Förförelse pågår i landet Sverige. Omärkligt och effektivt. Några exempel:
1. Få har väl lyckats undgå att höras talas om festen på Hallands Nation vid Lunds Universitet för någon vecka sedan, där man som skämt hade en fingerad slavauktion. Jag känner inte till några närmare detaljer, men såvitt jag kan förstå så hade några studenter sminkat sig för att se ut som afrikaner (det gäller att hålla tungan rätt i mun här om läsaren förstår vad jag menar). Sedan låtsades man köpa och sälja slavar.
Fördömandet av skämtet har varit i stort sett enhälligt och händelsen är polisanmäld av Afro-svenskarnas riksförbund. Återigen ser vi hur lågt det är till tak i Sverige. Yttrandefriheten vägs här mot att människor skall slippa uppleva sig som kränkta (när kristna kränks finns det ingen gräns för hur grova övertramp som tillåts – då heter det att ”lite måste man väl tåla”). Som vanligt gör man inte skillnad mellan vad som är tillåtet och vad som är lämpligt. Jag kan förstå att vissa grupper kan bli upprörda över att man skämtar om tragedier i deras förflutna. Slavhandeln är inte precis höjdpunkten i den mänskliga civilisationens historia. Ändå ställer jag mig tvekande till att man polisanmäler dåliga skämt. Studentikosa skämt är ju kända för att vara dåliga och ofattbart barnsliga, med vissa undantag.
Men, det jag vill ta upp här är inte alls skämtet som sådant, vilket givetvis kan diskuteras ur många olika aspekter, utan något mycket allvarligare, något som jag diskuterat i tidigare bloggar och också på min hemsida och som jag kommer tillbaka till gång på gång.
I Sydsvenska Dagbladet kunde man den 23/4 2011 läsa ett balanserat inlägg med titeln ”Skämt är allvar”. Texten avslutas med ”Om friheten att försöka skämta inskränks – då väntar rädsla, självcensur, tystnad”. Tänkvärda ord! Men i texten kan man också läsa:
I ett inlägg som idag publiceras på Aktuella frågor på nätet ber Fabian Larrosa Pardo, förman vid Hallands nation, om ursäkt. Han skriver att han uppfattade att de individer som klätt ut sig gjort det "som en kritik mot den vita mannens behandlande av andra raser".
Och det är här jag reagerar. ”den vite mannens behandlande av andra raser”. I många artiklar med anledning av det missriktade skämtet har ungefär liknande saker skrivits. Man har använt uttryck som ”den europeiska slavhandeln”, ”slavtransporterna till Amerika” etc, etc. Som om vita européer är de enda som haft slavar och som om alla slavar som skeppades över Atlanten hamnade i USA (när man säger Amerika menar man ofta USA). Varför nämner man inte den arabiska slavhandeln? Över Atlanten, västerut, transporterades 9-12 miljoner slavar från Afrika. Samtidigt transporterade arabiska slavhandlare 11-18 miljoner slavar österut från Afrika. Varför nämns aldrig detta? Av de slavar som transporterades till den amerikanska kontinenten kom för övrigt endast 645 000 till USA. Resten hamnade i Brasilien (merparten) och andra syd- och centralamerikanska länder. Varför nämns aldrig detta? Alla folk som varit tillräckligt starka och kraftfulla har under historiens gång haft slavar. Överallt på hela jorden. I Korea var ungefär hälften av befolkningen slavar ända in på 1900-talet. Slaveriet i arabvärlden upphörde långt efter Andra Världskriget (1962 i Saudiarabien, 1970 i Oman för att ta några exempel) och fortfarande finns miljoner slavar i bl a Asien och arabvärlden (siffrorna ovan hämtade från engelska Wikipedia). Varför nämns aldrig detta?
De svarta afrikanerna är dessutom lika goda kålsupare som de vita européerna. De hade själva slavar. Och merparten av de slavar som transporterades över Atlanten hade fångats in av svarta afrikaner. Dvs afrikaner sålde andra afrikaner som slavar. Det fanns alltså afrikanska stammar eller folkgrupper eller vad vi vill kalla det för (jag vet inte vilken term som är politiskt korrekt just nu), som hade specialiserat sig på att fånga in afrikaner från andra stammar och sedan transportera dem till kusten och sälja dem till slavskeppen. Varför nämns aldrig detta?
Araberna i Nordafrika gjorde under hundratals år härjningståg runt Medelhavskusten och tillfångatog vita som sedan blev slavar. Detta var så omfattande att hela kusträckor i Italien och Spanien avfolkades. Senare uppskattningar har kommit fram till att över en miljon vita européer förslavades på detta sätt. Först 1816 upphörde härjningstågen i och med att arabernas flotta besegrades av USA:s, Englands och Nederländernas flottor.Varför nämns aldrig detta?
