Det är inte lätt att gå alla till mötes

Häromdagen surfade jag runt lite på Internet och råkade hamna på en diskussionstråd på Flashback. Där diskuterade man min blogg. Även om meningarna var något delade var det överlag positivt. En av de som talade gott om min blogg tyckte dock att jag på senare tid verkade ha låst fast mig i det här med islam och invandring. Att det började bli alltmer tjatigt och enformigt. Han rekommenderade att i stället läsa mina äldre inlägg, eftersom de kändes friskare och hade mer flyt.

Det är ju ganska lustigt, eftersom jag precis, sedan ett par år tillbaka, börjat känna ungefär samma sak själv. Jag har ju också gett uttryck för detta i flera artiklar. I föregående blogg skrev jag t ex:

Jag vet inte om jag kommer att fortsätta att skriva på bloggen efter att jag flyttat. Som jag påpekat många gånger så har jag redan sagt det mesta när det gäller min syn på islam, invandring, ateismen, den kristna tron, svenska media, Godhetskören och mycket annat. Det finns inte speciellt mycket mer att tillägga. Det man [idag] läser i tidningarna är bara upprepningar av det som tidigare skett, och som jag redan kommenterat. Det är bara andra namn, andra orter och andra datum. Men principen är densamma hela tiden.

Så egentligen innehåller mina äldre inlägg (om man går ett par år bakåt i tiden) i princip allt som finns att säga om islam, massinvandringen till Sverige och dess konsekvenser och det allmänna tankeförfallet i vårt land.

Nu är det ju inte lätt att göra alla läsare nöjda. Med anledning av de tankar jag uttryckte i min förra bloggartikel, så påpekade en av mina läsare i ett mail att det ändå kändes skönt att få de senaste händelserna kommenterade, även om de i princip bara var upprepningar av det som skett tidigare. Vederbörande skrev:

När Siw Malmqvist för många år sen erbjöds rollen som Pippi Långström i någon musical var hennes första respons negativ. Hon tänkte att alla barn var välbekanta med henne och inget nytt kunde tillföras. Men så insåg Siw att det hela tiden fyller på med nya barn, för vilka Pippi kanske var okänd.

Kom att tänka på detta när du menar att allt har sagts. För mig är din blogg relativt ny. Visst, man kan hämta tidigare artiklar, men att läsa nyskrivet ligger betydligt närmre till hands.

Som sagt, det finns många aspekter på det mesta. När det gäller aktuella händelser och kommentarer så finns ganska många bra sajter att välja på. Alternativa media blir allt viktigare ju mer våra vanliga media sjunker ned i grupptänkande och en vilja att uppfostra människor till de rätta åsikterna i stället för att rapportera sanningen om vad som sker, och låta människor själva bilda sig en uppfattning. Politisk korrekthet och ideologiskt tänkande har idag till stora delar ersatt den sanningskärlek, objektivitet etc som normalt kännetecknar (eller i varje fall borde känneteckna) media i ett fritt, demokratiskt samhälle. När stora delar av verkligheten sopas under mattan och fakta förvrängs på olika sätt, vilket är vad som sker i Sverige idag, då kräver demokratin att människor kan få information från andra håll. Två sådana alternativa, svenska media jag kan rekommendera är (det betyder inte att jag håller med om allt som skrivs där, läsaren har själv ansvar att bedöma):

Avpixlat.info – Den av Godhetskören mest hatade av alla sajter (vilket är det finaste betyg man kan få). Kommentarfälten innehåller en del osympatiska inlägg, men läs artiklarna. De har oftast med källor, så man kan kontrollera det som sägs.
Dispatch International – En alternativ tidning, kan man säga.
Samtiden är en ytterligare nättidning (eller vad man skall kalla det). Där finns många bra artiklar, där politisk korrekthet och hjärndöd ideologi fått ge vika för Sanningen. Sidan uppdateras ofta. Här får vi bl a ta del av Nasrin Sjögrens vassa och visa penna då och då. Rekommenderas varmt.

På sajten MXp har Dag Selander nyligen lagt upp en lista på "20 svenska nätagenter (skribenter som står upp för sanningen om verkligheten)". Undertecknad har fått äran att vara med på denna lista. Klicka här för att se listan!

För den som vill ha en mer objektiv bild av Israel och situationen i Mellanöstern rekommenderar jag att läsa Jerusalem Post. Några ytterligare länkar hittar du i länksamlingen på min hemsida.

Över världen finns tusentals engelskspråkiga Internetsajter vilka rapporterar sådant som vanliga media (ibland, ganska välförtjänt, kallade ”fulmedia”) inte rapporterar. Självklart måste man använda sitt omdöme och kontrollera fakta. Men det gäller ju alla typer av media, inte minst SR/SVT och de stora tidningarna i Sverige. Allt måste prövas och bedömas.

Jag kommer säkert att få en del återfall och tjata om samma sak. Så blir några av mina läsare glada. Men jag skall försöka att inte tjata så mycket, för att glädja de andra läsarna. Ibland kan dock att tjata ha en viss funktion. Jag tänker då på den romerske senatorn Cato, som avslutade alla sin tal i den romerska Senaten med "För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras". Han fick till slut sin vilja igenom. Cato betraktade Karthago som Roms huvudfiende allt sedan Hannibal 100 år tidigare hade försökt erövra Rom. Personligen menar jag att vår tids politiker och kulturelit utgör ett lika stort hot mot Sveriges säkerhet och välstånd som Karthago gjorde mot Roms framtida säkerhet. Jag vill inte förstöra några människor. Det jag vill förstöra är kulturelitens etc inflytande och hindra dem att föröda sitt eget land. Vilket de är på god väg att göra.

För övrigt anser jag att Godhetskörens inflytande bör genomskådas!

Media håller svenska folket i ett hjärngrepp!

Enligt den tyske filosofen Immanuel Kant finns det två sätt att ljuga:
1. Lögn
2. Vilseledande sanning
Vill man verkligen bedra människor är nr 2 det i särklass mest effektiva.

Så tycks ”Gazakriget” vara slut för den här gången. Mer eller mindre. Under loppet av 29 dagar avfyrade Hamas ca 3 350 raketer mot Israel. Mot köpcentra, mot skolor, mot förskolor och mot bostadsområden inne i Israel. Tack vare att Israel lagt ned miljarder på antiraketsystemet Iron Dome (som sköt ner mängder av palestinska raketer), plus att man byggt tillräckligt med skyddsrum, så har inte fler än tre civila dödats, förutom 64 israeliska soldater, vilka dödades i strid. Den palestinska raketbeskjutningen har dock inte lämnat Israel opåverkat. Omkring 75 % av israelerna, som bor i kommuniteter nära gränsen till Gaza, lämnade under de pågående striderna sina hem på grund av de palestinska raket- och tunnelhoten. Vi får heller inte glömma att raketer hela tiden skjuts mot Israel fast givetvis inte i samma omfattning som den senaste månaden. Men även ett sådant lågintensivt bombardemang tär på människors psyke. Den israeliska sjukvården rapporterar att många israeliska barn i de utsatta områdena är traumatiserade av att hela tiden leva under hot från raketer. Även under mer fredliga perioder tvingas befolkningen, speciellt i Gazas närhet, att springa till skyddsrummen med jämna mellanrum. Ibland mitt i natten. Detta är ju självklart helt oacceptabelt. Inget land på jorden skulle acceptera något sådant. Men av Israel kräver Sverige och andra islamkramande nationer just detta!

Under de pågående operationerna i Gaza upptäckte och förstörde den israeliska armén 32 tunnlar, som ledde till Israel, och där avsikten varit att ta sig in i Israel för att utföra massakrer och kidnappningar. Israel har hittat lager av israeliska militäruniformer (äkta eller möjligen kopierade), som terroristerna skulle bära för att lättare kunna ta sig in i kibbutzer och samhällen. Där skulle man mörda så många judar som möjligt (inklusive barn – man undrar om Allah ger pluspoäng ju fler barn man mördar – det tycks ju nästan så med tanke på hur den palestinska sidan beter sig) plus att man planerat att ta gisslan. Avsikten med gisslan är givetvis att man vill ha något att köpslå med för att få palestinska terrorister frigivna från israeliska fängelser.

De palestinska tunnlarna utgör ett stort hot mot civilbefolkningen i Israel. Avsikten med dessa tunnlar är att kunna smuggla in palestinska terrorister, iklädda israeliska uniformer, i Israel för mörda och skada och såra och skapa kaos. Därför var det en absolut nödvändighet att dessa tunnlar förstördes. Israel planerar också ett nätverk av sensorer i marken runt gränserna mot Gaza som skall registrera försök att bygga nya tunnlar. Bilden ovan, som kommer från IDF (Israel Defence Forces), visar några av dessa tunnlar. De är mycket ambitiöst gjorda och har utan tvekan kapacitet att få in tusentals Hamassoldater i Israel. Man vill inte ens tänka tanken på vad som skulle hända om ett sådant scenario blev verklighet.

Israelerna har känt till dessa tunnlar under en längre tid och det har pågått diskussioner om att man förr eller senare måste göra något åt dessa. Så oavsett vad som hänt hade Israel inom en inte alltför avlägsen framtid ändå varit tvungna att gå in i Gaza för att förstöra dessa tunnlar. Att bygga sådana anordningar, vilket innebär en direkt förberedelse för anfallskrig, berättigar ett land att agera, enligt internationell lag. Men nu hann ju palestinierna före, genom att man trappade upp raketangreppen mot Israel till en oacceptabel nivå (egentligen är redan en raket en oacceptabel nivå). Vad skulle hända om Ukraina sköt en enda raket in i Ryssland? Ja, vi vet alla svaret på den frågan. Men Israel förväntas acceptera vilka angrepp som helst.

De siffrorna som angetts, när det gäller dödade palestinier, handlar om flera hundra barn och sammanlagt 1 500 eller fler offer. Plus alla skadade. Plus all förstörelse. Men siffrorna är mycket osäkra. Hamas har uppgett att totalt 1 939 palestinier dött och att mer än 300 av dessa var barn (den högsta siffra jag sett när det gäller dödade barn är 486) plus ca 10 000 skadade. Enligt Hamas är merparten av de dödade och sårade civila (FN har uppgett siffran 72 procent och enligt Palestinian Center for Human Rights är den 84 procent). Israel å sin sida hävdar att någonstans runt hälften av de palestinska offren varit stridande Hamassoldater. Eftersom Hamassoldaterna ofta uppträder i civila kläder är det lätt att räkna dem som civila offer om de dödas eller såras.

Oavsett om det handlar om 84 procent eller 50 procent så slår dessa siffror snarare tillbaka mot Hamas själva än mot Israel. De visar tydligt hur lite Hamas gjort för att skydda sin egen befolkning (det var ju Hamas som angrep Israel och inte tvärtom, så Hamas kan inte skylla på att de blev tagna på sängen). Även media (få svenska och många utländska) har tagit upp att Hamas överdriver och ljuger när de anger palestinska offer (så länge uppgifterna är till nackdel för Israel publiceras de gärna av svenska media, utan någon som helst kontroll eller förbehåll). Det finns goda skäl att betvivla procentsatserna när det gäller civila offer. Och skulle siffrorna stämma något så när, så slår detta dessutom hårt mot Hamas trovärdighet som företrädare för det palestinska folket. I så fall visar dessa siffror snarare att Hamas är sitt eget folks största fiende, och att de bara utnyttjar det palestinska folket i sina ondskefulla planer att utplåna staten Israel. Hamas har i stort sett inte gjort något alls för att förbereda sitt folk för ett anfallskrig mot Israel. Tvärtom, så hoppas man uppenbarligen att så många palestinier som möjligt skall dö eller såras. Ju fler offer desto mer tycker ju svenskarna och många andra aningslösa, hjärndöda, hjärntvättade människor synd om palestinierna och ger Israel hela skulden. Det är därför som Hamas placerar sina raketramper och andra installationer nära skolor, sjukhus etc. Och det är därför de tycker det är bra ju flera palestinier som dödas. Dessa betraktas som martyrer och kommer därför enligt islam till paradiset, så egentligen gör man dem en tjänst.

Antalet dödade och sårade civila palestinier, både när det gäller vuxna och barn, säger helt enkelt att Hamas inte gjort något alls för att skydda sina barn eller sin civilbefolkning. Under Blitzen, när Nazityskland bombade London och andra brittiska städer, evakuerades i princip alla barn till landsbygden, utanför räckvidden för de tyska bombplanen (vilka hade begränsad räckvidd). Plus att man hade tillgång till skyddsrum. Bl a så användes tunnelbanan i London som sådant. Tyvärr dog ändå alltför många barn (ca 5 000), vilket berodde på att tyskarnas bombardemang, till skillnad från israelernas, var direkt riktade mot civilbefolkningen för att skapa terror.

