Vilks föreläsning vid Uppsala Universitet

I onsdags (12/5 2010) lyssnade jag på P1-programmet Studio Ett kl 17.00. Ett av inslagen handlade om Lars Vilks och den stoppade föreläsningen vid Uppsala Universitet dagen innan. Bl a så intervjuade man en av de muslimer som försökte och lyckades stoppa föreläsningen. Tonläget hos reportrarna var förstående och muslimen i fråga behandlades med silkesvantar. Det var tydligt att man hade full förståelse för att han och andra muslimer kände sig kränkta. Han fick god tid på sig och fick till och med göra en appell till svenska folket. Det var länge sedan jag upplevde att någon behandlades så välvilligt av SR:s reportrar. Det han sade ifrågasattes inte och några konfronterande frågor förekom inte, som t ex, ”Ni har ju flytt till Sverige undan förtryck säger ni, varför kan ni då inte acceptera den yttrandefrihet vi har i Sverige. Ni kan ju inte komma hit och förtrycka oss eller hur?”.

Tyvärr (för reportrarna på SR) måste man ju på SR på något sätt upprätthålla sina anspråk på att vara ett Publicserviceorgan, så därför lät man också en reporter från Expressen komma till tals. Jag antar att hon hade skrivit något i ämnet. Hon försvarade Lars Vilks’ föreläsning och menade att yttrandefriheten även måste innefatta rätten att yttra sådant som vissa människor upplever som kränkande. Här var tonläget hos StudioEtt-reportrarna ett helt annat. Rösterna vibrerade av upprördhet och aggressivitet, ja det stockade sig nästan för dem, och det stod helt klart på vilken sida Studio Ett stod. Och nu minsann kom man med skarpa invändningar. Ett av deras (dåliga) argument var, att i så fall borde man ju tillåta barnpornografi, om nu allt skall vara tillåtet. Och det är ju förbjudet, eller hur? Ett synnerligen korkat argument. Barnpornografi innebär att man utsätter barn för sexuella handlingar och filmar eller fotograferar detta. Här handlar det om dels ett lagbrott (otukt med minderårig), dels om kränkning av en nu levande person (ärekränkning är en straffbar handling) och speciellt om kränkning av ett oskyldigt barn. I Vilks fall handlar det om en ”kränkning” av en person som varit död i 1 400 år. Det finns ingen lagparagraf som förbjuder oss att karikera eller kränka Gustaf Vasa eller Shakespeare. Och Sverige är en rättstat. Det som är olagligt skall straffas, men det som är lagligt skall tillåtas (eller också skall lagen ändras).

Man upphör aldrig att förvånas över P1, som inte på något sätt lever upp till sitt Publicserviceåtagande, utan som ständigt vinklar verkligheten. Visst, program om kräftfisket i Tisaren utanför Hallsberg är säkert bra, men så fort det handlar om kontroversiella ämnen (Israel, islam, USA, abort, homoadoptioner, kristen tro etc) så förvandlas man till en propagandacentral. Den arabiska TV-kanalen Al Jazeera uppvisar betydligt större integritet när det t ex gäller konflikten Israel-Arabstaterna än vad P1 gör. Under Gazakriget, för ett och ett halvt år sedan, sänkte sig P1 till oanade avgrunder av partiskhet och vinkling. Någon gång lät man motvilligt Israel komma till tals, samtidigt som israelhatande norska läkare fick säga precis vad de ville utan att bli avbrutna. Al Jazeera å sin sida, lät varje dag under kriget en israelisk arabisktalande officer komma till tals och i 5 minuter ge Israels syn.

Förmodligen trodde sig reportrarna på Studio Ett göra muslimerna en stor tjänst. I själva verket gör de muslimerna en ödesdiger otjänst. Folk kommer att bli så arga på muslimer, när de ser hur vinklat det är (folk är inte så lättlurade som vissa reportrar tycks tro), att man i stället för att skapa förståelse för islam, skapar motsatsen. Om vi skall få förståelse för olika invandrargrupper, måste vi uppmuntra de grupper som vill följa svensk lag, och inte de grupper som med våld och hot försöker ta kontroll över det svenska samhället, vilket det faktiskt handlar om här.

Varje gång jag får tv-licensfakturan och läser i den medföljande broschyren mår jag nästan fysiskt illa. Låt mig citera vad som stod där för några månader sedan.

Du som betalar tv-avgiften gör någonting viktigt, även om du bara följer lagen. Genom att du själv bidrar till finansieringen av våra gemensamma kanaler, blir du samtidigt en garant för ett demokratiskt system. Du gör det möjligt att sända både breda och nischade program och låta såväl mäktiga som svaga röster komma till tals.

Att kunna titta på tv-program och lyssna på radio som är oberoende av politiska eller kommersiella intressen är långt ifrån en självklarhet…

Ja, det låter det. SVT och SR verkar inte alls för ”ett demokratiskt system”. De verkar för den politiska korrektheten, dvs de åsikter som en liten minoritet av intellektuella psykopater (psykopater skall här tolkas som maktmänniskor) hyser. De ”svaga röster” som möjligen kommer till tals är de röster som är politiskt korrekta. Dvs homosexuella, muslimer, ateister etc. Kristna kommer i stort sett aldrig till tals. De som försvarar Israels agerande kommer inte heller till tals. De får aldrig tala till punkt och ofta har man efteråt någon person som plockar sönder det som sagts. Och till sist, det kanske är sant att SVT och SR är oberoende av ”politiska eller kommersiella intressen”. Dvs SVT och SR styrs inte formellt av politiska eller ekonomiska organisationer. Men det som förs fram i dessa kanaler styrs av reportrarnas, programchefernas etc egna politiska agendor (marxism, ateism, antisemitism, kristendomshat etc). Och den styrningen är mycket starkare, eftersom den kommer inifrån, från reportrarnas egna hjärtan (eller vad de nu har i stället för ett hjärta). Deras credo verkar vara, ”Det som är värt att kämpa för, är värt att ljuga för”. Det märkliga är att SR och SVT får fortsätta att svika sina Publicserviceåtaganden, utan att statsmakten ingriper. Personligen anser jag att ledningen för dessa kanaler skulle sparkas. De reportrar och redaktionschefer som inte kan vara objektiva skall också sparkas. De kanske kan få jobb på Grönköpings Veckoblad, där man ju skildrar en fiktiv, påhittad verklighet (precis som man gör i P1). Att få ”lyssna på radio som är oberoende av politiska eller kommersiella intressen” tycks långt ifrån vara en självklarhet i Sverige.

Men låt oss återvända till diskussionen kring Vilks föreläsning. Jag kan inte minnas att P1 reagerade särskilt starkt över EcceHomo-utställningen i Uppsala Domkyrka för ett antal år sedan, som innebar en synnerligen grov kränkning av Jesus. Då stod man på ”yttrandefrihetens” sida. Hösten 2009 kritiserade JO Linköpings kommun för att deras tjänstemän våren 2009 (har jag för mig, möjligen var det 2008) tog ner en punkaffisch från kommunens anslagstavla, som visade Djävulen, bajsande i huvudet på Jesus (nu skojar jag inte – det är faktiskt sant). Affischen gjorde reklam för ett musikarrangemang, ”Punx against Christ”, som ägde rum i kommunens musikhus. Orsaken till att man tog ner affischen var att många människor hörde av sig, eftersom de kände sig kränkta. Då var minsann yttrandefriheten helig. Jag kan inte minnas att SR var upprörda över denna affisch eller uppvisade någon som helst förståelse för att kristna kände sig kränkta.

Personligen så stöder jag Ecce Homo och sagda affisch. Dvs det jag stöder är rätten att ha sådana utställningar som Ecce Homo och sätta upp affischer som kränker kristna. Yttrandefriheten får inte begränsas. Sedan kan man givetvis säga, att allt som är tillåtet är kanske inte rättfärdigt. Men det är en annan historia och en annan diskussion. Yttrandefrihet innebär rätten att säga saker som vissa människor ogillar. Allt annat är en parodi på yttrandefrihet. Börjar man begränsa yttrandefriheten, slutar det med att man nästan inte får säga någonting. Muslimerna som bor i Sverige måste acceptera vår syn på yttrandefrihet. Annars bör de flytta härifrån. Eller också arbeta för en lagändring, inom demokratins ram. Dvs inte genom att hota eller skrämma, utan genom att arbeta långsiktigt politiskt (när man ser hur det ser ut i muslimska länder, inser man kanske att detta inte är något realistiskt alternativ).