Slavhandeln upphörde dessutom inte i första hand genom att svarta afrikaner eller muslimer kämpade mot den och till slut fick sin vilja igenom. Den upphörde tack vare att kristna grupper i USA och i England (framför allt) arbetade mot slaveriet, eftersom det var oförenligt med den kristna människosynen. Dessa fick till slut lön för sin möda när slaveriet förbjöds, först i England och sedan i flera och fler länder. Varför nämns aldrig detta (på min hemsida har jag en längre och mer detaljerad artikel om ovanstående)?
Det jag vänder mig mot är inte att slaveriet kritiseras. Självklart inte. Slaveriet utgör en skamfläck i människans historia. Nej, min kritik riktas mot vårt eget självförakt, där vi bara kritiserar oss själva och framställer oss som det enda folk som haft slavar, samtidigt som vi helgonförklarar alla andra folk och kulturer. Jag ställer inte upp på detta. Genom att hela tiden smyga sådant här tänkande över människor förför media och de intellektuella psykopaterna svenskar och andra européer till att se ned på sig själva. Självklart skall vi kritisera sådant som är och har varit dåligt. Men samtidigt måste allt sättas in i ett sammanhang. Isolerade fakta ger ingen förståelse. Sammanhang ger förståelse. Vita svenskar (om man nu får säga så) har inte mer att skämmas för än vad svensk-afrikanerna, eller afrosvenskar eller vad vi skall kalla dem, har. Deras förfäder hade slavar precis som våra förfäder. Ja i ännu högre grad än vad våra förfäder hade, om vi begränsar oss till att tala om Sverige. Alla människor, från alla folkslag och alla kulturer bör skämmas över slaveriet, som inte var en intern europeisk angelägenhet. Asiater, afrikaner, araber etc är minst lika goda (eller onda) kålsupare när det gäller slaveriet och andra onda företeelser. Jag anser detta vara viktigt att säga. Jag skäms inte över att jag är stolt över mitt land och min kultur. Det innebär inte alls att jag inte kan uppskatta andra länder och kulturer. Tvärtom så tror jag man måste ha en positiv självkänsla för att på allvar kunna uppskatta andra.
2. I Uppsalatidningen (Uppsalas egen gratistidning) fanns i numret 15-20/4 2011 en artikel med rubriken ”Nya blodregler kan kosta Ackis miljoner”. Man diskuterar där de nya regler, som ger män som har sex med män rätt att ge blod. ”Det kan innebära miljonförluster för Uppsala läns landsting. Blodplasman kommer nämligen inte att kunna säljas till utlandet.”, skriver man bl a.
Förra året gav Socialstyrelsen klartecken till att män som har sex med män också ska få lämna blod. De måste däremot avstå från sex i ett år innan de kan lämna blod. Tidigare har det varit helt förbjudet eftersom den här gruppen har högre andel sjukdomar som kan överföras via blodtransfusioner.
I övriga Europa är det inte tillåtet för män som har sex med män att ge blod som används i industrin. Därför skulle Sverige inte kunna sälja någon blodplasma alls till utländska företag.
Som en följd av detta kommer landstingen att tvingas att bränna massor av blodpåsar. Enbart i Uppsala skulle man förlora ungefär fem miljoner kronor årligen. Från Akademiska Sjukhuset i Uppsala menar man att det inte är någon rättighet att ge blod.
Framför allt handlar det om patientsäkerhet. Vill du som patient ha blod som industrin tackat nej till? Att ge blod är ingen rättighet utan en skyldighet. Man kan inte kräva att få lämna blod, säger Folke Knutsson.
Från Akademiska Sjukhuset är man noggrann att framhålla att det inte handlar om diskriminering av homosexuella. Kvinnor som har sex med kvinnor får ju lämna blod.
Varför skriver jag nu om det är? Jo det får mig osökt att tänka på debatterna i samband med homoadoptioner och insemination av lesbiska och ensamstående kvinnor. Där har ju den ena sidan (de som är för) anfört ”rätten att ha barn” som ett argument, medan motsidan hävdat att barn inte är en rättighet utan snarare en skyldighet.
Nu känner jag inte till att de homosexuellas organisationer drivit den här frågan speciellt hårt (men det är möjligt att de har det). Det är under alla förhållanden Socialstyrelsen som fattat beslutet. Det råder knappast någon tvekan om att bakgrunden till beslutet är de lagar och förordningar som idag finns när det gäller kränkning och diskriminering.
Vi ser här hur man är beredd att äventyra patientsäkerheten bara för att ingen skall känna sig diskriminerad. Rätten att slippa känna sig kränkt står tydligen över alla andra rättigheter. Man undrar när vi får se blinda trafikpiloter?!