När det gäller Israels attacker så har dessa enbart varit inriktade på att slå ut Hamas raketramper och liknande. Men eftersom Hamas medvetet valt att ha sina vapendepåer, sina skyddsrum (för Hamassoldater), sina högkvarter etc under skolor, sjukhus och så vidare, och eftersom Hamas ofta hindrat civilbefolkningen att söka skydd, så har det ändå blivit alltför många civila offer. Israel har gång på gång förvarnat Gazas befolkning om angrepp via mobilsamtal och SMS och flygblad (vilket verkar till deras nackdel, eftersom överraskningsmomentet försvinner) och uppmanat människor att lämna sina hus eller ett visst område. Hamas har å sin sida uppmanat, och ibland tvingat, människor att stanna kvar.

Eftersom nästan alla svenska journalister (och många andra journalister med för den delen, både engelska och amerikanska etc) tycks vara antisemiter, så kommer Hamas undan med detta. Få svenska media har tagit upp hur Hamas använder civila som sköldar. SVT och SR tycks vara värst i Sverige när det gäller hatpropaganda mot Israel (Public Service – pyttsan!). Media i arabvärlden har varit mycket mer kritiska till hur Hamas utnyttjat civila än svenska media (jag har gett exempel på detta i tidigare bloggar).

Svenska och en del andra journalister har stor skuld när det gäller dödade palestinska civila, inkluderande barnen. Hade svenska journalister påtalat hur skamligt Hamas beter sig mot sin egen civilbefolkning, och skoningslöst kritiserat Hamas i detta avseende, är jag övertygad om att Hamas hade ändrat taktik. De kan omöjligen besegra Israel militärt. Israel kan när som helst gå in i Gaza och återockupera Gaza, om de skulle vilja. Hamas är beroende av världssamfundet för att komma någon vart. Det är uppenbart att deras taktik går ut på att framställa sig själva som offer och få världssamfundet att tro att Israel sysslar med apartheid och folkmord. I bästa fall, hoppas man, kommer världssamfundet att ingripa mot Israel, ungefär som man gjorde i Libyen, och montera ned staten Israel och låta palestinierna få hela området. Det näst bästa är att man får en internationell bojkott mot Israel, som får Israel att gå ned på knä ekonomiskt och sedan göra stora eftergifter. Men det senare är ingen slutlösning. Den icke förhandlingsbara slutlösningen för Hamas är Israels totala utplånande och mord på eller fördrivning eller förslavning av alla judar i området!

Eftersom Hamas är helt och hållet beroende av världssamfundets välvilja, skulle man aldrig våga fortsätta med taktiken att använda sin befolkning som sköldar, om detta kraftfullt och skoningslöst och konsekvent fördömdes av samtliga västerländska media och politiker. Därför har svenska och andra journalister (och politiker) en personlig skuld för varje dött palestinskt barn! JAG ANKLAGAR DÄRFÖR VARJE JOURNALIST PÅ SVT/SR, AFTONBLADET ETC, SOM RAPPORTERAT FRÅN GAZA DEN SENASTE MÅNADEN, OCH SOM INTE KRITISERAT HAMAS BEHANDLING AV DET PALESTINSKA FOLKET, FÖR ATT VARA MÖRDARE, BARNAMÖRDARE OCH ANTISEMIT!!! BARNENS BLOD KOMMER ÖVER DIG! DU ÄR MEDSKYLDIG TILL VARJE BARNS DÖD!

JUST DU! JAG PEKAR PÅ DIG! Genom att vara kollaboratör i Hamas ondskefulla taktik, som slår mot det egna folket, drar journalistkåren en enorm skuld och skam över sig! Och en vacker dag kommer varje journalist att stå inför Gud som Domare och få svara för sina onda gärningar! För sina lögner och för sitt svek mot sanningen och allt som är rättfärdigt!

Hamas har under pågående konflikt gång på gång försökt isolera små grupper av israeliska soldater med avsikt att kidnappa dem och sedan kunna byta ut dem mot tusentals palestinska fångar som finns i israeliska fängelser (de sitter inte där för snatteri utan för att de mördat eller skadat israeler eller för att de förberett sådana dåd). Kidnappade soldater är oerhört traumatiskt i judarnas ögon och man gör allt för att förhindra sådant. Vid några tillfällen under den gångna månaden öste Israel artillerigranater över de palestinska ställningarna för att rädda inringade soldater, varvid en hel del civila palestinier dog. Men jag har full förståelse för att Israel gjorde så. Ett land är skyldigt att prioritera sina egna soldater framför fienden (och även framför civilpersoner som tillhör fiendesidan). Det skulle vara svårt att motivera de egna soldaterna att riskera sina liv för sitt land, om dessa soldater visste att deras eget land prioriterar fiendens liv mer än de egna soldaternas och den egna befolkningens liv.

( CNN skrev på sin hemsida för några dagar sedan apropå att Gaza är så tättbefolkat:

När det sker luftangrepp, när artillerigranater slår ner, så innebär att ha fler människor på ett litet område ofta högre dödssiffror. Även om palestinierna får och åtlyder varningar att lämna ett område innan ett luftangrepp skall äga rum, är det sannolikt att de inte har något säkert ställe att fly till. Det finns inga skyddsrum eller varningssirener i Gaza. Och det finns ingen möjligt att ta sig ut. Det finns ett stängsel runt Gaza [den ökända Muren]. Israel kontrollerar luftrummet runt Gaza och gränserna runt Gaza. Egypten kontrollerar den södra gränsen och den övergången är också stängd.

CNN är en genuint israelfientlig TV-kanal, i klass med svenska media och här snubblar de nästan på sina egna finter. Avsikten är uppenbarligen att kritisera Israel och framställa den palestinska sidan som offer (det palestinska folket är offer, det är sant, men det är inte Israel som ockuperar Gaza och förtrycker dess befolkning, utan Hamas). Man erkänner i alla fall att även Egypten håller sin gräns mot Gaza stängd. Varför då? Jo inte heller Egypten vill ha in terrorister i sitt land. Det har förekommit mängder av palestinska angrepp mot egyptiska polisposteringar etc. Muren, och att Israel kontrollerar luftrummet (man glömde nämna att Israel också kontrollerar havet utanför Gaza), finns till enbart på grund av den palestinska terrorismen. Den dag palestinierna ingår ett varaktigt och trovärdigt fredsavtal med Israel, rivs muren och blockaderna upphör. Israel måste skydda sig och sin befolkning. De tunnlar som nu avslöjats och förstörts har Hamas grävt just på grund av att muren och Israels andra försvarsåtgärder är så effektiva. Vilket visar att muren är nödvändig och att den dessutom måste kompletteras med ytterligare åtgärder för att förhindra att nya tunnlar grävs.

CNN skriver aningslöst ”Det finns inga skyddsrum eller varningssirener i Gaza” utan att själva förstå vad detta implicerar. Utan att rikta någon som helst kritik mot Hamas (vilket avslöjar dem, dvs CNN – Hamas är ju redan avslöjade) konstaterar man detta. Men frågan blir ju då, ”Varför finns det inga skyddsrum i Gaza?” Varför inleder Hamas ett angrepp mot Israel utan att ha vidtagit några som helst åtgärder för att skydda sin egen befolkning? Frågor som varje seriös journalist borde ställa. Att man inte ställer dessa frågor, gör att CNN får stå där i journalismens egen skamvrå och skämmas.

Flera utländska media har granskat hur media rapporterat från senaste Gazakriget. Inte bara texterna är starkt vinklade till Hamas fördel. När det gäller bilder (vilka ofta påverkar mer än text) så är det om möjligt ännu värre. Cirka 97 procent av bilderna (jag har sett lite olika siffror) föreställde antingen sårade eller döda eller gråtande palestinier – företrädesvis barn – eller förstörda bostadshus och sjukhus i Gaza, eller också visade de ”grymma israeliska soldater” i full stridsmundering med vapen i hand eller stridsvagnar eller stridsplan. Några futtiga, ynkliga procent av bilderna visade Hamassoldater med vapen i hand eller skadade israeler eller raserade byggnader i Israel (vilket tack och lov inte var så många på grund av att Israel, till skillnad från Hamas, skyddar sin egen civilbefolkning)! De exakta siffrorna spelar inte så stor roll. Var och en som läst tidningar de senaste veckorna har med egna ögon sett allt detta. DN hade bara för några dagar sedan ett jättebild av den förstnämnda typen. Många människor orkar inte läsa om det som sker i Gaza (de är trötta på det och resignerade) och bläddrar snabbt fram till sportsidorna eller serierna eller sidan med sudoko eller något annat avkopplande. Så det enda de minns efter att ha läst morgontidningen är givetvis bilderna. Och dessa bilder talar sitt tydliga språk. Israel är en grym, barbarisk stat, värre än Nazityskland, och sysslar med etnisk rensning, folkmord och apartheid, medan palestinierna, inklusive Hamas, bara vill ha fred och frihet.

Som jag skrivit om tidigare så är Hamas version av fred och frihet lika med Israels utplånande och fördrivning av, eller mord på, alla judar i området. Något som DN, Aftonbladet, SVT/SR och de flesta andra media underlåter att upplysa sina läsare och tittare om. Undantaget är möjligen SvD, som faktiskt haft en del artiklar där man kraftfullt kritiserat Hamas.

I utländska media har det förekommit en hel del mycket vass och avslöjande kritik mot Hamas. Läs t ex på den israeliska nyhetssajten Ynetnews. Där kan man bl a se några videoklipp. Ett av dem är filmat av en indisk reporter och visar hur Hamas sätter upp en raketramp mitt i ett bostadsområde. Det andra klippet från France 24 visar på ungefär samma sak. Och alldeles i bakgrunden ser man en FN-flagga vaja. Vilket är en annan anklagelse som Israel har fört fram. Dvs hur FN samverkar med Hamas och tillåter Hamas att sätta upp raketramper intill sina installationer, vetande att Israel då förmodligen kommer att undvika att slå tillbaka, för att inte anklagas för att angripa FN. Detta har förekommit i tidigare konflikter också och visar att FN inte är en opartisk fredsorganisation, utan att FN är en del av konflikten (och därmed har frånhänt sig varje möjlighet att medla – vilket inte heller är avsikten – FN:s inställningen idag är förmodligen att Israel skall utplånas). Och det är precis vad man kan förvänta sig av en organisation där skurkstater numera utgör majoriteten. UN, dvs den internationella förkortningen för FN, uttolkas i Israel som ”United Nothing”. Visste du för övrigt att Irak, under Saddam Husseins ledning, var ordförandeland i FN:s nedrustningskommission och Libyen, under Khadaffi, var ordförandeland för FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Behöver mer sägas?!

En reporter som inte vill skylta med sitt namn (eftersom detta kan vara farligt) intervjuas i Ynetnewsartikeln och säger:

Hamas kontroll av de utländska journalisternas bevakning under Gazakriget var inte speciellt sofistikerad men mycket effektiv.

För det första bestämde Hamas att organisationens talesman endast fick intervjuas på gården till Al-Shifa sjukhuset. Resultatet blev att det bildades en lång kö av journalister, som väntade på en intervju, och under sin väntan fick de se skadade människor som anlände till sjukhuset för vård – detta skapade precis det intryck som Hamas försökte förmedla – ett tillstånd av svår nöd och en humanitär katastrof.

För det andra har Hamas aldrig tillåtit utländska journalister att besöka militära installationer som attackerats av Israel, vare sig dessa är baser, raketramper eller andra Hamasmål. Dödade och sårade medlemmar av organisationen fångades inte heller på film, och således, ur ett mediaperspektiv, existerade de inte ens. Allt detta tjänade Hamas mål att skapa ett intryck av att alla offer var civila.

För det tredje så stod det klart att Hamas avfyrade raketer från befolkade områden, men organisationen krävde att pressfotograferna inte dokumenterade detta för att inte avslöja Hamas taktik, eller var deras raketramper fanns.

I The Times of Israel kunde man den 28/7 2014 läsa en artikel med rubrik ”Hamas hotar journalister i Gaza som avslöjar utnyttjandet av civila”. Där skriver man bl a:

Reportrar hotas, får utrustning konfiskerad, stängs ute från känsliga områden… Men de rapporterar inte detta. ”De är alltför rädda”, säger en israelisk talesman, som beklagar denna kapitulation inför trakasserierna.

Flera västerländska media, som för närvarande arbetar i Gaza har trakasserats och hotats av Hamas för att de dokumenterat fall som visar hur terroristgruppen involverar civila i kriget mot Israel, sade israeliska talesmän, och uttryckte upprördhet över att vissa representanter för internationell media uppenbarligen låter sig skrämmas och inte rapporterar sådana incidenter.

Fotografer som dokumenterar beväpnade män i civila kläder och terrorister som skjuter raketer från områden nära skolor blir rutinmässigt utsatta för Hamas trakasserier… ”När de befinner sig här [i Israel] så klagar de [de utländska journalisterna] över restriktioner och censur etc. Men när de blir hotade i Gaza är de alltför rädda för att säga någonting, och allt sopas under mattan.