När man kränker Jesus (eller Buddha, vilket också förekommer), då talar det politiskt korrekta etablissemanget om hot mot yttrandefriheten och JO-anmäler, om någon eventuellt försöker hindra den typen av kränkningar. När man kränker Muhammed och Allah, då upphör plötsligt kravet på yttrandefrihet och man försvarar de muslimer som hotar vår yttrandefrihet. Detta talar inte till islams fördel. Tvärtom!

Personligen har jag inget behov av att kränka muslimer genom att visa bilder som dessa uppfattar som anstötliga. Dvs, jag har inget behov av att kränka, enbart för att såra. Däremot kan det vara berättigat att visa bilder, som av vissa uppfattas som kränkande, bara för att visa att ingen skall inskränka vår yttrandefrihet (det var ju motiveringen till Jyllandspostens Muhammedkarikatyrer). Så vitt jag kan förstå var Vilks föreläsning i Uppsala inte avsedd att kränka, ja den handlade egentligen inte i första hand om islam, utan var en diskussion om var yttrandefrihetens gränser går. Detta illustrerades med olika bilder och filmsekvenser. Eftersom just muslimer i Västvärlden försöker inskränka vår yttrandefrihet, handlade många av bilderna om Muhammed (det är ju där problemet ligger).

Föreläsningen ägde rum på ett universitet och för att ta del av den var man tvingen att gå dit. Om Vilks hade satt upp kränkande affischer överallt på öppen plats i Sverige, hade det kanske varit en annan sak (fast även detta måste han ha rätt att göra). Men ingen hade bett de muslimer, som var närvarande på föreläsningen, att gå dit. Precis som att jag stänger av TV:n eller byter kanal när jag upplever att programmet jag ser på kränker något som jag håller för heligt, så bör de muslimer som är lättkränkta låta bli att gå på en sådan här föreläsning. Självklart måste man ha rätt att på ett universitet diskutera och föreläsa om yttrandefrihetens gränser. Man måste också ha rätt att exemplifiera det man säger genom att visa bilder som ligger nära eller över yttrandefrihetens gräns. Att diskussioner om yttrandefrihet idag ofta handlar om just islam är muslimernas eget fel. Just för att många människor upplever att yttrandefriheten i Europa hotas av islam, är det viktigt att markera att ingen, jag säger ingen, har rätt att inskränka den. Mitt råd till de muslimer som inte gillar Europas yttrandefrihet är att använda sig av en annan av Europas grundlagsstadgade friheter, nämligen rätten att flytta någon annanstans.

Här kan läsaren se en 11 minuter lång videoinspelning från Vilks föreläsning (vänligen titta på hela videon, för att få rätt bild), som visar hur muslimer avbryter föreläsningen, rusar fram, hur de ropar ”Allah akbar (Allah är stor)” och hur någon också ropar ”Det här landet tillhör oss” eller något liknande. Jag bestrider att Sverige tillhör muslimerna. De har kommit hit som gäster. Tagits emot av oss. Vi har försörjt många av dem i åratal. De har fått gå gratis språkkurser. Anhöriga har fått komma hit och får t o m ett äldrestöd (i stället för pension, vilket kan uppgå till max 10 000 kr/mån efter skatt, dvs mer än vad många infödda svenskar som arbetat hela livet får). Och så har dessa människor oförskämdheten att säga att Sverige tillhör dem och att de har rätt att tala om för oss vad vi får säga och inte säga. Vill de vara svenskar, får de anpassa sig till våra lagar eller också försvinna härifrån. Det är min bestämda uppfattning. Och, om svenskarna inte är beredda att försvara sin yttrandefrihet, ja då förtjänar svenskarna att den tas ifrån dem.

(Youtube gjorde efter ett par dygn ovannämnda film mer svårtillgänglig. Man måste nu registrera sig på Youtube och sedan logga in och verifiera att man är 18 år för att kunna se den. Motiveringen är att vissa personer skulle kunna uppfatta filmen som stötande. Man undrar vad det sistnämnda har med 18 år att göra)

I slutet av videon från Vilks föreläsning kommer någon representant för universitet fram och säger att föreläsningen inte kommer att fortsätta, varvid muslimerna applåderar och skanderar, ”Muhammed, Muhammed….” Visst, det var en seger för dem. Men var det en seger för yttrandefriheten? Var det en seger för demokratin? Var det en seger för vårt land och vår kultur? Knappast! Läsaren kan kanske tänka sig, utifrån filmen, hur Sverige kommer att se ut, när vi har 2 miljoner muslimer i vårt land om 40 år (eller kanske tidigare). Till de läsare som tycker detta framtidsscenario verkar trevligt kan jag rekommendera, ”Fortsätt att sova sött, dessvärre kommer ditt uppvaknande inte att vara så behagligt. För det kommer, sanna mina ord!”

Gutta cavat lapidem non vi, sed saepe cadendo

Överskriften är ett gammalt latinskt talesätt, som oräkneliga latinelever (på den tiden latin var ett gymnasieämne) lärt sig utantill. Betydelsen är, ”Droppen urholkar stenen, inte genom sin kraft, utan genom att ständigt falla”.

Det är precis så här som public service fungerar. Man kan inte i SVT och SR öppet deklarera sin agenda, dvs att kristendomen är en ond faktor, att familjen är roten till allt negativt i samhället, att alla barn som inte är perfekta skall aborteras, att USA och Israel är roten till allt ont i världen etc, etc. Man skulle givetvis gärna göra det, men då skulle var och en inse att SVT och SR inte är publicserviceorgan, utan att de driver en ateistisk vänsteragenda (vilket de de facto gör). Därför har man tvingats att välja ovanstående, mer subtila väg. Genom att ständigt falla kan droppen urholka stenen. Det tar lite längre tid än att spränga stenen, men på sikt blir resultatet detsamma. Genom att ständigt bombarderas med små antydningar påverkas så svenska folket till de politiskt korrekta åsikterna (dvs de åsikter som de intellektuella psykopaterna har – se min artikel om detta här).

Den observante kan inte undgå att lägga märke till hur man i SVT och SR (och övriga media också för den delen), diskret men ändå effektivt, konsekvent kastar tvivel över sådant man inte gillar och långsamt, nästan omärkligt, hjärntvättar människor till politisk korrekthet (här finner läsaren ett flagrant exempel på detta)

Häromdagen visades i TV1 en spansk film. Programbeskrivningen på SVT:s text-tv löd:

Kärlekens matadorer

Spansk komedi från 1986. En före detta tjurfäktare och en kvinnlig advokat njuter av samma sak - att döda. En ung man är smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran. Detta är en svart komedi om de mörkaste sidorna i den mänskliga naturen, - sex, våld, passion och död. I rollerna Nacho Martínez, Assumpta Serna, Antonio Banderas, Eva Cobo, Carmen Maura, m.fl.

”En ung man är smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran” står det. Det kan ju tyckas oskyldigt, och det är svårt att anklaga SVT för brott mot publicservice-åtagandet bara för detta. Men det utgör en tagg, en droppe, som verkar på sikt. Den som läser programmet kommer att minnas ”smått tokig på grund av sin religiösa uppfostran”, dvs religioner leder till att människor blir tokiga (och speciellt då kristendomen – islam är ju höjd över all kritik, såsom varande den mest underbara, fredsälskande och kärleksfulla religion, något som alla muslimska länder vittnar om, eller hur?).

Hela tiden bombarderas svenska folket med sådana här ”droppar”. Varje enskild droppe kanske inte märks, eller påverkar speciellt mycket, men långsamt, långsamt, med en kväljande hypnotisk kraft, påverkas svenskarna i den riktning som för närvarande är den politiskt korrekta (se ovan: familjen är roten till allt ont, etc…).

