Frågeställningen är sålunda: Vad kommer det sig att det i en demokrati som Sverige (gäller också många andra europeiska länder) är förbjudet att diskutera vissa frågor? Massmedia, ja hela det offentliga rummet, försöker tiga ihjäl vissa frågeställningar. Även på det privata planet är det svårt att få en seriös och öppen diskussion i känsliga ämnen. Folk blir upprörda, ledsna och arga om man kommer med vissa påståenden eller ställer vissa frågor. Eller om man uttrycker tvivel på vissa allmänt accepterade åsikter. Det finns utan tvekan en stark, självpåtagen åsiktscensur i vårt land.
I diktaturer finns ofta censur, pålagd av diktaturen. Brott mot denna censur straffas mer eller mindre hårt (till och med dödsstraff). Men den censur vi har i Sverige kommer i första hand inte från statsmakten, utan från det som i dagligt tal brukar kallas den intellektuella eliten eller kultureliten. Eftersom dessa två begrepp, enligt min mening, är helt missvisande i sammanhanget, brukar jag i stället använda ”kulturdräggen”. Någon kallade i en artikel den svenska kulureliten för ”Europas byfånar” – jag skrattade högt när jag läste detta och jag förstår precis vad personen i fråga menade (jag tänker då på den hjärndöda genusdebatt som pågår i vårt land och mycket, mycket annat). Uttrycket kulturdräggen kan kanske tyckas kränkande. Men det finns två skäl till att jag använder det och anser det vara relevant.
För det första så finns en verklig kulturelit, bestående av framstående och begåvade, ja ibland geniala, författare, konstnärer, musiker, forskare etc. Sedan har vi en stor grupp människor verksamma inom dessa områden, som kanske har viss akademisk utbildning (vilket ibland övergår till inbillning), och/eller kan räknas som kulturarbetare i viss mening, men som är medelmåttor (en del är inte ens det) inom sina respektive områden och alltså inte ingår i eliten. Och det är ju helt naturligt att det är så. Jag har inga synpunkter på medelmåttorna. De kan säkert göra ett bra jobb i många sammanhang. Det är inte självklart att en framstående konsertpianist är mer lämplig att undervisa normalbegåvade 8-åringar i piano än vad en normal pianolärare är. Det kanske till och med kan vara tvärtom.
En del av de konstnärliga och akademiska medelmåttorna lider emellertid av akut storhetsvansinne och ser sig själva som världsfrälsare. I deras fall handlar det sällan om att skapa eller tolka musik eller annan konst så att människor berörs i djupet av sina hjärtan (den gåvan har de inte), eller att ge oss nya vetenskapliga insikter, utan mer om att i kulturella eller vetenskapligt/filosofiska termer sprida och propagera för en politisk eller filosofisk ideologi (marxism, ateism etc). Dessa personers verk (rent konstnärligt eller vetenskapligt) är i allmänhet sterilt ideologiska, med övertydliga pekpinnar och snusförnuftig förståelse av komplexa samband (t ex genusvetenskap och närliggande ämnen för att inte tala om många teaterpjäser med ett övertydligt politiskt budskap, som är så tidsbundet att pjäsen är omodern fem minuter efter premiären).
Vi får inte heller glömma bort medlöparna, de nyttiga idioterna, som Lenin kallade dem. Dessa kanske inte är kulturarbetare eller forskare, men de betraktar sig ändå som intellektuella, eftersom de prenumererar på de rätta tidskrifterna, ser de rätta teaterpjäserna och har de rätta åsikterna.
Det är dessa, ovan nämnda människor, som jag räknar in i kulturdräggen.
För att inte skämma ut den verkliga kultureliten, genom att klumpa ihop dess medlemmar med kulturdräggen (definierad enligt ovan), använder jag således det senare uttrycket när det är relevant. Så förstår alla vad jag menar. Och så behöver inte den verkliga kultureliten känna sig träffad av det jag skriver.