Man tycker att journalisterna borde bli uppretade och arga på Hamas när de hindras att rapportera vissa saker. Men kanske är deras antisemitism (maskerad som antisionism och medkänsla med det palestinska folket) starkare är deras sanningskärlek. I ideologins värld spelar ju sanningen föga roll. Det man säger och skriver avser endast att gynna ideologin, oavsett om det man säger är sant eller ej.

Har då Hamas strategi lyckats? Möjligen i Sverige. Men även här har, trots allt, media i någon mån tagit upp problemen med att Hamas utnyttjar civila som sköldar. I utländska media har sådant kritik varit betydligt vanligare. Och i arabiska media har den varit ganska massiv (om vi bortser från i Iran, som ju numera tycks stödja Hamas). Generellt kan man nog säga att Hamas misslyckats. Dessutom har förmodligen Hamas tappat stora delar av stödet från Gazaborna. Dessa vågar visserligen inget säga något när de intervjuas av västerländska journalister, eftersom detta skulle vara fullständigt livsfarligt. Vi får inte glömma bort att även om det dog strax under 2 000 palestinier under den sista kraftmätningen mellan Israel och Hamas, så har Hamas mördat betydligt fler palestinier än så (plus att Hamas och västerländska journalister kan lastas för den civila delen av dessa 2 000).

Den dåliga träffsäkerheten hos Hamas primitiva, men inte ofarliga, raketer bidrog givetvis till att hålla nere israeliska förluster och materiella skador. En del av de palestinska offren har f ö dödats eller skadats av Hamasraketer som farit iväg i en helt annan bana än som varit tänkt. En god vän till mig som bor i Jerusalem skrev följande i ett mail jag fick under den pågående konflikten:

Ganska fantastiskt att av alla raketer som skjutits mot Jerusalem så har de flesta landat i Betlehem, Hebron eller Ramallah. Jag tror vi har en osynlig hand över våran stad. Det står ju att Gud blick är på denna stad ständigt.

Man kan förutsäga att Hamas inte på något sätt gett upp sina planer när det gäller Israels utplånande. Redan nu har de satt igång med att tillverka nya vapen, bygga nya tunnlar, och smuggla in vapen och ammunition för nästa konfrontation. Och Israel å sin sida måste göra allt för att motverka Hamas slagkraft i kommande konflikter.

Men konflikten kommer inte att upphöra så länge islam utgör en faktor i Mellanöstern. Ett område som en gång tillhört islam, tillhör för alltid islam och måste återerövras om det en gång förlorats (detta gäller också Spanien och Portugal). Bibeln förutsäger också att när vi närmar oss den yttersta tiden så skall hela världen dra upp mot Israel för att tillintetgöra landet. Profeten Sakarja skriver:

Se, jag skall göra Jerusalem till en berusningens kalk för alla folk runt omkring; jämväl över Juda skall det komma, när Jerusalem bliver belägrat.
Och det skall ske på den tiden att jag skall göra Jerusalem till en lyftesten för alla folk; var och en som försöker lyfta den skall illa sarga sig därpå. Och alla jordens folk skola församla sig mot det (Sak 12:2-3).

Det tycks nästan vara precis upptakten till detta som vi ser just nu. Men, säger Sakarja, Gud kommer att ingripa och strida för sitt folk:

Och jag skall på den tiden sätta mig i sinnet att förgöra alla folk som komma mot Jerusalem (Sak 12:9).

Självklart har en ateist svårt att hålla sig för skratt när hen (nej vad säger jag, jag menar förstås han/hon) läser detta. Och jag har full förståelse. Men sanningen har många gånger blivit skrattad åt. Skrattet tenderar dock ibland att fastna i vrångstrupen när man får se sina förutfattade meningar krossade. Under alla förhållanden är det omöjligt att psykologiskt/vetenskapligt förstå hatet mot det judiska folket och landet Israel. Det trotsar varje försök att förstå på rationell grund. Som jag ser det kan antisemitismen endast förklaras andligt. Om det skulle vara dumhet och ointelligens som får våra journalister att rapportera som de gör från Mellanöstern, ja i så fall krävs en sådan ofattbar dumhet att de omöjligen skulle kunna hitta till jobbet själva. Och när de äter skulle de definitivt behöva någon som matar sig. Hur skulle de annars kunna veta om de skall stoppa maten i örat eller näsan eller munnen?

Kanadas premiärminister Stephen Harper besökte i början av detta år Israel och talade då i Knesset (Israels parlament). Han är uppenbarligen en modig man som vågar gå emot den politiska korrekthetens piska (klicka här för att höra Harpers tal).

Harper sade i sitt tal att det är rätt att stödja Israel därför att efter generationer av förföljelser förtjänar det judiska folket sitt eget hemland och de förtjänar att bo där tryggt och fredligt. Kanada stödjer Israel därför att det är rätt att göra det. Han talade även om en ny form av antisemitism och menade att ”på samma sätt som judiska affärer en gång bojkottades, påkallar samhällsledare i dag en bojkott av Israel. Vissa kallar till och med Israel för en apartheidstat. Tänk efter en stund och fundera över den konstiga logiken och illviljan i dessa uttalanden: en stat, grundad på frihet, demokrati och rättsstatsprincipen, som grundades så att judar kunde leva och blomstra som judar, och söka skydd från skuggorna av det värsta rasistiska experimentet i historien, och som fördöms, ett fördömande som maskeras genom åberopande av antirasism. Det är den nya antisemitismen.”

”Jag anser att historien om Israel är ett lysande exempel för världen. Det är en historia om ett folk som svarat på lidande genom att bygga ett samhälle, en levande demokrati och ett frihetsälskande land.
Ni har tagit det kollektiva minnet av död och förföljelse för att bygga ett optimistiskt och framåtsträvande land som värderar liv så högt att ni ibland frisläpper tusen brottslingar och terrorister för att rädda en av era egna.”

The never ending story…

Den som vill veta mer om den pågående konfrontationen mellan Israel och Hamas rekommenderas att leta reda på mina gamla artiklar om förra gången det begav sig (sök på Gaza i min blogg). Det är bara att ändra datum i artiklarna så är de lika aktuella som om jag skulle skrivit nya, fräscha artiklar om det som sker just nu.

Förra gången ingrep Israel efter att palestinierna i Gaza avskjutit omkring 12 000 missiler mot Israel. Till och med Egyptens dåvarande utrikesminister uttryckte den gången förståelse för Israels reaktion och kritiserade starkt Hamas. Även den här gången har Egypten uttryckt skarp kritik mot Hamas, för att de utsätter det palestinska folket för ett stort lidande.

Denna gång utlöstes det hela av att tre judiska tonåringar kidnappades på Västbanken och sedan brutalt mördades. Detta ledde till att en grupp judiska ungdomar några dagar senare mördade en palestinskt tonåring. Det sistnämnda har enhälligt fördömts i Israel och premiärminister Netanyahu har till och med ringt till den mördade palestinske tonåringens föräldrar och bett om förlåtelse. Även om den palestinske presidenten Abbas kritiserat mordet på de tre judiska tonåringarna, har varken han eller någon annan på den palestinska sidan kraftfullt tagit avstånd från detta illdåd. I Sverige har Godhetskören uttryckt viss förståelse för mordet på de judiska ungdomarna, typ ”Vad hade de där att göra – Västbanken är ju palestinskt område” Det är sant att det finns judiska bosättningar på Västbanken och det är givetvis något som kan diskuteras, men att mörda unga människor på det sättet kan aldrig ursäktas. Aldrig någonsin!

Dessutom, den judiska närvaron på Västbanken gör nog varken till eller från. När judarna ensidigt och hundraprocentigt 2005 utrymde Gaza, hade Hamas nu chansen att visa om de var fredssträvande statsbyggare eller simpla terrorister. Det visade sig snart att det senare alternativet var det aktuella. En kort tid efter att Israel lämnat Gaza började raketerna regna över Israel, vilket till slut gjorde att Israel gick in i Gaza. Och något samhälle byggde aldrig Hamas upp. Tvärtom har de åstadkommit ett elände för sitt eget folk och de palestinier som kritiserar Hamas terror mördas ovillkorligt! Det är Hamas (och de palestinska ledarna) som är det palestinska folkets fiende och inte Israel! Hade palestinierna accepterat ett eget land på Västbanken och Gaza 1948 hade det idag funnits en välmående palestinsk stat vid sidan av Isrel. Men, ondskan kräver allt! Och skapar lidande och död, och i slutändan ingenting i stället för allt.

För att återvända till den aktuella situationen, så började snart raketer att regna över Israel, efter mordet på den palestinske tonåringen. Eftersom Israel inte accepterar att bli beskjutet, började man med luftangrepp mot avfyrningsplatserna för raketerna. Israelerna är mycket noggranna med att få så små civila förluster som möjligt (det går dessvärre inte att undvika helt – när Nato bombade Serbien i samband med inbördeskriget i forna Jugoslavien dog tusentals serber – och inga skrev något om det och Godhetskören hade inget som helst att säga om saken). Man ringer till och med och varnar den lokala befolkningen inför ett förestående angrepp (vilket är till stor militär nackdel för Israel, eftersom överraskningsmomentet då försvinner). Problemet är att Hamas gör allt för att så många civila som möjligt skall dö. Dessa kommer ju ändå till Paradiset, eftersom de dör för Allahs skull (vilket är enda sättet att hundraprocentigt säkert komma till islams Paradis). Hamas vet att de aldrig någonsin får någon skuld för att de till och med tvingar civila (inklusive barn) att vistas intill raketramper och liknande, för att sedan kunna gråta krokodiltårar över att så många civila dött. I stort sett inga västerländska journalister vågar ifrågasätta det Hamas säger (det finns undantag, men de är få). Hamas har till och med uppmanat medborgarna i Gaza att stå på hustaken när Israel bombar, så att så många som möjligt skall dö (detta har faktiskt nämnts i svenska media). Och Israel har sagt att de kommer att bomba i alla fall. Och så måste de göra, annars skulle ondskan alltid segra. På samma sätt har Hamas sina bunkrar och vapenförråd etc, under sjukhus och skolor. Smart va? Och nästan ingen västerländsk journalist kritiserar detta. I varje fall inte skarpt. Detta är ett direkt krigsbrott, eftersom det strider mot Genèvekonventionen (man använder här civila som sköldar).

Man kan säga att Hamas har Hitlers ondska (deras mål är detsamma – att utrota det judiska folket), men använder (ibland) Gandhis metoder (passivt motstånd). Och denna kombination av ren, djävulsk ondska och en offermentalitet, gör tydligen våra journalister förvirrade. De får helt enkelt hjärnsläpp.

Men inte bara det som sker på plats (dvs i Israel och Gaza) utan också Godhetskörens (den svenska kultureliten – Europas byfånar) reaktioner i svenska media är identiskt lika som förra gången, intill tröttsam upprepning.

En intressant sak är att socialdemokraternas hittills ganska oprövade partiledare, Stefan Löfven, nu ”klampat i klaveret”. Åtminstone om man får tro kultureliten (kulturdräggen). Han har nämligen på Facebook gjort det otillåtna, att också kritisera Hamas. I sitt inlägg menade han att Hamas också har ett ansvar för situationen just nu och måste stoppa fortsatt avskjutning av raketer mot Israel. Han var mycket noga med att påpeka att Israel också har ett ansvar och att så många civila dött är oacceptabelt. Men som han säger, ”Israel måste respektera internationell rätt, men har självfallet rätt att försvara sig.” Genast gick vänstermaffian igång. Det de flesta kommentarerna vände sig mot var just formuleringen att Israel ”självfallet har rätt att försvara sig”. Och Löfven blev inte bara kritiserad, många av kommentarerna var fyllda av hat. Löfven uttrycker förvåning över de skarpa reaktioner som hans tämligen lamt formulerade Facebookinlägg gav upphov till. Till TT säger han, ”Jag måste säga att jag blir ju väldigt bekymrad när jag ser tonen och oförsonligheten och i vissa fall hatet i en del kommentarer”.

Intressant är också att Löfven säger sig stå fast vid det han skrev. Heder åt honom! Löfven har ju sin bakgrund i facket (han var bl a ordförande i Metall under ett antal år). Han är således ingen ideolog utan en vanlig människa, som står med båda fötterna på jorden och som till och med vågar använda sitt sunda förnuft. Jag hoppas han fortsätter att våga stå för sina åsikter, även när snålblåsten viner. Lite grand påminner han om Göran Persson, som också försvarade Israel många gånger.

