Jag fortsätter på samma tema som sist. Det känns som att jag inte riktigt sagt allt jag vill säga i sammanhanget. Läsaren får ursäkta att jag upprepar en del från min föregående blogg.
Det torde vara allmänt bekant att Thailand och en del andra länder är paradis för pedofiler. Det tycks som att pedofoberna nu har fått ett eget paradis – Sverige. Pedofob betyder egentligen ”en person som fruktar barn”, men jag använder det i min egen lilla privata betydelse ”en person som hatar barn och som vill göra barnen illa” (ungefär som att homofob kommit att betyda en person som hatar homosexuella vilket också rent språkligt är fel).
Vad menar jag då med att Sverige är ett paradis för pedofober. Jo, i vår dagar ser vi hur respekten för barn, kärleken till barn och önskan att barn skall få så bra liv som möjligt, håller på att nedmonteras. Barn har blivit leksaker för att tillfredsställa vuxnas egoistiska behov. Man talar om rätten att skaffa barn, ungefär som rätten att ha en hund eller ett akvarium. Men, käre läsare, barn är ingen rättighet!!! Barn är en skyldighet!!! Föräldrarna är till för barnen och inte tvärtom. Adoptivföräldrar är till för de barn som skall adopteras och inte tvärtom!!! Barnen uppgift är inte att fylla ett tomrum i föräldrarnas liv utan föräldrarnas uppgift är att ge barnen, det barnen behöver. Att sedan detta i förlängningen ger en djup tillfresställelse hos föräldrarna är en helt annan historia. Men det primära är att föräldrarna är till för barnen!
Låt mig ge fem exempel på pedofobi:
1. Riksdagen beslutade för några år sedan att homosexuella par skulle få rätt att adoptera barn, trots att samtliga remissinstanser sade nej. Remissinstansernas skäl till att säga nej var att man inte visste hur det påverkar barn att växa upp med två personer av samma kön. Rätten att adoptera gjordes till en rättighetsfråga för vuxna. Varför skulle inte homosexuella få adoptera barn, när heterosexuella får? Huruvida beslutet verkade för barnens bästa försvann totalt i debatten (fler skäl för att homosexuella inte skall få adoptera barn ges här).
2. Abortfrågan är en gammal fråga och där har i någon mån debatten svängt. Det är idag tillåtet att ifrågasätta om det verkligen är bra att det sker så många aborter i Sverige varje år. Trots detta arbetar våra politiker (inkluderande kd:s ledning) heltid på att utöka rätten till abort. FI (Feministiskt Initiativ) har till och med föreslagit att rätten till fri abort skall skrivas in som en av de grundläggande mänskliga rättigheterna (men vart tog barnets rätt vägen kan man undra?)! Dessutom framställer man aborter som att man gör det för barnens bästa, medan sanningen är att de absolut flesta aborter sker av rent egoistiska motiv (här kan läsaren hitta en längre diskussion om abort).
3. Lesbiska kvinnor har numera, sedan ett par år tillbaka, rätt till artificiell insemination. Barnet har inte rätt att få veta vem pappan är förrän de fyller 18. På så sätt berövar man barnet sin pappa. Det torde vara mycket svårt att undanhålla ett barn det faktum att alla barn har en biologisk pappa. Att få träffa sin pappa (om nu denne skulle vilja träffa barnet, vilket är ytterst osannolikt) först när man fyllt 18, innebär att barnet aldrig kommer att få någon riktig pappa-barn-relation till sin biologiska pappa. I bästa fall kanske det kan bli någon slags kompisrelation. Min övertygelse är att barn behöver en pappa. Att växa upp utan en pappa utgör en gravt psykiskt trauma som barnet kommer att få bära livet ut. Det är inte bara min övertygelse. Många psykologer och läkare och andra som arbetar med barn är av samma åsikt.
4. En ny lag kommer antagligen att antas våren 2009, nämligen rätten för ensamstående kvinnor att få insemination. Samma sak gäller som ovan, dvs barnet får veta vem som är pappa först när barnet fyllt 18 år. Och samma problem uppstår.
5. Samkönade äktenskap framställt som en mänsklig rättighet och alla partier vill i princip införa detta. De barn som hamnar i sådana relationer kommer antingen att vara adopterade eller resultatet av insemination (eller i framtiden klonade). De problem som anförs under punkterna ovan gäller således också här.
Frankrike avvisade nyligen ett förslag om enkönade äktenskap. I motiveringen slår man fast att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön – detta som ett biologiskt faktum – samt som en förpliktelse för både mamman och pappan. Man konstaterar det uppenbara faktumet att i en samkönad relation måste ytterligare en person, en tredje part, en person av annat kön, alltid vara inblandad.
I den meningen, skriver man i motiveringen, skulle ett sådant äktenskap inte längre baseras på att handla om två personer – det blir inte längre monogamt. Varken den samkönade parrelationen eller trepartsrelationen avspeglar ju barnets, människans, biologiska ursprung.
Debatten kring samkönade äktenskap har varit synnerligen frånvarande i vårt land, över vilket den politiska korrektheten vilar som ett blytäcke. När en kristen organisation annonserade på tunnelbanan i Stockholm för sin syn på äktenskapet (det var inte det minsta provocerande – bara enkla affischer där det stod, ”Mamma, Pappa, Barn”), ställde den politiska korrekthetens överstepräster omedelbart kravet att annonseringen skulle tas bort. Den politiska korrekthetens representanter (feminister, anarkister, vänsternissar etc), som överhuvudtaget inte kan stava till ordet demokrati, rev snabbt ned reklamen, när SL dröjde med att ta bort den.
--------------------------------------------
En invändning mot det jag skriver ovan, är att tusentals barn redan nu växer upp med en ensam förälder eller två samkönade personer och kanske utan kontakt med pappan, och att ensamma kvinnor dessutom idag kan åka till Danmark och insemineras. I det senare fallet har barnet överhuvudtaget ingen rätt att någonsin får reda på vem pappan är. Och det sant att det är så. Men det är också beklagligt.
Det är inte lätt att vara människa, och ibland uppstår situationer, där barnen kommer i kläm. I en demokrati kan man inte hundraprocentigt hindra människor från att göra fel. Men jag kan inte se att detta skulle vara ett giltigt skäl till att medvetet och avsiktligt legalisera förhållanden och handlingar som inte verkar för barnets bästa, utan som tvärtom skadar barnet. Den utveckling vi ser i vårt land idag, där barnperspektivet lyser med sin frånvaro, och där vuxnas egoism är den enda faktor som räknas, är beklaglig. Jag ser det som ett uttryck för ren ondska!!! Sedan kan man klä det hela i vilka vackra floskler som helst. Bakom den poliska korrekthetens vänligt leende ansikte, ser jag Djävulen själv hånflina.
Vi ser idag hur barn och ungdomar mår sämre än någonsin. Den ena larmrapporten avlöser den andra. Bara häromdagen rapporterades i radio och TV att fylleriet bland mycket unga tonåringar (upp till 14 år) ökat med 15 procent bara på ett år. Det moderna samhället må vara modernt. Det tycks dock inte som att det moderna samhället ger den stora lycka som dess ingenjörer förespeglat oss.