Den andra orsaken till att jag använder ordet kulturdrägg i stället för kulturelit är för att det senare uttrycket låter alltför positivt – en ”elit”. Kulturdräggen, rent generellt, består av allt annat än en intellektuell eller konstnärlig elit. Den utgörs snarare av synnerligen måttligt begåvade människor, som tror att man har rätt bara för att man lärt sig en massa fina ord (det går precis lika bra att ljuga på latin som på svenska, dvs att man använder fina ord visar inte att man har rätt) och dessutom kanske läst retorik vid något universitet. Problemet med retorik är att denna kan missbrukas, och i stället för vältalighet eller konsten att tala, så blir retorik alltför ofta konsten att vinna en diskussion fast man har fel. Givetvis återfinner man en och annan verklig begåvning bland kulturdräggen, som tyvärr använder sin gåva i lögnens och ondskans tjänst. Ideologi tycks fungera som en drog, som i värsta fall tar ifrån människor deras heder, deras förnuft och deras moral. Det finns alltför många historiska och aktuella exempel på detta (Nazityskland, Sovjetparadiset, dagens Nordkorea, islamismen etc, etc).
Kulturdräggen styrs till största delen av ideologi och flockmentalitet. Förnuft, logisk analys och öppenhet för alternativa åsikter, och framför allt respekt för andra åsikter och respekt för att det finns en Sanning som vi faktiskt måste böja oss under, lyser normalt med sin frånvaro. Därför blir resultatet som det blir. Eftersom kulturdräggen så gott som alltid saknar underbyggda och hållbara argument för sin sak (de behöver inte ta reda på fakta, eftersom de veeeeet att de har rätt), försöker man hindra varje form av öppen debatt. Lyckas inte detta återstår bara att ta till vredesutbrott, personangrepp eller till och med fysiskt våld, vilket syftar till att skrämma motståndaren till underkastelse.
Givetvis generaliserar jag. Det finns nyanseringar som kan göras när det gäller ovanstående förenklade resonemang, men jag tror ändå att uttrycket kulturdrägg är både användbart och meningsfullt. Dessutom njuter jag av att nämna saker vid deras rätta namn. Det handlar faktiskt om en drägg och inget annat (ordet drägg har ett flertal synonymer, bl a; slödder, pack, avskum, patrask och mobb – den sista synonymen är kanske den mest relevanta, eftersom den politiska korrektheten handlar om ren och utstuderad mobbning av människor med ”fel” åsikter). Kulturdräggen innefattar människor som är totalt ointresserade av sanningen när det gäller många viktiga frågor (sedan tar de förmodligen reda på sanningen om när deras tåg till Umeå avgår, men det är en annan historia), och som arbetar på att förändra det svenska samhället enligt sin ideologi, utan att fråga hela svenska folket om lov. Dessa människor är inga demokrater, eftersom de är beredda att påtvinga sina åsikter på vårt lands befolkning genom manipulation och bedrägeri.
Detta var en liten bakgrund. Nu till ämnet; Vad kommer det sig då att den politiska korrektheten fått en sådan genomslagskraft i vårt land? Vem har intresse av att förtrycka den fria och öppna debatt som utgör adelsmärket för en verklig demokrati? I tidigare bloggar och artiklar på min hemsida ger jag oräkneliga exempel på hur den politiska korrektheten fungerar i praktiken men har inte gått in på dess orsaker (här diskuterar jag en av mig nyupptäckt naturlag, som har kopplingar till både termodynamik och politisk korrekthet).