En och annan artikel i DN och SvD har uttryckt ungefär samma sak som Stefan Löfven, dvs att Israel måste iaktta internationell rätt, men att landet samtidigt har rätt att försvara sig. Aftonbladet firar nya orgier i israelhat (som vanligt). Det är otroligt att en hel redaktion tycks vara så förblindad. Jag läser givetvis Aftonbladet varje dag, inte för att ta reda på vad som hänt i konflikten, utan eftersom det är intressant att ta del av hur de resonerar. Ungefär på samma sätt som att en biolog, av vetenskapliga skäl, kan vara intresserad av att analysera hundspyor.

Jag misstänker att Löfven nu fått en hel del att fundera över, på grund av de hatiska reaktioner han fick på sitt Facebookinlägg. Kanske lägger han ihop två och två och kommer fram till en slutsats. Förmodligen kan han inte dela den slutsatsen med någon annan, eftersom hans karriär som partiledare då omedelbart skulle ta slut.

Att vara antisemit är idag inte gångbart (i varje fall inte i Sverige – i muslimvärlden och de muslimska ghettona i Europa är antisemitismen allmänt vedertagen). Ingen i Godhetskören vill kallas antisemit (eftersom man då omedelbart kopplas ihop med nazister – och då skulle inte Godhetskören kunna fortsätta att stoppa all debatt genom att kalla motståndarna för, just nazister). I stället säger man sig vara antisionister. Det är ganska lätt att påvisa att detta är en ren lögn. Godhetskören är antisemiter, och inget annat!

Om de enbart vore antisionister så skulle de också kritisera Hamas raketbeskjutningar av Israel, och de skulle skarpt ta avstånd från mordet på de tre judiska tonåringarna, samtidigt som de skulle kritisera Israel för att landet använder övervåld (jag är dock inte så säker på att Israel verkligen använder övervåld). Löfven kanske är antisionist, det vet jag inte, men hans inlägg på Facebook är förenligt med en sådan ståndpunkt (men det är också förenligt med att han tillhör Israels vänner). Men det hat som hans relativt försiktiga inlägg utlöste, visar att de som skrivit hatinläggen är antisemiter i ordets verkliga bemärkelse och inget annat. Dvs, dessa tragiska människor, vilka reflexmässigt kallar alla, som inte håller med dem om allt, för nazister, är i själva verket de som är de verkliga nazisterna och rasisterna (precis som att islam är en rasistisk och antisemitisk ideologi – kanske därför som Godhetskören reflexmässigt solidariserar sig med islam).

Det intressanta är att Godhetskören, med all sannolikhet, inom kanske 20-40 år kommer att få skåda rakt in i islams verkliga ansikte. När islam härskar i vårt land (som jag är övertygad om kommer att ske). Då kommer Godhetskören inse att marxism och islam är absolut oförenliga. Även om båda är en del av ondskan är de varandra motpoler (ungefär som Stalin och Hitler). Men denna insikt kommer inte Godhetskören att ha någon glädje av, eftersom det då kommer att vara för sent.

Låt mig då påminna läsaren om den berömda dikten av den tyske prästen Martin Niemöller (som under Första Världskriget var ubåtskapten), vilken hamnade i nazistiskt koncentrationsläger på grund av sin kritik mot nazisterna;

I Tyskland kom nazisterna och tog kommunisterna.
Och jag sade inget, för jag var inte kommunist.
Sedan kom de och tog judarna
Och jag sade inget, för jag var inte jude.

Sedan kom de och tog fackföreningsfolket
Och jag sade inget, för jag var inte fackansluten.
Sedan kom de och tog katolikerna
Och jag var protestant, så jag sade inget.

Sedan kom de och tog mig...
Vid det laget fanns det ingen kvar
som kunde säga något.

Pressetiska regler och deras efterlevnad

Häromdagen gjorde jag ett litet studiebesök på Pressombudsmannens (PO) hemsida. Där hittade jag en intressant avdelning som heter "Pressetiska regler”. Dessa regler är, som jag tolkar det, inte bindande för media men är avsedda att vägleda och ge stöd åt medias etiska hållning när det gäller vad som är lämpligt och olämpligt att publicera samt hur man skall förhålla sig till kritik och ge möjlighet för personer att bemöta påståenden i artiklar och program.

Jag har ju tidigare skrivit ett antal artiklar om medias och journalisters bristande objektivitet och notoriska vinkling när det gäller vissa kontroversiella frågor (Israel, kristen tro, intelligent design mm) och egentligen har jag väl inte så mycket mer att tillägga. Men att utgå från de pressetiska reglerna kan kanske tillföra något till diskussionen.

Det som föranledde mitt besök på PO:s hemsida var ett TT-telegram med anledning av att Livets Ords omskrivne pastor Ulf Ekman fr o m juni 2013 träder tillbaka som förstepastor. Jag återkommer strax till detta TT-telegram. Nedan kommenterar jag kortfattat några av de 17 paragrafer (anges med fetstil) som ingår i de pressetiska reglerna (vissa av paragraferna, som t ex handlar om personlig integritet och liknande, är i och för sig intressanta, men det jag diskuterar just nu är medias roll i demokratiprocessen – alltså har jag utelämnat en del paragrafer):

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

Det finns inte mycket att säga om detta. Jag har svårt att tro att någon skulle vara av annan mening. Allmänhetens förtroende för media är synnerligen lågt, viket indikerar att medias innehåll alltför ofta vare sig är korrekt eller allsidigt. Mer om detta nedan.

2. Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.

Här finns mycket att säga. Kritiken mot nyhetskällorna lyser oftast med sin frånvaro i ämnen som hotar den politiskt korrekta konsensusen. Som jag nämnt i andra artiklar så är nyhetsbyråerna (TT, Reuters etc) idag inte längre objektiva rapportörer om vad som sker (och sedan överlåter eventuell vinkling åt media själva) utan i politiskt känsliga frågor så levereras nyheterna numera färdigvinklade (utifrån Godhetskörens preferenser) och klara för publikation (man undrar om media får betala extra för den tjänsten – eller de kanske rent av får betala extra för att få icke vinklade nyheter, ungefär som att det kan vara dyrare att köpa vinterdäck utan dubbar än med). Jag skulle kunna ta många, många exempel på det jag säger här och har också många sådana exempel på min hemsida och blogg (sök t ex på TT, Reuters etc). När det gäller Israel låter man uppenbara fiender till Israel uttala sig och tar då det som sägs som objektiva fakta som inte ifrågasätts, medan man skarpt kritiserar den som på något sätt visar förståelse för Israels situation och agerande. Samma sak när det gäller påståenden om t ex Livets Ord, där avhoppare gång på gång fått utrymme att säga precis vad som helst om Livets Ord (bara det är negativt) och det som sägs behöver inte på något sätt styrkas. Det är definitionsmässigt sant.

Medias objektivitet varierar givetvis. SVT och SR är antagligen ledande i bristande objektivitet, vilket säkert har i sin grund i den politiska hemvisten hos deras reportrar och chefer. Deras politiska preferenser ligger långt ifrån var svenska folket i gemen står. I en kommande artikel tänker jag titta lite närmare på detta. När det gäller tidningar så finns mycket stora brister hos alla de stora "drakarna" – Aftonbladet, DN, SvD och Expressen.

Aftonbladet leder nog tidningsligan beträffande att vinkla och filtrera artiklar (speciellt i ämnen som Israel och den kristna tron, plus att man på tidningen tycks hysa ett intensivt hat mot allt vad poliser heter). Sedan finns givetvis lysande undantag bland dessa tidningar, när man släpper igenom förvånansvärt politiskt inkorrekta artiklar. Ibland hittar man artiklar i SvD och DN (och enstaka gånger i Aftonbladet) som gör att man får nypa sig själv och fråga, "Kan detta verkligen vara sant? Vågar man publicera något sådant i Sverige?"

När man talar om trollen så... Precis när jag skriver detta fick jag ett mail innehållande en länk till en intressant artikel i DN. Där funderar en polsk litteraturlärare vid Stockholms Universitet över varför svenska studenter har alla svar men alltför sällan ställer meningsfulla frågor. Hans analys är mycket relevant och viktig.

Vissa av de större landsortstidningarna som Barometern (Kalmar) och Nerikes Allehanda (Örebro) har ofta en hyfsad objektivitetsnivå (även om man hittar stora brister i vissa ämnen, som t ex Israel och skapelse/evolution). När det gäller kristna tidningar är nivån blandad. Världen idag håller en hög sannings- och objektivitetsnivå och det är allmänt känt att den "smygläses" av många icke-kristna människor, som vill ha en mer mångsidig bild av vad som sker.

Med anledning av att pastor Ulf Ekman, som nämns ovan, lämnar sin tjänst på Livets Ord och nu planerar att ägna sig åt teologi, skriva böcker och vara resande predikant, kunde man den 3/3 2013 i DN, SvD etc läsa följande TT-telegram:

Ulf Ekman, förstepastor i Livets ord, lämnar sin tjänst i juni, meddelar församlingen i ett pressmeddelande.

Han var tidigare präst i Svenska kyrkan och grundade Livets ord 1983. Både han och församlingen har varit i blåsväder upprepade gånger genom åren. Bland annat har Livets ord kritiserats för att en av deras friskolor inte levde upp till värdegrunden, det vill säga betoningen av allas lika värde, jämställdhet och tolerans.

Ekman efterträds av Joakim Lundqvist som varit pastor i församlingen sedan 1997.
TT

Det är så typiskt att man inte har mer att säga om Livets Ord och Ulf Ekman än att ”församlingen varit i blåsväder upprepade gånger” och att en av församlingens ”friskolor inte levde upp till värdegrunden, det vill säga betoningen av allas lika värde, jämställdhet och tolerans”.

Den här typen av kommentarer har ingenting med nyheter att göra utan avser bara att smutskasta församlingen. Som beskrivning av Livets Ord och Ulf Ekman är den fullständigt meningslös och även innehållslös. Det låter snarare som en sammanfattning av Kristi Bruds ”församling” i Knutby (som definitivt inte har någonting med biblisk kristendom att göra). Vadå blåsväder? Blåsvädret har nog mest existerat i den journalistiska och teologiska ankdammen. Att människor fulla av hat sagt de mest fruktansvärda saker om Livets Ord, därtill uppmuntrade av media som gett dem en plattform för sitt hat, säger mer om media och om människans natur än det säger något om Livets Ord. Jag har själv varit medlem där i över 20 år och arbetat som gymnasielärare på församlingens gymnasieskola i ca 20 år. Så jag torde veta vad jag talar om. Och jag lovar på heder och samvete att i stort sett alla negativa påståenden om Livets Ord, som jag tagit del av i media, varit falska eller gravt missvisande (här kan läsaren ta del av ett brev som tar upp ett antal vanliga påståenden om Livets Ord – brevet skrevs av mig till Fri, en organisationer som arbetar mot sekter, men som också fått en hel del kritik för sina metoder). Det jag säger skall givetvis inte tolkas som att Livets Ord eller Ulf Ekman är utan fel. Svagheter finns överallt (även hos mig som skriver detta och hos dig som läser detta). Men det är en helt annan sak.

Påståendet att en kristen friskola inte skulle betona allas lika värde etc är fullständigt fnoskigt. Västvärldens människosyn är huvudsakligen baserad på den kristna människosynen såsom den förs fram i Bibeln, och ingen annan religion betonar på samma sätt alla människor lika värde. Om det är någon i skolsammanhang som borde kritiseras för sin människosyn så är det Skolverket och de politiker som är ansvariga för den svenska skolan (och även media) som lär våra elever att abort är kärlek och att barn är leksaker avsedda att tillfredsställa vuxnas egoistiska behov (homoadoptioner, surrogatmödraskap, artificiella inseminationer av ensamstående mödrar) och att den som är av annan åsikt är en förkastlig människa.

Livets Ord är inte alls någon udda församling. Bibeltrogen kristendom (kan det finnas någon annan kristendom) är alltid kontroversiell, eftersom det säger sådant som den onda människan inte vill höra. Men merparten av de kristna som tar sin tro på allvar hyser stor respekt för församlingen. Livets Ord lever inte ett isolerat sekteristiskt liv, som ibland påstås. Katolske ärkebiskopen Anders Arborelius har varit talare på Livets Ord. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har varit talare på Livets Ord. Ulf Ekman har predikat i Peterskyrkan i Rom (och på oräkneliga andra ställen). Snarare är det den avfälliga kristenheten i Sverige (t ex Svenska Kyrkans ledning, som inte styrs av Jesu ord utan av vad som är politiskt korrekt för stunden) som befinner sig utanför huvudfåran. Många afrikanska, kristna samfund samarbetar t ex inte längre med Svenska Kyrkan, eftersom de inte betraktar denna som en kristen kyrka (att det sedan finns enskilda präster i Svenska Kyrkan, som har Jesus och inte Aftonbladet som Herre i sina liv, är en annan historia som jag inte har möjlighet att gå in på här).

