Egyptens ödesval

Det som sker just nu i Tunisien och Egypten, och som kanske också verkar vara på väg att ske i en del andra muslimska länder (Libyen, Yemen m fl) hälsas med glädje av de flesta intellektuella i Västvärlden. Man tycker sig här se en motsvarighet till franska revolutionen eller Berlinmurens fall. Förtryckta folk reser sig mot sina förtryckare och blir fria. Demokrati införs och lyckan är fullständig.

På samma sätt hälsades revolutionen i Iran av Västvärldens journalister och kulturelit. Nu skulle folket befrias från den USA-stödde Shahens förtryck. Och visst var Shahen en förtryckare och visst var han stödd av USA, men han var bara en ynklig amatör jämfört med den som sedan tog över, dvs Ayatollah Khomeini. Skillnaden var att Shahen förtryckte för att behålla sin makt och sin rikedom medan Khomeini förtryckte i Allahs namn. Den senare typen av förtryck, dvs förtryck i en religions eller en ideologis namn, är ofta mångdubbelt värre, eftersom den religiöse ledaren eller ideologen förtrycker med gott samvete. Han gör det ju för folkets bästa. Rövarhövdningen eller despoten tröttnar kanske så småningom på att förtrycka och stjäla och våldta när han blivit mätt på rikedomar och vackra kvinnor (eller vad han nu strävar efter), eller också kanske så småningom samvetet hinner ifatt honom. Ideologen/den religiöse ledaren å sin sida sover gott om natten, oavsett hur många han mördat under dagen. Hans mördande är ju ett led i den Stora Lyckans Projekt, där Paradiset är slutmålet. Och då är inga offer för stora (speciellt inte när det gäller de offer andra människor måste göra – diktatorn själv står ju över allt sådant).

Risken finns att samma sak som skedde i Iran nu kommer att ske i Egypten. När det gäller Tunisien, där vågen av folkligt uppror startade, finns större hopp. Enligt en undersökning som publicerades 1/2 2010 av IMPACT-SE (Institutionen för övervakning av fred och kulturell tolerans i utbildningen) är Israel och Tunisien (före den senaste tidens händelser) de mest toleranta länderna i Mellanöstern. Undersökningen konstaterar att Tunisien visar Israel på kartan, till skillnad från de flesta andra länderna i regionen, inkluderande Egypten. De flesta islamländer nämner överhuvudtaget inte Israel i sin skolutbildning. Israel utmärks i skolböckernas kartor med ett vitt område, betecknat ”Entiteten”. Dock skall man inte vara alltför optimistisk när det gäller Tunisien. För några dagar sedan samlades radikala muslimer utanför synagogan i Tunis och skanderade "Allahu Akbar" (Gud är stor) och "Khaybar, Khaybar...” (Å judar, Mohammeds arme kommer åter..).

De senaste dagarna har mycket hänt i Egypten. Mubarak har avgått och landet har en interimsregering. Demonstrationerna på Tharirtorget i Kairo har till största delen varit förvånansvärt fredliga, även om en svensk journalist blev allvarligt knivskuren och svävade mellan liv och död under några dagar och CBS kvinnliga reporter blev överfallen av en folkmassa på 200 personer och svårt misshandlad och våldtagen (och sedan räddad av bl a egyptiska kvinnor). Militären har visat en anmärkningsvärd återhållsamhet när det gäller våldsanvändning, vilket är ett gott tecken. Mubarak har uppenbart förberett sin flykt ( i skrivande stund har han ännu inte lämnat landet utan befinner sig på sitt residens i Sharm-el-Sheik i Sinai). Enligt uppgifter har Mubarak under sin tid vid makten lyckats skrapa ihop en privat förmögenhet på någonstans mellan 20 och 400 miljarder kronor. Det säger en hel del om hur det går till i sådana här länder – när Arafat dog var han för övrigt en av jordens rikaste regenter. EU kräver nu att de banker där Mubaraks pengar finns skall frysa tillgångarna så att de kan återlämnas till Egypten.

Frågan är nu vad som skall hända. Skall hela den nuvarande makteliten petas direkt (flera av dem har redan försvunnit ur rampljuset) eller kommer de att tillsammans med militären fortsätta att styra landet efter att man (antagligen) genomfört en del kosmetiska (eller kanske till och med verkliga) reformer? Och vad kommer att hända så småningom? Kommer Muslimska Brödraskapet, som hittills legat lågt och sagt att man inte har några politiska aspirationer, att få politiskt inflytande?

Muslimska Brödraskapet har under de senaste decennierna arbetat på att bli politiskt och socialt etablerade. Man arbetar med hjälp för fattiga, med skolor etc och säger sig ha övergett terrorn som verktyg. Detta har fått många av Europas intellektuella att se Brödraskapet som en viktig del av Egyptens framtid.

Det finns dock all anledning att se med oro på ett Egypten där Brödraskapet utgör en maktfaktor. Under Andra Världskriget samarbetade Muslimska Brödraskapet med Adolf Hitler (som, om han lyckats erövra Palestina, omedelbart skulle ha satt igång med utrotning av judarna där). Brödraskapet hade vid den här tiden, precis som nazisterna, ett utrotningsprogram för det judiska folket på sin agenda. Någon har sagt att Brödraskapet har och har haft samma betydelse för islamismen som det sovjetiska bolsjevikpartiet hade för världskommunismen och att de idag utgör en mall, både ideologiskt och organisatoriskt, för alla senare islamistgrupper (som al-Qaeda och Hamas).

Det är intressant att många svenska debattörer, som så tydligt fördömde Sverigedemokraterna, vilka har sitt ursprung i öppet rasistiska och nazistiska grupperingar, nu tycks välkomna Muslimska Brödraskapet utan att skärskåda dess ideologiska rötter. SD skulle stängas ute på grund av sina ideologiska rötter och inte få påverka. Muslimska Brödraskapet, med en tydlig koppling till Tredje riket och Hitler och Förintelsen, ska inlemmas.

Mattias Gardell skrev den 18/2 2011 ett inlägg i Aftonbladet med rubriken ”Per Albins bröder” (kan läsas här), där han bl a påstår att ”Muslimska Brödraskapet vill bygga ett folkhem – inte ett nytt Iran”. Gardell representerar den typ av intellektuella som alltid tycks stödja de onda krafterna (så länge som dessa hatar USA och Israel). I och för sig skulle jag önska att Gardell hade rätt och jag fel, men chansen att så skulle vara fallet är nog mycket liten. På andra ställen på min blogg och min hemsida har jag nämnt den kvinnliga psykiatrikern Wafa Sultan. Hon växte upp i Syrien med starkt troende muslimska föräldrar men har lämnat islam och är idag en mycket skarp kritiker av islam. Hon har relativt nyligen utkommit med boken Den Gud som hatar, där hon driver tesen att det inte är islamisterna som är problemet, utan islam själv, och framför allt Allah, som hon kallar ”Hatets Gud”. Tyvärr tyder mycket på att hon har rätt. (här kan läsaren se ett utdrag av en debatt hon har med en muslimsk teolog, och här får läsaren en bakgrund till vem Wafa Sultan är). Det som fick Sultan att ta avstånd från islam var när en av hennes professorer på den medicinska högskolan i Aleppo (i Syrien) mördades inför hela klassen. Vilka var då mördarna (som under mordet ropade ”Allahu Akbar” i vanlig ordning)? Jo medlemmar i Muslimska Brödraskapet (som enligt Gardell vill bygga ett folkhem).