Jag tror att förklaringen är följande: Ondskan, i form av onda ideologier och onda religioner, håller inte för ett ifrågasättande (därför accepterar kristendomen att bli ifrågasatt medan islam arbetar på att i Europa införa hädelseparagrafer, som förbjuder varje form av islamkritik). Sanningen har en sådan styrka i sig själv, att ondskan och lögnen inte kan tillåta en öppen debatt. Detta gäller både diktaturer och totalitära demokratier som Sverige (totalitär demokrati definieras här). Låt mig ge ett exempel:
Hösten 2011 röstade EU igenom en samvetsfrihetsparagraf för sjukvårdspersonal, som arbetar med aborter (barnmorskor, läkare på förlossningsavdelningar, gynekologer etc). Jag förmodar att paragrafen också är tillämpbar när det gäller aktiv dödshjälp (som vi ännu inte har i Sverige men som med all säkerhet kommer att införas ganska snart). Meningen är att ingen skall tvingas att delta i aborter (eller aktiv dödshjälp) mot sitt samvete, och om man vägrar så skall detta inte påverka ens anställning eller lön eller något annat. Någon månad senare röstade Sveriges Riksdag demonstrativt igenom en lag, som går rakt emot EU:s samvetsfrihetsparagraf, och som dessutom säger att Sverige aktivt skall arbeta på att få bort denna paragraf. Riksdagsbeslutet gör att den av EU lagstadgade samvetsfriheten inte gäller i vårt land. I Sverige, till skillnad från resten av EU, är det således inte tillåtet för barnmorskor etc att vägra delta i aborter och liknande. Till saken hör att det enda parti som röstade emot var SD (röstsiffrorna var 270 mot 20, vilket tydligt visar på den politiska korrekthetens fördummande effekt). KD lade ner sina röster, eftersom de var rädda för att förknippas med SD om de röstade på samma sak som SD (om jag inte missuppfattat det hela). Hjärndöd är bara halva ordet! Den andra halvan heter feghet!
Och även om jag har fel i min gissning, och de inte lade ned sin röster på grund av att de inte vågade samrösta med SD i denna viktiga principfråga, utan av något annat skäl, så visade de i och med detta att de inte behövs i Sveriges Riksdag. I konsekvensens och ärlighetens namn tycker jag man borde vara så ärlig att man tog bort K:et i partiförkortningen. Frågan är om dagens KD ens förtjänar D:et i sitt namn med tanke på hur det går till inom partiet vid partistämmor och när man utser ledamöter i olika sammanhang.
Tyvärr, jag är ledsen att behöva säga det, men det kommer att glädja mig när KD åker ur Riksdagen i nästa val (vilket jag är övertygad kommer att ske). Samtidigt som det också gör mig väldigt ledsen. KD består tyvärr idag av en allt mindre andel troende kristna. Dessa ersattes successivt av maktmänniskor när KD för ett antal år sedan kom in i Riksdagen. Jag vet, eftersom jag vid denna tidpunkt själv var ordinarie ledamot i Skolstyrelsen i Sollentuna för KD:s räkning och såg allt inifrån. Jag såg hur de unga, snofsiga killarna och tjejerna, med pol mag eller examen från Handelshögskolan, kom med sina fina kostymer och portföljer och fina bilar och successivt drev ut de trotjänare som i alla år stått och delat ut KD:s valsedlar. Makt, Makt, MAKT…! Maktens berusning, hur ljuvlig är inte den?! Idag är KD bara ett liberalt parti bland andra, en del av den politiska korrektheten, ett kastrerat lejon, och behövs egentligen inte. Jag beklagar att KD kommer att åka ut med tanke på att det fortfarande finns fina kristna kvar i partiet, som gör ett bra arbete i Riksdagen och inom kommun- och landstingspolitiken, men kanske kommer KD att återta sin kristna profil när nu maktmänniskorna förhoppningsvis lämnar partiet (vilket de väl kommer att göra när de inte längre har tillgång till maktens korridorer och feta politikerlöner). Kanske kan KD åter bli den sanningens röst som partiet en gång var ämnat att vara! Den dagen har KD åter en plats i svensk politik. Och då skall jag åter rösta på KD.
För att nu återvända till ämnet: Varför var det då så viktigt att vi inte skulle ha samvetsfrihet i Sverige inom sjukvården? Jo det är väldigt enkelt. Abort är en svår fråga och speciellt då sena aborter, där barnet ibland lever efter aborten och lämnas att självdö på en diskbänk i sköljrummet. Det finns många inom vården som känner obehag inför aborter (och då inte bara sena aborter, utan rent allmänt). Därför kan man inte acceptera att viss personal öppet demonstrerar mot abort genom att vägra delta. Det skulle ju kunna få andra att tänka efter och så skulle vi kanske få en lavineffekt, där stora delar av vårdpersonalen vägrar att vara delaktiga i barnamord (som det faktiskt handlar om). Och då fungerar inte längre vårt abortsystem.
Avsaknaden av samvetsfrihet innebär att man som troende kristen inte kan verka inom vissa delar av vården. Jag tror inte att vårdkvaliteten höjs av att man utestänger kristna från att arbeta där. Tvärtom!
