Visar inlägg med etikett samkönade äktenskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett samkönade äktenskap. Visa alla inlägg

lördag 7 februari 2009

Om att offra till Kejsaren

Jag har nyligen läst en mycket intressant bok, 21 kyrkofäder av Peter Halldorf. Den handlar om den kristna trons framväxt och de gestalter (kyrkofäderna) som starkt bidragit till att den sanna kristendomen, i enlighet med Jesu undervisning, bevarats. På sidan 92 skriver Halldorf:
De trakasserier av kristna som nu fick en våldsam omfattning berodde alltså inte på att myndigheterna hade några egentliga invändningar mot den kristna tron som sådan. I romarriket fick man tro vad man ville. Det var vägran att delta i kejsarkulten som inte tolererades, eftersom det uppfattades som en akt av uppror…

Detta fick mig att haja till. Det känns ju väldigt likt, vad som pågår i Västvärlden, och inte minst i Sverige, just nu.

Till saken hör att romarnas kejsardyrkan inte var speciellt förpliktigande. För att uppfylla kraven slängde man två rökelsekorn in i en eld som brann framför en bild av kejsaren. Det var allt! När man gjort detta fick man ett skriftligt intyg på att man fullgjort offret. Offret behövde bara göras en enda gång. Men för kristna och judar var det otänkbart att göra ett sådant offer. ”Du skall inga andra gudar hava vid sidan om mig!” är ju det första budet i Gamla Testamentet. Judarna var, genom en särskild lagstiftning, befriade från att offra till kejsaren. Men denna folkgrupp var en sådan liten minoritet att de ändå inte kunde hota romarriket. Till en början åtnjöt de kristna samma förmån som judarna, men när deras antal började öka kraftigt, upplevdes det alltmer som ett hot, att denna växande skara inte underkastade sig kejsarkulten.

På vad sätt har vi idag en motsvarighet till kejsardyrkan? Ja, det finns många exempel. Låt oss ta samkönade äktenskap. För tio år sedan var de s k intellektuella i Sverige helt ointresserade av kyrklig vigsel. De öste sitt förakt och sin galla över denna typ av vigsel, som ansågs förlegad, vidskeplig och i största allmänhet ett hån mot allt vad intellekt och sunt förnuft heter. Ingen av dessa människor hade den minsta tanke på att gifta sig i kyrkan. Nu plötsligt, i samband med samkönade äktenskap, har kyrklig vigsel blivit den viktigaste av alla frågor, ja nästan viktigare än kärnkraft och ekonomi. Alla samfund skall tvingas att viga samkönade par eller förlora sin vigselrätt. Att vara negativ till samkönade äktenskap väcker oerhört starka och upprörda känslor, ja rent av hat. Trots att förmodligen ingen homosexuellt person skulle vilja vigas på t ex Livets Ord, tycks det vara av största principiella betydelse att man på Livets Ord (och i andra bibeltroende kristna samfund) böjer sig och går med på att viga homosexuella. Alla måste böja sig!!! Alla!!! Eftersom man vet att mängder av människor i Sverige innerst inne tycker att samkönade äktenskap känns fel, har man inte råd med någon diskussion. Om alla tror att alla andra anser någonting vara normalt, blir detta någonting antagligen accepterat (hur onormalt det än är). Men det kanske räcker med att några få höjer sin röst, så brakar allt. Detta är ju faran med allt som bygger på lögn. ”Men han har ju ingenting på sig, han är ju naken”, som det lilla barnet sade i sagan om Kejsarens nya kläder.

Det var ju ungefär på samma sätt i Tyskland under nazismens framväxt och de begynnande judeförföljelserna. Det fanns säkert många människor som innerst inne var tveksamma till hur judarna behandlades. Men de flesta trodde antagligen att alla andra stödde förföljelserna. Eftersom ingen vågade säga något. Och när människor såg hur framträdande tyska läkare, psykiatriker, jurister, ja t o m nobelpristagare i fysik (Philip Lenard och Johannes Stark) öppet uttalade sitt stöd för Hitler och menade att nazismen var Tysklands räddning och att judarna måste bort, låg det nära till hands att döva de egna tankarna. ”De måste ju rimligen begripa, de som har så hög utbildning”. Men inbillning är inte samma sak som utbildning.

