Normalt, när man är politiskt inkorrekt, blir man bannlyst i alla inflytelserika media, och speciellt inom Publicservicesektorn, som nästan är allra värst när det gäller åsiktsförtryck. Detta är märkligt, eftersom Publicservice skall avspegla hela folket och inte bara den intellektuella politiskt korrekta kultur”eliten” (eller snarare kulturdräggen, som jag brukar kalla de delar av kultureliten som har fri tillgång till tv-soffan). Det finns dock vissa undantag. Har man en tillräckligt framstående akademisk (eller liknande) position, kan man ibland få komma till tals även om man har avvikande åsikter. Åtminstone i de större tidningarna. SVT och SR släpper i stort sett aldrig fram någon med fel åsikter hur framstående man än är och hur goda argument man än har.
Idag tänkte jag berätta lite om Annika Dahlström, som i många år arbetat med frågor om manligt-kvinnligt och olika konsekvenser av detta, och som definitivt inte tillhör den politiskt korrekta Godhetskören. För att ge en bakgrund börjar jag med att saxa lite grand från en artikel på min hemsida.
Annika Dahlström var tidigare professor i histologi med neurobiologi vid Göteborgs Universitet och verksam vid Institutionen för anatomi och cellbiologi (hon är numera professor emeritus som det heter). Hennes forskningsinriktning är (jag skriver i presens eftersom hon fortfarande är aktiv) nervsystemet, framför allt nervcellernas "inre liv". Hon är även intresserad av morfologiska och fysiologiska skillnader mellan manliga och kvinnliga hjärnor, som bas för olikheter i tänkesätt och beteenden. "Det finns tydliga skillnader mellan könen", säger hon i en artikel i Världen idag (14/11 2003). Låt mig ge läsaren ett smakprov på vad professor Dahlström kommit fram till:
Mäns hjärnor lär sig hur de ska reagera på hormonstormar i livmodern och efter födseln, medan kvinnors hjärnor feminiseras genom basal insöndring av kvinnliga hormoner under hela utvecklingen. I de fall då hjärnan inte alls påverkas av könshormoner, t ex vid kromosomrubbningen X0, uppstår Turner´s Syndrom, vilket kan betecknas som "neutralhjärnor". Redan under fosterstadiet påverkas således hjärnan åt maskulint eller feminint håll. Testosteron tillskjuts speciellt under fosterstadiets tredje månad respektive 2-5 veckor efter födseln. Kvinnor som utsätts för långvarig stress, exempelvis under en krigssituation, maskuliniseras genom att binjurarna ändras och ett foster blir då mer maskulint präglat, oavsett kön. Hjärnbalken mellan de två hjärnhalvorna är tjockare hos kvinnor. Denna skillnad finns hos foster före födseln. Det innebär fler förbindelser mellan logiska och emotionella hjärnfunktioner, större simultankapacitet, bättre förmåga till översikt över problem — troligen har vi här förklaringen till att kvinnor har färre språkrelaterade bekymmer; dyslexi, afasi. Utifrån detta beskriver Annika hur män och kvinnor har olika begåvningsprofiler — kvinnor är ofta bättre på långsiktig planering och socialt kompetenta, medan män är mer fokuserade och avgränsade (sammandrag av ett föredrag som Annika Dahlström höll när Svensk Förening för Psykosomatisk Medicin firade sitt 10-årsjubileum den 25-26/9 2003).
Professor Dahlström anser sig i sin forskning ha kommit fram till hur katastrofalt det är för samhället när mödrarna inte kan vara hemma och ta hand om sina barn. Enligt henne är den verkliga kvinnofällan att ha ett krävande heltidsjobb och ständigt dåligt samvete för barnen som tillbringar hela dagarna på dagis (enligt feministerna är det att vara hemma med sina barn som är kvinnofällan). Att ta hand om barnen själv är ju i det närmaste omöjligt, då den som vill stanna hemma hos barnen straffas ekonomiskt av samhället. Professor Dahlström menar att både feminister och politiker vet att deras politik strider mot vetenskapliga slutsatser. Frågan är dock så infekterad att det är närmast omöjligt att diskutera den på ett meningsfullt sätt.
