detta i förlängningen ger en djup tillfresställelse hos föräldrarna är en helt annan historia. Men det primära är att föräldrarna är till för barnen!

Låt mig ge fem exempel på pedofobi:

1. Riksdagen beslutade för några år sedan att homosexuella par skulle få rätt att adoptera barn, trots att samtliga remissinstanser sade nej. Remissinstansernas skäl till att säga nej var att man inte visste hur det påverkar barn att växa upp med två personer av samma kön. Rätten att adoptera gjordes till en rättighetsfråga för vuxna. Varför skulle inte homosexuella få adoptera barn, när heterosexuella får? Huruvida beslutet verkade för barnens bästa försvann totalt i debatten (fler skäl för att homosexuella inte skall få adoptera barn ges här).

2. Abortfrågan är en gammal fråga och där har i någon mån debatten svängt. Det är idag tillåtet att ifrågasätta om det verkligen är bra att det sker så många aborter i Sverige varje år. Trots detta arbetar våra politiker (inkluderande kd:s ledning) heltid på att utöka rätten till abort. FI (Feministiskt Initiativ) har till och med föreslagit att rätten till fri abort skall skrivas in som en av de grundläggande mänskliga rättigheterna (men vart tog barnets rätt vägen kan man undra?)! Dessutom framställer man aborter som att man gör det för barnens bästa, medan sanningen är att de absolut flesta aborter sker av rent egoistiska motiv (här kan läsaren hitta en längre diskussion om abort).

3. Lesbiska kvinnor har numera, sedan ett par år tillbaka, rätt till artificiell insemination. Barnet har inte rätt att få veta vem pappan är förrän de fyller 18. På så sätt berövar man barnet sin pappa. Det torde vara mycket svårt att undanhålla ett barn det faktum att alla barn har en biologisk pappa. Att få träffa sin pappa (om nu denne skulle vilja träffa barnet, vilket är ytterst osannolikt) först när man fyllt 18, innebär att barnet aldrig kommer att få någon riktig pappa-barn-relation till sin biologiska pappa. I bästa fall kanske det kan bli någon slags kompisrelation. Min övertygelse är att barn behöver en pappa. Att växa upp utan en pappa utgör en gravt psykiskt trauma som barnet kommer att få bära livet ut. Det är inte bara min övertygelse. Många psykologer och läkare och andra som arbetar med barn är av samma åsikt.

4. En ny lag kommer antagligen att antas våren 2009, nämligen rätten för ensamstående kvinnor att få insemination. Samma sak gäller som ovan, dvs barnet får veta vem som är pappa först när barnet fyllt 18 år. Och samma problem uppstår.

5. Samkönade äktenskap framställt som en mänsklig rättighet och alla partier vill i princip införa detta. De barn som hamnar i sådana relationer kommer antingen att vara adopterade eller resultatet av insemination (eller i framtiden klonade). De problem som anförs under punkterna ovan gäller således också här.

Frankrike avvisade nyligen ett förslag om enkönade äktenskap. I motiveringen slår man fast att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön – detta som ett biologiskt faktum – samt som en förpliktelse för både mamman och pappan. Man konstaterar det uppenbara faktumet att i en samkönad relation måste ytterligare en person, en tredje part, en person av annat kön, alltid vara inblandad.
I den meningen, skriver man i motiveringen, skulle ett sådant äktenskap inte längre baseras på att handla om två personer – det blir inte längre monogamt. Varken den samkönade parrelationen eller trepartsrelationen avspeglar ju barnets, människans, biologiska ursprung.

Debatten kring samkönade äktenskap har varit synnerligen frånvarande i vårt land, över vilket den politiska korrektheten vilar som ett blytäcke. När en kristen organisation annonserade på tunnelbanan i Stockholm för sin syn på äktenskapet (det var inte det minsta provocerande – bara enkla affischer där det stod, ”Mamma, Pappa, Barn”), ställde den politiska korrekthetens överstepräster omedelbart kravet att annonseringen skulle tas bort. Den politiska korrekthetens representanter (feminister, anarkister, vänsternissar etc), som överhuvudtaget inte kan stava till ordet demokrati, rev snabbt ned reklamen, när SL dröjde med att ta bort den.

--------------------------------------------

En invändning mot det jag skriver ovan, är att tusentals barn redan nu växer upp med en ensam förälder eller två samkönade personer och kanske utan kontakt med pappan, och att ensamma kvinnor dessutom idag kan åka till Danmark och insemineras. I det senare fallet har barnet överhuvudtaget ingen rätt att någonsin får reda på vem pappan är. Och det sant att det är så. Men det är också beklagligt.

Det är inte lätt att vara människa, och ibland uppstår situationer, där barnen kommer i kläm. I en demokrati kan man inte hundraprocentigt hindra människor från att göra fel. Men jag kan inte se att detta skulle vara ett giltigt skäl till att medvetet och avsiktligt legalisera förhållanden och handlingar som inte verkar för barnets bästa, utan som tvärtom skadar barnet. Den utveckling vi ser i vårt land idag, där barnperspektivet lyser med sin frånvaro, och där vuxnas egoism är den enda faktor som räknas, är beklaglig. Jag ser det som ett uttryck för ren ondska!!! Sedan kan man klä det hela i vilka vackra floskler som helst. Bakom den poliska korrekthetens vänligt leende ansikte, ser jag Djävulen själv hånflina.

Vi ser idag hur barn och ungdomar mår sämre än någonsin. Den ena larmrapporten avlöser den andra. Bara häromdagen rapporterades i radio och TV att fylleriet bland mycket unga tonåringar (upp till 14 år) ökat med 15 procent bara på ett år. Det moderna samhället må vara modernt. Det tycks dock inte som att det moderna samhället ger den stora lycka som dess ingenjörer förespeglat oss.