I någon framtida bok om 2000-talets kyrkofäder (varav K G Hammar definitivt inte är en) kanske vi kommer att läsa någonting i stil med:
De trakasserier av kristna som nu fick en våldsam omfattning i Sverige berodde alltså inte på att myndigheterna eller de intellektuella hade några egentliga invändningar mot den kristna tron som sådan. I Sverige fick man tro vad man ville. Det var vägran att delta i tillbedjan av materialism, omoral och den heliga evolutionen, som inte tolererades, eftersom det uppfattades som en akt av uppror…

Det finns många andra exempel, förutom samkönade äktenskap, på motsvarighet till kejsardyrkan i vår tid. Evolutionen är ett sådant. Alla måste tro att allting kommit till genom slumpen i kombination med naturlagar och därmed i förlängningen tro, att det inte finns fri vilja eller rätt och fel. Allt är tillåtet, utom att säga att det finns rätt och fel. Trots att det finns nobelpristagare i fysik och andra framstående forskare som tycker sig se en Designer bakom Universum, livet och de olika arterna, måste man böja knä inför evolutionen och evolutionens prästerskap. Åtminstone officiellt. Sedan kan man ju tro vad man vill, bara skenet upprätthålls. I fikarummet kan forskarna diskutera problem inom evolutionsteori och cellbiologi, men utåt hävdar man att evolutionen är ett faktum. Ytterligare exempel på kejsarkult är hur vi förhåller oss till abort och till Israel, vilket jag diskuterar i olika artiklar på min blogg och på min hemsida.

I boken 21 kyrkofäder läser vi vidare (sid 92):
Den första organiserade kampanjen mot de kristna över hela riket initierades av kejsar Decius under perioden 250-251. Kejsarens ambition var att en gång för alla knäcka kyrkan.

I januari 250 e Kr utfärdade kejsar Decius ett påbud med följande innehåll:
Alla rikets invånare var skyldiga att offra för kejsaren och kejsarens välgång inför närvarande ämbetsmän i respektive samhälle, detta var ”för rikets säkerhet”, en viss dag (datumet kunde variera från plats till plats och ordern kan ha varit att offrandet skulle vara avslutat inom en viss tidsperiod efter att ett samhälle hade mottagit påbudet). Efter att man offrat fick man ett certifikat (libellus) som visade att man uppfyllt påbudet. Vägran att offra innebar tortyr och dödsstraff.

Påbudet var speciellt riktat mot de kristna. Det räckte alltså att offra en enda gång. Och det är väl ungefär så det är idag. Om kristna bara en enda gång offentligt kan erkänna att det inte finns någon synd (och därmed ingen frälsning och att Jesus därför inte är vår Frälsare), att det inte finns rätt och fel (gör vad du vill, när du vill och varför du vill och tänk inte på någon annan), att Israel är den stora Satan, att alla religioner är lika sanna (dvs lika osanna), att abort är till för barnets bästa och att evolutionen är ett absolut faktum som är för evigt sant, ja då kan men sedan få nådigt tillstånd att sjunga några psalmer och kanske till och med be några böner. Då har man böjt knä för Kejsaren. Det intressanta är, att det som den svenska intellektuella eliten (eller som jag brukar säga, ”kulturdräggen”) kräver att de kristna skall förneka, är just det som är kristendomens själva kärna. Och det var ju också det som Kejsaren krävde av fornkyrkans kristna. De skulle erkänna att Kejsaren var gud – något som är omöjligt för en sann kristen. Dessutom är påståendet att Kejsaren är gud ett falskt påstående. De romerska kejsarna var inga gudar. De var vanliga människor, med goda och onda sidor, som åt och sov och fortplantade sig, och som förr eller senare dog och ruttnade precis som vem som helst. Att tillbe Kejsaren är därför inte bara hädelse, det är en lögn.