Ofta påstås att nästan hela svenska folket tycker att fri abort är en självklar rättighet. Och att få människor upplever någon som helst konflikt när det gäller abort. Det kanske kan tyckas så, men mycket av folks åsikter i abortfrågan beror på en intensiv och ensidig propaganda för fri abort, där man framställs som ond, kvinnohatande och bakåtsträvande om man uttrycker minsta tvivel på det moraliskt riktiga i fri abort. Alltså måste man stämma i bäcken. Risken finns, om man tillåter samvetsfrihet inom vården, att hela svenska folket svänger i abortfrågan.
Ibland får jag mail från folk som säger ungefär så här, ”När jag sitter i fikarummet och hör hur någon talar illa om Israel eller om abortmotståndare eller om intelligent design, och hör hur fel de har, så känner jag att jag skulle vilja invända och ge en annan sida av saken, men jag vågar inte, eftersom jag skulle få alla emot mig.” Jag brukar då svara ungefär så här, ”Du tror att du har alla emot dig. Det är på detta sätt den politiska korrektheten förtrycker människor (ungefär som när tonåringar säger till sina föräldrar, ’Ja men alla mina kompisar får ju vara ute hela natten..’). Man framställer det hela som att alla, utom de onda, är fullständigt överens om hur hemskt Israel är och vilken välsignelse abort är för de ofödda barnen etc. Men så är det inte. Om du skulle ställa dig upp och säga till den som satt och raljerade över de som t ex pläderar för intelligent design (ID), ’Du har fel, det är inte alls som du säger, det finns mycket goda argument för ID och det finns nobelpristagare i fysik som tycker sig se en intelligent Designer bakom universum’, så skulle du göra många i fikarummet en stor tjänst. Flera av dem tycker antagligen som du, fastän de inget säger. Eller också kanske de inte ens vet vad de tycker i frågan, eftersom de aldrig på allvar tänkt efter. De har köpt den politiskt korrekta åsikten (att alla ID-anhängare är idioter, att alla som är emot abort är onda människor etc, etc), eftersom de aldrig hört något alternativ. När du nu ifrågasätter den politiskt korrekta versionen och visar på trovärdiga alternativ, inser de kanske att de håller med dig. Och de som redan höll med dig, men ingenting vågade säga, blir styrkta av att du står upp för din åsikt. De får mod och självkänsla när någon sätter ord på deras innersta tankar.” Tystnaden är lögnens främsta bundsförvant!
Ordens makt är stor. Den som kritiserar den muslimska massinvandringen i Sverige och de ensamkommande flyktingbarnen (som i allmänhet vare sig är barn eller ensamkommande eller flyktingar i FN:s mening) kallas ond, rasist, islamofob mm. Den som säger sig se en Designer i naturen avfärdas som en babblande idiot eller fanatisk högerkristen och den som hyser betänkligheter när det gäller fri abort tilldelas epitet som omänsklig, kvinnohatande och liknande. Personer som har en hög ställning inom politik och näringsliv vågar därför ingenting säga, eftersom de riskerar att få hela sina liv förstörda när massmediedrevet drar igång. Den politiska korrekthetens tryck är massivt och otäckt.
Själv är jag ju pensionär numera och därmed ganska osårbar. Ingen kan komma åt mig genom att avskeda mig eller något liknande. Man kan givetvis döda mig eller misshandla mig, men de flesta i kulturdräggen är nog inte beredda att gå så långt. Men antag att jag hade arbetat som lärare på en vanlig, kommunal skola. Med tanke på vad jag t ex skriver i föreliggande artikel, kan det inte uteslutas att bara den här artikeln skulle vara tillräcklig för att få mig avskedad från min tjänst. Det räcker ju med att några föräldrar klagar. Och det visar vilken kraft det finns i den politiska korrekthetens tvångströja (även om den inte har lagen på sin sida). Det är kanske inte så konstigt att debatten är så död i vårt land. Ingen, eller få, vågar ifrågasätta kulturdräggens åsiktsmonopol. Priset kan bli ekonomisk misär, utfrysning och ännu värre saker. Har man dessutom familj kan barnen råka illa ut på sina skolor.
