I flera tidigare bloggar har jag kommenterat detta (läs här!). Nu läste jag i Erikshjälpens (en kristen hjälporganisation) tidning att Annika Östberg varit på besök i kvinnofängelset i Riga tillsammans med Erikshjälpen. Man skriver:
Annika har ett stort engagemang för andra människor och har skrivit en bok och håller föreläsningar om sina erfarenheter och om livsval. Att varje val och handling bär med sig konsekvenser som man får leva med och hon talar mycket om hopp.Det gläder mig Annika Östberg tycks mena allvar med sin omvändelse och vill göra gott. Egentligen har jag inte varit arg på Östberg i första hand. Jag förstår att hon utnyttjar de möjligheter som erbjuds. Böcker och filmer kan ju ge betydande inkomster. Det jag framför allt har varit arg på är Godhetskören, som automatiskt helgonförklarar en människa som aktivt medverkat i två mord och som på egen hand dessutom tagit livet av en människa (se länk ovan). Jag har också ondgjort mig över att hon behandlats bättre av svenska staten än vad jag eller någon som varit laglydig och betalat skatt hela livet skulle behandlats. Inte skulle jag få en flygresa för 600 000 kr betald av svenska staten, oavsett omständigheterna. Och då har jag, till skillnad från Östberg, under mitt hittillsvarande liv betalat in miljoner till statskassan. Och inte skulle en vanlig laglydig person få ha ett Sommarprogram i P1 (jag menar då en person som inte är kändis eller som inte lottats fram). Och det som gjort mig allra mest arg är att man aldrig någonsin talar om hennes offer. Aldrig, aldrig någonsin. Ingen svensk tidning eller radio- eller tv-reporter har besökt döttrarna till den polisman som Östberg var med och mördade, och frågat dem om hur deras liv förändrats efter att pappan mördades. Döttrarna existerar överhuvudtaget inte i Godhetskörens perverterade värld (speciellt inte eftersom de är medborgare i USA). Däremot har Östberg otaliga gånger i radio och TV fått berätta om hur hennes liv förändrades efter de mord hon aktivt deltog i.
Kanske har Annika Östberg verkligen ångrat det onda hon gjort och vill vara en god människa resten av sitt liv. Alla kan vi göra fel, och alla har vi gjort fel. Och om omständigheterna samverkar till det sämsta, kan vi bli inblandade i alla möjliga dåligheter. Alla måste få chansen att bli upprättade och få börja om från början igen. I varje fall i princip (sedan kan det finnas människor som är så farliga att man inte bör ge dem någon ytterligare chans).
Priset för att ta en annan människas liv, måste samtidigt vara så högt, att det negativt påverkar gärningsmannens framtida liv, ja kanske till och med resten av dennes liv. Annars signalerar samhället att den ende som har något människovärde är gärningsmannen, men inte dennes offer.
Östberg säger, enligt artikeln, att varje val och varje handling bär med sig konsekvenser som man får leva med… Det är helt sant. Men vi får inte glömma bort att de val som Östberg gjort också burit med sig konsekvenser för t ex den mördade polismannens döttrar. Dessa konsekvenser borde vi också tala om, mer än vad vi gör. Konsekvenserna för den mördade polismannens döttrar kommer att vara livet ut.
Östberg säger vidare:
Att få berätta för någon att ”Du har ett värde, du är viktig!” och att möta en persons ögon så att hon kan känna sig som en människa är också vikigt.Jag håller med helt om detta. Därför är kristna kallade att besöka fängelser för att ge människor hopp och upprättelse. Samtidigt kan man inte bortse från att offret också hade/har ett värde och var viktigt (hur viktig var inte den mördade polismannen för sina döttrar!). Genom att samhället, media etc helt bortser från offren och offrens anhöriga tar man indirekt parti för mördaren mot dennes offer. Samhället blir på så sätt ett ont mördarsamhälle.