TT-telegrammet visar klart vilka slags människor som arbetar på TT. En skam för allt vad journalism heter och ett stort hot mot demokratin! Att inte har mer att säga om Livets Ord än så är ynkedom. Man kunde t ex ha nämnt allt det välgörenhetsarbete som Livets Ord utfört och utför. T ex Indian Children där vi hjälper tusentals indiska barn med mat, skolgång etc. När det gäller den stora tsunamin 2004 så skickade Livets Ord flera läkarteam till det värst drabbade området. Jag saxar från min egen hemsida:

På nyårsafton (2004) begav sig ett team på åtta personer (bestående av läkare, sjuksköterskor och annan medicinsk personal) iväg från Livets Ord. Med sig hade de mediciner, koleravaccin och annan sjukvårdsutrustning. När de anlände till Bandar Aceh hade fortfarande inga internationella hjälpteam anlänt. Under kvällsmötet på nyårsafton samlade man på Livets Ord in en kollekt på drygt 500 000 kr och någon dag senare en kollekt på ca 200 000 kr. Pengar som gick till offren för flodvågskatastrofen. Sedan dess har ytterligare 3 sjukvårdsteam från Livets Ord åkt till Sumatra för att hjälpa till. Tack vare att Livets Ords team var där så tidigt, blev våra representanter intervjuade i radio och TV (och reportrarna var ovanligt nog fulla av respekt och sympati — man trodde nästan inte att det var sant — man får väl förmoda att detta trendbrott berodde på att reportrarna befann sig i ett slags chocktillstånd).

Kunde inte TT nämnt sådana saker?! När det gäller vår skola har vi producerat mängder av duktiga elever. I många årskurser så har samtliga nior varit behöriga för gymnasiet (till skillnad från de flesta vanliga skolor). Många av mina gamla elever från gymnasiet är idag färdiga läkare, jurister, lärare, teologer, civilingenjörer, kyltekniker, piloter etc, etc. Och även journalister, vilka förhoppningsvis har mer respekt för sanningen än de ynkliga lögnjournalister som arbetar på TT (man undrar hur de rekryterar sina journalister).

DN publicerade visserligen TT:s sorgliga telegram men kompletterade detta med en artikel om Ulf Ekman, som var riktigt bra. Heder åt DN! Någon sade (men var inte säker) att SvD också följt upp med en längre artikel. Jag har dock inte lyckats hitta denna på SvD:s nätupplaga, så vem vet. Generellt kan man säga att många media gömmer sig bakom TT när det gäller den här typen av vinklade nyheter. ”Men det är inte vårt fel. Det var TT.” Enligt den pressetiska regeln nr 2 så håller emellertid inte detta, eftersom denna regel säger att man skall vara kritisk mot nyhetskällorna.

Som Godhetskören ser det så är regel 2 helt överflödig. Det som är politiskt korrekt står ju över sanningen och behöver inte kontrolleras. Det är sant i kraft av att det är politiskt korrekt. Det är sannare än sanningen själv (”pravda” på ryska). Och det som inte är politiskt korrekt är ont och lögn (även om det skulle vara faktamässigt och objektivt sant). Och det som är ont har inget rätt att komma till tals. Punkt slut!

3. Löpsedel, rubrik och ingress skall ha täckning i texten.

Det finns inte så mycket att säga om, mer än att så ofta inte är fallet. Speciellt när det gäller kvällstidningar som ju lever på att sälja lösnummer. Till saken hör också att det är speciella journalister som är ansvariga för rubriker och löpsedlar. Dvs den journalist som skrivit artikeln sätter inte rubriken på den. Ibland stämmer därför rubriken inte alls med själva artikeln.

4. Slå vakt om den dokumentära bilden. Var noga med att bilder och grafiska illustrationer är korrekta och inte utnyttjas på ett missvisande sätt.

När det gäller kontroversiella ämnen finns givetvis frestelsen att fotografera och använda bilder så att det gynnar det perspektiv man vill framhålla. Här är gränsen hårfin mellan vad som är acceptabelt och vad som är lögn och bedrägeri. Vad en bild t ex inte visar kan också vara bedrägeri.

Jag minns när SVT skulle göra en program om Södermalmskyrkan i Stockholm (som Godhetskören givetvis avskyr, eftersom man i denna församling tror att Jesus verkligen menade vad han sade – om Jesus nu aldrig menade vad han sade, varför sade han då inte vad han menade, kan man undra?). Man ville filma med kameran placerad nedanför och framför talarstolen där Bror Spetz (dåvarande pastorn) skulle stå när han predikade. Säkert planerade man också att använda ett extremt vidvinkelobjektiv (om jag nu tänker rätt). Kamerans placering plus objektivet skulle få Bror Spetz att torna upp sig över kameran som en veritabel jätte. Genom att kombinera detta med lämpliga ljudinställningar skulle man på så sätt få Bror Spetz att framstå som en grotesk och storhetsvansinnig galning. Det var väl tanken i alla fall. Nu var man i Södermalmskyrkan tillräckligt kunnig när det gäller kameror och liknande så man vägrade att ställa upp på detta.

Även om kameraplacering och val av objektiv och liknande inte direkt är att ljuga, blir det ändå i praktiken en form av lögn med tanke på vilka associationer det skapar hos den som ser bilderna.

Det förekommer också rena bildförfalskningar. Jag tror inte det är så vanligt att svenska media gör sådana förfalskningar. Det vore ju så pinsamt om det avslöjades. Däremot tror jag att vissa svenska media använder sådana förfalskade bilder om det gagnar ”saken”, även om de är medvetna om att bilden är manipulerad. När det gäller konflikten i Mellanöstern, där media uppvisar ofattbara avgrunder av dålig journalistik, har det vid flera tillfällen avslöjats att bilder varit direkt manipulerade till Israels nackdel. Bl a fick en fotograf sparken från Reuters när det avslöjades att han manipulerat bilder från Libanonkriget 2006 i Photoshop (läs gärna denna artikel som mer ingående beskriver detta krig och samtidigt ger läsaren en förståelse av situationen i Mellanöstern).

5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar.

Vissa lever upp till denna paragraf, åtminstone ibland. Men alltför ofta bryter man konsekvent mot den. Speciellt när prestige kommer in i bilden. Ett exempel bland många; I början av 1990-talet hade Aftonbladet en fruktansvärd artikel om Livets Ord. Den var full av lögner som var mycket lätta att motbevisa. Livets Ord vägrades att få in ett genmäle på artikeln. När Livets Ord ville betala för en helsidesannons som skulle innehålla genmälet vägrade Aftonbladet att ta in annonsen. Kan man sjunka lägre än så?

Och även om man ibland släpper fram ett genmäle blir utrymmet för detta ofta begränsat (även om undantag finns – vid ett tillfälle fick jag faktiskt in ett genmäle på ¾ sida i DN). När Per Kornhalls bok Skapelsekonspirationen, där jag kritiseras flitigt, recenserades i SVT (Rapport eller Aktuellt – jag kommer inte ihåg vilket) fick jag tillfälle att försvara mig. Utav det jag sade under intervjun som varade i ca 30 minuter, tog man med ca 10 sekunder (i och för sig tog man med den viktigaste meningen – och det var ju bra i alla fall).

6. Publicera utan dröjsmål Pressens Opinionsnämnds klandrande uttalanden i fall som rör den egna tidningen.

Här finns inte så mycket att säga. Om man släpper fram ett genmäle brukar det nog gå ganska snabbt – media vill ju ha relevanta inlägg, där folk kan knyta an till det tidigare inlägget.

10. Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

I princip håller jag med om denna paragraf. Men om det nu skulle vara så att vissa etniska grupper är starkt överrepresenterade när det gäller vissa typer av brott (som t ex invandrare från MENA – Mellanöstern och Nordafrika plus Somalia – när det gäller personrån och våldtäkter) är allmänheten berättigade att få reda på detta. De som styr Sverige är inte våra politiker eller våra journalister utan svenska folket! Och för att svenska folket skall kunna veta vilket parti de skall rösta på måste de ha tillgång till fakta. Jag är övertygad om att om svenskarna visste sanningen om vissa invandrargruppers brottsbenägenhet så skulle de tveka att släppa in dessa grupper i vårt land. Personligen anser jag att all invandring från sådana länder omedelbart borde stoppas helt (med vissa speciella undantag) med tanke på de negativa konsekvenser den kommer att få för Sverige. Människor från dessa länder skall vi i stället hjälpa i närområdet. Då skulle vi kunna hjälpa 100 gånger fler människor. Och dessutom skulle vi hjälpa rätt människor (de som inte kan skrapa ihop 100 000 kr per person för att ta sig hit). Och dessutom skulle vi kanske då kunna undvika det framtida inbördeskrig i Sverige och Europa som jag befarar kommer inom 50 år.

12. Bildmontage, retuschering på elektronisk väg eller bildtext får ej utformas så att det vilseleder eller lurar läsaren. Ange alltid i direkt anslutning till bilden om den är förändrad genom montage eller retusch. Detta gäller även vid arkivering.

Detta har jag redan kommenterat under paragraf 4.

13. Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter. Var uppmärksam på att anmälningar av olika slag kan ha till enda syfte att skada den som blivit anmäld.

Hahahahahahahahaha….. Hohohohohohoho…. Här rullar jag omkring på golvet hysteriskt skrattande. Jag borde ha tagit 20 Valiumtabletter innan jag tänkte denna tanke. Det vore omöjligt att bryta mer mot denna paragraf än vad de flesta svenska media gör. Dvs, när det gäller icke kontroversiella ämnen som kräftfisket i Tisaren utanför Hallsberg eller nya Uppsalapendeln lever man i allmänhet upp till ovanstående formulering. Men så fort vi kommer in på känsliga ämnen och politiskt inkorrekta åsikter, då brister allt. Tillfälle till genmäle blir då lika ovanligt som gratissmörgåsar på Ryanair. Dvs förekommer inte alls.

Jag som i åratal arbetat med frågan om intelligent design (ID) kontra evolution och liknande, har sannerligen fått möta antitesen till paragraf 13. Vid ett tillfälle höll jag en massmedialt uppmärksammad föreläsning om ID vid Linköpings Universitet. Vetenskapsradion hade till och med en avdelning på sin hemsida som enbart handlade om min föreläsning. Där försökte man förklara för allmänheten vad ID innebär. I stället för att låta mig definiera ID, vände man sig till professor Dan Larhammar i Uppsala (som är en mycket aktiv ateist och drivande i Humanisterna). Denne gav en totalt missvisande definition, vars avsikt uppenbarligen var att få ID att framstå som rena idiotin. När jag skrev till chefen för Vetenskapsradion ursäktade sig denne med att ett misstag begåtts. Det tror jag inte dugg på. Man är livrädd för att ge någon som verkligen kan ID tillfälle att på ett meningsfullt sätt förklara vad ID innebär, eftersom man vet att de flesta människor då tycker att ID verkar ganska förnuftigt (många framstående forskare tycker sig eller har tyckt sig se en Designer bakom vårt universum och det som finns där). Jag har oräkneliga citat om detta i olika artiklar.

Jag känner inte till att man en enda gång i de stora media i Sverige (DN, SvD, SVT och SR) gett en kunnig företrädare för ID tillräckligt utrymme för att på ett meningsfullt sätt kunna förklara ID. Samma sak när det gäller den kristna tron. Det har förekommit någon gång att en troende kristen fått utrymme i debatten för att förklara sin tro, men detta är absoluta, sällsynta undantag. Och i så fall är det i speciella program, som t ex Människor och Tro (vars lyssnare huvudsakligen är de som redan är intresserade av religiösa frågor). De ”kristna” man ser på SVT och hör i SR är för det mesta sådana som inte tycks tro på något alls och där man kan undra varför de överhuvudtaget vill kalla sig kristna (de tycks vara ungefär lika kristna som vad Ronald Reagan var marxist).

Samma sak gäller Israel, homoadoptioner och alla andra kontroversiella frågeställningar. Där får läsarna och tittarna och lyssnarna nöja sig med att få den ena sidans ståndpunkt presenterad in absurdum och om man överhuvudtaget nämner den andra sidan, så förvanskar man dess ståndpunkter och förlöjligar dem.

Här skulle verkligen media behöva lyfta sig. Man klagar över att allmänheten har lågt förtroende för journalister och media. Och att papperstidningar är på väg att försvinna. Tacka för det. Debatter där alla är rörande överens om det mesta blir enbart tråkiga. Genom att släppa fram (på ett seriöst sätt) politiskt inkorrekta åsikter, som bränner till, så skulle debatten blir bra mycket mer intressant.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.

Ja här slarvas det verkligen. En våt dröm för en löpsedelsredaktör är något i stil med ”Rattfull präst körde ihjäl gravid fembarnsmor”. Eller ännu bättre ”Rattfull pingstpastor körde ihjäl gravid sjubarnsmor”. ”Rattfull polis” går också bra. För i världen angav man ofta yrket sjöman i samband med brott eller brottsmisstanke, även om vederbörandes sjökarriär var begränsad till ett enstaka ungdomligt sommarjobb på färjan Malmö-Köpenhamn. Numera har ju våra politiker sett till att Sverige i stort sett inte har någon handelsflotta så allmänheten kan inte längre referera till sjöman som yrke. Alltså finns inte längre behovet att smutskasta sjömän. Men aldrig, aldrig, aldrig någonsin ser man i en rubrik eller på en löpsedel i samband med något brott yrkesbeteckningen journalist. Det undviker man nogsamt.