För någon tid sedan såg jag en deckare på TV. En präst fanns med i persongalleriet. Jag slog vad med mig själv om att prästen var mördaren. Och mycket riktigt var det så. Återigen, ingen kan anklaga författaren till deckaren att vara antikristen. Även präster kan ju begå mord (och övergrepp på barn). Och visst, det stämmer. Men detta är ändå så typiskt. Jag kan inte minnas att jag sett en enda pjäs eller film, som gjorts under senare tid, som skildrat en präst, eller överhuvudtaget en övertygad kristen, på ett positivt sätt. Kristna utmålas alltid, utan undantag, utan undantag, utan undantag som giriga, falska, intoleranta, hatiska, inskränkta, korkade, hycklande etc. Vilket är så fel det bara kan bli. Visst, det finns människor som kallar sig kristna, som är intoleranta etc. Men det finns också mängder av kristna som är fulla av kärlek och som är givmilda och toleranta. Jag känner många kristna som vigt sina liv åt det goda. Som startat barnhem i Indien, som tar hand om alkoholister och utslagna etc. Min tandläkare, som är kristen, åker t ex flera gånger om året till Indien (och betalar allt med egna pengar) för att ge gratis tandvård åt Santalfolket. Varför får vi i stort sett aldrig se sådana kristna på TV eller höra talas om dem i radion etc (visst, det finns undantag, men dessa är så få att de inte spelar någon roll)? Det är dessa kristna, som är de sanna kristna. Jesus säger att hans verkliga lärjungar är de som gör hans vilja. De namnkristna, som är fulla av hat och missunnsamhet, är inte Jesu sanna lärjungar. De är överhuvudtaget inte Hans lärjungar. Man är inte kristen för att man är med i en församling. Man är inte ens kristen för att man är ärkebiskop eller påve, eller ståuppkomiker som skriver böcker om Gud och Jesus. Man är kristen för att man är en Jesu lärjunge, för att man böjt knä inför Jesus och lyder sin Herre och Mästare, och gör det som Jesus kallar oss att göra, nämligen att strida mot lidandet i världen. Inte genom vapen, utan genom kärlek och goda gärningar.

Jag är inte speciellt förtjust i deckare (bortsett från Sherlock Holmes som jag gillar). Men när jag tillbringade några månader i södra Spanien i vintras, fanns två deckare av Håkan Nesser i bokhyllan i huset jag bodde i. Denne superkändis, som alla tycks ha läst. Först läste jag Och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla. Den utspelar sig i Kumla och Hallsberg (Nessers födelsebygd) och den var intressant för mig, eftersom jag gått i realskolan i Kumla och tog studenten i Hallsberg (sex år före Håkan Nesser). Boken var ganska bra tyckte jag. Den skildrade, på ett sätt som kändes äkta, hur det är att vara tonåring. Sedan var det dags för bok nummer två, som jag inte kommer ihåg vad den heter (och inte heller vill komma ihåg vad den heter). Boken började med en kort dikt. Jag minns hur orden i denna dikt blev som ett knivhugg i mitt hjärta. Jag minns inte (och vill inte ens minnas) orden, men andemeningen var ett ytterligare nålstick mot kristna, ett mycket grovt sådant. Jag slängde omedelbart boken ifrån mig och kommer garanterat aldrig mer att läsa någonting av Håkan Nesser eller se någon film baserad på hans böcker. Den saken är klar.

Överallt, överallt förekommer dessa små nålstick. Dessa droppar som urholkar stenen, där kristna sakta, sakta, men obevekligt, börjar betraktas om farliga och onda och ett hot mot allt som är sant och rätt och riktigt. Ja ett hot mot hela den västerländska civilisationen. Vad ateisterna då glömmer bort är att hela den västerländska civilisationen har sina rötter i den kristna tron och människosynen. Men i ideologins förvrängda värld spelar sanning och fakta föga roll. Ideologiska påståenden är nämligen sannare än sanningen själv. De utgör helt enkelt en högre form av sanning, där fakta är underordnad. I Sovjetstaten skiljde man mycket noga mellan dessa två typer av ”sanning”; istina och pravda. Pravda var den högre sanningen, som gagnade partiet, och som var överordnad fakta (dvs istina).

Jag skulle kunna ge många, många flera exempel på det jag talar om ovan. Hela tiden möter man detta. Oavlåtligt och oavbrutet. De flesta exempel glömmer människor snabbt bort (det är därför det är så försåtligt). Men dessa ”droppar” finns där i hjärnan och påverkar omärkligt hela tiden, utan att man märker det. I diktaturer säger man rakt ut vad människor skall tycka och ve den som inte böjer sig. I en totalitär demokrati som Sverige, påverkar man i stället befolkningen i det fördolda. Enda skillnaden mellan SVT och SR å ena sidan och propagandakanaler i diktaturer å andra sidan, är metoden, inte avsikten eller slutresultatet. Diktaturer är egentligen mer ärliga, eftersom de agerar öppet. Att hävda att SVT och SR är publicservicekanaler är ingenting annat än hyckleri.

Jag vill uppmana läsaren att vara observant på ovanstående. Försök att notera alla dessa nålstick mot bl a den kristna tron och ring till Klagomuren. Kanske kan man på sikt påverka. Man har ju svårt att tro att en borgerlig regering innerst inne vill att SR och SVT skall vara propagandacentraler för vänsterideologier. Men tyvärr tycks det som att skillnaden mellan S och M idag är marginell, åtminstone när det gäller ideologi.

Ett brev till Sveriges Radio och SVT

Först tar vi den korta versionen:

Media, inklusive Sveriges Radio, har haft flera inslag om en just nu ökande antisemitism i Europa. En jude kan idag inte gå ut på gatan i Sverige (frihetens, jämlikhetens och demokratins paradis) med sin kippa. Risken är stor att han åker på stryk, eller kanske ännu värre. Det är också svårt och t o m farligt att idag öppet visa sin solidaritet med Israel. Sådana möten, om de hålls i en lokal, kräver stor polisbevakning och deltagarna måste slussas ut bakvägen för att inte utsättas för stenkastning etc. Så var t ex fallet vid en israelmanifestation i Citykyrkan i Stockholm för någon vecka sedan (jag hörde aldrig någon rapportering därifrån i P1, men det är kanske inte intressant att det finns människor som stöder Israel). Öppna proisraeliska demonstrationer är idag nästan omöjliga. I Oslo urartade en sådan gatudemonstration i kaos och grov skadegörelse. Intressant är att många av dessa stenkastare etc är palestinier, vilka säger sig ha flytt från förtryck, men som tydligen anser sig ha rätt att förtrycka det fria ordet i de länder som välvilligt tagit emot dem.

Vad media, inklusive SR, glömmer att rapportera, är att media själva starkt bidragit till det israelhat och även den antisemitism, som vi ser idag. Genom sin ensidiga rapportering från striderna i Gaza (och överhuvudtaget från Mellanöstern) har man skapat en bild av barnamördande israeler och lidande, oskyldiga palestinier. Även om media inte direkt påstått så, är det bestående intrycket, utifrån medias gazarapportering, att 99 procent av alla offer är barn och sedan har av misstag enstaka hamasmedlemmar dödats (som dessutom förmodligen också var oskyldiga). Man låter en norsk läkare, som uppenbarligen är part i målet, göra uttalanden som är rent politiskt betingade, och betraktar dessa uttalanden som absoluta fakta. I varje inslag nämner man döda och skadade barn, som om inte Hamas fanns, och som om Hamas aldrig avlossat några raketer eller utfört några självmordsdåd. Det är fruktansvärt med döda barn, men Hamas använder konsekvent barn och civila som sköldar. ”Enligt Israel använder Hamas civila som sköldar”, brukar det heta. SR etc är mycket noga att alltid, alltid, alltid säga ”enligt Israel…”, dvs underförstått, det är bara vad israelerna påstår. Man är inte lika noga med att påpeka motsvarande när det gäller den palestinska sidan.