Sedan hon börjat föreläsa om, och skriva artiklar om, skillnader i hjärnan mellan män och kvinnor, har hon upptäckt vad det innebär att inte vara politiskt korrekt. Hon har fått elaka brev, innehållande bl a avföring från råttor. Kvinnliga kollegor från andra fakulteter har ringt upp henne och sagt att det absolut inte finns några skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor (min personliga gissning är att det handlar om fakulteter där man sysslar med ämnen som genus"vetenskap", socialpsykologi, psykologi och liknande — dvs ämnen som ligger i vetenskapens utmarker, eller till och med utanför det man normalt kallar vetenskap). Professor Dahlström brukar då kontra med att fråga om de själva studerat ämnet. I artikeln berättar hon om hur man då kan svara "Nej det har jag inte, och även om det funnits sådan forskning skulle jag aldrig någonsin tala om den." Vid ett tillfälle inbjöd hon en amerikansk forskare att komma till Göteborgs Universitet och föreläsa i ämnet. Besöket stoppades dock efter protester från feminister vid universitetet (Göteborgs Universitet tycks ha en vacklande inställning till begreppet yttrandefrihet – när jag vid ett tillfälle skulle tala där om intelligent design stoppades det hela med motiveringen att jag på min hemsida var kritisk mot islam och mot homoadoptioner – jag diskuterar detta här).
Och här ser vi än en gång hur mycket som feminister, marxister, nazister och islamister har gemensamt. Man gör allt för att stoppa alla åsikter och all forskning som på något sätt kan visa att den egna ideologin är felaktig. Om kartan inte stämmer med verkligheten ja då gäller, i ideologiernas värld, kartan. Sanningen spelar ingen roll. Den offras på ideologins och den förmenta godhetens altare.
I februari 2005 ansökte Norrbottensteatern om bidrag från Länsstyrelsen i Norrbotten för att publicera en bok om jämställdhet. När Länsstyrelsen fick veta att boken innehöll en intervju med Annika Dahlström, krävde man att denna intervju skulle tas bort. Annars blev det inga pengar. Jämställdhetsdirektör Britt-Marie Lugnet-Häggberg motiverade beslutet med att Annika Dahlströms åsikter om könen inte är i enlighet med regeringsdirektivet om jämställdhet. Genusforskningen har tydligen uppnått nya oanade nivåer av idioti och fördumning och ovetenskap. Verkligheten tycks inte spela någon roll. Har regeringen deklarerat att planeten Mars inte existerar, ja då existerar den inte, även om de elaka astronomerna insisterar på att den existerar. Här ser vi socialdemokratins mörka sida och att den aldrig lyckats frigöra sig från sina rötter i den odemokratiska marxismen.
Jämställdhetsdirektörens sätt att argumentera är i princip identiskt med hur alla andra förtryckare av det fria ordet och den fria tanken i alla tider resonerat (jag tänker då på Hitler, Stalin, Pol Pot och andra onda ledare).
KD:s förste vice ordförande, Maria Larsson, skrev med anledning av Länsstyrelsens beslut ett öppet brev till Britt-Marie Lugnet-Häggberg. Där skrev hon bl a "Om vi tillåter att myndighetschefer censurerar åsikter som går emot socialdemokraternas tankar kommer Sverige att bli ett tyst land där åsiktsförtryck gäller". Även media reagerade. Och då till och med Aftonbladet, som ju har klar partifärg åt det röda hållet, dvs (s). Carl Hamilton skrev där i sin krönika den 12/2:
Förutom att ta ställning i denna vetenskapliga fråga, har regeringen valt att ställa sig på samma sida som de mest extrema forskarna: Genusteoretiker som på ideologiska grunder slår fast att biologin inte kan ha någon betydelse för att förklara varför manligt och kvinnligt beteende skiljer sig åt.
Det får mig att tänka på den sovjetiske biologen Trofim Lysenko. Lysenko utropades av Stalin till vetenskapligt geni och hans "kreativa darwinism" hyllades som ett stort steg framåt för den genetiska forskningen. Lysenko menade att inlärda egenskaper kunde ärvas och att man genom att manipulera miljön på ett enkelt sätt kunde åstadkomma grundläggande förändringar hos växter och djur. Karriärsugna politiker älskade honom. Ideologin betydde allt, experiment och vetenskaplighet inget.
De riktiga vetenskapsmännen, som protesterade, rensades ut (och avrättades).
Efter all kritik beslöt sig Länsstyrelsen för att tillåta intervjun med Annika Dahlström. Jag uttrycker på många ställen skarp kritik mot media och hur journalister sviker sitt höga kall att vara sanningens riddare och i stället blir dess förrädare. Här tog dock flera journalister sitt ansvar (nu är knappast Carl Hamilton någon normal journalist och det länder Aftonbladet till heder att de faktiskt (i alla fall ibland) låter olika åsikter komma fram).
För att återvända till nutid, så kunde man den 27/3 2011 läsa en artikel i Göteborgsposten) med rubriken ”En familjepolitik som gör barnen psykiskt sjuka” med underrubrik:
För första gången i mänsklighetens historia har vi kastat nästan all erfarenhet om barn på historiens soptipp. Många barn mår i dag riktigt dåligt och det blir bara värre. Men i dagens demokratiska Sverige får man inte ställa frågan om det kan finnas ett samband mellan vår moderna syn på hur barn skall växa upp och den ökande sjukligheten hos barnen, skriver Annica Dahlström och Christian Sörlie Ekström.