3. I DN publicerade två filosofer, Nicolas Espinoza och Martin Peterson, en artikel, där de framförde vissa kritiska synpunkter gällande abort. De två författarna kan knappast beskyllas för att vara fanatiska kristna, utan förde en mer filosofisk diskussion. Några dagar senare kom Ylva Johansson med en replik (den 18/4). Rubriken var ”Unket förslag om att inskränka aborträtten”. Jag tänker inte gå in på själva argumenten utan vill bara belysa debattklimatet. Precis som jag påpekat många, många gånger förkommer i stort sett ingen egentlig debatt. De vänsterintellektuella som har lyckats få ett medialt inflytande, som inte på något sätt är proportionellt mot deras antal, menar sig ha rätt att bestämma vilka frågor som är tillåtna att debattera. Och även vilka argument som är acceptabla. Har någon mage att på något sätt företräda fostret, avfärdas denne som ond, bakåtstävare, intolerant etc. Och alla argument som inte faller inom vad som är politiskt korrekt etiketteras som ”unkna” och liknande negativt värdeladdade ord. Att som Ylva Johansson påstå att det inte finns några som helst etiska problem med t ex sena aborter är ingenting annat än ren ondska.
Jag läste häromdagen om ett barn som fötts för tidigt, redan i 22:a veckan (dvs när fortfarande abort är tillåtet), och som överlevt och nu, ett antal månader senare var upp i normal vikt för en bebis. I en operationssal kan man således döda ett foster som är 22 veckor gammalt, medan ett läkarteam i salen bredvid gör allt för att rädda livet på ett exakt lika gammalt foster. Att människovärde, och därmed rätten till liv, skulle vara beroende av en enskild individs vilja (huruvida mamman vill behålla fostret eller ta bort det), känns inte förenligt med den höga moraliska standard som Godhetskören i Sverige så gärna vill påskina att de lever upp till. Det känns snarare förenligt med den moraliska standard man hade i Nazityskland.
4. Slutligen, apropå svenska skolan, skrev PJ Anders Linder, politisk chefredaktör i SvD, en intressant ledare i sin tidning den 24/4 2010. Den handlade om betygsinflationen. Han påpekar där att andelen elever som gick ut gymnasiet med högsta betyg i samtliga ämnen var 28 gånger större 2007 än 1997. Och 1997 var det säkert mångdubbelt fler som hade högsta betyg i alla ämnen än 10 år tidigare (min privata gissning beserad på 30 års tid som lärare). Osv.
När jag gick ut gymnasiet 1962 var det synnerligen ovanligt att någon fick högsta betyget, som hette A (kallades stort A) på den tiden. De flesta lärare satte inte ett enda A under hela sitt yrkesliv. Hade någon A i ett enda ämne var det sensation. Studentuppsatser (man skrev en uppsats i ämnet svenska inför studentexamen) som fick A brukade publiceras i sin helhet i Dagens Nyheter! Jag kan nämna att Dag Hammarskjöld hade åtta A i sitt studentbetyg, vilket betraktades som sensationellt.
Idag betyder MVG inte speciellt mycket. Det finns elever som blir arga på sin lärare om de inte får MVG om de varit närvarande på lektionerna och varit det minsta aktiva. Nu kan man kanske inte jämföra MVG med A rakt av. Förr fanns många flera betygsgrader (C, Bc, B, Ba, AB, a och A, där gränsen för godkänt gick vid B). Men ändå. 28 gångers ökning på 10 år säger en hel del.
Ett problem idag är att skolor som får rykte om sig att ha höga krav inte får så många sökande (idag kan ju eleverna välja vilket gymnasium de vill gå på), medan skolor som är frikostiga med höga betyg får horder av elever. Eleverna tycker detta är bra, men i själva verket blir de lurade. Det räcker inte med att komma in på t ex KTH eller läkarlinjen (där är det ju betygen som räknas). Man måste ju komma ut också, och där är det kunskaperna som räknas. Ett lands välstånd beror inte på medborgarnas gymnasiebetyg utan på medborgarnas kunskaper.
Linder påpekar också något som är en av min käpphästar, när han skriver ” Vid nationella prov bör lärare inte bedöma sina egna elever”. Gymnasieelever skall examineras av utifrån kommande personer (så var det när jag tog studenten) och inte av lärarna själva. Att låta lärarna själva bedöma sina elever är som att låta bilägaren besiktiga sin egen bil.
Vi skryter ofta om att vi skall ha världens bästa skola. Huruvida skolan är bra eller dålig avgörs inte av hur stor procent av en årskurs som går ut gymnasiet med godkända betyg. Det avgörs av elevernas kunskaper. Om den ökände mästaren från Balliol, sades det att "vad han inte känner till, det är inte kunskap”. Genom lämpliga definitioner kan man göra sig själv ”allvetande”. Frågan är dock, till vilken nytta? Välstånd beror inte på semantiska definitioner utan på verkliga tillgångar, där kunskap är en.