Man undviker ganska konsekvent att ge bakgrunden till det som sker just nu. Att tidningar fungerar så är en sak. Jag kan låta bli att köpa Aftonbladet. Men att en koncern, som påstår sig vara public service, och som alla svenskar i praktiken är tvingade att betala till, uppvisar en så låg journalistisk nivå är oacceptabelt. Jag är fullständigt ointresserad av vilka personliga åsikter P1:s reportrar har. De (t ex Cecilia Uddén) kan hata Israel bäst de (hon) vill. Men ett publicserviceorgan skall inte bara representera den israelhatande delen av svenska folket. Jag kräver också att bli representerad! Ni skall inte i nyhetsprogram manipulera människor till vissa åsikter!!! Det har ni inte rätt till!!! Ni skall tala om vad som händer, så att människor själva kan bilda sig en uppfattning!!! Och om ni inte har möjlighet att själv se vad som händer (som fallet är just nu), ja då skall man ta konsekvenserna av detta och inte ta tårdrypande berättelser från den palestinska sidan som absoluta fakta (de är experter på att utnyttja sådant). Israel beskjuter inte medvetet barn (till skillnad från Hamas)! Det ligger inte för den judiska kulturen. Däremot har islam stora problem när det gäller respekt för människoliv (det är bara att titta på hur det ser ut i de länder, där islam har stort inflytande). En objektiv rapportering borde också nämna att Hamas klart och tydligt deklarerat att en vapenvila med Israel aldrig kan bli något annat än temporär, eftersom deras anspråk på området (där dagens Israel ingår) är absoluta. Ni kunde också rapportera att höga företrädare för Hamas deklarerat att alla judar skall utrotas. Det skulle kanske ge lyssnaren en lite bättre bild av den situation Israel står inför. Vad skall man förhandla om? När judarna skall lämna över Israel till islamisterna? Eller hur utrotandet av dem skall gå till? Något annat finns ju inte att förhandla om.

Observera! Jag säger inte att det är fel att kritisera Israel när de gör fel, och det gör de ibland. Inte heller är det fel att framhålla palestiniernas lidande. Berättigad kritik har man alltid rätt att föra fram. Det totala demoniserandet av Israel och det judiska folket (vilket tyvärr blir följden), som SR, inklusive P1, sysslar med just nu, är emellertid något helt annat. Det är oacceptabelt i en stat som vill kalla sig demokratisk. Jag är övertygad om att detta på sikt kommer att slå tillbaka mot Sveriges Radio och speciellt P1 (det tar lång tid att bygga upp ett förtroende, men går fort att riva ner det). Dessutom kommer på sikt journalisternas skamfilade rykte antagligen att bli ännu sämre. Personligen reagerar jag numera tyvärr oerhört negativt när någon presenterar sig som journalist, och utgår från att det är en moraliskt förkastlig människa (givetvis finns det undantag). Vilket är tråkigt, men det är inte utan anledning jag fått denna inställning.

När jag läser den broschyr man brukar få med TV-licensräkningen brukar jag skratta gott. Ni skryter där om hur politiskt, ideologiskt och ekonomiskt obundna ni är. Hehehe… Det är ju bara ett skämt. Tyvärr! Formellt kanske det stämmer. Men, eftersom vänstersympatier etc, för att inte tala om politisk korrekthet, har en stor övervikt bland journalister, leder detta till att SR och SVT driver en agenda, klart och tydligt, där man företräder ateism (men konstigt nog samtidigt sympatiserar med islam – människan är sannerligen motsägelsefull) och är allmänt anti-USA och anti-Israel. Speciellt arg tycks man vara på kristna och på människor som talar om moral, dvs rätt och fel (samtidigt som man själv är väldigt moralisk när det gäller Israel). Fick jag bestämma, skulle SR och SVT bli betalkanaler, så kan den som vill bedövas av den vinklade och politiskt korrekta världsbild som där förmedlas, få det man vill ha. Personligen skulle jag hellre betala för Filmnet. Jag menar, en och annan film, finns det ju faktiskt ett korn av sanning i. Förmodligen minst lika mycket som i SR:s och SVT:s rapportering från Israel.

Nu tänker ni givetvis, att det jag säger är fel. Ni menar säkert att P1 minsann också har försökt ge den israeliska synen och att jag är orättvis. Ingenting kunde vara mer fel. I den mån ni på något sätt låtit den israeliska sidan komma till tals, har det snarare känts som kosmetiskt, än som ett verkligt försök att vara opartisk. Att så är fallet ger jag exempel på i min längre version, som följer nedan. För dig som inte läser längre än så här vill jag bara säga, ”Fy skäms! Ni på P1 är en skam för allt vad journalistik heter när det gäller rapportering från Mellanöstern! Ni borde skämmas för att kalla er public service. Varför inte ändra begreppet till politically correct service, eller helt enkelt Palestinian Service”

Krister Renard
Uppsala, Sverige
(en man som tror att det finns en sanning och som en gång trodde att det var medias uppgift att förmedla den – idag vet han bättre)

-------------------------------------------------------------------------------------------------
Långa versionen:

När jag sökte på Riksdagens hemsida hittade jag följande i ”Betänkande av Public serviceutredningen” (SOU 2008:64):

Varje journalistisk och kulturell produktion drivs av personliga eller organisatoriska intressen som formats i kontakt med omgivningen. En fullständig objektivitet är aldrig möjlig, även om den i detta sammanhang är eftersträvansvärd. Däremot kan och ska public service vara relevant, saklig och opartisk. Public service ska låta olika röster och åsikter komma till tals och verka för mångfald och nyansrikedom.

Den just nu pågående konflikten mellan Hamas och Israel ger mig anledning att konstatera att Sveriges Radios P1 inte lever upp till detta. Annat än möjligen formellt (detta gäller också koncernens behandling av ämnen som intelligent design, kristen tro, abort etc, men det är frågor som skall diskuteras i andra sammanhang). Visserligen låter man ibland olika röster komma till tals, men jag upplever detta mer som kosmetiskt än som ett försök att vara saklig och opartisk. Nyansrikedomen lyser med sin frånvaro. Även SVT har stora brister, men den här gången tycker jag faktiskt att SVT ändå uppvisat större prov på opartiskhet än SR:s P1-kanal (vilket är förvånande).

Jag skall försöka att fatta mig så kort som det går. Den 14/1 2009 förekom två intervjuer, som finns att lyssna på i repris på P1:s hemsida. Intervjuare var P1-profilen Jörgen Huitfeld, vars journalistik jag enbart hyser förakt för (det kan ju hända att han gjort objektiva reportage om kräftfisket i sjön Tisaren utanför Hallsberg, men när det gäller konflikten i Mellanöstern uppnår han hittills oanade nivåer av partiskhet och vinkling). Den ena intervjun är med den norske läkaren Mads Gilbert och den andra med Israels ambassadör i Sverige, Benny Dagan. Jag har noggrant tagit del av båda dessa intervjuer och kände mig nästan illamående efteråt.