Som jag skrivit i många artiklar så är media mycket noggranna med att undanhålla från allmänheten att en viss brottsling är invandrare (speciellt från vissa kulturer). Ibland är det svårt förstås, när man t ex skall redovisa en dom där utvisning ingår eller när det gäller hedersmord (som egentligen borde kallas skammord – en kultur som kräver att man mördar sin egna barn när de är olydiga har ingen heder utan bara skam). Då anar ju ändå läsarna vad det handlar om. Jag har otaliga faktaexempel på detta i diverse bloggartiklar (t ex här).

Journalistyrket är ett av de viktigaste yrkena i en demokrati. Journalisterna är garanten för att demokratin fungerar. De ser till att makthavarna inte missbrukar sin ställning. De bevakar korruption och nepotism. De redovisar de olika partiernas program så ärligt som möjligt utan att förvanska eller vinkla, så att medborgarna får ett meningsfullt underlag när de skall avgöra på vilket parti de skall lägga sin röst. Journalister skall också se till att olika ideologiska, religiösa, filosofiska etc frågor på ett meningsfullt sätt belyses. I detta ingår givetvis att man låter människor från olika läger komma till tals.

Media skall både rapportera nyheter (objektivt), vara allmänbildande (däri ingår att ge allmänheten kunskaper när det gäller vetenskap, kultur och annat som ingår i begreppet allmänbildning) och belysa aktuella frågeställningar genom artiklar, debatter etc. Samt ge värdefull information (hur deklarerar man i år, vilka filmer visas just nu i Örebro etc, etc).

Om media sviker sitt ansvar lever demokratin farligt. Vi ser idag hur media i hög grad snarare sysslar med ideologisk hjärntvätt i stället för allmänbildning och nyhetsrapportering. Det är inte fel att i media kommentera t ex situationen i Mellanöstern och ge sina personliga åsikter. Men då skall detta göras på ledarplats eller i debattinlägg och inte smygas in i nyhetsrapporteringen, maskerat som objektiva nyheter, vilket ofta är fallet idag. Även i ledare och debattinlägg skall man självklart försöka hålla sig till det man kan visa är sant (nu går ju inte det alltid). Och, då måste man också släppa fram olika sidor. Och även ge den sida man personligen ogillar tillräckligt med utrymme för att på ett meningsfullt sätt förklara sin ståndpunkt. Annars är man inte en del av demokratin.

Den svenska demokratin lever farligt. Frågan är om vi verkligen har demokrati (folkstyre) i vårt land. En del debattörer menar att Sverige är en totalitär demokrati. Skenbart en demokrati (med fria val), men i praktiken har folket väldigt lite att säga till om – politikerna och media vet bäst. Våra politiker tycks fullständigt strunta i vad svenska folket anser om saker och ting.

Våra politiker har t ex inte frågat svenska folket om vi vill att Sverige på sikt skall bli ett muslimskt land med sharíalagar. Ändå tycks man göra allt för att förverkliga detta mål så snabbt som möjligt. Frågan är varför.

Nu kan man ju inte helt strunta i vad folket tycker, eftersom det är val vart fjärde år. Men genom manipulation och direkta lögner försöker man kortsiktigt vinna väljare. Och genom utfrysning och manipulation försöker Godhetskören marginalisera partier som har fel åsikter (jag tänker då främst på SD). Och journalisterna köper detta (i allmänhet). Och så för man sakta men säkert Sverige i en mycket farlig riktning, där man egentligen inte har folket med sig. Och där gapet mellan den offentliga lögnen och folkets åsikter blir allt större. Men ingen, eller få, vågar säga något, så starkt är den politiska korrekthetens tryck. Den som har fel åsikter riskerar att förlora både vänner och jobb.

Mats Molén, som bl a håller föredrag i ämnet Skapelse/Evolution berättar i ett rundmail jag fick för några veckor sedan:

En person blev uppkallad till chefen och varnades för att bli avskedad när den personen skrev på sin PRIVATA Facebook om att jag skulle besöka Stockholm, med länk till min hemsida!

Otroligt! Och skrämmande! I Sovjetstaten hade man fria val. Problemet var att det bara fanns ett parti att rösta på. I Sverige har vi rätt att ha fria åsikter. Du kan fritt välja vilken åsikt du vill ha, men det finns bara en åsikt att välja mellan, nämligen den av Godhetskören godkända.

Den hota(n)de journalistiken

Under hösten 2012 har Axess-kanalen visat en programserie man kallat ”Den hotade publicistiken” (serien är inspelad i februari 2012). Där gav ett antal kulturpersonligheter var sin kort föreläsning och det hela avslutades med en frågestund. I del 1 medverkade bl a Svante Nordin, professor i Idé och Lärdomshistoria vid Lunds Universitet och Peter Luthersson, VD för Bokförlaget Atlantis och tidigare kulturchef på SvD.

Programmet kan ses på Axess web-tv, som dessvärre inte är gratis (man måste tydligen vara prenumerant på tidskriften Axess). Man har också sammanställt seminarierna i en liten bok som kostar 90 kr.

Jag börjar med att citera professor Nordin (jag har tagit bort diverse harklingar och ofullbordade meningar):

En grundbult i det moderna projektet är den här tanken på pluralism. På att det finns legitima olika åsikter Att man inte kan argumentera enbart genom att ifrågasätta personens motiv för det de säger. Man kan inte uteslutande använda de här ad hominen-argumenten [ad hominem innebär att man kritiserar sin motståndare på ett personligt plan i stället för att bemöta dennes argument], där man säger ”Att du säger så här beror på att du är en dj-la skit. Du är emot freden. Du är emot kvinnorna. Du är emot muslimerna…” När vi säger så, när vi argumenterar så, fördärvar vi, då förgiftar vi källorna, då förstör vi grundvalen för det här samtalet.

Jag blev väldigt imponerad av Peter Luthersson, som jag inte kände till tidigare. Han talade i sitt anförande om de stora dagstidningarnas kultursidor och sade då bl a:

Kultursidorna stod [tidigare] i dialog mot varandra. Skribenterna liknar varandra mycket mer idag…. Starkt konsensustryck [när det gäller frågor av dignitet].

Luthersson talade också om kultursidan som kunskapsförsörjare och menade att det idag handlar om populärkultur i stället för reflektionskultur.

Man skall helst bekräfta de förgivettaganden som präglar mainstream [huvudfåran, dvs vad Godhetskören anser] och inte problematisera dem. Man får på kultursidorna den goda viljans genrerepertoar. Också recensionerna anpassar sig efter mainstream och viljan att vara mainstream, och man får populärkultur i stället för reflektionskultur [i en tidigare blogg har jag tagit upp ett mycket tydligt exempel på detta].

Peter Luthersson berättade, att när han studerade litteraturhistoria i Lund, så skrev professorerna där regelbundet på de stora tidningarnas kultursidor. Och då handlade det om artiklar på akademisk nivå, som gjorde att t ex en gymnasielärare i litteraturhistoria kunde följa med inom sitt ämne.

Han nämnde också, att en tysk forskare för tio år sedan gjort en jämförelse mellan några tyska tidningar (Frankfurter Allgemeine Zeitung och Süddeutsche Zeitung) och några motsvarande svenska tidningar (DN och SvD). När det gällde recensioner så handlade dessa i de tyska tidningarna till 30 procent om skönlitteratur och 70 procent om facklitteratur. I DN och SvD var det huvudsakligen skönlitterära böcker som recenserades; 60 procent för SvD och 90 procent för DN.

Enligt Luthersson handlar recensioner idag mest om böcker skrivna av ”författare” i stil med Camilla Läckberg och Anna Wahlgrens dotter, och böcker om kända personer som Zlatan, dvs skvaller och sensation och idolporträtt. Recensioner av seriösa böcker med skarpa tankar och analyser var mer sällsynta. Som exempel på ett par viktiga, men av tidningarnas kultursidor negligerade böcker tog Luthersson Carl Schlögels (tysk historiker) Moskva 1937, utgiven av Natur och Kultur, och den franske historikern François Furets Slutet på en illusion: En essä om den kommunistiska tanken i tjugonde seklet. I den senare bestrids bl a den allmänt accepterade uppfattningen att kommunismen är en vacker tanke som tyvärr i praktiken missbrukats och perverterats. Författaren menar (precis som jag) att praktiken (förtryck, förföljelser, massmord etc) finns inbyggd i själva den kommunistiska tanken att människan är till för samhället och inte tvärtom. Människan blir i detta perspektiv ett medel för att uppnå ett mål och därmed själv betydelselös.

Luthersson menade att det hade varit relevant att recensera dessa böcker i samband med t ex ledarskiftet i Vänsterpartiet 2012. Men så blev det inte. Böckerna tegs i stort sett ihjäl. Efter ett halvår kom en understreckare om Schlögels bok i SvD och i samband med Vänsterpartiets ledarskifte kom en kort artikel om Furets bok, men det var allt. Här hade det varit ett bra tillfälle att på allvar diskutera marxismens ideologi (kan oviljan att recensera dessa böcker ha att göra med att så många av dagens kulturchefer och kulturskribenter tidigare var, och kanske fortfarande är, militanta marxister?).

Slutligen tog Luthersson upp avakademiseringen av det offentliga samtalet. Det kan ur vissa aspekter vara bra, menade han, men har också sina brister. Populärkulturen har svagheter. Skarpa tankar och skarpa iakttagelser är inte längre nyhetsstoff i våra media. Och det får man ju verkligen hålla med om.

Man får vara tacksam för att det finns en tv-kanal som Axess. Där förekommer dessutom ingen reklam. Noll reklam!!! Det är ju fantastiskt! Om SVT skulle försöka göra ett liknande program om dagens media, hade det blivit totalt annorlunda och helt ointressant, eftersom där inte finns någon verklig debatt eller vilja att på allvar förutsättningslöst analysera svåra frågor.

Det är i alla fall betryggande att se att man inte är ensam i sin kritik av dagens media. Frågan är dock hur länge det kommer att dröja innan vi får en reell förändring till det bättre. Hur länge kommer det att dröja innan man får läsa artiklar och se tv-program, som innehåller skarpa analyser, utan förutfattade meningar, av viktiga ämnen som skola, invandring, försvar, religion, yttrandefrihet etc. Jag menar då artiklar och program som inte bara diskuterar detaljer, utan på allvar granskar grundläggande frågeställningar (t ex den materialistiska världsbildens relevans och huruvida vi verkligen hjälper världens lidande människor optimalt). Jag misstänker dessvärre att det kommer att dröja ganska länge. Och innan SVT och SR lever upp till sitt ansvar som Publicserviceorgan, och slutar att betjäna enbart vänstervridna materialister och israelhatare, ja det lär nog inte jag få uppleva så länge jag lever i alla fall. Men hoppas kan man ju alltid.

Problemet är att alltför många media har målat in sig i den politiska korrekthetens hörn. Att börja skriva artiklar och göra program, där man söker sanningen och även låter politiskt inkorrekta röster komma till tals, sitter nog långt inne. Många journalister och även politiker skulle nog uppleva detta som en outhärdlig prestigeförlust. Då skulle det ju framgå i all sin klarhet hur man i decennier manipulerat sanningen när det gäller invandring, kristendom, islam, brottslighet och mycket, mycket annat.

Indicierna hopar sig…

Det tycks som att jag måste ta ännu en omgång om ”11-åringen” (som för snart en månad sedan blev avkastad av tåget).

Några av mina läsare har hört av sig och menar att mina artiklar om 11-åringen varit alltför spekulativa och inte byggt på fakta och att jag därför inte borde skrivit dem. Problemet är att det är väldigt svårt att hitta några klara fakta i målet, eftersom tidningarna tycks mörka det mesta. På en bild i Nerikes Allehanda kunde man se 11-åringen samtalande med en kvinnlig polis. Hennes ansikte var helt bortretuscherat och var inte till någon hjälp för att avgöra flickans ålder. Man kunde dock se att hon hade ganska stora bröst, vilket i varje fall talar för att hon såg äldre ut än 11 (nu mognar ju som sagt flickor i vissa folkgrupper betydligt snabbare än svenska flickor). Att hon ser äldre ut än 11 torde i alla fall vara ganska klart. Enligt både Örebropolisens talesman och facket (som konduktören tillhör) så ser flickan betydligt äldre ut än 11 (läs gärna fackets kommentar). Något som tidningarna försökt tona ned.