Några citat ur artikeln:
Låt oss för en stund helt bortse från oss själva och fokusera på: vad är bra för barnen? Vi konfronterar alltså frågan huruvida utvecklingen är för barnens bästa eller om vi vuxna föräldrar driver något i rent egenintresse.
Självmord, suicidförsök, depression och konsumtion av psykofarmaka har bland unga kvinnor ökat med upp till 400 procent under de senaste tio åren. (Kanske det hänger ihop med att alla barn förväntas bete sig som pojkar?) Trenden för unga män är densamma även om utvecklingen inte är lika dramatisk. Ju yngre barn desto brantare ökning, de uppväxande barnen mår allt sämre och vi undrar varför.
Den första generationen som fötts under de nya betingelserna i Sverige har varit på förskolan från ett års ålder och har under sina första sex år tillbringat större delen av sitt vakna liv med förskolepersonal. Dessutom har de levt i ett samhälle som inbillar oss att män och kvinnor är likadana och har identiska förutsättningar att ta hand om barn, utan hänsyn till egna val. Det är först nu vi kan se hur den generation mår som fått ta konsekvenserna av det svenska experimentet.
Sambandet mellan att båda föräldrar arbetar mer och ungdomars psykiska ohälsa. I dag arbetar föräldrar cirka åtta timmar mer per vecka och hushåll än före 1980. Det innebär drygt 1,5 timma per dag i minskad barn-förälderkontakt. Om vi antar att vaket umgänge före 1980 var 3-4 timmar per dag för små barn är 1,5 timma en minskning med 40-50 procent!
Gråter hopplöst
Anknytning är ett i dag väl utforskat begrepp. Det är vetenskapligt visat att barn behöver nära kontakt med sin mor under de första levnadsåren. De behöver även sin far men modern är väsentligast under de 2-3 första åren. Ett barn som gråter hopplöst när det lämnas på förskolan upplever sig övergivet. Det är först vid 4-5 års ålder som barn får ett tidsbegrepp. När vi lämnar ifrån oss ettåringen har den ingen möjlighet att bedöma om föräldern någonsin kommer tillbaka. Tolv månader är den känsligaste åldern ur ett anknytningsperspektiv och då sätter vi barnen i förskola i Sverige. Skador i anknytningsprocessen är ofta irreparabla och resulterar i oro, ångest och depression. Just vad våra ungdomar lider av i dag.
Män och kvinnor är olika i hjärnan. Den andra faktorn är att män och kvinnor förväntas göra samma saker. Det bygger på en politisk, obelagd tes att män och kvinnor är utbytbara vad gäller egenskaper och förutsättningar att ta hand om barn. Att en 50-50-delning skulle vara i barnens intresse förutsätter att män och kvinnor är identiska.
Men vi är inte identiska! Det finns stora skillnader i hjärnan mellan medelmän och medelkvinnor. Naturligtvis finns avvikelser i populationen i form av män med utpräglat feminina hjärnegenskaper och vice versa men statistiskt finns betydande skillnader. Olikheterna har utvecklats under evolutionen och skillnaderna fastställs före födelsen. Myten om att vi föds som neutrala varelser och att samhället tvingar in oss i identiteter som män eller kvinnor är en av de kusligaste politiska lögnerna i modern tid!
Som jag skriver på många andra ställen har barn idag blivit leksaker för vuxna. Vi talar i skrytsamma ordalag om hur goda vi är nu för tiden (till skillnad från förr). Hur vi inte slår våra barn och hur mycket vi älskar våra barn och hur vi skjutsar dem till fotbollsträningen och balettskolan. Det är kanske sant att de flesta inte slår sina barn, och visst finns många föräldrar som ställer upp för sina barn, men alltför mycket talar för att barnen alltmer blivit offer för en egocentrerad kultur, där allt går ut på att tillfredsställa de vuxnas behov. Jag tänker på homoadoptioner och lesbiska inseminationer, vilka helt bortser från barnperspektivet (vilket även remissinstanserna ansåg i fallet homoadoptioner).
För övrigt kommer Sveriges Riksdag snart att rösta om ett förslag att insemination inte bara skall tillåtas för samkönade par utan också för ensamstående kvinnor. Jag tvivlar inte en sekund på att detta förslag kommer att antas. Redan nu kan ensamma kvinnor åka till exempelvis Danmark och genomgå en insemination. I Svenska Dagbladet kunde man den 5 april 2011 läsa om en kvinna som gjort precis en sådan insemination:
Att ta steget att försöka bli förälder med hjälp av donerad sperma, var dock inget lätt beslut. Under flera år vände och vred Jessica på frågorna: Får man bli förälder på det här sättet? Vad betyder det för barnet att växa upp utan en pappa? Skulle hon klara att dra hela det praktiska lasset ensam?