Men tänk om utvecklingen i Egypten nu går mot sann demokrati? Och tänk om Brödraskapet har ändrat sig och nu nöjer sig med att arbeta politiskt. Problemet är att detta antagligen inte har någon betydelse. Målet är i alla fall detsamma; att införa sharíalagar fullt ut i Egypten, dvs Egypten som en rent muslimsk stat. Det spelar inte så stor roll om detta sker som i Iran, över en natt, eller om det sker stegvis under flera år. Hade kommunisterna fått makten i Sverige, hade utvecklingen antagligen inte blivit som i Sovjet, dvs en snabb, blodig revolution. I stället hade man gradvis gått längre och längre åt vänster. Slutresultatet skulle dock blivit detsamma som i Sovjet. Därför tror jag att det vore en katastrof av stora mått om Brödraskapet fick verklig makt i Egypten.

Det finns emellertid ett ytterligare alternativ, nämligen att egyptierna inte släpper in Brödraskapet i maktens korridorer. Medborgarna i Egypten kanske vill ha en sekulär demokrati. Ja det är en vacker tanke, frågan är bara om den är sann. Opinionsinstitutet PEW intervjuade i juni 2010, dvs innan revolten började, människor (såvitt jag kan förstå intervjuade man endast muslimer och inte kristna eller andra grupper) på Kairos gator (finns redovisad här: http://pewglobal.org/2010/12/02/muslims-around-the-world-divided-on-hamas-and-hezbollah/). Det visade sig att 95% av de intervjuade skulle välkomna att islam fick ett stort inflytande över politiken. 82% anser att man skall avrätta äktenskapsbrytare, 77% vill att man skall hugga händerna av tjuvar och 84% anser att man skall avrätta den som lämnar islam och blir ateist eller byter till en annan religion.

Man kan således inte avfärda möjligheten att Muslimska Brödraskapet blir en stark maktfaktor i det kommande Egypten, ja de kanske till och med får den absoluta makten där. Detta vore synnerligen obehagligt och farligt och Israel oroas mycket över denna möjlighet. Det fredsavtal som Israel har med Egypten skulle då antagligen rivas upp. Kanske inte omedelbart men på sikt. Antagligen skulle Egypten i så fall ganska snart börja rusta för krig med Israel och sedan överfalla Israel (i samarbete med Syrien och Jordanien och andra muslimländer) utan vare sig varning eller krigsförklaring (som man redan gjort flera gånger). Precis som när det gäller Hamas och Hizbollah har företrädare för Muslimska Brödraskapet vid några tillfällen deklarerat att målet är att förinta alla världens judar. Anarki eller att Mubarak kommer tillbaka till makten eller att militären styr Egypten är inte det mest skrämmande eller farliga scenariot (de två senare scenariorna ger ju åtminstone en viss stabilitet). Det verkligt otäcka vore om Muslimska Brödraskapet skulle få ett avgörande inflytande på Egyptens framtid.

Ett ännu obehagligare och inte alls omöjligt scenario är att revolten i islamvärlden sprider sig och att det hela slutar med att Egypten, Tunisien, Libyen, Algeriet, Yemen, Syrien och Jordanien inom några år styrs av islamister och att dessa sedan med förenade krafter, kanske med militärt stöd från Iran och Turkiet, kastar sig över Israel. Ett sådant angrepp skull Israel antagligen inte kunna stå emot utan hjälp från USA. Och Barak Obama är ett oskrivet blad när det gäller Israel. En sådan utveckling, om den skulle ske, vore antagligen inledningen till den Vedermöda som Uppenbarelseboken talar om. Det stora slutscenariot när ondskans och godhetens krafter kommer att mötas.

När det gäller Turkiet är utvecklingen mycket oroväckande. Landet kontrolleras sedan några år tillbaka av en regim som till grunden är islamistisk, även om de utåt sett försöker framstå som demokratiska och en del av den mänskliga civilisationen. Det finns dock många tecken på att landet långsamt är på väg mot att bli en islamistisk stat. Vår eminente utrikesminister Carl Blindt, förlåt jag menar Carl Bildt, tycks ha som sitt yttersta mål i livet att få med Turkiet i EU. Personligen tror jag detta vore en total katastrof både för EU och hela världen. Under den nuvarande regeringen har Turkiet förändrats från att vara en israelvänlig stat, som till och med samarbetade militärt med Israel, till att bli en svuren fiende till Israel. Turkiet är mycket starkt militärt och i kombination med ett kärnvapenbestyckat Iran (det är bara en tidsfråga innan detta är en realitet) utrustat med raketer som kan nå långt in i Europa, har vi en livsfarlig kombination, som mycket väl kan förlösa ett nytt världskrig (men som sagt då är vi antagligen inne i Uppenbarelsebokens scenarion).

För att vi skall få verklig demokrati i Egypten etc och verklig fred i Mellanöstern, måste islam förlora sitt politiska inflytande helt och hållet och nöja sig med att möta människors andliga och moraliska behov. Problemet är att islam som politisk maktfaktor är en grundläggande beståndsdel i islam. För att islam skall bli kompatibel med och kunna acceptera en sekulär stat, måste man bryta mot islams grundläggande doktriner. Detta förutsätter att islam utvecklas på ungefär samma sätt som många kristna samfund gjort under de senaste 50 åren, dvs att det muslimska prästerskapet avfaller från den ”rätta läran”. Detta är mycket osannolikt, eftersom hädelse inom islam straffas med döden (till skillnad från Svenska Kyrkan där hädelse belönas genom att man blir ärkebiskop). Den uppskattade livslängden för K G Hammar-liknande mullor torde vara synnerligen begränsad. Några minuter i bästa fall (längre kommer knappast en mulla, som uttrycker tvivel på någon av islam doktriner, att leva) är definitivt för lite tid för att åstadkomma några meningsfulla förändringar av islam.

Apropå islam så visade brittiska TV4 nyligen ett reportage, taget med dolda kameror, från några muslimska friskolor i England. Där visas hur lärarna talar om för eleverna att muslimer är överlägsna alla andra människor, att judar, hinduer etc är lågt stående varelser etc, etc. Representanter för skolorna har försökt bortförklara det som visades i programmet med att det var en ung, omogen lärare som nu fått sparken, som stod för övertrampen. Hade detta varit sant, hade det funnits hopp. Men tyvärr är inte dessa bortförklaringar sanna. Koranen, hadítherna och sharíalagen säger klart och tydligt att muslimer är överlägsna alla andra människor och att kristna och judar skall leva i ett slavliknande tillstånd i relation till muslimerna och att hinduer måste bli muslimer eller dö! Etc, etc. Läsaren rekommenderas att se detta program, som finns på Youtube (http://www.youtube.com/watch?v=v3hFT6gJ8NE). Programmet är uppdelat på flera filmer och länken leder till första avsnittet.