Inte heller i kristna sammanhang talas speciellt mycket om offren. Och inte heller i Erikshjälpens tidning. Vi kristna talar gärna om att vi skall besöka människor i fängelse. Och det är sant. Jesus uppmanar oss till detta. Men han säger inte att vi skall glömma offren. Nu kan man kanske invända att Jesus inte talar speciellt mycket om brottsoffer. Och det är sant. Men å andra sidan visar Evangelierna oss tydligt vem Jesus är. De visar på hans gränslösa kärlek. Även om det inte nämns explicit, kan vi vara förvissade om att Jesus kärlek också innefattar de som råkat ut för våldsdåd och liknande.
Tyvärr tycks det som att vi kristna också halkat in i Godhetskörens räjonger. Vi tävlar om vem som är godast. Och inte alltid genom att försöka vara godast i handling, utan alltför ofta genom att använda så många ”magiska” ord som möjligt; förlåtelse, barmhärtighet, kärlek, tolerans, acceptans, ödmjukhet, demokrati, mångfald, mångkultur etc, etc. Ju fler sådana ord vi flikar in i våra meningar, desto mer goda framstår vi som (och känner oss själva som). Och desto mer meningslösa blir de vackra ord vi använder. Till slut betyder de ingenting.
Det finns en mycket bra film som heter Dead Man Walking med bl a Sean Penn. Den handlar om en dödsdömd mördare (som på ett mycket bestialiskt sätt mördat två tonåringar). Han brevväxlar med en nunna, som också då och då besöker honom i dödscellen. Den dödsdömde (som spelas av Penn) ansöker vid ett tillfälle om nåd och nunnan vittnar till hans fördel inför den nämnd som skall besluta om eventuell nåd. När hon kommer ut ur lokalen står demonstranter utanför. Jag kommer inte ihåg alla detaljer, men en del av demonstranterna hade plakat med texter i stil med ”Ingen nåd för monstret”. I folkhopen finns också föräldrarna till de mördade tonåringarna. De ropar till nunnan (ungefär), ”Var är din kristna kärlek när det gäller oss och våra mördade barn? Finns inte vi i dina ögon?”. Nunnan inser givetvis det berättigade i dessa frågor, och börjar också besöka föräldrarna. Jag kan verkligen rekommendera denna film, eftersom den inte är lika ytlig som alla andra filmer på detta tema (i de flesta jag sett har mördaren någon mysig hobby i fängelset, t ex ornitologi, han är givetvis oskyldig och offren avhumaniseras totalt).
I Höga Visan 8:6 skriver Salomo:
Sätt mig som ett sigill på ditt hjärta, som ett sigill på din arm. Ty kärleken är stark som döden, dess svartsjuka obetvinglig som dödsriket. Dess glöd är som eldsglöd, en HERRENS låga.Guds kärlek är inte ett likgiltigt ”Jaså”! Kärleken är stark som döden. Den sanna kärleken är alltid kopplad till sanning och till rättfärdighet. Genom att bortse från konsekvenserna av ett brott, dvs bortse från offren och deras lidande, visar vi inte kärlek. Det är inte kärlek på något sätt, utan likgiltighet. Och likgiltighet, och inte hat, är kärlekens absoluta motsats. Den som hatar betraktar åtminstone hatobjektet som en människa. Den som är likgiltig avhumaniserar objektet och reducerar det till ett dött föremål.
Sann kristendom är att både kunna visa kärlek och omsorg gentemot offren och samtidigt, utan att bortse från brottet och dess konsekvenser, hjälpa syndare till upprättelse och ett nytt liv. En f d brottsling som upprättas på detta sätt, kommer inte att glömma sina offer, och enbart tala om sina egna svårigheter och sin egen framtid. Förr talade man om botgöring.
Vi kristna måste, om vi skall vara trovärdiga, också se och tala om offren. Annars reducerar vi Guds kärlek till en sötsliskig, politiskt korrekt sirap som ingenting betyder. Då blir ord som kärlek, förlåtelse och barmhärtighet ord utan innehåll. Tomma fraser. Och det kristendomen inte är, så är det tomma fraser!