Intervjun med Mads Gilbert var mycket lugnt hållen, där Gilbert oftast fick tala till punkt utan att avbrytas. Visserligen ställde man pliktskyldigt frågan om hans politiska engagemang (långt till vänster) och nämnde att han anklagats för att ”gå Hamas’ ärenden”. Han fick i lugn och ro förklara sig och hans trovärdighet ifrågasattes inte det minsta av reportern. Inte en gång höjde reportern rösten. Frågorna kändes mer som kosmetiska (du förstår Mads, vi måste ju ta upp detta, annars kommer vissa lyssnare att få vatten på sin kvarn) än som ett ärligt ifrågasättande. Man nämnde t ex inte att Gilbert deklarerat att han i princip stödjer terrorattackerna den 11 september 2001. Reportern använde uttryck som ”hela familjer som utplånas… ”, dvs ställde helt och hållet upp den på bild av konflikten som Gilbert målar upp. Reportern sade t ex ”Israel har hävdat (se ovan) att Hamas använder civila som sköldar….” och ville veta vad Gilbert ansåg om detta. Gilbert påstod, som man kunde förvänta sig, att detta var helt fel och påstod dessutom att andelen civila offer var 90 %. Här avslöjar Gilbert att han helt och hållet står på Hamas sida och utgör en part i målet. Gilbert kontrasterade vidare ca 1000 döda palestinier med att 3 israeler dött, vilket möjligen är korrekt (men de låga israeliska dödssiffrorna beror snarare på Hamas’ oskicklighet, t ex deras tekniskt primitiva raketer, än bristande vilja att döda israeler). Vad han bl a glömde att nämna var orsaken till att Israel nu gått in i Gaza, dvs att Hamas sammanlagt avlossat 10 000 raketer mot Israel, varav 6 000 sedan Israel ensidigt drog sig tillbaka från Gaza 2005. Och inte bara Gilbert utan också reportern glömde att ta upp detta viktiga faktum, som kunde gett lyssnaren en bättre förståelse av vad som sker. Ajajaj, tänk så lätt det är att glömma. Och så praktiskt, om man vill driva en viss agenda. Hamas attacker mot Israel har gjort att ca en miljon israeler levt i ständig skräck i flera år. Många israeliska barn har mått fruktansvärt dåligt. Dessutom har Hamas nu fått betydligt farligare raketer, med mycket längre räckvidd, varför en större del av Israel befinner sig i farozonen (detta är en av orsakerna till att israelerna nu gått in i Gaza). Observera, jag tar inte lätt på att palestinska barn dör, det är vidrigt och oacceptabelt, men jag och många med mig menar att felet ligger hos Hamas, vilket också Egyptens utrikesminister och vissa andra arabiska ledare framhållit. Och något som också Tysklands förbundskansler Angela Merkel påpekat (med det är klart vad hon säger betyder väl inget för SR, eftersom hon inte står till vänster på den politiska skalan).

Jag säger inte att Gilberts beskrivning av de ohyggliga scener som utspelats är falsk. Givetvis är det fruktansvärt det som sker. Det är en sak när han dramatiskt skildrar hur han vadar i blod. Det är hans personliga upplevelse. Men när han uttalar sig om Israels motiv och prioriteringar (t ex att de avsiktligt väljer ut civila mål), handlar det om propaganda och inget annat. Det är inget han kan veta (jag vet att israelerna inte väljer civila mål). Däremot borde han veta att Hamas utnyttjar civila som sköldar (han vet det också, men förtiger detta dystra faktum – samarbetet mellan islamister och vänstern, varav Gilbert är en del, är intressant, egentligen är ju dessa två ideologier dödsfiender). En advokat för mänskliga rättigheter, Irwin Cotler (tidigare kanadensisk justitieminister), har i flera sammanhang tagit upp att det är Hamas’ bruk av civila som sköldar; deras användning av moskéer, skolor, hem och sjukhus som vapenlager etc, som enligt internationell lag gör dem ansvariga för många civilpersoners död (att placera stridande förband bland civilbefolkning räknas enligt internationell lag som krigsförbrytelse). Gilbert bör ha haft förstahandskunskap om detta eftersom ledarskapet i Hamas med all sannolikhet gömde sig i sjukhuset där han arbetade.

Gilbert nämnde också att Gaza är jordens mest tättbefolkade område, med 4118 inv/km2. Reportern ifrågasatte inte detta, vilket han borde gjort, eftersom påståendet är helt felaktigt. Dvs siffran i sig är korrekt, men Gaza är inte alls jordens mest tätbefolkade område. Långt därifrån. Låt mig ge några siffror hämtade från Wikipedia: Monaco-16754 inv/km2, Singapore-6336, Mumbai (Bombay)-22658, Delhi-26276, New York-10452, Moskva-9644. Jag kan också nämna att Stockholm har 3318 inv/km2, dvs i samma härad som Gaza. Genom att påstå att Gaza är jordens mest tättbefolkade område, insinuerar man att Israel måste vetat att det är fysiskt omöjligt att kriga mot Hamas utan att döda mängder av civila och därför inte borde startat sin offensiv. Men som sagt, påståendet är fel och det är ganska typiskt att P1:s reporter inte ifrågasatte uppgiften. Men det är klart att allt som talar emot Israel är ju sant, även om det inte skulle vara sant. Ändamålet helgar ju medlen, eller hur?! Den undersökande journalistiken när det gäller Hamas’ illdåd, tycks nästan helt lysa med sin frånvaro, i varje fall just nu. Hamas använder konsekvent moskéer, skolor, FN-förläggningar (med FN:s goda minne, FN är utpräglat anti-Israel) etc som skyttevärn eller skyddsrum eller vapenlager, de uppträder i civila kläder och de beblandar sig med civila under strider och använder dessutom civila, inkluderande barn, som sköldar (allt detta utgör som sagt, enligt internationell lag, krigsförbrytelser). Det är inte lätt att strida mot en sådan fiende, utan att det blir civila offer. Ja det är till och med omöjligt. Men skulden för dessa civila offer ligger till största delen hos Hamas.

Intervjun med Israels ambassadör hade en helt annan karaktär. Intervjun hölls på engelska och mellan frågorna översatte reportern ambassadörens svar. Där fanns inga vänliga frågor, tvärtom så var tonen hos reportern bitvis aggressiv, ja rent av hatfylld, och det råder knappast någon tvekan om vilken sida reportern sympatiserar med (jag har svårt att tro att han tog ambassadören i hand efteråt). En av de första frågorna var, ”Omkring 300 barn har dött, vad har du att säga till föräldrarna om de fortfarande lever?” Det är ju knappast en seriös fråga, eftersom det är ungefär som att avkräva en misstänkt ett ja eller nej på frågan, ”Mördade du eller ströp du offret?” Det sanna svaret här är varken ja eller nej, speciellt om den misstänkte är helt oskyldig. Reporterns fråga är ofattbart korkad, eftersom den inte på något sätt är kopplad till själva problemet. Vad förväntade han sig att Dagan skulle svara? Frågan kan knappast ha syftat till att ge lyssnaren en förståelse för vad som försiggår i Mellanöstern just nu (vilket är SR:s uppgift). Ambassadören försökte förklara för reportern att man måste förstå bakgrunden för att verkligen förstå vad som händer. Och han nämnde att Hamas använder civila som sköldar och att det är oerhört svårt att bekämpa Hamas utan att det blir civila offer. Reportern lyssnade överhuvudtaget inte på detta, utan ställde samma fråga igen, och igen… Flera gånger. Det är ganska uppenbart att frågan syftade till att poängtera för lyssnarna att israeler är ingenting annat än barnamördare. Ambassadören försökte gång på gång att få reportern att förstå att problemet inte bara ligger hos Israel, och att ett land har rätt att skydda sin befolkning. Ja inte bara rätt utan även skyldighet. Han nämnde också att civila dödas i Afghanistan (där Sverige finns med) och i Irak, och att detta visserligen är beklagligt, men att världssamfundet inte alls kritiserar detta på samma sätt som man nu kritiserar Israel. Vidare tog han upp att både Egypten och PLO kritiserat Hamas och sagt att det som sker just nu är Hamas fel. Detta översattes överhuvudtaget inte av intervjuaren (vilket jag betraktar som direkt tjänstefel, eftersom det har stor relevans i sammanhanget). Dagan fick också frågan ”Räknade ni med före [dvs före att Israel gick in i Gaza] att barn skulle dödas?” Detta kopplat med det ofta förekommande falska påståendet att Gaza är det mest tättbefolkade området i världen, insinuerar att Israel utgör en nation av kallblodiga barnamördare. Problemet är att om någon part i denna konflikt är barnamördare, så är det den palestinska sidan som konsekvent riktar sin angrepp mot civila (och som dessutom använder sina egna barn som sköldar). När ambassadören nämnde den norske läkaren Gilbert, sa bara reportern lite överlägset, ”We leave that, this is an interview with you”. Vilket är helt fel. Att ambassadören tog upp Gilbert och dennes felaktiga påståenden är synnerligen relevant. Både SR och SVT bygger ju sin kritik mot Israel på bl a Gilberts ”reportage” från Gaza. Israels ambassadör har således, enligt reportern, inte rätt att påtala Gilberts partiskhet, dvs Israels ambassadör har inte rätt att försvara sin ståndpunkt. Jag förmodar att reportern ifråga (som jag betraktar som en skam för allt var seriös journalistik heter) hade tyckt att den riktiga tågordningen hade varit att ambassadören enbart skulle sitta där och skämmas över sin ondska.