Vi lever i skrämmande tider. Att som merparten av de intellektuella stoppa huvudet i sanden och låtsas som att allt står väl till kanske känns skönt för stunden. Och dessutom framstår man ju som god och tolerant. Tyvärr försvinner inte rovdjuren för att strutsen stoppar huvudet i sanden. Inte heller försvinner problemen med islam genom att man låtsas som att de inte existerar. I stället kommer detta på sikt att leda till en katastrof av oanade mått, både för Sverige, Europa och stora delar av världen.

Lite smått och gott i vår Herres hage…

Helen Thomas, Vitahusreportern jag skrev om i förra bloggen, fick sparken efter sitt smaklösa uttalande om Israels judiska befolkning. Det visar sig att hon har rötter i Libanon (jag antar då från muslimska och inte kristna libaneser) och ränderna går tydligen aldrig ur. Hon utgör en otäck påminnelse om vilka tankar som rör sig i alltför många människors sinnen (de flesta skulle förmodligen aldrig våga uttala dem offentligt, men ibland så försäger man sig). Det påminner mig om något som en kvinnlig bekant berättade för mig. På hennes arbetsplats, som är statlig, säger under kafferasten plötsligt hennes närmaste chef, ”Det var synd att Hitler inte hann utrota alla judarna. Då hade vi sluppit problemen i Mellanöstern.” Antisemitismen finns överallt. Den ligger under en tunn hinna och poppar upp när tillfälle ges. Det är därför det är nödvändigt att det finns en judisk stat, där judarna kan vara trygga. Där de inte är utlämnade åt pöbelns godtycke och nyckfulla makthavares eventuella välvilja.

Torbjörn Tännsjö har i bl a SvD försvarat sitt tidigare uttalande att judar borde ta avstånd från Israel med anledning av aktionen mot Ships to Gaza. Nu är ju i och för sig Tännsjö något så när logisk och skriver att också muslimer bör ta avstånd från muslimsk terror, och socialister från Stalins illdåd etc. Det är ju åtminstone konsekvent. Men att man är konsekvent bevisar inte att man har rätt. Tännsjö skriver, ” Jag har hävdat att judar, och i synnerhet judiska organisationer, bör ta avstånd då den självutnämnda judiska staten Israel begår brott.” [vad menar han med det? – är inte Sverige också en självutnämnd stat, eller är det någon annan som proklamerat Sverige och därmed gett Sverige legitimitet, och i så fall vem?].

Det finns dock en viktig skillnad mellan att vara jude och att vara socialist eller muslim. Om man är socialist ansluter man sig på något sätt till den socialistiska ideologin, en gång formulerad av Karl Marx. Detta är ett personligt val man gör. Eftersom Stalin betraktade sig som socialist, kan det vara klargörande om socialister offentligt distanserar sig från hans (och Maos, Röda Khmerernas etc, etc) tolkning av Marx teorier (Stalins etc tolkning innebar mördandet av oräkneliga miljoner ”klassfiender”). Detta med tanke på att flera politiska partier vill implementera den socialistiska ideologin i vårt land. Svenska folket har rätt att få veta om företrädarna för dessa partier planerar socialistiska dödsläger eller ej. Det kan ju påverka valresultatet.

Samma sak gäller islam, eftersom islam inte bara är en religion utan också utgör ett politiskt system (målet för islam är ett samhälle styrt av prästerna). De flesta terrordåd idag begås av islamister, som anser sig vara de rätta uttolkarna av Koranen. Denna innehåller verser som tycks uppmana muslimer att angripa ”de otrogna” (dvs de som inte är muslimer). Därför är det rimligt att begära att muslimer skall ta avstånd från den terror som sker i islams namn. Helt enkelt för att vi skall kunna lita på att de muslimer som t ex kommer till Europa, har förutsättning att integreras här. De muslimer, som inte är beredda att ta avstånd från islamistiska terrordåd, kan omöjligen anpassa sig till att leva i en demokratisk stat, utan kan mer ses som femtekolonnare, vilka bidar sin tid i väntan på att ta över Europa. Någon kanske tycker jag överdriver. Inte alls! Islams mål är (enligt Koranen, enligt hadítherna, och enligt Sharíalagen, dvs enligt varje rättrogen muslims absoluta övertygelse) att erövra hela världen, med våld om så krävs, och sedan upprätta Kalifatet och tvinga alla människor att bli muslimer. Kristna och judar har rätt att behålla sin tro om de underkastar sig islam och lever i ett slags apartheidtillstånd, vilket bl a innebär att de betalar en straffskatt plus att de diskrimineras på många, många olika sätt. Ateister får välja mellan att bli muslimer eller att dö. Observera, det är inte jag som säger detta, det är vad Sharíalagen uttryckligen säger. Nu har givetvis inte alla muslimer denna syn, det finns ju avfälliga muslimer, precis som det finns avfälliga kristna. Därför kan man kräva att de muslimer som vill slå sig ner i Västvärlden deklarerar sin syn på ovanstående. Flyktingmottagning betyder inte terroristmottagning, anser jag.

När det gäller judar, så utgör judendomen inte ett politiskt system. Jude är man definitionsmässigt om ens mamma är judisk (det finns några ytterligare möjligheter att räknas som jude). Man föds således till jude (med vissa undantag). Går vi tillbaka till Bibelns historia finner vi att det judiska folket inte har styrts av präster utan av domare (vilket beskrivs i Domarboken) och kungar (t ex David och Salomo). Prästerna har haft hand om den religiösa sidan av judendomen i det att de lett lovsång och tillbedjan av Herren Jehova och gjort tempeltjänst. Israel är en sekulär stat och långt ifrån alla judar är troende. Det är sant att judendomen har stort inflytande i Israel, och speciellt då i Jerusalem, men den judiska religionen styr inte Israel när det gäller praktiska frågor (självklart kan även troende judar verka politiskt i det offentliga rummet, precis som alla andra människor, men de har inte mer att säga till om än någon annan). De mest religiösa judarna (de ultraortodoxa) lever i viss mån utanför det politiska systemet (de behöver t ex inte göra värnplikt).

Om staten Israel gör fel, finns därför ingen som helst anledning för judar i Sverige eller någon annanstans att offentligt ta avstånd från Israel (självklart kan man välja att göra detta, men det är inget som kan krävas). Israel hotar inte någon nation. Israel har inte någon som helst strävan efter att ta över Sverige eller något annat land och tvångskonvertera alla till judendomen. Inte heller har judarna i Sverige några planer på att ta över vårt land.

