Redan när jag tryckte på knappen för att skicka upp min föregående blogg på servern drabbades jag av ”eftertankens kranka blekhet” för att citera Hamlet. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud. ”Men så kan du inte skriva, om du är kristen”, ”Vad skall folk tänka...?” och mycket, mycket annat. Jag var nära att radera bloggen flera gånger. Men till slut så bestämde jag mig för att låta den ligga kvar. Jag tycker ju faktiskt så och sanningen är viktigare än att vara politiskt korrekt. Men det är lätt att känna tyngden av den politiska korrekhetens blytäcke även om man själv försöker prioritera sanning framför politisk korrekthet.
Som kristen är man inte kallad att vara politisk korrekt eller att vara menlös. Man är kallad att vara sann och stå för det goda och det rättfärdiga oavsett vad människor tycker. ”Men inte kan man väl vara god om man så aggressivt kritiserar islamisterna?” Jag tror man kan det. Det beror ju på vad man kristiserar Och utifrån vad. Det är en sak att sprida rykten utifrån rykten man själv hört. När det gäller min kritik av islam sprider jag inga rykten. Jag har i flera år studerat islam och mycket av min kritik är direkt hämtat från islams heliga skrifter utan några mellanled.
Jag har visserligen berättat detta flera gånger men gör det än en gång för nytillkomna läsare. Jag har läst Koranen mycket noggrant två gånger och fört detaljerade anteckningar. Jag har gjort ett stort antal ämnesstudier i Koranen, där jag använt sökbara dataversioner av Koranen. Jag har också jämfört vad som står i olika översättningar av Koranen. Jag har gjort en hel del studier av tillämpliga delar av hadítherna (sammanställningar av saker som Muhammed sagt – dessa är bindande för en muslim) och jag har införskaffat sharíalagen (som sammanfattar Koranen och hadítherna och anger hur dessa skall tolkas) och studerat stora delar av denna. Plus att jag genom Memri (som översätter arabiska media etc till engelska) regelbundet tar del av arabiska media och predikningar från olika viktiga moskéer i världen (sådant som garanterat aldrig visas i svensk TV eller diskuteras i svenska tidningar). Jag går således inte enbart på andrahandskällor som tidningar, TV, bloggar och hemsidor (även om jag givetvis också använder sådana källor). Jag försöker också, så gott det går, att kontrollera mina andrahandskällor, när jag använder sådana. Några gånger har jag t ex sett av Memri översatta program från arabisk TV och haft svårt att tro att de verkligen har översatt rätt (när t ex mullor sagt så ofattbart korkade saker att man inte kan tro att någon människa skulle kunna säga något så korkat oavsett hur dum och okunnig den människan än kan tänkas vara). Jag har då några gånger låtit bekanta, som kan arabiska, granska översättningen. Alla de gånger jag gjort så har Memris översättning visat sig vara korrekt. Så jag har faktiskt gjort mitt bästa för att ta reda på hur det verkligen förhåller sig. Till skillnad från mina kritiker.
Därför menar jag att min fruktan för Sveriges och Europas framtid är synnerligen befogad. Visst kan jag ha fel – Jag hoppas verkligen att jag har det. Och visst kan historien ta en annan och oförutsedd vändning. Endast en sann profet kan med säkerhet förutsäga framtiden och jag påstår inte att mina farhågor är profetiska.
Om det nu är okristligt att tro så illa om islam, som jag gör, skulle jag vilja komma med ett tankeexperiment. Antag att det hade varit 1929 idag och jag hade varnat för den framväxande nazismen med samma emfas som jag idag varnar för islams planer för Europa. Dvs antag att jag om nazisterna och Hitler sagt, ”De planerar att ta över hela världen och att utrota alla som står emot och göra stora delar av Europas folk till sina slavar. De planerar att mörda alla judar och andra som de anser vara undermänniskor. Och om vi inte stoppar dem nu kommer vi att få ett Europa i ruiner med tiotals miljoner döda.” Detta är ju ungefär vad jag säger om islamismen/islam. Hade jag då av andra kristna betraktats som en dålig kristen? Förmodligen ja. Dvs med den kunskap vi har idag, skulle folk givetvis förneka att de skulle kritiserat min dåtida kritik av nazismen. Men nu talar jag om utifrån vad man visste då. Det fanns starka nazizstiska strömningar i vårt land, även bland kristna (givetvis inte bland de sanna kristna, dvs de bibeltroende kristna – kan det för övrigt finnas några andra kristna?). Man hade antagligen beskyllt mig för att vara krigshetsare (vilket Churchill beskylldes för av en del svenska media till och med långt efter krigsutbrottet) och kärlekslös och intolerant. Det finns fler likheter i mitt tankeexperiment. Hitler betraktades av många som en samhällsbyggare. Han byggde motorvägar, uppfann Volkswagen (Bubblan – den var faktiskt hans idé, som sedan förverkligades av Ferdinand Porsche), införde semester för alla tyska arbetare, höjde pensionerna och gjorde en massa reformer för vanliga människor. Man kan därför säga att han försökte bygga en välfärdsstat, precis som Per-Albin Hansson. På samma sätt har Muslimska Brödraskapet bekostat skolor och sjukhus för vanliga människor och förmedlar socialhjälp till de fattiga (och har sedan, precis som Hitler kallats byggare av en välfärdsstat). Att sedan Brödraskapets skolor lär ut judehat och fanatisk islam är helt i paritet med att Hitlers skolor lärde ut judehat och fanatisk nazism. Så vi ser att min liknelse är slående.
