Två stycken filosofie doktorer som verkar ha hittat sina titlar i ett cornflakespaket skriver på DN debatt att vi måste nyansera vår syn på aborter. Sara tycker att dom i fortsättningen kan ägna sig åt att nyansera en plats där solen aldrig skiner. ( Saras röv)
Dvs, har man inte den politiskt korrekta synen på abort, ja då är man definitionsmässigt inkompetent och ens eventuella doktorsgrad är bara ett skämt.
Gudrun Schyman kallar på sin hemsida de två filosofernas artikel för ”den här smörjan”.
Författarna till abortartikeln har i senare inlägg bedyrat att de inte är kristna (de är ateister), att de inte arbetar för någon antiabortlobbygrupp och att de inte tillhör den kristna högern. De politiskt korrekta medlemmarna i Godhetskören tycks ha svårt att ta till sig att någon som inte kristen eller något annat galet, kan ha mage att kritisera den heliga aborträtten.
I artikeln skriver de två filosoferna (om du inte läst deras artikel – gör det) bl a:
Slutsatsen blir därför att om framtida, potentiellt existerande individer tillskrivs moralisk vikt i klimatdiskussioner bör de även tillskrivas vikt i abortdiskussioner. Gör vi avvägningar mellan nuvarande och framtida generationer för klimatets skull bör vi göra en avvägning mellan den gravida kvinnans intressen och fostrets.
De frågar sig också ”Är kvinnans intressen alltid överordnade fostrets?” ”Är det självklart att alla aborter skall bekostas med allmänna medel?” Synnerligen rimliga frågor och frågor som moralfilosofin har till uppgift att penetrera.
Ingen av motartiklarna har innehållit några egentliga argument utan det har mest handlat om personangrepp (typ Sara Hansson) eller uppradande av invektiv (unkna tankar, smörja etc) eller också har man helt enkelt hävdat att abortlagstiftningen inte kan analyseras moralfilosofiskt (Malin Lernfelt i Göteborgsposten). Dvs, de två filosoferna har inte auktoritet eller mandat att uttala sig om vår abortlagstiftning. De skall bara hålla käften.
Det hela utgör ett synnerligen belysande, men också obehagligt, exempel på hur den politiska korrektheten fungerar. Och hur den politiska korrekthetens företrädare urholkar demokratin, genom att de inte vill tillåta någon verklig debatt när det gäller svåra och kontroversiella frågor. Ingen tycks vara beredd att överhuvudtaget nämna fostrets eventuella värde och de konsekvenser detta rimligen måste få. Ingen i Godhetskören tycks vara beredd att ta det ofödda livets parti. I egoismens och bekvämlighetens namn sopar man alla frågeställningar under mattan och de ofödda barnens skri drunknar i det stora samförståndets isande tystnad.