Enligt vissa siffror anges andelen civila offer i Gaza till ca 50 procent. Det kanske (om det nu stämmer, vilket är långt ifrån säkert) låter högt, men ser man militärhistoriskt är det i själva verket en mycket låg siffra. Speciellt med tanke på hur tättbefolkat Gaza är (det är tättbefolkat, ja, men inte jordens mest tättbefolkade område) och om man dessutom tar hänsyn till att Hamas använder civila som sköldar (och det tycks ju fungera väldigt bra, eftersom alla västerländska journalister går på det). Vid liknande strider i stadsmiljö i andra sammanhang (t ex under Andra Världskriget) var ibland ända upp till 90 procent av offren civila. Enbart 50 procent civila tyder på att Israel gör allt för att undvika civila offer och att man har mycket hög träffsäkerhet med sina vapensystem. Israel förvarnar palestinierna genom flygblad och även telefonsamtal om vissa angrepp, vilket samtidigt minskar effekten av dessa angrepp, dvs är till nackdel för Israel. Vid ett tillfälle varnade Israel per telefon för en kommande beskjutning. Dessvärre fick Hamas reda på detta och tvingade människor till den byggnad som skulle attackeras (för att få fler civila offer). Jag kan inte bevisa detta, även om jag betraktar mina källor som trovärdiga, men här kanske de undersökande journalisterna på SR, skulle kunna visa sina färdigheter. Om man nu vill undersöka sådant? För det vill man väl, i opartiskhetens namn? Man har också hävdat att Israel använder fosforbomber (brandbomber), som är rena terrorvapen och är förbjudna av detta skäl. Det stämmer inte alls. Däremot finns fosfor i s k lysgranater, som används för att lysa upp terrängen, och det är antagligen sådana som slagit ned innan de förbränts helt. Däremot har Hamas avfyrat raketer med fosforladdningar mot Israel. Där har det inte handlat om att lysa upp terrängen, utan att orsaka maximal skada.

Israel anklagas också för att riva hus i onödan. Det är helt fel. Hamas försåtminerar husen och därför måste Israel använda bl a bulldozrar för att ta sig in i misstänkta hus. I krig så prioriterar man knappast fiendens väl och ve, utan man sätter de egna soldaternas säkerhet före allt annat. Jag är övertygad om att om Sverige hamnade i ett liknande läge, så skulle vi också prioritera våra soldaters liv framför fiendesoldaternas liv.

Under årens lopp har Israel anklagats för många ”massakrer”. Dessa har så gott som alltid visat sig vara överdrivna eller kunna förklaras utifrån att t ex FN-soldater låtit terrorgrupper avfyra sina raketer i närheten av t ex en FN-förläggning. Ofta har dessa massakrer basunerats ut och sedan har det plötsligt blivit helt tyst. För när sanningen kommit fram, har det varit så pinsamt för FN eller UNWRA eller kanske för journalisterna själva, att man försökt tiga ihjäl det hela. Ibland har man kommit med en rättelse långt in i tidningen etc, men ofta har det bara fått rinna ut i sanden. Jag tänker t ex på den påstådda massakern mot flyktinglägret i Jenin år 2002, där antalet civila offer i själva verket var mindre än 10 (Israel hade på förhand varnat invånarna att stanna kvar i lägret). Ett ytterligare exempel är när israelerna några år tidigare besköt en FN-postering full med flyktingar i Libanon, varvid nästan 100 personer dog. Denna fruktansvärda händelse väckte ursinniga protester från hela världen, och givetvis också från FN. Ganska snart blev det emellertid helt tyst om händelsen. Varför? Jo, den pinsamma sanningen, dvs pinsam för FN, hade kommit fram. Det visade sig att FN-soldaterna, som var från Fiji, hade tillåtit Hamas att sätta upp sina raketramper alldeles intill FN-posteringen (ca 200 m), antagligen (min spekulation) för att de trodde att israelerna då inte skulle våga öppna eld. Eller kanske för att de kallblodigt räknade med att israelerna skulle öppna eld, och därmed dra på sig förödande kritik på grund av de civila offer detta skulle leda till. Vem vet, kanske blir det samma sak den här gången, när vi efter att den pågående gazakampanjen är avslutad, får reda på vad som verkligen hänt. Frågan är om media då kommer att rapportera detta, om det skulle visa sig att de uppgifter som då kommer fram är mycket graverande för Hamas och kanske till fördel för Israel. Jag skulle inte tro det. Då läggs nog locket på.

Det som sker just nu är oerhört tragiskt för det palestinska folket, men också för Israel. Men att som SR och SVT i stort sett ge Israel hela skulden är djupt orättfärdigt. Ja, jag ser det som ren ondska. Israel drog sig tillbaka ensidigt från Gaza 2005. Då hade Hamas möjlighet att visa om de var samhällsbyggare eller bara simpla terrorister. De hade lika gärna kunnat importera jordbruksredskap som de nu har importerat vapen. Hamas har överhuvudtaget ingen plan för att skapa en fungerande ekonomi eller välstånd bland sitt folk. Den enda plan de har är att utplåna Israel. Ni kan ju dessutom knappast var omedvetna om att Hamas aldrig kommer att acceptera Israel. Enligt islam får man inte frånträda ett område som en gång tillhört islam. Det är hädelse! Ledarna för Hamas, som ju tror att Koranen är Allahs ord och absolut sann, är fullständigt övertygade om att skulle de låta judarna få en enda kvadratmeter av området, så kommer de själva (dvs Hamas) att få tillbringa evigheten i Helvetet. Så länge som islam har politiskt inflytande kommer det därför aldrig att bli fred i Mellanöstern. Höga företrädare för Hamas har gång på gång deklarerat att alla fredsavtal med Israel är tillfälliga och att slutmålet är en palestinsk stat på Israels ruiner. Det tycks som att SR och SVT hyser djup sympati för detta slutmål, vilket jag har svårt att förstå. Höga företrädare för Hamas har också, gång på gång, deklarerat att målet är att utrota alla världens judar. Hur skall Israel agera mot en sådan fiende? Vad skall man förhandla om? Det är lätt att sitta hemma i trygga Sverige och alltid ha svar på alla världens frågor (vi i Sverige vet ju alltid bäst – fast vad kommer sig då att så många svenska barn och ungdomar mår sämre än någonsin idag?). Det skulle vara intressant att låta t ex Cecilia Uddén blir israelisk premiärminister och se hur hon skulle lösa Mellanösternproblemet. Snacka går ju bra.

Överhuvudtaget är det svårt att se något positivt i dagens islam. Efter andra världskriget var andelen kristna araber i Västbanken och Gaza ca 20 procent. Idag har andelen sjunkit dramatiskt till 1,7 procent. Siffror som talar ett mycket tydligt språk. Tiotusentals kristna araber har utvandrat till andra länder från de palestinska områdena. Bl a då till Israel, där antalet kristna araber ökat från 34 000 år 1948 till 130 000 år 2005. Islam tränger sakta men säkert undan kristendomen i hela området. Libanon t ex var för inte så länge sedan ett kristet land och brukade kallas för "Medelhavets pärla". Huvudstaden Beirut gick under namnet "Medelhavets Paris". Efter att palestinierna 1970 fördrivits från Jordanien (de hade där försökt ta över landet men Jordanien hade en alltför stark armé) och tagit sig in i Libanon, dröjde det inte länge innan Libanon förvandlades till en rykande ruinhög (Libanons armé var inte lika stark som Jordaniens). Idag domineras landet totalt av islam. Islam flyttar fram sina positioner utan att västvärldens media reagerar. Dessa tycks vara mer intresserade av att framställa islam i så positiv dager som möjligt än att rapportera om vad som verkligen sker.