Som sagt, hade jag varit en dålig kristen om jag 1929 hade varnat för Hitler i ungefär samma ordalag som jag idag varnar för islam? Få skulle nog, med facit i handen, anse detta idag. Men varför kan man då inte vara en god kristen och varna för en lika stor fara idag? I lika skarpa ordalag. Om det jag fruktar kommer att bli en verklighet, vilket jag inte hoppas, kommer man i framtiden att betrakta dagens europeiska politiker och intellektuella som Västvärldens förrädare, och de som sålde ut vårt land och vår kultur och sedan låtsades som att det regnade.
Låt mig ge några länkar. Den första går till en artikel med svensk text, som handlar om Muslimska Brödraskapet. Där får vi bl a veta att Brödraskapet är förbjudet i de flesta muslimska länder, medan det är tillåtet i Israel (Mellanösterns enda demokrati). Intressant, eller hur?
Den andra länken går till en TV-predikan av en av Brödskapets sheiker (jag återkommer strax till denne sheik), där denne hyllar Hitler för att han satte judarna på plats och dessutom säger att nästa gång är det muslimernas tur att straffa judarna.
Arabvärlden står just nu inför en ödespunkt. Skall dessa länder utvecklas till verkliga demokratier med fria människor och yttrandefrihet och åsiktsfrihet och religionsfrihet eller kommer länderna att bli medeltida islamistiska stater med sharíalagar, där den som lämnar islam halshuggs och den som är homosexuell stenas. Tyvärr ser det mörkt ut. Jag önskar av hela mitt hjärta att det första altenativet är det som kommer att bli verklighet, men tyvärr tror jag inte att utvecklingen kommer att gå åt detta håll.
Nyligen mördades den pakistanske minoritetsministern Shahbaz Bhatti, som var den ende kristne ministern i Pakistans regering. Att han mördades anses ha berott på att han riktat skarp kritik mot landets hädelselagar. Enligt dessa kan den som talar illa om islam och Profeten dömas till döden. Förutom att lagen i sig är vidrig och strider mot allt vad demokrati och yttrandefrihet heter, kan den uppenbarligen missbrukas. Vad är t ex att ”tala illa om”. Det kan ju räcka med att någon citerar något i Bibeln som säger emot Koranen, så riskerar vederbörande att mördas, eftersom detta kan tolkas som att man talar illa om islam (att antyda att det finns felaktigheter i Koranen innebär ju indirekt kritik av islam).
Risken är således mycket stor att de intellektuella i Egypten, som vill ha en sekulär demokrati, kan komma att mördas eller tvingas till tystnad, eftersom de ”talar illa om islam genom att kräva en sekulär stat”. Det var ju på samma sätt, dvs genom att hota, och om det inte räckte, mörda motståndarna, som krigshetsarna i Japan och nazisterna i Tyskland tog över sina länder, vilket blev upptakten till Andra Världskirget. Ondskan är sig tröttsamt lik.
Fler och fler av de som tillhör den sorgliga skara människor i Västvärlden, som brukar kallas ”de intellektuella”, har uttryckt att den typ av demokrati som vi har i Västvärlden inte är något eftersträvansvärt för muslimska länder. Varje land måste ha en typ av demokrati som passar just detta land säger man (ungefär som Demokratiska Folkrepubliken Nordkorea och Deutsche Demokratische Rebuplik – DDR). Visst kan det ligga något i detta, men en sak är säker, ett land som styrs av sharíalagar är inte på något sätt demokratiskt. ”Ja men om folket genom omröstning kommit fram till att man till ha sharíalagar!” Visst, Hitler kom till makten genom demokratiska val, men Nazityskland var ingen demokrati för det. Även om sharíalagar införs genom demokratiska val, upphör demokratin i samma ögonblick som dessa lagar träder i kraft. Dessutom innebär sharíalagarna ett totalt förtryck av minoriteterna (kristna och judar tvingas leva mer eller mindre som slavar och övriga får välja mellan islam eller att dö), vilket jag redogjort för i många olika artiklar. Minoritetsförtryck är oförenligt med demokrati i någon form (om man nu inte vill tömma ordet demokrati på innehåll, vilket de intellektuella uppenbarligen vill). Det är anmärkningsvärt att s k intellektuella människor kan tänka sig att acceptera något sådant. Men problemet för de intellektuella som sjunger i Godhetskören är att de aldrig någonsin själva tagit reda på något om islam. De nöjer sig med att läsa Jan Hjärpes och Matthias Gardells hyllningar till islam och Dagens Nyheter och andra garanterat politiskt korrekta media. Aldrig någonsin skaffar de Koranen och sharíalagen och börjar läsa vad som verkligen står där. De vet redan i förväg vad som står där, eftersom den politiska korrektheten aldrig behöver undersöka något. Man vet redan vad som är sant. Det som är politiskt korrekt är nämligen sannare än sanningen själv och verkligare än verkligheten själv.