Det tycks som att de intellektuellas ambition just nu är ”att en gång för alla knäcka kyrkan”. Svenska Kyrkan har man ju snart lyckats med, även om där fortfarande finns kvar isolerade öar av bibelförankrad kristendom. Nu vänder man sin vrede mot frikyrkorna och försöker med en kombination av skrämsel och vädjan få dessa att också överge kristendomen. Vissa samfund har man uppenbarligen haft viss framgång med. Men precis som att Kejsaren fick vissa kristna att böja knä, så var andra beredda att dö för sin tro. Detta ledde till att kejsarna så småningom fick ge upp och i stället acceptera kristendomen som officiell romersk religion. Kristendomen är alltid som bäst under förföljelse. Martyrernas blod är missionens bränsle.

Därför anser jag inte att kristna skall böja sig i vår tid. För någonting! Kristna är kallade att vara ett salt i världen. Att stå upp för det som är rätt och att tala om vad som är fel. Den dag kristna inte längre står upp för sanningen, är de inte en del av lösningen på världens problem. Då är de en del av dessa problem, ja en del av ondskan. Dagens kejsare nöjer sig inte förrän de kristna har avsvurit sig sin tro helt och hållet. Då är det lika bra att inte kompromissa alls. Den som inte kompromissar kanske blir förföljd. Men hellre förföljd än föraktad!

fredag 12 december 2008

Sverige – pedofobernas paradis

Jag fortsätter på samma tema som sist. Det känns som att jag inte riktigt sagt allt jag vill säga i sammanhanget. Läsaren får ursäkta att jag upprepar en del från min föregående blogg.

Det torde vara allmänt bekant att Thailand och en del andra länder är paradis för pedofiler. Det tycks som att pedofoberna nu har fått ett eget paradis – Sverige. Pedofob betyder egentligen ”en person som fruktar barn”, men jag använder det i min egen lilla privata betydelse ”en person som hatar barn och som vill göra barnen illa” (ungefär som att homofob kommit att betyda en person som hatar homosexuella vilket också rent språkligt är fel).

Vad menar jag då med att Sverige är ett paradis för pedofober. Jo, i vår dagar ser vi hur respekten för barn, kärleken till barn och önskan att barn skall få så bra liv som möjligt, håller på att nedmonteras. Barn har blivit leksaker för att tillfredsställa vuxnas egoistiska behov. Man talar om rätten att skaffa barn, ungefär som rätten att ha en hund eller ett akvarium. Men, käre läsare, barn är ingen rättighet!!! Barn är en skyldighet!!! Föräldrarna är till för barnen och inte tvärtom. Adoptivföräldrar är till för de barn som skall adopteras och inte tvärtom!!! Barnen uppgift är inte att fylla ett tomrum i föräldrarnas liv utan föräldrarnas uppgift är att ge barnen, det barnen behöver. Att sedan detta i förlängningen ger en djup tillfresställelse hos föräldrarna är en helt annan historia. Men det primära är att föräldrarna är till för barnen!

Låt mig ge fem exempel på pedofobi:

1. Riksdagen beslutade för några år sedan att homosexuella par skulle få rätt att adoptera barn, trots att samtliga remissinstanser sade nej. Remissinstansernas skäl till att säga nej var att man inte visste hur det påverkar barn att växa upp med två personer av samma kön. Rätten att adoptera gjordes till en rättighetsfråga för vuxna. Varför skulle inte homosexuella få adoptera barn, när heterosexuella får? Huruvida beslutet verkade för barnens bästa försvann totalt i debatten (fler skäl för att homosexuella inte skall få adoptera barn ges här).