Självklart har journalister också rätt att ha åsikter. Men journalister i ett public servicemedium har inte rätt att låta dessa åsikter styra de program som görs. Jag är fullständigt ointresserad av vad SR:s journalister personligen tycker om Israel, om judar och om palestinier. Jag kräver att SR och andra publicservicemedia skall vara opartiska och sakliga. Varje enskilt program behöver givetvis inte vara helt objektivt. Ett enstaka program kan företräda en viss åsikt. Men det som presenteras får inte vara fel och andra åsikter måste också komma fram i stort. När det gäller Israel är ensidigheten total och jag anser personligen att SR och SVT av detta skäl borde bli betalkanaler, så kan de som hatar Israel, betala för att se vinklade program. Speciellt att P1, som av tradition varit en kanal med hög kvalitet, sänkt sig så lågt, som man gjort i rapporteringen från Israel, är både förvånande och tragiskt. Jag kan inte förstå hur man t ex kan låta en journalist som Cecilia Uddén, som ju under presidentvalet i USA avslöjade sin personliga syn på opartiskhet, kan få rapportera från en så oerhört laddad konflikt som den i Mellanöstern.

För att sammanfatta: Det bestående intrycket från SR:s israelrapportering är att de som dött i konflikten till absolut största delen är barn och att möjligen några enstaka hamasanhängare av misstag dödats. Man har givetvis aldrig sagt så konkret (man har redovisat att ca en tredjedel av dödsoffren är barn), men ändå är reportagen gjorda så (skickligt) att det intryck man bär med sig blir, att det nästan bara är barn och oskyldiga som dödas. Ett typexempel var nyheterna i P1 häromdagen kl 0800 (jag skrev dessvärre inte upp datumet), där man citerade en palestinsk pappa som berättade hur han stoppade fingrarna i öronen på sina barn för att de inte skulle höra bomberna och han hade ju bara två fingrar, men fyra små barn. En riktig snyftare med andra ord. När jag berättade detta för en god vän började han storskratta i telefon. Inte för att han tar lätt på lidande barn, men för att han tyckte att det var så uppenbart påhittat. Det är ju som hämtat direkt ur en snyftfilm från Hollywood. Detta och en annan snyfthistoria tog upp större delen av nyheterna från konflikten i Gaza. Och det är ju precis det som människor minns. De minns inte att man möjligen nämnt Hamas raketer. De minns bara den rörande berättelsen om pappan som bara hade två fingrar som inte räckte till alla barnens öron. Dessvärre är det hela mer komplicerat än så.

Konflikten mellan Hamas och Israel handlar inte om hur den framtida gränsen mot den kommande palestinska staten skall justeras eller när denna stat skall bildas. Det handlar om Israels existens. Det är lätt att sitta hemma i sin fåtölj och säga att Israel skall förhandla. Förhandla med vem? Om vad? Om SR verkligen vore ett publicserviceföretag, skulle man handskas med det som sker i Mellanöstern på ett helt annat sätt. Dessutom, om man nu verkligen vill palestiniernas bästa (vilket jag själv vill), är det föga konstruktivt att uppmuntra dem till fortsatt terrorverksamhet, vilket man faktiskt indirekt gör. Om media kritiserade Hamas skarpt för att man gömmer sig bakom civila, använder ambulanser etc för att smuggla vapen etc, så skulle Hamas antagligen ändra taktik. De är långt ifrån okänsliga för kritik. Dessutom skulle kanske Israel börja lyssna på den berättigade kritik som eventuellt finns. Nu upplever israelerna svenska och andra europeiska media som så genuint fientliga, så att man helt och hållet struntar i den kritik som förs fram där. Medias ensidiga kritik av Israel, gör att media tappar varje möjlighet att påverka Israel och därmed försvårar en lösning på konflikten.

Public service för begränsad publik

Det talas mycket om public service och hur bra det är med sådana media. Sveriges Radio och Sveriges Television (SR och SVT) nämner ofta och gärna att de är publicservicekanaler och hävdar att de därför är politiskt, ideologiskt och ekonomiskt obundna. Och det skulle ju vara underbart som så vore fallet. Verkligheten visar dock på något helt annat. Det begrepp som allra mest karakteriserar SR och SVT är inte public service (i varje fall inte om man med ”publiken” menar alla svenskar) utan politiskt korrekthet. Politiskt korrekthet i kvadrat eller snarare kubik! Jag tänkte en kväll för några månader sedan (26/8 2008) att jag skulle titta lite på Kunskapskanalen (tillhör SVT så vitt jag kan förstå), som jag ju betalar för men i stort sett aldrig tittar på. Sena kvällsprogrammet såg ut så här:

23.00 – Roten till allt ont. Här utbreder sig den religionshatande evolutionsbiologen Richard Dawkins och menar att religionerna är roten till allt ont här i världen.

23.50 – Dawkins ovetenskap. Biskop Antje Jackelén intervjuas (Jag antar att biskopen är kritisk till Dawkins. Tyvärr orkade jag inte lyssna. Kanske hade jag blivit glatt överraskad).

00.00 – Tron som virus. Richard Dawkins om religionen. Jag antar att vi här har ungefär samma innehåll som i det första programmet med Dawkins.

00.50 – Köttet tänker. Intervju med Johan Flemberg om ateism i Aten under antiken.

Jag hamnade tydligen mitt i en av Kunskapskanalens ateistorgier. Jag vet inte hur representativ den här kvällen är för Kunskapskanalen, men jag misstänker att ovanstående helt ligger i kanalens anda. Kunskap tolkas som ateism med andra ord. Jag orkade inte slänga bort flera timmar åt att ta del av programmen, men jag har hört och läst Dawkins tillräckligt mycket för att veta vad han tycker. Två timmar Dawkins balanseras av tio minuter med en biskop (plus en intervju om ateismen i antikens Aten). Jag misstänker dessutom att biskopen är mer arg på de som tror på intelligent design, eller som tror att Bibeln är Guds ord, än vad han är arg på ateisten Dawkins (skulle jag ha fel, skulle jag bli väldigt glad och förvånad – kanske någon lyssnade och kan berätta för mig).

Jag har då och då zappat in på Kunskapskanalen och kanske har jag haft otur, men de gånger jag hamnat där har det nästan alltid handlad om evolutionen. Kanske skulle vi döpa om kanalen till Evolutionskanalen?! Under alla förhållanden är det ganska uppenbart att Kunskapskanalen inte är en Publicservicekanal, om man med "publik" även inkluderar de människor som tycker sig se spåren av en Designer i naturen. Kunskapskanalen tycks vara den ateistiska föreningen Humanisternas förlängda arm.

SVT kommer i november (2008) att börja sände en programserie med namnet ”Halal-TV”. De tre programledarna är troende muslimer. En av dem är juristen Cherin Awad. För fem år sedan (december 2003) gjorde hon sig känd genom ett synnerligen kontroversiellt uttalande i programmet "Existens". Jag saxar från SVT:s hemsida:

NÄR RELIGIONEN BLIR LAG
Amina Laval i Nigeria hotades nyligen av stening efter att ha fått ett barn utan att vara gift. I säsongens första Existens får vi följa med till Nigeria och möta några av de kvinnor som kämpade för att hon skulle slippa dödsstraff.

En av dem är Kaltume Umar Nasir, jurist och själv muslim. Hon kämpade mot dödsdomen, eftersom hon ansåg att den var dåligt underbyggd. Men i grunden anser hon att sharia, de muslimska lagarna, ska styra samhället. Dödsstraff är ett rimligt straff för den som är otrogen, menar Kaltume Umar Nasir.

Hon får stöd av svenska Cherin Awad, som studerar juridik. Hon ser de stränga straffen i den muslimsk lagen mer som en markering.
- Lagarna visar att otrohet är avskyvärt !
Enligt henne är beviskraven så höga, att straffen i praktiken aldrig kan utdömas. Men om hon måste välja, så går Guds lag alltid före människornas lag. Och straffet för otrohet är döden.