Dessutom kan man ställa sig frågan varför judar, eller någon annan, skall ta avstånd från Israel. Det förutsätter ju att Israel har gjort något allvarligt fel. Jag stöder personligen fullt ut Israel i den aktion som företogs mot Ships to Gaza (även om man kan diskutera om själva utförandet var optimalt). Jag är övertygad om att de flesta judar i vårt land också gör det (undantag finns – även judar kan frestas att vara politiskt korrekta eller kan vara okunniga eller fega). Bordningen av fartygen var juridiskt försvarlig (bordning på internationellt vatten strider inte mot internationell rätt om krigstillstånd eller krigsliknande tillstånd råder, vilket det gör när det gäller Hamas) och Israel har dessutom fått i uppdrag, enligt Osloavtalet 1995, att genomsöka fartyg som vill gå till hamnar i Gaza, för att förhindra att vapen kommer in där.

Gaza gränsar ju också till Egypten och jag har inte hört några röster som med samma hat och upprördhet kritiserar den egyptiska blockaden, som för övrigt är mycket hårdare än den israeliska. Tänk om Mankell och grabbarna skulle ordna en busskaravan med nödhjälp, ”Buses to Gaza”, som försöker forcera egypternas barriär mot Gaza! Det skulla man gärna vilja se. Dessvärre lär vi nog aldrig få se något sådant.

Israel har deklarerat att man nu skall lätta på blockaden mot Gaza (men garanterat kommer detta inte att få Hamas att mjukna – de ser detta bara som ett tecken på Israels svaghet, och kommer därför att frestas att bli än mer aggressiva). Enligt den israeliska tidningen Haaretz så har palestiniernas president, i samtal med USA:s president Obama, sagt att han vill att Israels blockad av sjöfarten till Gaza skall behållas. Han fruktar nämligen att Hamas kommer att stärkas om blockaden bryts (och det har han säkert helt rätt i). Även Egypten har sagt att man vill behålla blockaden. Det är nog ingen större risk att man får läsa om detta i våra svenska tidningar eller höra det på public service. Men vem vet. Sent skall syndaren vakna. Man kan alltid hoppas att den mentala gråstarren försvinner och journalisterna plötsligt ser verkligheten utan sitt ideologiska antiisraelfilter. För övrigt håller Egypten på och bygger en underjordisk mur mot gränsen till Gaza för att stoppa alla smugglingstunnlar. Hu så hemskt! Nu vill jag höra lite fördömanden av Egypten från Henning Mankell och Matthias Gardell et al. Jaså inte det. Undrar varför.

Man kan för övrigt också undra varför man måste vara 600 personer för att transportera en hjälpsändning. Det torde stå helt klart att det inte i första hand handlade om hjälp, utan att det handlade om att bryta blockaden mot Gaza (och på sikt avlegitimera Israels existens). Det förstnämnda har erkänts av flera av de som deltog i konvojen.

Det fel som Israel gjorde, enligt min mening, var att man felbedömde situationen. Hade man vetat att man skulle mötas av vältränade soldater och inte av vanliga fredsaktivister (låt vara att de kanske skulle vara arga och upprörda), hade man agerat annorlunda. Men även om Israel gjorde en felaktig bedömning, ursäktar detta inte det våld som utövades av soldat-”freds”aktivisterna. De har sig själva att skylla för att det gick som det gick. De israeliska soldaterna hade stränga order att inte använda skjutvapen (annat än i yttersta nödfall) och deras beväpning var paintballgevär och elpistoler (plus en pistol).Vi får inte heller glömma bort att det var först efter ca 40 minuters konfrontation och inför överhängande hot mot deras liv som israelerna öppnade eld. Givetvis är det alltid beklagligt när människoliv går till spillo, men israeliska soldater måste, precis som alla andra, ha rätt att försvara sig när man riskerar att dödas. Det är fullt möjligt att flera israeliska soldater hade dött om man inte hade skjutit skarpt och stoppat vidare angrepp från aktivisterna. Nu skadades fjorton israeler, varav några allvarligt (skallskador, knivstick och skottsår).

IHH-soldaterna (IHH, som var en av initiativtagarna till Ships to Gaza, är en turkisk biståndsorganisation, som flera experter anser har starka kopplingar till terrorgrupper, och som soldattränar många av sina medhjälpare) var där för att offra sina liv som martyrer. Deras provokation syftade till att tvinga israelerna att skjuta. De visste ju att världspressen skulle ta deras parti och att det skulle bli ett ramaskri mot Israel (det var säkert inte en slump att det i konvojen fanns många sympatiserande journalister och kändisar). Att islams martyrer, enligt Koranen etc, kommer till Paradiset, där de i evigheters evighet får förlusta sig med 72 högbarmade jungfrur, som alla har mörka, fuktiga ögon (jag skojar inte, allt detta står i Koranen), blir ju liksom lite extra bonus.

Man måste erkänna att islamisterna är smarta. De har uppfunnit ett win-win-game, dvs hur det än går vinner de. Blir några av aktivisterna skjutna, ja då kastar sig hela världen över Israel (och de som dör kommer till Paradiset). Om de inte blir ihjälskjutna, går man visserligen miste om paradiset (åtminstone för den här gången), men i stället har man chansen att ta israeliska soldater som gisslan och få en stark förhandlingsposition (detta kunde mycket väl ha inträffat). Även då tar hela världen parti för terroristerna och tycker att israelerna får skylla sig själva. Var det någon som sade att det inte existerade ondska?

Israel har mycket dålig erfarenhet från sådana här gisslansituationer. Gång på gång har Hamas och Hizbollah etc kidnappat israeliska soldater och sedan krävt frisläppandet av hundratals terrorister från israeliska fängelser för att gisslan skall släppas. När Israel fullgjort sin del av avtalet, brukar man få tillbaka sina soldater i bodybags eller askan av dem i en kartong (för att det inte skall framgå hur fruktansvärt de torterats). Jag känner inte till ett enda fall där Israel fått tillbaka gisslan levande (rätta mig gärna om jag har fel). Jag har stor förståelse för att Israel inte vill hamna i en sådan situation en gång till. Detta kan ha starkt bidragit till att man öppnade eld.