Ett exempel på hur de underförstådda hoten fungerar i praktiken hämtar jag från den omtalade Ecce Homo-utställningen i Uppsala Domkyrka i september 1998. Intressanta fakta finns att läsa i en bok som kom ut under senhösten 1999. Titeln är Ecce Homo – berättelser om en utställning och författare är Gabriella Ahlström. I boken beskrivs hur K G Hammar vädjade till konstnären Elisabeth Olsson att avstå från en bild som förestället Jesu dop. Jesus framträder här helt naken med blottat könsorgan och poseringen tillsammans med Johannes Döparen antyder en homosexuell relation mellan dem. Mitt under ett planeringsmöte med domprosten i Uppsala, Tulliki Koivunen Bylund, kom Elisabeth Olsson med en hotelse. Om inte den bilden togs med skulle hon gå till tidningarna med ett färdigskrivet pressmeddelande med rubriken "Fundamentalisterna stoppade Ecce Homo". Inför detta hot backade domprosten. Som sagt, det är så det går till. Nu skulle ju i och för sig inte sådana hot fungera om inte kyrkans representanter varit så fega. En sann kristen hade definitivt inte backat en tum, vilka hot Elisabeth Olsson än kommit med.
Jag har några gånger debatterat intelligent design med en viss evolutionstroende professor från Uppsala. Tyvärr vill han inte längre debattera med mig. Sista gången han tackade nej var när en kristen studentförening i Uppsala för några år sedan ville anordna en debatt mellan oss. Hans motivering var (efter vad man berättade för mig i ett mail – jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen, men jag kommer ihåg kontentan), ”Det är ingen idé att debattera med Renard, han ändrar sig i alla fall inte.” Men då har vederbörande inte förstått vad en debatt är till för. Den är inte till för att få motståndaren att ändra åsikt. I så fall vore alla politiska debatter onödiga. Reinfeldt kommer knappast att bli socialdemokrat genom att debattera med en socialdemokratisk politiker (fast vem vet, skillnaden mellan dagens ”moderater” och dagens socialdemokrater verkar vara hårfin, så steget är kanske inte så långt).
Meningen med en debatt är att exponera olika åsikter för åhörarna, så att dessa sedan själva kan ta ställning. Den uppsaliensiske professorns inställning visar att han inte är intresserad av en öppen debatt i ämnet (den kan ju till och med få en del åhörare att gå över till den ”mörka sidan” – dvs ID). Eftersom han inser att han inte kan få mig att ändra mig, blir då debatten helt meningslös (för honom).
Vi brukar ju skryta över hur bra allt är idag jämfört med hur det var under den mörka Medeltiden. En sak är säker, debatterna på Medeltiden hade en standard som låg skyhögt över dagens debattstandard. En viktig princip på den tiden var följande; innan debatten började fick respektive debattant redogöra för motsidans åsikter. Debatten fick inte börja förrän båda sidorna sade om sin motpart, ”Ja han har verkligen förstått mina åsikter, han presenterar dem på ett helt korrekt sätt, som jag håller med om. Det är precis så jag anser.” På så sätt undvek man att tala förbi varandra och tilldela motsidan åsikter som denna inte hyste.
Tyvärr går det inte till så idag. I allmänhet ligger debatten på en oerhört låg nivå, där man inte lyssnar på varandra och där man inte ens håller sig till ämnet. Vid ett tillfälle höll jag en massmediabevakad föreläsning om ID på Linköpings Universitet. På Vetenskapsradions hemsida hade de en hel avdelning om min föreläsning. Där fick ovannämnde professor berätta vad ID stod för. När jag läste hans beskrivning av ID mådde jag nästan illa. Väldigt lite av det han sade stämde överens med mina åsikter. När jag mailade till chefen för Vetenskapsradion och frågade om det inte hade varit rimligt att låta mig redogöra för ID (det var ju min föreläsning artikeln handlade om) så höll han med mig, men menade att det hade begåtts ett misstag, dvs det var inte avsiktligt. Jag tror inte ett dugg på att det oavsiktligt. Man ville helt enkelt framställa ID så idiotiskt som möjligt, så att alla som läste på deras hemsida skulle ta avstånd från ID och säga för sig själva, ”Vilka ofattbara idioter som tror på sån smörja. De kan ju inte vara riktigt kloka!” Ja, Så går det till i den politiskt korrekta världen. Till stort men för demokratin, för yttrande- och åsiktsfriheten och för Sanningen!