2. Abortfrågan är en gammal fråga och där har i någon mån debatten svängt. Det är idag tillåtet att ifrågasätta om det verkligen är bra att det sker så många aborter i Sverige varje år. Trots detta arbetar våra politiker (inkluderande kd:s ledning) heltid på att utöka rätten till abort. FI (Feministiskt Initiativ) har till och med föreslagit att rätten till fri abort skall skrivas in som en av de grundläggande mänskliga rättigheterna (men vart tog barnets rätt vägen kan man undra?)! Dessutom framställer man aborter som att man gör det för barnens bästa, medan sanningen är att de absolut flesta aborter sker av rent egoistiska motiv (här kan läsaren hitta en längre diskussion om abort).

3. Lesbiska kvinnor har numera, sedan ett par år tillbaka, rätt till artificiell insemination. Barnet har inte rätt att få veta vem pappan är förrän de fyller 18. På så sätt berövar man barnet sin pappa. Det torde vara mycket svårt att undanhålla ett barn det faktum att alla barn har en biologisk pappa. Att få träffa sin pappa (om nu denne skulle vilja träffa barnet, vilket är ytterst osannolikt) först när man fyllt 18, innebär att barnet aldrig kommer att få någon riktig pappa-barn-relation till sin biologiska pappa. I bästa fall kanske det kan bli någon slags kompisrelation. Min övertygelse är att barn behöver en pappa. Att växa upp utan en pappa utgör en gravt psykiskt trauma som barnet kommer att få bära livet ut. Det är inte bara min övertygelse. Många psykologer och läkare och andra som arbetar med barn är av samma åsikt.

4. En ny lag kommer antagligen att antas våren 2009, nämligen rätten för ensamstående kvinnor att få insemination. Samma sak gäller som ovan, dvs barnet får veta vem som är pappa först när barnet fyllt 18 år. Och samma problem uppstår.

5. Samkönade äktenskap framställt som en mänsklig rättighet och alla partier vill i princip införa detta. De barn som hamnar i sådana relationer kommer antingen att vara adopterade eller resultatet av insemination (eller i framtiden klonade). De problem som anförs under punkterna ovan gäller således också här.

Frankrike avvisade nyligen ett förslag om enkönade äktenskap. I motiveringen slår man fast att äktenskapet i grunden är en institution som syftar till reproduktion. Därmed måste följaktligen äktenskapet avse en relation mellan två personer av olika kön – detta som ett biologiskt faktum – samt som en förpliktelse för både mamman och pappan. Man konstaterar det uppenbara faktumet att i en samkönad relation måste ytterligare en person, en tredje part, en person av annat kön, alltid vara inblandad.
I den meningen, skriver man i motiveringen, skulle ett sådant äktenskap inte längre baseras på att handla om två personer – det blir inte längre monogamt. Varken den samkönade parrelationen eller trepartsrelationen avspeglar ju barnets, människans, biologiska ursprung.

Debatten kring samkönade äktenskap har varit synnerligen frånvarande i vårt land, över vilket den politiska korrektheten vilar som ett blytäcke. När en kristen organisation annonserade på tunnelbanan i Stockholm för sin syn på äktenskapet (det var inte det minsta provocerande – bara enkla affischer där det stod, ”Mamma, Pappa, Barn”), ställde den politiska korrekthetens överstepräster omedelbart kravet att annonseringen skulle tas bort. Den politiska korrekthetens representanter (feminister, anarkister, vänsternissar etc), som överhuvudtaget inte kan stava till ordet demokrati, rev snabbt ned reklamen, när SL dröjde med att ta bort den.

--------------------------------------------

En invändning mot det jag skriver ovan, är att tusentals barn redan nu växer upp med en ensam förälder eller två samkönade personer och kanske utan kontakt med pappan, och att ensamma kvinnor dessutom idag kan åka till Danmark och insemineras. I det senare fallet har barnet överhuvudtaget ingen rätt att någonsin får reda på vem pappan är. Och det sant att det är så. Men det är också beklagligt.