Nyhetsbyrån TT har tidigare varit oerhört vinklade när det gäller Mellanöstern. Huruvida de bättrat sig den här gången vet jag inte. Deras internationella storebror, Reuters, har dock än en gång trampat i klaveret rejält och blivit avslöjade med byxorna nere. Det har visat sig att man beskurit bilder från det turkiska fartyget Mavi Marmara. På originalbilderna kunde man se knivar i händerna på några ”freds”aktivister ombord på fartyget. Men innan Reuter publicerade bilderna beskar man bilderna så att knivarna försvann. Dessutom ”försvann” också en skadad och blodig israelisk soldat. Av de beskurna bilderna ser det nästan ut som att israelerna får första hjälpen av representanter för Moder Therésas hjälporganisation (här kan den som är intresserad läsa mer om detta). Huruvida beskärningen var avsiktlig eller ej, går givetvis inte att bevisa. Det kan ju vara ett misstag, t ex att man inte lade märke till knivarna. Journalism handlar ju om att arbeta snabbt och då kan misstag göras. Reuters har nu bytt ut de beskurna bilderna mot de korrekta. Men detta kan nog mer ses som omvändelse under galgen, och det är inte första gången som Reuters fuskar med bilder i det här sammanhanget. Senast var det i Libanonkriget, där en fotograf från Reuters bl a lade till extra rök över Beirut för att visa hur hela Beirut brann efter Israels ”terrorbombningar”. Visserligen fick den skyldige sparken från Reuters (det var man ju tvungen till), men det betyder inte att alla israelhatare därmed försvunnit från Reuters.

För några dagar sedan hade Hamas ännu inte släppt in hela hjälpsändningen som kom med Ships to Gaza. Man vägrar att släppa in allt innan Israel släpper alla de som var ombord på fartygen (jag vet inte ens om man överhuvudtaget har släppt in någonting av lasten). Bernhard-Henri Lévy skriver i Expressen den 17/6:

Ytterligare ett resultat av desinformationen: omvärldens nästan totala tystnad inför Hamas orimliga agerande. Nu när konvojen har fyllt sin symboliska funktion, när den har skapat möjlighet att än en gång avslöja och svartmåla den judiska staten talar man tyst både om att Hamas hindrar hjälpsändningarna att passera gränskontrollen vid Kerem Shalom och att israelerna tänker tillåta transporterna sedan de kontrollerats. Hamas låter hjälpen stå och ruttna: Åt helvete med varor som passerat genom de judiska tullarnas händer!

Detta visar hur lite Hamas bryr sig om det palestinska folket. Hjälpsändningen är precis som allt annat, inklusive det palestinska folket, bara medel som Hamas utnyttjar för att pressa Israel. Jag kan f ö nämna att i april släppte Israel in 2 405 lastbilar till Gaza med 58 367 ton varor inkluderande 5 278 798 liter diesel. Israel låter också dussintals palestinier varje dag komma till israeliska sjukhus. 2009 behandlades totalt 10 544 palestinier från Gaza på israeliska sjukhus. Av dessa dog 27 i väntan på behandling (Aftonbladet har tagit upp en av dessa 27 utan att nämna de övriga 10 517 som fick behandling – men det är precis vad man kan förvänta sig av Aftonbladet, vars judefientliga rötter går tillbaka till WW2). Hamas stjäl dessutom stora delar av den hjälp som kommer in i Gaza (inkluderande mediciner) och säljer sedan dessa varor till sin egen befolkning och använder pengarna för att köpa vapen (läs t ex här ). Ja det är sannerligen eländigt ställt.

Cecilia Uddén har i ett kritiskt reportage i P1 (9/6 05:55) skildrat hur Hamas plågar Gazaborna i skuggan av ShiptoGazakrisen. Det är ju helt otroligt. Har Cecilia Uddén vaknat upp möjligen? Det vore ju trevligt. Hoppas det inte bara är tillfälligt! På Sveriges Radios hemsida finns en sammanfattning av hennes reportage. Jag saxar några avsnitt:

Ibrahim är arg när han berättar om hur Hamas drar fram som dinosaurier och slukar allt i sin väg. Det är ovanligt att någon i Gaza höjer rösten när han kritiserar Hamas. De flesta brukar viska förskräckt om talibaniseringen, övergreppen, förhören, tortyren.
Men Ibrahim förbannar och skriker ut sitt hat. Han har inget att förlora längre. Hamasmyndigheternas grävskopor rev hans enkla hus. Kvinnlig hamaspolis misshandlade hans fru, och själv liknar han Hamas vid dinosaurier som slukar allt som kommer i deras väg.
– De har inget med islam att göra, säger Ibrahim.
Det var den 16 maj som 20 hem i Rafah på Gazaremsan jämnades med marken. De saknade bygglov, enligt Hamas myndigheter, och marken är statlig sades det… [tidningarna ropar högt när israelerna river arabiska hus i Jerusalem som saknar bygglov, varför tiger man nu? — Kristers kommentar]

…Under räden mot NGO-organisationerna i förra veckan beslagtogs datorer och utrustning som skulle användas för musik och hip-hop-kurser för barn under sommaren. Och på kafé-galleriet Gallery är det ovanligt ödsligt numera sedan ägaren misshandlades av Hamaspolis och förhördes om de olika författare, musiker och konstnärer som brukade komma till hans café, men nu inte längre vågar gå dit.

Hamas popularitet sjunker i takt med islamiseringen av Gaza, enligt Uddén. Man undrar hur en framgångsrik författare som Henning Mankell kan stödja Hamas och tro att de är lösningen på palestiniernas problem. Att en förmodligen minst normalbegåvad person kan dra så sjuka slutsatser, tyder på att grunden för Mankells engagemang inte utgår från det palestinska folket bästa, utan har sin grund i ett intensivt hat mot staten Israel (om hatet också inkluderar det judiska folket vet jag inte, men jag utesluter det inte).

I den kuwaitiska tidningen Al-Watan fanns en intressant artikel den 7/6, skriven av krönikören Nabil al-Fadi. Han skrev att fotona från Mavi Marmara som publicerats i turkisk press bevisar att de israeliska soldaterna blivit brutalt attackerade. Därför var de berättigade att försvara sig. Passagerarna på Mavi Marmara ”var inte civilister, som försökte hjälpa sina bröder i Gaza… De tillhörde grupper som tränats att konfrontera israeliska kommandosoldater, ta deras vapen och ta dem som gisslan.”

Även i Turkiet har Ships to Gaza kritiserats. I den engelskspråkiga upplagan av Hurriyet den 7/6 konstaterar krönikören Samih Idiz att Erdogans regering (Erdogan är Turkiets mer eller mindre islamistiska regeringschef – antagligen mer än vad vi skulle önska med tanke på världsfreden) har nära relationer med IHH och menar att Ships to Gaza hotar Turkiets långsiktiga intressen. Han skriver, ”Hur kan ett så stort land som Turkiet… låta sig ledas till randen av ett krig av en icke statlig organisation?” Idiz oroas också över att de bilder från Turkiet, som nu kablas ut över hela världen, och som visar turbanklädda protestanter sjungande islamistiska slogans under islamistiska flaggor, åkallande Allahs namn dagarna i ända, kommer ge Västvärlden en negativ bild av Turkiet. Redan har det börjat dyka upp artiklar i inflytelserika tidningar i Europa och USA, som starkt kritiserar Turkiet, skriver Idiz.