Ondskan har som sagt inte råd med att någon ifrågasätter. Ondskan fungerar lite grand som en mytoman. Denne måste hela tiden hitta på nya lögner för att rädda det han sade igår. Till slut blir härvan av lögner nästan oöverskådlig, eftersom det blir omöjligt att komma ihåg alla tidigare lögner, och risken att man avslöjar sig växer. På samma sätt måste ondskan hela tiden hitta på nya lögner och hindra sanningen från att komma till tals. Alltså måste de obehagliga frågorna förbjudas. Största möjliga tystnad, med andra ord.
Låt oss ta ett annat exempel (jag skulle kunna ta i princip hur många som helst). En vanligt påstående från kulturdräggen är att bara Israel återgår till 1967 års gränser så blir det fred i Mellanöstern (jag läste detta senast häromdagen). Då får man fred med Syrien, Libanon, Saudiarabien och palestinierna kommer att acceptera Israels existens. Det är ganska enkelt att motbevisa detta. Den 4/6 1967, dvs dagen innan kriget bröt ut, befann sig Israel uppenbarligen innanför det som kallas 1967 års gränser. Ändå hade arabsidan dragit upp sina arméer runt Israels gränser och stängt av Tiransundet (inloppet till Aqabaviken), vilket bara det var en direkt krigsförklaring mot Israel. Egyptens president Nasser (som var en av initiativtagarna till det planerade angreppet) sade den 27/5 1967 (dvs ungefär en vecka innan kriget startade) i ett radiotal "Vårt huvudmål är utplånandet av Israel...". Ingen behövde således betvivla ändamålet med arabsidans attack. Det handlade inte om att justera gränsdragningar eller liknande, utan om att utplåna staten Israel från jordens yta. Detta trots att Israel således befann sig innanför ”1967 års gränser”.
Kulturdräggen brukar, inför denna argumentering, försvara sig genom att säga, att hur det än ligger till med saken så var det i alla fall Israel som angrep först. Och det är sant – rent formellt. Israel slog till först, förmodligen bara några timmar innan arabsidan hade tänkt anfalla. Araberna hade fått Sovjets bästa jaktplan och stridsvagnar, de hade mångdubbelt fler soldater (inte så konstigt med tanke på skillnaden i folkmängd mellan Israel och arabsidan) och mångdubbelt fler flygplan och stridsvagnar. Hade judarna väntat tills araberna slog till, hade det varit nästan omöjligt för dem att vinna (de flesta militära bedömare är överens om detta). Nu slog israelerna ut i stort sett hela det egyptiska, jordanska och syriska flygvapnet på några få timmar och fick på så sätt direkt luftherravälde, vilket gav ett tillräckligt övertag för att vinna, trots numerärt underläge. Det råder ingen som helst tvekan om vem som i praktiken var den angripande parten. Det var arabsidan och detta är höjt över all diskussion.
Vad skulle hände om ett antal europeiska länder drog upp sina arméer runt Rysslands gränser och dessutom i radio och TV proklamerade att nu skulle Ryssland utplånas. Skulle ryssarna bara sitta och vänta? Knappast! Argumentet att Israel måste återgå till 1967 års gränser för att få fred är som sagt lätt att vederlägga. Islam nöjer sig inte med något annat än Israels totala utplånande. Och kommer aldrig att nöja sig med något annat. Det ligger i själva islams natur. Det är bara att läsa islams heliga skrifter så inser man detta.
Eftersom de politiskt korrekta argumenten mot Israel är logiskt och historiskt ohållbara, kan man inte tillåta en öppen debatt i frågan. Då skulle svenska folket inse hur det ligger till. Alltså demoniserar man alla som försvarar Israel och dess rätt att existera (observera jag säger inte att israelerna aldrig gör fel – det jag diskuterar är huruvida landet har rätt att existera) och sätter munkavle på dem i den mån man kan. Tack och lov så finns Internet. Många journalister och kulturdräggare skär antagligen tänder bara de tänker på Internet, som stuckit hål på deras tidigare informationsmonopol.