När det gäller att jag spekulerar så stämmer det. Dock inte helt, eftersom det finns vissa fakta, t ex att Grace är 22 år. Att Nema ser äldre ut än 11 kan nog också betraktas som ett faktum. Jag har, via "upplysning.se" letat reda på hennes adress i Nora och det visar sig att tre unga kvinnor med samma efternamn delar på lägenheten. Nema finns inte med, eftersom upplysning.se tydligen inte anger barn under 15 år.

Hur som helst kan jag inte se något fel i att spekulera. Den konduktör som korsfästs i media mådde mycket dåligt efteråt, och vem vet, hon kanske i värsta fall har fått hela sitt liv förstört. För en vanlig människa, som inte är van att stå i rampljuset, kan ett sådant här mediadrev, där man blir ett hatobjekt för hela Sverige, säkert vara fruktansvärt traumatiskt och man kanske aldrig hämtar sig. Jag är förvånad över att media så lättsinnigt kan offra människor på detta sätt. Och eftersom media inte rapporterar trovärdigt (tyvärr!) återstår att spekulera utifrån de få fakta som finns och på så sätt hitta indicier som talar till konduktörens fördel.

Det kan ju inte vara förbjudet att försöka ta reda på vad som verkligen hänt. Om konduktören handlade korrekt, så borde media göra avbön och be henne om förlåtelse och ge henne upprättelse (men det lär vi nog inte få se). Jag redovisar öppet mina resonemang, och även de fakta jag utgår från. Läsaren kan till fullo följa min argumentering och se vad som är fakta och vad som är mina slutledningar utifrån dessa fakta. Jag visar i första artikeln om 11-åringen på tre olika möjliga scenarion och talar sedan om vilket av dessa som jag personligen betraktar som mest troligt. Självklart måste jag ha rätt att deklarera min personliga syn på saken. Hade jag kommit med negativa påståenden om 11-åringen, utan att på något sätt redovisa grunden för dessa påståenden, så hade det varit en helt annan sak. Då hade jag förtjänat kritik.

Någon kanske tycker att jag kränker Nema. Jag tycker inte det, men även om så vore så är konduktören också en part i målet! Den sistnämnda är ju fruktansvärt kränkt av media och har lika mycket rättigheter som Nema. Även barn kan ha fel och göra fel!

Enligt vad den äldre flickan, Grace, säger i en artikel i Nerikes Allehanda, åkte flickorna buss från Nora, där de bor, till Örebro, där de skulle ta tåget till Borås (vilket innebär byte i Herrljunga) för att hälsa på bekanta. Flickorna hann inte köpa biljett i automaten på Örebro C (att detta var ett alternativ visar att åtminstone en av dem klarar sig ganska bra på svenska eller engelska), eftersom bussen från Nora var försenad. Grace säger, ”Vi satte oss på övervåningen och när konduktören kom så köpte jag en biljett till mig och en till min syster”. Nu hör till saken att barn som ej fyllt 16 reser gratis i vuxens sällskap (Grace är enligt upplysning.se född 1989 och således 22 år och därmed vuxen). Om man bokar biljetter via Internet eller telefon så får man betala en bokningsavgift (5 kr) för varje barn under 16 men inget mer. Hur det normalt är på tågen vet jag inte, men i det här fallet brydde sig konduktören inte om att ta någon avgift för Nema (enligt vad Grace säger i en intervju i Expressen – se nedan).

Grace köpte således biljetter ombord efter att tåget lämnat Örebro. Under tiden som Grace väntade på att konduktören skulle komma, gick Nema ner till cafeterian för att köpa ett äpple, enligt Grace. På dubbeldäckartågen, som det tydligen handlar om (vilket framgår av att Grace till Nerikes Allehanda säger att de satte sig på ”övervåningen”), så finns efter vad som framgår av SJ:s hemsida, ingen cafeteria utan en dryck- och en fikabrödautomat. Nåja, att hon säger ”cafeteria” kan ju bero på att hon trodde att det fanns en sådan. På dubbeldäckartågen är det många skrymslen och vrår och man kanske aldrig ser automaterna om man inte råkar gå förbi dem. Det som talar emot detta är att Grace säger sig ha gått runt på tåget och letat efter sin syster. Eftersom hon visste att Nema gått till cafeterian, borde cafeterian vara det första ställe Grace gick till för att leta efter systern (och hon kunde definitivt fråga sig fram, eftersom det tycks som att hon talar bra svenska). Och då borde hon ju ha sett att det inte var en cafeteria utan automater. Nåja, hon kanske bara uttrycker sig slarvigt. Hur som helst, strax efter att Grace köpt sin biljett av konduktören så gick hon på toaletten (Nema hade ännu inte kommit tillbaka från cafeterian) och när Grace kom tillbaka från toaletten så var Nemas plats fortfarande tom (eftersom Nema under mellantiden blivit avvisad från tåget).

Restiden för SJ regionaltåg mellan Örebro C och nästa hållplats som är Örebro Södra är ca 1 minut och sedan tar det ytterligare 11 minuter till Kumla (enligt det utmärkta programmet "Tågtavlan", som jag har i min iPhone), som var den station där Nema avvisades från tåget. Det verkar osannolikt att konduktörerna börjar kontrollera biljetter under enminutsresan från Örebro C till Örebro S. Vid ankomsten till Örebro Södra måste de ju i så fall avbryta biljettkontrollen för de rutiner som görs vid varje stopp.

Grace kan således knappast ha köpt sin biljett förrän efter att tåget lämnat Örebro Södra. Och sedan avvisades Nema från tåget när det stannade i Kumla 11 minuter senare. Om konduktören sålt en biljett till Grace strax efter avgången från Örebro Södra, bör det ha varit kanske maximalt 10 minuter kvar till Kumla (under förutsättning att biljettkontrollen började ungefär där flickorna satt). Förmodligen betydligt mindre eftersom tåget, enligt vad Grace säger i Nerikes Allehanda, var helt fullsatt när det lämnade Hallsberg (stationen efter Kumla), vilket gör att man kan förmoda att det i alla fall var ganska mycket folk på tåget redan i Örebro. Alla som åkt tåg vet hur lång tid det tar innan konduktören kommer för första biljettkontrollen efter att tåget avgått från första stationen när det är mycket folk ombord. Nu startar de här regionaltågen från Stockholm och Örebro var inte första station. Men ändå, så tar det oftast en stund innan konduktören kommer när det är mycket folk. Och först när konduktören kom kunde Grace köpa sin biljett.

För att sammanfatta: Konduktören måste alltså ha sålt en biljett till Grace (medan Nema var och köpte frukt) strax efter avgången från Örebro Södra. Om nu Grace gick på toaletten och Nema kom tillbaka med sitt äpple, måste konduktören ha kommit tillbaka för att än en gång kontrollera biljetter i samma avdelning av tåget. Det låter inte speciellt troligt i ett tåg med mycket folk, att konduktören gör flera kontroller av samma platser inom 10 minuter eller mindre (om inte konduktören observerat något misstänkt). Normalt börjar konduktörerna i var sin ände av tåget och när de möts är alla platser kontrollerade. Sedan gör de nya kontroller mellan stationerna. Men Kumla var första nya station (Örebro Södra räknas inte).

Jag har många, många gånger sett folk som köper konduktörsbiljett (vilket för övrigt medför en extraavgift på 100 kr) och det brukar ta åtskilliga minuter. När Graces biljettköp var klart och konduktören gick vidare bör det därför maximalt ha varit 7 minuter kvar till Kumla (förmodligen mindre). Sedan måste det ha dröjt ytterligare några minuter innan konduktören kom tillbaka. Det kan ju vara så att biljettkontrollen var klar och konduktören var på väg till sin tjänstehytt, och då fick se en ny person som inte suttit där då biljettkontrollen gjordes (konduktörer tränar upp ett fenomenalt personminne). Sedan måste det rimligen ha dröjt någon eller några minuter innan konduktören beslutade sig för att avvisa Nema från tåget. Det är väldigt svårt att förstå hur det rent tidsmässigt skulle vara möjligt att avvisa henne redan i Kumla. Dessutom kan man undra varför hon inte blev avvisad i Hallsberg. Det är ju en större station med bemanning (Kumla var obemannad vid den tidpunkt när Grace avvisades). Här kan ju möjligen viss kritik riktas mot konduktören. Å andra sidan kanske konduktörsinstruktionen uttryckligen säger att man skall avvisa personer utan biljett så snart som möjligt.

I artikeln i Nerikes Allehanda skriver man bl a, "Det skulle bli en trevlig vecka hos vänner i Borås för systrarna Grace och Nema från Nora." Här målar man upp en bild av hur trevligt systrarna skulle ha det i Borås och så kommer den här hemska konduktören in i bilden. I och för sig är det inte fel att ge en bakgrund till det man skriver om. Men, låt oss tänka oss ett annat scenario. En känd Sverigedemokrat skall resa och hälsa på vänner i Borås. På tåget blir han svårt misshandlad (kanske just på grund av att han arbetar för SD) och måste avbryta resan. Jag har svårt att tro att tidningen då skulle ge en lika mysig inramning till reportaget om det som hänt. "Det skulle bli en trevlig vecka hos partikollegor i Borås...". Nerikes Allehanda, och i stort sett vilken svensk tidning som helst, skulle akta sig väldigt noga för att på något sätt skapa sympati för den misshandlade Sverigedemokraten. Snarare skulle man antyda (mer eller mindre öppet) att han fick skylla sig själv med tanke på de fruktansvärda åsikter han står för (till och med Reinfeldt har ju kommit med sådana antydningar, när Sverigedemokrater blivit misshandlade). Att jag påpekar detta skall inte tolkas som att jag är Sverigedemokrat. Det skall tolkas som att jag är demokrat, som tror på alla människors rätt att framföra sina åsikter, även de som har andra åsikter än vad jag har.

Expressen skrev den 4/8 2011:

Storasystern berättar att hon och hennes lillasyster skulle åka tåg från Örebro till Herrljunga. Eftersom de var nära att missa tåget blev de tvungna att köpa biljetter ombord.
Hon förklarade för konduktören att hon även ville betala för sin lillasyster – som hade gått i väg för att köpa ett äpple.
– Hon frågade mig hur gammal min syster var. Jag sade att hon var elva år. "Okej", sade hon. Men hon skrev bara ut en vuxenbiljett. Jag sade att vi var två stycken, men hon sade att det inte spelade någon roll, säger storasystern till Rapport.

Samma konduktör

Bara några minuter senare tvingade samma konduktör av lillasystern från tåget i Kumla.
– Hon frågade inte om hon var ensam eller hade sällskap. Hon tvingade henne att gå av tåget direkt och sade att hon inte fick gå på. Min syster fick ingen chans att förklara sig.

Grace säger, "Min syster fick ingen chans att förklara sig". Detta talar starkt för att Nema kunde tala bra svenska (hur skulle hon annars ha en "chans att förklara sig"). Media har framställt Nema som att hon nästan inte talar någon svenska alls. Förmodligen för att väcka sympati för henne genom att spela på människors känslor – den som är hjälplös väcker ju vår sympati eller empati eller vad vi nu vill kalla det för.

Enligt Expressen (och enligt Grace, eftersom det är Grace som intervjuas) var det således samma konduktör som både sålde biljetterna till Grace och sedan avvisade Nema. Skulle den konduktör, som sålde biljetterna till Grace, ha glömt bort allt detta fem minuter senare (och även glömt bort att Grace berättade om sin yngre syster som var och handlade frukt)? Om Grace, som hon själv säger, ”köpte en biljett till mig och en till min syster”, borde samma konduktör (om hon nu kom tillbaka och såg Nema sitta där utan biljett) kommit ihåg att hon några minuter tidigare sålt en biljett till en ung svart kvinna, som berättat att hon hade en 11-årig syster med sig (enligt intervjun i Nerikes Allehanda sade Grace att hon köpte "en biljett till mig och en till min syster" medan i Expressen så säger hon att hon bara köpte en biljett – men kanske uttycker hon sig än en gång lite slarvigt). Eftersom båda flickorna har afrikanskt utseende borde det varit ännu lättare för konduktören att koppla ihop dem.

Även om nu Nema talade dålig svenska (mycket tyder dock på motsatsen), borde hon väl kunna peka mot toaletten (om hon är från Kongo bör hon kunna franska och toalett på franska heter WC eller möjligen toilette, vilket konduktören säkert hade begripit). Dessutom kan man fråga sig varför ingen av medpassagerarna reagerade. Någon måste rimligen ha sett Grace lämna sin plats. De som satt runt omkring måste också ha hört konduktörens samtal med Nema som utmynnade i att Nema avvisades från tåget. Nog borde väl någon då ha sagt något i stil med, ”Ja men den äldre flickan som satt här gick iväg om det nu var till toa eller till cafeteriaautomaten”. Jag har svårt att tro att ingen skulle reagerat när konduktören ledde bort Nema. Jag hade definitivt gjort det. Dessutom är konduktörer yrkesmän. De har givetvis koll på alla toaletter, eftersom att gömma sig på toaletten är ett standardknep när man vill tjuvåka. Ser de att en toalett är upptagen när de kontrollerar biljetterna, lägger de detta på minnet och kommer tillbaka för att göra en ny kontroll. Är toalettdörren låst länge knackar konduktören på och om ingen svarar så låser han/hon upp dörren. Jag måste erkänna att jag har väldigt, väldigt svårt att köpa Graces historia. Jag får det inte att gå ihop.