Vi ser således att det även i muslimvärlden förekommer artiklar som inte är lika positiva till Ships to Gaza som t ex Aftonbladet. Jag misstänker att det så småningom kan komma en backlash för Hamas, Turkiet, Syrien, Iran och alla de andra som försöker dra växlar på Gazakonvojen. Kanske kommer det på sikt att visa sig att Ships to Gaza inte blev någon propagandaseger för Hamas. Kanske har konvojen till och med skadat det palestinska folkets sak. Det är vad jag tror. Verklig hjälp till palestinierna måste bygga på Sanning och kompromissvilja från båda sidor. Båda parter måste leva upp till sina avtal. Palestinierna har i stort sett inte hållit ett enda avtal som ingåtts med Israel. Arafat brukade för övrigt kallas ”mannen som aldrig hållit ett enda avtal och som aldrig missat en chans att missa en chans”.

När de turkiska deltagarna i Ships to Gaza återvände till Turkiet, möttes de av tusentals hurrande skurkar, förlåt jag menar turkar. Bland flaggorna kunde man se följande:


Gulligt eller hur?! Visst är hakkorset snyggt, och vältaligt?! Texten ”Ellerinize Saglik” betyder ungefär ”Bra gjort!” och avser attacken mot de israeliska soldaterna, inte transporterandet av en hjälpsändning. Än en gång får vi svart på vitt på vilken inställning de här människorna har till det judiska folket. Som sagt, ett skepp kommer lastat, inte med mat, utan med hat! Klicka gärna här för att ta del av några axplock från arabiska tv-sändningar, översatta till engelska av MEMRI (Middle East Media Research Institute). En bild säger mer än ord och en film säger mer än en bild.

Händelserna i samband med Ships to Gaza, liksom det som sker i Afghanistan, Irak etc, etc, visar att begreppet krig fått en ny innebörd. Fram till 1970-talet utkämpades krig i huvudsak mellan arméer och flottor etc. Ibland talar man i detta sammanhang om symmetrisk krigföring (armé mot armé, flotta mot flotta, flygvapen mot flygvapen). Soldaterna bar uniform, civila bar inte uniform. Soldaterna hade vapen, civila hade inte vapen. Soldater och militära installationer var legitima mål, medan civila inte var det.

Idag är i stort sett alla krig osymmetriska (konventionell försvarsmakt mot guerrillagrupp). Krigets lagar har inte hängt med och när man säger att Israel bryter mot dessa, så är egentligen detta påstående ganska meningslöst. Terroristerna vill åtnjuta både de privilegier som civila åtnjuter (skydd mot angrepp, rätten att bära civila kläder etc) samtidigt som de vill ha de privilegier som soldater åtnjuter (rätten att bära vapen, rätten att använda dessa etc). Men med rättigheter följer normalt skyldigheter. En soldat måste t ex bära uniform (under WW2 sköts alla beväpnade soldater som inte hade uniform). En civilist får inte bära vapen. I så fall straffas han som terrorist eller sabotör eller spion eller som en ren brottsling.

Terrorister är ungefär som tonåringar, som vill ha vuxnas rättigheter, men inte vuxnas skyldigheter. Ett skolexempel på detta är just det som hände på Mave Marmara. IHH-soldaterna (”freds”aktivisterna) tog sig rätten att attackera de israeliska soldaterna (dvs agerade soldater) samtidigt som de krävde civil immunitet. Men vill de ha det skydd som civila har, måste de också bete sig som civila. Det är inte lätt för ett land, eller snarare det är omöjligt för ett land, att komma till rätta med fullständigt hänsynslösa terrorister, och samtidigt följa krigets omoderna lagar om behandling av civila.

Terrorister som Hamas etc uppträder utan uniform (enligt krigets lagar borde Israel skjuta alla icke uniformerade Hamassoldater man får tag på, men det gör man inte). Man gömmer sig bland civila. Man bygger militära installationer i civila områden (under skolor etc). Allt detta är olagligt enligt krigets lagar. Man hör få röster som kritiserar Hamas för detta, utan all kritik riktas mot Israel för att landet har oförskämdheten att försvara sig.

Israel kritiseras ofta för att man ”mördar” Hamasledare (USA gör hela tiden riktade anfall mot al-Qaidaledare utan att bli speciellt kritiserade). Formellt är sådana handlingar brott mot krigslagarna. Men dessa är som sagt inte längre adekvata för den nya situation som uppstått. De skrevs i en tid när krigföringen var symmetrisk. Att slå ut terrorledare på deras hemmaplan bryter inte mot meningen i krigets lagar, även om det kanske bryter mot bokstaven. Att en terrorledare skulle ha någon slags immunitet mot att bli angripen bara för att han är civilklädd och omges av sin familj, är inte rimligt. Väljer han att hela tiden ha sin familj runt sig, borde han kritiseras för att han försätter sin familj i livsfara. Det vore orimligt om någon kunde sitta hemma vid sitt skrivbord och sända ut självmordsbombare etc och sedan ingen fick röra honom enligt lagen. Han är lika skyldig, ja egentligen ännu mer skyldig, än de självmordsbombare och andra terrorister han sänder ut. Det vore som att förbjuda bombandet av militärstaber, vilka leder militära insatser. Det är precis tvärtom. Militära staber är högprioriterade mål (att slå ut en sådan kan vinna hela kriget). När jag gjorde militärtjänsten fick vi lära oss att i strid först skjuta fiendens officerare och sedan manskapet. Allt annat vore idioti. Därför anser jag det inte vara mord när Israel eller USA tar livet av terrorledare. Dessa är soldater och dör som soldater. Punkt slut. De kan inte på något sätt åberopa den immunitet som gäller för civila.

Visst kan man kritisera Israel precis som man kan kritisera USA, Ryssland, Sverige etc. Men det media sysslar med är inte kritik. I så fall hade kritiken varit symmetrisk. Dvs man hade kritiserat Hamas lika mycket som Israel. Man hade nämnt bakgrunden till dagens situation. Man hade överhuvudtaget behandlat Israel på samma sätt som man behandlar andra länder (vilket land skulle acceptera att bli beskjutet med 10 000 raketer under flera års tid – många barn och vuxna i de städer som beskjutits har svåra psykiska trauma av detta). Hade något annat land slagit tillbaka efter en sådan aggression (vilket Israel gjorde för ett och ett halvt år sedan), hade EU, media etc visat stor förståelse. Men när Israel till slut reagerade (till och med många arabstater uttryckte viss förståelse för Israel), tuggade journalisterna fradga av raseri. Det handlar som sagt inte om kritik, när det gäller Israel. Det handlar om en häxjakt, som hämtar sin näring från ett djupt liggande hat mot staten Israel. Min absoluta övertygelse är att detta hat ytterst har sin grund i antisemitism. Men ingen kan erkänna detta öppet. Ja man vågar knappast erkänna det ens för sig själv.