Frånvaron av debatt får mig att tänka på min tid till sjöss (jag har antagligen berättat följande i andra artiklar). Eftersom jag inte rökte, blev jag alltid bjuden på cigaretter när det var fest. ”Ta dig en cigg och var som en människa gnisten (telegrafisten kallades gnist)”. Hade jag väl börjat röka, hade nog ingen bjudit på cigaretter. Då hade jag fått köpa själv. Hade jag inte druckit sprit (vilket jag gjorde på den tiden), hade man på samma sätt bjudit på sprit. ”Ta dig en sup och var som folk…” Den som inte röker, inte dricker, inte ligger med folk hur som helst, som inte talar illa om andra etc, upplevs som obekväm. Min övertygelse är att alla människor har ett samvete, givet av Gud. Alla människor vet vad som är rätt och fel. Visst kan man sätta sig över samvetet och visst kan samvetet bedövas (genom ideologisk hjärntvätt eller genom att man lever tillräckligt länge i ondska), men ändå finns det någonstans därinne en röst som säger vad som är sant och rätt. Samvetets röst får näring av sanningen. Även ett bedövat samvete kan vakna till liv om personen i fråga får höra sanningen. Således är det livsfarligt för de som går ondskans ärenden att släppa lös sanningen. Skulle människor börja lyssna till sitt samvete, och skulle de dessutom känna till Sanningen om abort, om Israel etc, ja då skulle ondskan förlora sitt grepp i de här frågorna. Alltså skapar man ett klimat där endast vissa saker får sägas. Manipulation och bedrägeri.
Det jag säger ovan visas tydligt när det gäller kulturdräggens inställning till kristna. Även om kristna inte säger något, så proklamerar de i alla fall sanningen, genom sina personliga liv (förhoppningsvis), ja genom sin blotta existens. Precis som Lot gjorde i Gamla Testamentets Sodom. Invånarna där var mäkta irriterade på Lot, eftersom han inte ville delta i deras sex- och dryckesorgier. Vid ett tillfälle hade Lot två gäster. Invånarna i Sodom samlas då utanför Lots hus och säger:
Denne [Lot], en ensam man, har kommit hit och bor här som främling, och han vill ändå ständigt upphöja sig till domare. Men nu skall vi göra dig mer ont än dem [man ville först skada Lots två gäster, men nu tänkte man ge sig på Lot själv] (1 Mos 19:9).Förmodligen sade aldrig Lot något negativt om vad folk gjorde i Sodom. I varje fall inte till stadens invånare. Lot uppträdde aldrig som domare. Men när de såg hur rättfärdigt han levde och jämförde detta med sina egna liv, så var det deras egna samveten som dömde dem.
Därför bestämde man sig för att döda Lot (vilket inte lyckades, eftersom han räddades av två änglar — de var dessa som var hans gäster — som slog angriparna med blindhet). Till varje pris ville man tvinga Lot att leva på sin egen usla moraliska nivå. Innan man hotade Lot, hade man begärt att han skulle lämna ut sina två manliga gäster, så att Sodoms män kunde få våldta dem. Detta vägrade givetvis Lot.
Jag upplever att det är på ungefär samma sätt i dagens Sverige. Man vill hindra de kristna att leva efter Bibelns principer och är mäkta irriterad på kristna som försöker göra detta. Helst vill man tvinga de kristna att leva på samma moraliska nivå som man själv (lögn, oärlighet, hat, droger, promiskuitet, sexuella perversioner, mutor, baktaleri, mobbning av svaga, stjäla på arbetsplatsen, aborter, avundsjuka, skilsmässor etc, etc). Ondskan vill alltid dra ner alla andra till sin egen nivå. Mörkret tål inte ljuset.