Att en kvinnlig konduktör kvällstid skulle slänga av en flicka som hon uppfattar som 11 år på en obemannad station känns inte trovärdigt. Och även om hon uppfattade flickan som mer eller mindre vuxen verkar det inte heller trovärdigt med hänsyn till de faktorer jag diskuterar ovan. Något annat märkligt är den äldre dam som tog hem Nema och lät henne sova där. Det var ju snällt i och för sig, men om nu flickan såg ut att vara 11 tror jag nog damen i fråga hade kontaktat polisen direkt (nu säger hon att hon hade tänkt göra det nästa morgon). Innan damen hann kontakta polisen var det någon som tipsade polisen om var flickan fanns. Så även detta känns lite märkligt. Men det är en annan historia som inte har med själva incidenten på tåget att göra.

De slutsatser som media dragit, och utifrån vilka de korsfäst konduktören, är svåra att förena med fakta. Expressenintervjun med Grace är säkert korrekt återgiven, men som jag ovan har visat så uppstår det alltför många frågetecken när man kritiskt undersöker detaljerna. Om inte konduktören blivit demoniserad på det sätt som hon blivit, hade jag överhuvudtaget inte skrivit något om det här. Jag struntar väl i om några flickor tjuvåkt på ett tåg (om de nu gjort det) eller om någon blir avvisad från ett tåg. Men nu handlar det faktiskt om en kvinna – konduktören – som mått väldigt dåligt av vad som hänt, och som i värsta fall har orsakats stor och långvarig skada. Då måste man ha rätt att ställa frågor, eller hur? Men som jag skrivit på många andra ställen, när det gäller invandrare så är alla besvärande frågor förbjudna. När vanliga människor märker detta, vilket de gör, ökar deras negativa inställning till speciellt vissa invandrargrupper (de som är särskilt omhuldade av media). Och frågan är om media då gjort dessa invandrargrupper någon tjänst. Snarare har de gjort Sverigedemokraterna en stor tjänst. Och det kanske inte var avsikten. Men det mest allvarliga är att media genom sin vinklade rapportering hindrar rättvisa att skipas.

”Det tragiska med vanligt sunt förnuft är att det inte är speciellt vanligt”, som Albert Einstein lär ha sagt.

Lite av varje om media

Apropå det jag tidigare skrivit om Anders Breivik och hans illdåd i Norge och att många media betonat att han är kristen (Aftonbladet skrev till och med kristen med fetstil), så har jag fått reda på att det finns något som heter ”Etiska regler för Press, Radio och TV”. Regelverket är sammanställt av media själva och säger i punkt 10:

Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.

Anger man att Breivik är kristen måste man således mena att detta har ”betydelse i sammanhanget”. Om man menar att hans kristna tro saknar betydelse i sammanhanget, bryter man ju mot sitt eget regelverk genom att nämna hans "kristna tro". Som jag visat i tidigare artiklar så kan Breivik omöjligen vara kristen, i varje fall om man med kristen menar samma sak som vad Bibeln och Jesus och NT:s olika författare menar. Och någon annan innebörd av kristendomen kan knappast vara meningsfull.

”Men”, säger någon, ”man talar ju ofta om islam i samband med terrordåd. Varför skulle man då inte nämna kristendomen om förövaren kallar sig kristen?”. Fel! Svenska media (varje fall) är noggranna med att inte nämna islam i samband med terrordåd och annan brottslighet. När det gäller terrorism talar man om islamismen, och är mycket noga med att explicit påpeka att islam inte har någonting med islamism att göra, vilket är helt fel – islams heliga dokument uppmanar gång på gång muslimerna att använda våld för att sprida islam, både som religion och som politiskt system. Svensson, däremot, kopplar kanske rent instinktivt ihop islam och terror, och Svensson har rätt, medan media har fel.

Kristendomens heliga skrifter, å andra sidan, är mycket noggranna med att påpeka det felaktiga i att använda våld i något som helst sammanhang. Därför är det relevant att nämna islam i samband med terror (terroristerna följer bara Muhammeds order) medan det är helt fel att nämna kristen tro i samband med terror. Brevik, som inte är kristen i Bibelns mening, följde inte Jesu undervisning på något sätt. Tvärtom – han bröt mot Jesus bud så totalt som man kan bryta mot någonting.

När det gäller vanliga brott går media väldigt långt för att skydda invandrare och speciellt muslimer. Man uppger i stort sett aldrig namn eller etnicitet om förövaren är muslim eller invandrare. Så är inte fallet när det gäller brottslingar som är etniska svenskar. Det har till och med gått så långt att om media inte nämner namn och liknande, när det gäller en dömd brottsling, så vet man nästan säkert att det handlar om en invandrare. Jag känner till flera fall där polisen efterlyst rånare och då angett i signalementet att en eller flera av dem varit färgade (svarta) eller sett ut att komma från Mellanöstern etc, medan media samtidigt tagit bort denna information.

Ett exempel: Den tredje augusti i år rånades en man i Västerås på cykel, plånbok och mobiltelefon av tre män. Rånet skedde vid 12-tiden, dvs mitt på dagen. I Vestmanlands Läns Tidning beskrevs gärningsmännen som ”tre för målsägaren okända män”. Samtidigt, enligt polisens hemsida, så var en av gärningsmännen svart (det var han som hotade målsägaren med kniv) och de två andra såg ut att komma från Turkiet.

I sin iver att vara politiskt korrekta försvårar således media polisens arbete (genom att utelämna viktiga uppgifter om de misstänktas signalement). Om allmänheten vet ungefär hur bovarna ser ut kan polisen kanske få tips från någon som sett dem fly. Allmänhetens möjligheter att hjälpa polisen blir ju nästan noll när det enda de vet är att polisen spanar efter ”tre okända män”.

– Bzzzz bzzzz (telefonen ringer).
– Polisen Västerås.
– Hallå, jag har ett tips, jag har sett tre okända män på Kungsgatan. Det kan ju vara rånarna. Kom omedelbart!

Ridå!

I punkt 13 i medias eget regelverk säger man:

Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.

Hehehehehehehe… (desperat, förtvivlat skratt). Jag kan garantera att kristna (och politiskt inkorrekta personer) i stort sett aldrig någonsin får tillfälle att ”bemöta kritiken”. Och får de tillfälle, så är detta nästan alltid kosmetiskt. När de ena parten (den som kritiserar de kristna) får flera minuter i Rapport, så får den kristne 20 sekunder (problemet är att det som är politiskt korrekt kan presenteras i några få meningar, medan det som är politiskt inkorrekt kräver en ganska lång argumentering för att människor skall förstå vad man menar). Jag har själv varit utsatt för detta åtskilliga gånger.

När jag för några år sedan höll en pressuppmärksammad föreläsning om Intelligent Design (ID) vid Linköpings Universitet, hade Vetenskapsradion (som ändå inte är de värsta när det gäller att vinkla – men när det gäller ID, evolution och liknande, ja då firar de fullkomliga vinklingsorgier) en hel avdelning på sin hemsida om min föreläsning. När man skulle förklara för läsarna vad ID innebär, överlät man detta till professor Dan Larhammar (en av Sveriges mest aggressiva ateister). Larhammars beskrivning av ID var grovt missvisande och representerade föga hur t ex jag ser på saken. Och det var ju trots allt min föreläsning det handlade om. När jag skrev till chefen för Vetenskapsradion och frågade varför jag inte blev tillfrågad, hade han inget svar, utan menade att det nog berodde på ett misstag. Jojo, det kan man ju tro på. Som sagt SR och SVT är inte alls Publicservice. De står, med vissa undantag, för vänsterateistservice och inget annat.

Att vara Publicservice innebär att man står i allmänhetens tjänst (även de kristna tillhör allmänheten) och att utbudet skall präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner och mångfald och att utbudet dessutom skall vara opartiskt och sakligt. Humanistiskt är kanske utbudet. Åtminstone om man med humanism menar att man representerar Humanisterna (ateisternas förening i Sverige). Demokratiska är man knappast. Vore man det, så skulle man också låta icke-politiskt korrekta personer komma till tals (demokrati betyder att respektera åsikter man själv inte delar). Folkbildning sysslar man utan tvekan med, även om vinklingen gör att det hela kantrar ganska så mycket. Men inom vissa områden, som är fullständigt okontroversiella (t ex kräftfisket i Tisaren utanför Hallsberg), så kan man nog säga att SR och SVT uppfyller sitt uppdrag när det gäller att bilda allmänheten. Mångfald, ja där sviker man sannerligen sin uppdragsgivare – som är svenska folket och ingen annan. Politisk korrekthet innebär inte mångfald utan enfald i dubbel bemärkelse. Dels för att endast en enda åsikt är tillåten, och dels för att politisk korrekthet är så ofattbart fördummande (eftersom ingen verklig diskussion tillåts, tränas inte människor i den ädla konsten att tänka och dra slutsatser – media drar ju slutsatserna och allmänheten tillåts bara säga ja och amen till detta och upphör därmed att tänka själva).

Läsaren känner säkert till tittarstormen som blev efter programmet ”Allsång på Skansen” för någon vecka sedan, där ”humorgruppen” Grotesco gästspelade och drev med religion. Man hade en liten kör under ledning av någon som skulle föreställa en frikyrkopastor och i sångtexten sjöng man om att allt ont i världen är de homosexuellas fel. Detta var uppenbarligen inte riktat mot de homosexuella utan mot de troende (även om en del homosexuella tydligen tog illa vid sig). Man lade alltså åsikter i de kristnas mun, som definitivt ingen lärjunge till Jesus hyser. Enligt vad som sagts officiellt så medverkade också en ”rabbin” och en ”muslim”. Det var ju smart tänkt, eftersom på så sätt skulle de kristna inte kunna anklaga SVT för att enbart kritisera kristendomen (man vet givetvis på SVT att islam också är negativ till homosexualitet – enligt kristendomen är homosexualitet en synd, men enligt islam så skall en gift man som begår en homosexuell handling dödas, medan en ogift man skall piskas med 100 rapp). Samtidigt så är man på SVT smart och försiktig (alternativt feg). När man tittar på inslaget så ser man ingen muslim. I stället ser man någon som skulle kunna vara en hindu eller sikh men som har en palestinasjal (det skall väl vara muslimen antar jag). Så om muslimerna skulle klaga eller hota kan man alltid säga att personen i fråga inte alls föreställer en muslim. Smart va?! Jag vill minnas att "pastorn" hade en Bibel i handen, medan jag inte kan erinra mig att "muslimen" hade någon Koran i handen (rätta mig om jag har fel här, tack). Det skulle de knappast våga.

Man undrar hur länge det skall dröja innan media tar sitt ansvar som demokratins försvarare. Visst gör media vissa saker bra, när man t ex avslöjar översittarfasoner och rena brott hos politiker och giriga direktörer och andra personer i maktställning. Men samtidigt driver man tyvärr sin linje, där man kraftigt negativt vinklar allt som handlar om konservativa värden (familjen, äktenskapet, nationen, att vara hederlig och arbetsam) och kristen tro, och förlöjligar detta (samtidigt som man höjer islam till skyarna). När man skriver om USA finns alltför ofta (inte i alla media dock) en underton av negativism. Och när man skriver om Israel – ja då handlar det inte längre om en negativ underton, utan då uppvisar man (med få undantag) ett direkt, öppet hat. Det oroväckande är att SR och SVT nästan är de allra värsta när det gäller att negativt särbehandla allt som inte är politiskt korrekt. De sviker alltså å det grövsta sitt publicserviceuppdrag! Personligen anser jag att både SR och SVT skulle bli betalkanaler, så kan den som hatar Israel prenumerera på dessa kanaler. Sedan kan Staten stå för en gratiskanal, som enbart sänder samhällsinformation och liknande. När det gäller pressen så är Aftonbladet kanske den värsta av de stora tidningarna när det gäller att hata Israel. Samtidigt finns där ibland väldigt bra och politiskt inkorrekta reportage (om andra saker). Men deras negativa särbehandling av Israel är en skam mot allt vad professionell journalism heter.

Jag skall försöka att fortsättningsvis inte skriva så långa bloggar (annat än i undantagsfall) så jag slutar här. Men jag återkommer ganska snart med en synnerligen kontroversiell blogg. Så håll i hatten så länge. Och sätt på säkerhetsbälte och störthjälm nästa gång du går till min blogg!