Det tycks som att det finns hur mycket som helst att säga i ämnet. Jag känner att jag inte har så mycket mer att säga den här gången. Så mycket som jag bloggat senaste veckorna har jag aldrig gjort tidigare. Israel kommer säkert att rida ut även den här stormen. Och vem vet, kanske går till slut Hamas och deras bröder (Hizbollah, Iran etc) för långt, så att världen till slut kommer att förstå vad dessa organisationer och länder står för. Och kanske kommer man också att inse att Turkiet inte platsar i EU (trots att Carl Bildt tycks vara beredd att göra vad som helst för att få med Turkiet – jag undrar vad som driver den mannen). Jag menar att det vore en total katastrof om Turkiet blev medlem i EU. Och kanske kommer människor även att förstå att Israel är Mellanösterns enda demokrati, som är värd vårt stöd och inte våra förbannelser. I Israel finns yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet och frihet att välja livsväg på ett sätt som inte finns i något muslimskt land.

Det tycks som att den västerländska civilisationen är på väg att upplösas. Människor verkar inte längre vara beredda att stå upp för yttrandefrihet och demokrati (i så fall borde vi inte solidarisera oss med Hamas utan med Israel). Står vi inte upp för friheten till blods, kommer den obevekligt att tas ifrån oss. Alexis de Tocqueville, uttrycker detta så väl i Den gamla regimen och revolutionen (1856):

Andra folk tröttnar på friheten mitt i sitt välstånd, och i fruktan att genom en ansträngning äventyra det välstånd som de kan tacka friheten för finner de sig motståndslöst i att man rycker den ur deras händer. Vad saknar de för att förbli fria? Vad? Själva längtan att vara det.

Är vi all vår bekvämlighet och välstånd inte längre beredda att slåss för vår frihet? I så fall kommer friheten att ryckas ur våra händer, och därmed kommer vi också att förlora det välstånd som vi inte ville riskera genom att försvara vår frihet. Vi har således allt att förlora om vi inte solidariserar oss med friheten.

Ett skepp kommer lastat – med hat

I dagens Världen idag hade man ovanstående rubrik på sin ledare och jag kunde inte låta bli att sno den. Den säger allt. Lasten som Ships to Gaza medförde var inte i första hand mat, utan hat. Maten var bara ett svepskäl.

Och vad har vi för nyheter idag då, när det gäller Ships to Gaza?

1. Av de ca 500 passagerare, som fanns ombord på det turkiska fartyget Mavi Marmara, har det visat sig att ca 50 är medlemmar i olika terrororganisationer. Deras uppgift var uppenbarligen att attackera israeliska soldater, om dessa försökte ta sig ombord. Efter genomsökning av båten har man hittat en vapengömma med knivar, rökgranater, metallstänger, käppar, påkar, hammare, brandbomber och gasmasker, dvs allt sådant som en hederlig fredsaktivist kan behöva för att lindra nöden i Gaza.

2. Föräldrarna till den israeliske soldaten Gilad Shalit, som Hamas hållit fången i Gaza i ett och ett halvt år (vilket utgör ett klart brott mot internationell lag och mot folkrätten), frågade organisatörerna bakom Ships to Gaza om de kunde ta med mat och en hälsning till sin son. Det blev blankt nej. Fredsaktivister? Bistånd? Hjälp? Knappast! Och varför protesterar inte svenska media och politiker (t ex Carl Bildt) mot att Shalit av Hamas olagligt hålls som gisslan?

3. Efter att Israel hade deklarerat att man till varje pris tänkte stoppa konvojen, erbjöd sig Egypten att låta fartygen anlöpa en egyptisk hamn. Varorna skulle sedan transporteras vidare med lastbil till Gaza. Organisatörerna bakom Ships to Gaza avböjde. Därmed bevisar man att hjälpsändningen bara var en förevändning, och att det egentliga målet var att skada Israel.

4. Varje vecka transporteras från Israel med lastbil ca 15 000 ton varor (mat, mediciner etc) in i Gaza. Det finns allting väsentligt i Gaza. Vad sägs t ex om nedanstående, nytagna bild från Gaza?

(klicka här för att se fler bilder)

5. Israel har kallats massmördare i samband med aktionen mot Ships to Gaza. Låt mig då påminna läsaren om att kung Hussein av Jordanien (eller snarare hans trupper) i september 1970 (därav uttrycket ”Svart September”) dödade fler palestinier, än som dött som en följd av israeliska aktioner från 1948 och fram till våra dagar. Orsaken till striderna mellan Jordanien och palestinierna var att dessa, under ledning av Arafat, hade försökt ta över Jordanien. Man hade också gjort ett flertal mordförsök på kung Hussein. Var någonstans var media då, när flera tusen palestinier slaktades (enligt Arafat så dödades mellan 10 000 och 25 000)? Varför löpte inte media amok mot Jordanien 1970? Svaret är ganska enkelt. Media hatar inte Jordanien, men man hatar Israel.

7. Världen idag hade en intressant artikel idag (4/6 2010), där man granskade Matthias Gardell, en av initiativtagarna till Ships to Gaza. Några intressanta fakta framkom i artikeln. I en intervju i ICA-kuriren, oktober 2001, beskrev Gardell sig som asatroende och att han var ”med i en krets som samlas till blot ett antal gånger per år”. Gardell är professor i religionshistoria vid Uppsala Universitet (hedendomen håller tydligen på att återvända till Sverige). I sin doktorsavhandling studerade han den muslimska rörelsen Nation of islam, som finns i USA. Denna organisation leds av den omstridde och starkt antisemitiske Louis Farrakhan. Per Ahlmark skriver i sin bok Det är demokratin, dumbom att Gardell i sin avhandling förnekar och urskuldar ”judehataren” Louis Farrakhan, vars rörelse enligt många bedömare har fascistiska och rasistiska drag. När Gardell skrev sin avhandling levde han en längre tid tillsammans med medlemmar i rörelsen. Gardell har också bott i Egypten, där han levt med och studerat Muslimska brödraskapet (som hade många medlemmar ombord på Ships to Gaza). Gardell har öppet försvarat Hamas och i sin bok bin Ladin i våra hjärtan… försvarar han också Yusuf al-Qaradawi. Denne har i TV-kanalen al-Jazeera sagt att Allah förde fram Hitler och att denne ”satte judarna på plats”. Al-Qaradawi betraktas som Hamas andlige ledare. Enligt Gardell befinner sig al-Qaradawi i den ”islamistiska mittfåran” och är en slags ”muslimsk socialdemokrat”. Mycket tycks tala för att Gardell tillhör Israels, och även kristendomens, svurna fiender. Detta framkommer också tydligt ur de artiklar han regelbundet skriver i olika media.

När Gardell kom hem till Sverige häromdagen, använde han uttryck som massmord, blodbad, avrättning etc om den israeliska aktionen. Ingen av de andra svenskarna använde sådana uttryck. Ordvalet bekräftar uppgifterna i föregående stycke. Den kristne socialdemokraten Ulf Carmesund, som också deltog i gazakonvojen, sade under presskonferensen i samband med hans hemkomst, ”De israeliska militärerna betedde sig ganska korrekt. Det måste man säga för att vara rättvis. De var väldigt aggressiva och målmedvetna när de tog kontroll över båten. Men det var inget övervåld som innebar att de slog mot försvarslösa.”