Det är inte lätt att vara människa, och ibland uppstår situationer, där barnen kommer i kläm. I en demokrati kan man inte hundraprocentigt hindra människor från att göra fel. Men jag kan inte se att detta skulle vara ett giltigt skäl till att medvetet och avsiktligt legalisera förhållanden och handlingar som inte verkar för barnets bästa, utan som tvärtom skadar barnet. Den utveckling vi ser i vårt land idag, där barnperspektivet lyser med sin frånvaro, och där vuxnas egoism är den enda faktor som räknas, är beklaglig. Jag ser det som ett uttryck för ren ondska!!! Sedan kan man klä det hela i vilka vackra floskler som helst. Bakom den poliska korrekthetens vänligt leende ansikte, ser jag Djävulen själv hånflina.

Vi ser idag hur barn och ungdomar mår sämre än någonsin. Den ena larmrapporten avlöser den andra. Bara häromdagen rapporterades i radio och TV att fylleriet bland mycket unga tonåringar (upp till 14 år) ökat med 15 procent bara på ett år. Det moderna samhället må vara modernt. Det tycks dock inte som att det moderna samhället ger den stora lycka som dess ingenjörer förespeglat oss.

fredag 21 november 2008

Onskans visar sitt ansikte

Samma människor, som i åratal ifrågasatt äktenskapet som samlevnadsform, kämpar nu med näbbar och klor för att samkönade äktenskap skall tillåtas. Plötsligt har det förhatliga äktenskapet blivit en av de allra viktigaste frågorna. Man nöjer sig inte heller med möjligheten att gifta sig borgerligt, utan rätten att gifta sig i kyrkan tycks vara den allra viktigaste frågan och upphöjs till en grundläggande mänsklig rättighet. Detta trots att kyrklig vigsel tidigare, av samma människor, sågs på med extra stort förakt.

När dessa personer nu talar sig varma för äktenskapet, handlar det om hyckleri av allra värsta slag. De är egentligen inte alls intresserade av äktenskapet som samlevnadsform, utan utökningen av äktenskapsbegreppet (samkönade äktenskap är bara början, nästa steg är månggifte och så småningom också äktenskap med djur) är helt enkelt ett steg i nedmonteringen av den förhatliga familjen. Kan man inte förbjuda familjen, kan man ju i stället skapa parodier av familjer och få människor att försöka leva i konstellationer som omöjligen kan fungera i långa loppet och som defintivt inte ger eventuella barn den trygghet de behöver för att utvecklas till harmoniska vuxna. På så sätt hoppas man antagligen att familjen skall försvinna som faktor i vårt samhälle.

Man har också aviserat att man i vår kommer att införa en lag som tillåter insemination av ensamstående kvinnor. Man avser således att planerat föra in barn i en situation där de inte har någon kontakt med, eller relation till, sin pappa. Detta är för mig höjden av ondska! Ett totalt åsidosättande av barnets rättigheter. Att växa upp utan sin pappa är mycket, mycket skadligt och traumatiskt för ett barn. Jag har själv en sådan uppväxt, så jag vet! Visserligen kommer barnen att få reda på vem deras pappa är när de fyller 18 (om de vill), men då är det för sent. De kan aldrig få den naturliga relation till sin pappa som är nödvändig för en harmonisk utveckling.

Feministiskt initiativ har i ett uttalande krävt att abort skall räknas som en av de "grundläggande mänskliga rättigheterna". Intressant! Men barnets rätt att leva då? Är inte det en grundläggande rättighet? I lumpen fick vi lära oss att fi (fienden) var ond och skulle bekämpas med alla till buds stående medel. Det känns nästan symboliskt att Feministiskt initiativ förkortas "fi".

Om den borgerliga allians vi har just nu aktivt bidrar till att införa samkönade äktenskap och insemination av ensamstående kvinnor, kommer jag aldrig någonsin mer att rösta på något av dessa fyra partier (c, fp, m och kd). Detta är ett löfte! Att kd överhuvudtaget kan vara med och verka för något sådant, låt vara under vissa protester, är oacceptabelt. Enda möjligheten för kd att fortsatta att vara en trovärdig politiskt faktor är att omedelbart lämna regeringen. Alternativet är förmodligen att kd åker ut ur Riksdagen vid nästa val och sedan kommer att få föra en politisk skuggtillvaro i många år.