Vill jag då säga att alla som inte håller med mig om allting är onda? Nej absolut inte. Jag accepterar givetvis att andra människor har andra åsikter som jag inte håller med om. Jag stöder deras rätt att kritisera min åsikter. Det jag vänder mig mot är att vissa människor, som själva berömmer sig för sin stora godhet, försöker hindra andra människor att uttrycka sina åsikter. Jag anser att det skall vara tillåtet att kritisera den kristna tron. Men då skall det också vara tillåtet att kritisera islam, att kritisera svensk invandringspolitik etc, etc. Att genom manipulation och bedrägeri försöka implementera sina egna åsikter, samtidigt som man vill hindra andra att uttrycka sina åsikter, är ingenting annat än ren och djävulsk ondska. Dessutom har kulturdräggens medlemmar mage att samtidigt anse sig vara stora demokrater. Därför är ordet drägg eller slödder eller pack synnerligen adekvat i sammanhanget!
Med manipulation menar jag hur man genom kontroll av media, inklusive public service (som borde vara hela svenska folkets service, men som i själva verket endast representerar kulturdräggens åsikter), får svenska folket att tro att det bara finns en enda godtagbar åsikt (om man vill räknas till de godas skara). Att det också handlar om bedrägeri är uppenbart. Genom att t ex använda statistik på ett skickligt sätt får man svenska folket att tro att invandringen är en kassako, som enbart har positiva konsekvenser för vårt land. Författaren Mark Twain försökte sig en gång på att komparera ordet lögn (normalt komparerar man adjektiv, typ; stor, större, störst, och inte substantiv, men en författare kan ju ta sig vissa konstnärliga friheter) på följande sätt; lögn, förb----d lögn, statistik, dvs statistik är enligt Twain den ultimata lögnen. Och det råder ingen tvekan om att man genom att presentera statistik på lämpligt sätt kan bevisa nästan vad som helst. Jag ber att få återkomma senare med en artikel om detta. Media bedrar också folk på andra sätt. Man berättar aldrig hela sanningen när det gäller konflikten i Mellanöstern och detta kan vara minst lika effektivt som att blåljuga. Osv, osv.
Hur som helst anser jag inte att alla, som tycker annorlunda än vad jag gör, är onda. Däremot anser jag att medlemmarna i kulturdräggen (Godhetskören) står på det ondas sida, eftersom de strider mot sanningen och mot demokratins grundprinciper. I en demokrati måste alla kort läggas på bordet och alla fakta ges på ett ärligt och objektivt sätt. Utifrån detta kan invånarna avgöra vilket parti de vill lägga sina röster på. Då kommer politiken att avspegla folkets åsikter. Och så skall det vara i en demokrati Idag är det kulturdräggens åsikter som till stora delar avspeglas i valen. Att ett parti som i en nyligen gjord undersökning var tredje största parti (med nästan 9 procent), jag tänker då på SD, nästan totalt negligeras av de andra partierna och behandlas synnerligen negativt i media, visar hur illa ställt det är med demokratin i vårt land.
Kan läsaren förklara för mig varför SD:s logga saknas ovan? SD är fjärde största partiet i Sverige enligt så gott som alla opinionsundersökningar (några gånger har SD hamnat på tredje plats). SVT – public service, jo jag tackar jag! Oavsett vad man tycker om SD så visar bilden ovan att Sverige inte är en verklig demokrati och att SVT inte är public service utan politically correct service!
Kulturdräggens makt över vårt land bygger egentligen på människors feghet. Om fler öppet vågade säga vad de tycker, skulle kulturdräggen snabbt förlora sitt destruktiva inflytande över vårt land. Varför svenskar tycks mer fega än andra folk är något jag inte har något bra svar på. Någon skrev till mig och föreslog att det kanske berodde på den ca en miljon svenskar som i slutet av 1800-talet emigrerade till USA, för att där skaffa sig ett bättre liv. De som emigrerade var de mest handlingskraftiga och starka och modiga, och där förlorade Sverige kanske sina bästa gener. Kvar blev ynkryggarna och veklingarna och fegisarna (med vissa undantag). Det är ju helt enkelt bara ett exempel på evolutionen i verksamhet. De bäst anpassade och starkaste lämnade Sverige, och kvar blev de svaga och veka. Kan det verkligen vara så illa? Tja, framtiden får visa hur det ligger till. Det faktum att svenskarna verkar vara beredda att ge bort sitt land till islam är dock illavarslande.