Hade man enbart varit ute efter att lindra nöden i Gaza (en nöd som inte finns) hade man nöjt sig med att den hopsamlade hjälpen kom fram, oavsett på vilka vägar. Israel hade klart deklarerat att man inte tänkte släppa igenom konvojen till något pris, och hade erbjudit sig att ta emot varorna och transportera dem via lastbil till Gaza. Egypten hade, som vi sett ovan, kommit med ett liknande erbjudande. Men dessa alternativ var inte intressanta, eftersom aktionen inte handlade om mat – utan om hat.

Visst är gazaborna fattiga, men alla varor finns (möjligen är det viss brist på vapen). Och fattigdomen beror inte på Israel, utan på att Hamas inte försökt bygga ett samhälle, utan enbart varit ute efter att förstöra Israel.

Visst kan en hjälpinsats vara fokuserad på ett visst område, men alla verkliga fredsaktivister och hjälparbetare, ställer upp för alla lidande människor på jorden. Hade Matthias Gardell etc också arbetat för att hjälpa människorna på Haiti och i Nordkorea hade det hela känts mer trovärdigt ur det humanitära perspektivet. Det fanns i och för sig säkert med personer i konvojen, som också är engagerade i hjälpverksamhet på annat håll. Det tragiska är att dessa är villiga att agera nyttiga idioter åt ondskans krafter.

Så fort någon ställer sig upp och anklagar media för att vara vinklade i konflikten mellan Israel och arabstaterna och palestinierna, dyker det upp ett standardargument, nämligen att all kritik mot Israel kallas antisemitism, vilket i praktiken innebär att det är förbjudet att kritisera Israel. Det är en invändning som inte håller. Många av Israels värsta kritiker är utan tvekan antisemiter. Huruvida Gardell, Mankell etc är det, vet jag inte, men jag har ju mina funderingar. Ofta försöker man dölja sin antisemitism bakom argumentet, ”Jag är inte antisemit, jag är antisionist, dvs jag har inget mot judar men jag är emot staten Israel”. Och så kan ju ibland vara fallet. Men alltför ofta är detta säkert bara ett sätt att maskera sitt judehat, som skiner igenom alltför tydligt då och då.

Självklart är det tillåtet att kritisera Israel (precis som det är tillåtet att kritisera andra länder). Israel gör inte alltid rätt, men vem gör det? De befinner sig i ett mycket utsatt läge, vilket kan leda till att man kanske ibland överreagerar. Gazakriget var dock inte en överreaktion (efter ca 10 000 raketer hade man fått nog). Inte heller var stoppandet av gazakonvojen någon överreaktion. Den blodspillan som skedde faller helt och hållet över de som startade våldet. Israel hade legal rätt att stoppa och borda fartygen, därom råder knappast någon tvekan. Enligt Osloavtalet från 1995 skall Israel patrullera vattnen utanför Gaza och hindra att vapen kommer in i Gaza den vägen.

För den som menar sig komma med rättfärdig kritik mot Israel, finns ett lackmustest. Detta avgör om kritiken är seriös och värd att tas på allavar, eller om kritiken bottnar i antisemitism och israelhat. För att klara testet måste man visa att man mäter Israel med exakt samma mått som man mäter andra nationer. För att inte klassas som antisemiter, måste SR, SVT etc mäta Israels handlingar med exakt samma mått som man mäter Hamas, Turkiets, USA:s etc handlingar. Och där fallerar SR, SVT etc å de grövsta.

Om vilket annat land som helst i världen hade attackerat ett grannland, som beskjutit dem med tusentals raketer under flera år, så hade världen reagerat med förståelse. Samma sak gäller kriget i Libanon för några år sedan. Om något annat land än Israel hade utsatts för samma provokationer som Hizbollah utsatte Israel för, hade detta land för eller senare slagit tillbaka kraftfullt. Etc, etc. Och alla hade förstått. Hade en liknande konvoj, som den till Gaza, varit på väg mot Irak eller Afghanistan, hade den stoppats på internationellt vatten av USA eller Nato, och sedan hade båtarna förts in i någon hamn, där de genomsökts. Om lasten hade bestått av legitima varor, hade dessa transporterats per lastbil till mottagaren. Och, hade de amerikanska, eller brittiska (eller svenska för den delen) soldaterna mötts av samma typ av motstånd, när de tog sig ombord, som mötte de israeliska soldaterna, hade man agerat på precis samma sätt (antagligen med större blodspillan). Men då hade media och politiker etc reagerat med förståelse. Under inga förhållanden hade vi fått den mediala hatorgie som vi sett exempel på de senaste dagarna. Och vare sig Reinfeldt eller Bildt hade sagt så ofattbart korkade saker som de nu har sagt.

När attackplan från Nato råkar bomba fel hus i Afghanistan eller Irak, och flera hundra personer dör, ja visst reagerar media, men inte speciellt mycket. Man har förståelse för att misstag ibland kan ske. När Israel råkar döda en enda civilperson, går media och många politiker i taket, och fördömandena haglar över Israel. Och då hör till saken att Hamas medvetet gömmer sig bland civila när de avfyrar sina raketer. Ibland tvingar de till och med civila, även barn, att samlas runt avfyrningsramperna, och hoppas att så många civila som möjligt skall dö, när Israel slår tillbaka. Hamas respekt för människoliv är lika med noll. Israelerna har mycket stor respekt för mänskligt liv. Det är inbyggt i judendomen.

Genom att mäta Israel efter en helt annan standard än man mäter något annat land på jorden, avslöjar sig alltför många journalister, kulturpersonligheter, politiker och även vissa företrädare för kristenheten som direkta israelhatare och i värsta fall också antisemiter.

Det skall bli intressant att se om media så småningom kommer att moderera bilden av den israeliska bordningen av gazakonvojen, när fler fakta blir tillgängliga. Vi får väl se. Men förmodligen kommer man att förtiga dessa fakta så långt det går, och därmed gå allt längre ut i sin orättfärdighet. Häromdagen kommenterade Aftonbladet filmsekvenserna på ”freds”aktivister som går löst på israeliska soldater med järnrör med att man med datorteknik kan manipulera videofilmer. Man sade inte att detta skett, men man antydde att möjligheten fanns (dvs att Israel skulle ha manipulerat bilderna för att i efterhand rättfärdiga sitt agerande). Man måste beundra Aftonbladet för att man i alla fall håller en linje konsekvent. Redan under Andra Världskriget avslöjade sig tidningen såsom varande antisemitisk. Det känns skönt att vi i alla fall kan lita på någon. Kanske inte när det gäller sanning. Men i alla fall när det gäller att stå för sina åsikter. Hur vidriga dessa än må vara.