– Jag är själv uppvuxen i en traditionell kärnfamilj med villa, vovve … ja, till och med Volvo. Det var en jättebra uppväxt och en sådan familj kändes som det självklara även för mig. Jag hade absolut ingen önskan att skapa en alternativ familjeform.
– Samtidigt var längtan efter barn väldigt stark. Mest funderade jag över om jag är tillräckligt stark för att ensam kunna coacha den här lilla individen, så att han eller hon kommer rätt i livet – trots eventuella fördomar om den här speciella familjeformen och eventuella svårigheter med att vara donatorbarn.
Jag dömer inte denna kvinna på något sätt. Jag kan förstå att hon längtar efter barn. Hon verkar ju dessutom, till skillnad från de flesta politiskt korrekta personer, ha brottats med problemet och inte lättvindigt fattat sitt beslut. Men ändå, frågan måste ställas, ”Är detta rätt mot barnet?” Jag är övertygad om att växa upp utan en pappa leder till psykiska trauman (jag har själv vuxit upp utan en pappa, så jag vet).
När det gäller abort har man till och med mage att påstå att man gör det för barnets bästa (det kan givetvis finnas sådana fall, men de torde vara unika). Argumentet ”alla har rätt att födas önskade” är inget annat än ren ondska, klädd i godhetens kläder, som tyvärr inte passar riktigt. Vem har rätt att bestämma om någon vill födas önskad eller ej. Själv föddes jag oönskad men är ändå glad att jag fick leva.
Det Annika Dahlström säger i sin artikel är inte tomma påståenden, utan väl underbyggda både av logiska och naturvetenskapliga argument (jag tänker då framför allt på det hon skriver om skillnader i hjärnan mellan kvinnor och män – de mer konkreta slutsatserna om mammans betydelse för små barn etc utgår sedan från och bygger på detta). Men tyvärr, i den politiska korrekthetens perverterade värld spelar argument föga eller ingen roll. Det som är politiskt korrekt är sant, även om det inte är sant. Ja det är sannare än sanningen själv. Inga fakta eller argument kan motsäga det som är politiskt korrekt utan alla fakta måste böja sig för det politiskt korrekta.
Det är intressant att läsa kommentarerna till Dahlströms artikel. De allra flesta är positiva, ”Äntligen någon som vågar säga sanningen…” men det finns också negativa kommentarer. Argumenten i den senare kategorin känner man igen från alla sådana här känsliga diskussioner, ”Det finns flera forskargrupper som visar att Dahlström har fel…” Det finns det säkert, det finns alltid olika åsikter. Men när det gäller den politiska korrekthetens paradgrenar så finns oerhört mycket oseriös forskning inom t ex ämnet genusvetenskap (vad detta nu har med vetenskap att göra). Några av kritikerna menade också att Dahlströms artikel ger yrkesarbetande småbarnsmammor dåligt samvete. Det argumentet används också mot arbortkritikerna och utgör knappast något meningsfullt argument.
Självklart kan man ha olika åsikter om hur bra det är för små barn att vara hela dagarna på dagis (personligen tror jag det är oerhört skadligt) och huruvida pappan kan ge en liten bebis samma anknytning som mamman (vilket jag inte tror). Att vetenskapligt/logiskt bevisa vad som är rätt eller fel är nog inte helt lätt, om det ens går. Därför borde man åtminstone tillåta en viss valfrihet. Även om försök gjorts med vårdnadsbidrag under den borgerliga regeringens mandatperioder, har detta inte tillämpats med någon större konsekvens. Utan någon form av vårdnadsbidrag blir det mycket svårt ekonomiskt om den ena föräldern är hemma med barnen.
Det jag efterlyser är verklig valfrihet, dvs att den som vill vara hemma med sina barn ges verklig möjlighet att vara detta. Som det nu är tuggar s-kvinnorna fradga bara man nämner hemmamammor och vårdnadsbidrag och ryter om ”kvinnofälla”. Där handlar det inte om valfrihet eller tolerans, utan de politiskt korrekta s-kvinnorna (och liknande) vill skarpt förbjuda kvinnor att vara hemma (så långt detta nu är möjligt). Det är det jag framför allt vänder mig mot. Den politiska korrekthetens anspråk på tolkningsföreträde och absolut makt. Alla måste underkasta sig! Och därmed avslöjar man vilken strid man strider. Inte för att skapa ett bättre samhälle eller för barnens bästa (om de politiskt korrekta s-kvinnorna verkligen brydde sig om barnen skulle det finnas en debatt bland dem när det gäller hemmamammor) utan för att ”vi bestämmer och alla måste böja sig!” Och det är ju precis det språket ondskan alltid talar.