SVT kommer med andra ord att ha en programledare, som i princip anser att dödsstraff en rimlig påföljd på otrohet. Jag kommer att tänka på pingstpastor Åke Green, som för några år sedan åtalades för att i en predikan ha framfört åsikten att homosexualitet är en synd. Jag har svårt att tänka mig att SVT hyser några planer på att någonsin anlita Åke Green som programledare. Hur kan man då anlita Cherin Awad som programledare? Observera, Åke Green uppmanade inte till våld mot homosexuella. Tvärtom så uttryckte han kärlek, men menade samtidigt att enligt Guds Ord så är homosexualitet onaturligt och fel. Man kan givetvis tycka vad man vill om Åkte Greens åsikter, men under alla förhållanden så utgör han inte något hot mot någon annan människas liv eller lem. Cherin Awad, däremot, anser uppenbarligen att den som är otrogen skall dödas (huruvida också otrogna män skall dödas förtäljer inte historien).

Dessutom, oavsett Green och Awad, så finns mig veterligt inte någon programserie, där troende kristna sitter och resonerar (att det finns tv-gudstjänster är en helt annan sak – det är en gammal tradition som har sin grund i att Sverige i över tusen år varit ett kristet land och är förmodligen en tradition som ganska snart kommer att försvinna, i varje fall om Humanisterna får sin vilja fram). Bortsett från detta så framstår det för mig som totalt ofattbart att SVT kan utse en person, som i princip är för dödsstraff vid otrohet, till programledare (enligt den kristna tron är otrohet något mycket allvarligt, men straffas inte med döden). Svaret är givetvis mycket enkelt. Det är politiskt korrekt att stödja islam samtidigt som det är politiskt inkorrekt att på något som helst sätt stödja den kristna tron (om en kristen skulle tala om trohet blir vederbörande utbuad i tv-soffan). Det talas mycket om homofobi och islamofobi. Det kanske börjar bli dags att också tala om kristofobi!

SVT och SR är definitivt inte några Publicservicekanaler. De står inte för PS (Public Service). De står för PK (Politiskt korrekthet). De representerar fullt ut den politiskt korrekta, "intellektuella" minoriteten i Sverige, vilken genom manipulation, kontakter och via olika nätverk, har full tillgång till nästan alla större media (inkluderande skolans läroböcker). Jag känner mig föga representerad av SR/SVT. Min bestämda åsikt är att SR/SVT skulle göras till betalkanaler precis som Al Jazeera, Discovery och Filmnet. Då kan den som vill ta del av propalestinsk propaganda och hat mot USA, Israel, familjen och mot kristna och överhuvudtaget mot allt som kan klassas som konservativt (med undantag för islam som gullas med fullt ut) betala för SVT och SR. Själv skulle jag avstå – utan någon större saknad. Jag vill definitivt inte med min skattepengar finansiera något som nästan aldrig representerar det jag håller för heligt och sant (jag har en längre artikel om public service på min hemsida, som läsaren hittar här).

Hur djupt kan SR sänka sig när det gäller Mellanösternreportage?

Jag är en ganska trogen P1-lyssnare. I denna kanal förekommer många mycket bra och intressanta program. Vissa är t o m sensationellt bra. De flesta program är trevliga, avkopplande, upplysande och bildande. Dvs precis vad man förväntar sig av en gedigen, resursstark public-service-kanal. P1:s utbud sträcker sig över de mest skilda ämnesområden; vetenskap, politik, konst, geografi, underhållning etc. Visst kan programkvaliteten variera -- annat är ju inte att förvänta sig, men som sagt, överlag ger jag P1 mycket högt betyg.

Men, men, men.... Det finns tyvärr också fläckar. Så fort vi kommer till nyhetsprogram och liknande, blir bilden inte lika positiv. Det tycks som att man har stora svårigheter att förhålla sig till bl a Mellanösternkonflikten. Rent generellt är nyhetsinslag i detta ämne oerhört vinklade åt det palestinska hållet. För ett antal år sedan fanns en mellanöstern"korrespondent" som hette Peter Löfgren. Hans "reportage" var inte bara vinklade till palestiniernas fördel, det handlade om ren och oförblommad propagande för den palestinska saken. Numera har han fått en "värdig" efterträdare i Cecilia Uddén.

Nu vet jag inte var denna kvinna fått sin journalistutbildning (eller kanske det är inbillning) någonstans, men hon tycks i alla fall ha missuppfattat det där med nyheter, objektivitet och public service. Hon tycks tro att nyheter är propaganda, att objektivitet innebär att företräda ena sidan och att public service betyder att betjäna den vänstervridna, kristendomshatande svenska kultureliten. Jag har hört otaliga av hennes mellanösternreportage (hon är sannerligen inte lat) och de har utan undantag företrätt den palestinska saken. I bästa fall har enstaka argument som talar till Israels fördel nämnts, men det utgör extrema undantag (jag är inte ens säker på att det förekommit sådana inslag). Jag misstänker att Hamas´egen propagandakanal är mer objektiv i sin rapportering än vad Cecilia Uddén är. Hennes röst vibrerar ofta av indigantion och rent hat, när hon berättar om de hemska barnamördande israelerna, samtidigt som Hamas etc alltför ofta framställs som fredsälskande humanister, som inte vet hur väl de vill mänskligheten, inkluderande det judiska folket (att palestinierna avsiktligt placerar sina raketramper bland barn -- dvs att det är palestinierna själva som ofta är orsak till att palestinska barn dör, nämns aldrig). Hon talar ofta upphetsat om den hemska orättfärdiga "muren", men nämner aldrig orsaken till muren (vilken varit mycket effektiv mot terrorister -- något som även Hamas erkänt). Aldrig berättar hon för oss att den dagen Hamas etc upphör med terrordåd, kommer muren att rivas. Nyligen avslutade hon en intervju med en islamist genom att utropa, "El Hamdi Illah", vilket betyder "prisad vare Allah".

Till saken hör att Cecilia Uddén tidigare, under det amerikanska presidentvalet 2004, bekänt färg när det gäller syn på objektivitet och public service. Hon anklagades för ensidig rapportering och hävdade då i P1 att Sveriges Radio inte behövde vara opartiskt när det gällde det amerikanska presidentvalet. Hon sade rent ut, "Vi har ju ingen anledning att vara opartiska och redovisa båda ståndpunkter..." Detta ledde till att hon sattes i karantän av radioledningen.

Cecilia Uddén är ett hån mot allt vad sann journalistik heter. Och just hon har placerats som korrespondent i Mellanöstern. Det är svårt att förstå varför P1:s ledning placerar henne just där, i denna den mest infekterade av alla konflikter. Jag har svårt att tänka mig en mer olämplig person på en så viktig plats. Hon skulle säkert göra ett utomordenligt arbete på Nerikes Allehandas lokalredaktion i Hallsberg. Där kunde hon rapportera om bortsprungna hundar och att kräftfisket i Tisaren inte är vad det har varit. Frestelsen att där driva en egen agenda skulle antagligen inte vara särskilt stor. Men Mellanöstern...

Att det finns människor som Cecilia Uddén visste vi. Men hur kan ledningen för en public-service-radiostation placera henne som mellanösternkorrespondent? Det är ofattbart!!! Ofattbart!!! Det talar tyvärr inte till P1:s och SR:s fördel.

Public service?! Jo jag tackar ja! Jag begär inte att man skall vara vinklad till Israels fördel. Men jag begär objektivitet av Sveriges Radio. Public service förpliktigar! Jag är också en del av den publik som man skall serva.

Under kriget i Libanon förrförra sommaren hade den arabiska tv-kanalen Al Jazira varje dag ett inslag, där en israelisk officer fick komma till tals och framlägga Israels syn. Trots att Al Jazira knappast står på Israels sida. Visst har det gått bra långt när en arabisk tv-kanal är mer objektiv än både SR och SVT?!

SR äventyrar sannerligen sin trovärdighet genom att ha en mellanösternreporter som Cecilia Uddén. Det tar lång tid att bygga upp ett förtroende. Åratal. Att riva ned ett förtroende går på en sekund. Den sekunden har har redan gått, kära SR!