De trakasserier av kristna som nu fick en våldsam omfattning berodde alltså inte på att myndigheterna hade några egentliga invändningar mot den kristna tron som sådan. I romarriket fick man tro vad man ville. Det var vägran att delta i kejsarkulten som inte tolererades, eftersom det uppfattades som en akt av uppror…
Detta fick mig att haja till. Det känns ju väldigt likt, vad som pågår i Västvärlden, och inte minst i Sverige, just nu.
Till saken hör att romarnas kejsardyrkan inte var speciellt förpliktigande. För att uppfylla kraven slängde man två rökelsekorn in i en eld som brann framför en bild av kejsaren. Det var allt! När man gjort detta fick man ett skriftligt intyg på att man fullgjort offret. Offret behövde bara göras en enda gång. Men för kristna och judar var det otänkbart att göra ett sådant offer. ”Du skall inga andra gudar hava vid sidan om mig!” är ju det första budet i Gamla Testamentet. Judarna var, genom en särskild lagstiftning, befriade från att offra till kejsaren. Men denna folkgrupp var en sådan liten minoritet att de ändå inte kunde hota romarriket. Till en början åtnjöt de kristna samma förmån som judarna, men när deras antal började öka kraftigt, upplevdes det alltmer som ett hot, att denna växande skara inte underkastade sig kejsarkulten.
På vad sätt har vi idag en motsvarighet till kejsardyrkan? Ja, det finns många exempel. Låt oss ta samkönade äktenskap. För tio år sedan var de s k intellektuella i Sverige helt ointresserade av kyrklig vigsel. De öste sitt förakt och sin galla över denna typ av vigsel, som ansågs förlegad, vidskeplig och i största allmänhet ett hån mot allt vad intellekt och sunt förnuft heter. Ingen av dessa människor hade den minsta tanke på att gifta sig i kyrkan. Nu plötsligt, i samband med samkönade äktenskap, har kyrklig vigsel blivit den viktigaste av alla frågor, ja nästan viktigare än kärnkraft och ekonomi. Alla samfund skall tvingas att viga samkönade par eller förlora sin vigselrätt. Att vara negativ till samkönade äktenskap väcker oerhört starka och upprörda känslor, ja rent av hat. Trots att förmodligen ingen homosexuellt person skulle vilja vigas på t ex Livets Ord, tycks det vara av största principiella betydelse att man på Livets Ord (och i andra bibeltroende kristna samfund) böjer sig och går med på att viga homosexuella. Alla måste böja sig!!! Alla!!! Eftersom man vet att mängder av människor i Sverige innerst inne tycker att samkönade äktenskap känns fel, har man inte råd med någon diskussion. Om alla tror att alla andra anser någonting vara normalt, blir detta någonting antagligen accepterat (hur onormalt det än är). Men det kanske räcker med att några få höjer sin röst, så brakar allt. Detta är ju faran med allt som bygger på lögn. ”Men han har ju ingenting på sig, han är ju naken”, som det lilla barnet sade i sagan om Kejsarens nya kläder.
Det var ju ungefär på samma sätt i Tyskland under nazismens framväxt och de begynnande judeförföljelserna. Det fanns säkert många människor som innerst inne var tveksamma till hur judarna behandlades. Men de flesta trodde antagligen att alla andra stödde förföljelserna. Eftersom ingen vågade säga något. Och när människor såg hur framträdande tyska läkare, psykiatriker, jurister, ja t o m nobelpristagare i fysik (Philip Lenard och Johannes Stark) öppet uttalade sitt stöd för Hitler och menade att nazismen var Tysklands räddning och att judarna måste bort, låg det nära till hands att döva de egna tankarna. ”De måste ju rimligen begripa, de som har så hög utbildning”. Men inbillning är inte samma sak som utbildning.