De intellektuella i Västvärlden tycks hysa stort hopp till Sheik Yussuf Qaradawi, som nu i triumf återvänt till Kairo. Han är en av de mest inflyteserika muslimska ledarna i världen och anses av många i Väst vara en moderat muslim och betraktas som en möjlig framtida ledare i Egypten (läs gärna mer om Qaradawi på Wikipedia). Även om han ibland framstått som moderat och tolerant, han har t ex i en fredagspredikan tackat kopterna (den största kristna gruppen i Egypten) för att de skyddat muslimer, framstår han knappast som någon freds- eller fridsapostel. Han anser t ex att homosexuella skall dödas, han prisar Förintelsen och han har på sin agenda att utplåna staten Israel och straffa det judiska folket (vad det nu innebär). Qarawadi är för övrigt den sheik som predikar på länk nummer två ovan i denna artikel (bara det han säger där torde räcka för att avfärda honom som en positiv faktor i Mellanöstern – har du inte gått till denna länk gör det nu!). Personligen skulle jag nog inte satsa allt för mycket på att ett Egypten under Qaradawi kommer att bli en del av den mänskliga civilisationen. Snarare har vi nog i så fall fått en ny Ayatholla Khomeini på halsen.
Jag råkade nyligen ta del av en maildiskussion, där man bl a använt materal från min blogg som argument. Någon menade att alla farhågar när det gäller islam, är att jämföra med andra konspirationsteorier (USA har aldrig varit på månen, det var USA och Israel som låg bakom 9/11 etc). Vederbörande menade också att vi som varnar för islamiseringen av vårt land och av Europa är ”vilse” (var då kan man undra – kanske i pannkakan). Jag undrar hur mycket denna person själv försökt sätta sig in i dessa frågor. Jag bygger bl a min kritik på vad som står i Koranen, vad som står i haditherna och vad som står i sharíalagen, samt vad islams uttolkare säger i sina predikningar och i sina skrifter. Jag bygger inte på förutfattade meningar eller på vad som är politiskt korrekt. Att påstå att jag är vilse är inget argument, det är ett uttalande om mig som person och hör inte hemma i en seriös debatt. Detta sätt att argumentera utmärker den poltiska korrektheten. Endast en ond, depraverad hjärna skulle, i den politiska korrekthetens perspektiv, kunna hysa åsikter som inte delas av Sveriges journalistkår och av de tongivande politikerna etc. Alltså handlar det om en hjärna som gått vilse. Man kan dock med fog undra vem som är vilse. För mig utgör den politiska korrektheten den ultimata vilsenheten, eftersom politisk korrekthet inte bygger på fakta och argument utan på förutfattade meningar. För att motbevisa det jag skriver krävs mer än personliga förolämpningar eller hänvisningar till Jan Hjärpe. Då måste vederbörande bland annat bevisa att mina citat från Koranen etc är felaktiga eller missvisande. Och det har jag svårt att tro skulle vara möjligt, eftersom jag i alla fall, trots alla mina brister, lärt mig läsa innantill. Och hur skall vi handskas med det som Qaradawi säger i sin predikan? Är TV-inslaget kanske fejkat i Hollywood?
I veckan har det f ö kommit ut en intressant och avslöjande bok av den danske författaren Mikael Jalving, Absolut Sverige (Jyllandspostens forlag, 2011). Jalving menar att Sverige är ett land som redan 1945 bestämde sig för att aldrig tala om det som är konfliktfyllt eller komplicerat. Sverige – tystnadens rike.
Därför lyser den verkliga debatten med sin frånvaro i vårt land. Och därför är Sverige på väg mot sin undergång, ivrigt påhejad av Godhetskören, vars medlemmar är så imponerade av sin egen godhet att de gråter av rörelse. ”Tänk att någon kan vara så god som jag” och så går det varma vågor genom kroppen av vällust. Våg på våg. Och armarna knottrar sig när endorfinerna rusar genom blodkärlen, som belöning för att man är den ultimata godhetens företrädare när man uttalar ”de magiska orden” (mångkultur, tolerans, godhet och många andra vackra ord), som tyvärr missbrukats så till den grad att de totalt tömts på innehåll. Och Godhetskören reser sig upp och ger stående ovationer. Och allt är frid och fröjd. Och de levde lyckliga i alla sina dagar.