I någon framtida bok om 2000-talets kyrkofäder (varav K G Hammar definitivt inte är en) kanske vi kommer att läsa någonting i stil med:
De trakasserier av kristna som nu fick en våldsam omfattning i Sverige berodde alltså inte på att myndigheterna eller de intellektuella hade några egentliga invändningar mot den kristna tron som sådan. I Sverige fick man tro vad man ville. Det var vägran att delta i tillbedjan av materialism, omoral och den heliga evolutionen, som inte tolererades, eftersom det uppfattades som en akt av uppror…
Det finns många andra exempel, förutom samkönade äktenskap, på motsvarighet till kejsardyrkan i vår tid. Evolutionen är ett sådant. Alla måste tro att allting kommit till genom slumpen i kombination med naturlagar och därmed i förlängningen tro, att det inte finns fri vilja eller rätt och fel. Allt är tillåtet, utom att säga att det finns rätt och fel. Trots att det finns nobelpristagare i fysik och andra framstående forskare som tycker sig se en Designer bakom Universum, livet och de olika arterna, måste man böja knä inför evolutionen och evolutionens prästerskap. Åtminstone officiellt. Sedan kan man ju tro vad man vill, bara skenet upprätthålls. I fikarummet kan forskarna diskutera problem inom evolutionsteori och cellbiologi, men utåt hävdar man att evolutionen är ett faktum. Ytterligare exempel på kejsarkult är hur vi förhåller oss till abort och till Israel, vilket jag diskuterar i olika artiklar på min blogg och på min hemsida.
I boken 21 kyrkofäder läser vi vidare (sid 92):
Den första organiserade kampanjen mot de kristna över hela riket initierades av kejsar Decius under perioden 250-251. Kejsarens ambition var att en gång för alla knäcka kyrkan.
I januari 250 e Kr utfärdade kejsar Decius ett påbud med följande innehåll:
Alla rikets invånare var skyldiga att offra för kejsaren och kejsarens välgång inför närvarande ämbetsmän i respektive samhälle, detta var ”för rikets säkerhet”, en viss dag (datumet kunde variera från plats till plats och ordern kan ha varit att offrandet skulle vara avslutat inom en viss tidsperiod efter att ett samhälle hade mottagit påbudet). Efter att man offrat fick man ett certifikat (libellus) som visade att man uppfyllt påbudet. Vägran att offra innebar tortyr och dödsstraff.
Påbudet var speciellt riktat mot de kristna. Det räckte alltså att offra en enda gång. Och det är väl ungefär så det är idag. Om kristna bara en enda gång offentligt kan erkänna att det inte finns någon synd (och därmed ingen frälsning och att Jesus därför inte är vår Frälsare), att det inte finns rätt och fel (gör vad du vill, när du vill och varför du vill och tänk inte på någon annan), att Israel är den stora Satan, att alla religioner är lika sanna (dvs lika osanna), att abort är till för barnets bästa och att evolutionen är ett absolut faktum som är för evigt sant, ja då kan men sedan få nådigt tillstånd att sjunga några psalmer och kanske till och med be några böner. Då har man böjt knä för Kejsaren. Det intressanta är, att det som den svenska intellektuella eliten (eller som jag brukar säga, ”kulturdräggen”) kräver att de kristna skall förneka, är just det som är kristendomens själva kärna. Och det var ju också det som Kejsaren krävde av fornkyrkans kristna. De skulle erkänna att Kejsaren var gud – något som är omöjligt för en sann kristen. Dessutom är påståendet att Kejsaren är gud ett falskt påstående. De romerska kejsarna var inga gudar. De var vanliga människor, med goda och onda sidor, som åt och sov och fortplantade sig, och som förr eller senare dog och ruttnade precis som vem som helst. Att tillbe Kejsaren är därför inte bara hädelse, det är en lögn.
Det tycks som att de intellektuellas ambition just nu är ”att en gång för alla knäcka kyrkan”. Svenska Kyrkan har man ju snart lyckats med, även om där fortfarande finns kvar isolerade öar av bibelförankrad kristendom. Nu vänder man sin vrede mot frikyrkorna och försöker med en kombination av skrämsel och vädjan få dessa att också överge kristendomen. Vissa samfund har man uppenbarligen haft viss framgång med. Men precis som att Kejsaren fick vissa kristna att böja knä, så var andra beredda att dö för sin tro. Detta ledde till att kejsarna så småningom fick ge upp och i stället acceptera kristendomen som officiell romersk religion. Kristendomen är alltid som bäst under förföljelse. Martyrernas blod är missionens bränsle.
Därför anser jag inte att kristna skall böja sig i vår tid. För någonting! Kristna är kallade att vara ett salt i världen. Att stå upp för det som är rätt och att tala om vad som är fel. Den dag kristna inte längre står upp för sanningen, är de inte en del av lösningen på världens problem. Då är de en del av dessa problem, ja en del av ondskan. Dagens kejsare nöjer sig inte förrän de kristna har avsvurit sig sin tro helt och hållet. Då är det lika bra att inte kompromissa alls. Den som inte kompromissar kanske blir förföljd. Men hellre förföljd än föraktad!
