Israel är officiellt en judisk stat. Landet utgör ett hemland för alla världens judar, och varje jude i världen har rätt att flytta dit, och blir automatiskt israelisk medborgare direkt. Historien visar att det är absolut nödvändigt att det finns en plats där en jude har rätt att bo, utan att vara förtryckt. Där en jude har rätt att tillbe sin Gud, bära sina religiösa symboler och bejaka sin judiskhet utan att riskera förföljelse. Hade Israel existerat som judisk stat 1930, hade Förintelsen aldrig ägt rum. Till en början ville nazisterna bara bli av med judarna och var villiga att skicka dem till vilket land som helst, som var berett att ta emot dem. Problemet var att ytterst få länder ville ta emot några judar.
Sverige kom på den lysande idén att det skulle stå ett stort J i de judiska passen. Då kunde man lättare skicka tillbaka de judar som flytt hit. Man tipsade Gestapo om detta och tyskarna tyckte förslaget var utmärkt och införde det. Sverige – frihetens bålverk – vi som med våra järnleveranser till Nazityskland förlängde Andra Världskriget med ett år, enligt vad vissa historiker menar (vilket kostade miljoner människoliv). Vi som alltid kritiserar USA och Israel men nästan aldrig Sovjet (på den tiden) eller Kina eller Röda Khmererna när det begav sig. Hela världens lilla samvete. Världen mest självgoda folk, som i själva verket torde vara bland de ynkligaste, fegaste människor som finns på den här planeten. Vi kryper för alla blodiga diktaturer och riktar vår vrede mot demokratier (som förvisso är ofullkomliga, men det är vi sannerligen också).
England var mandatmakt (förvaltare) av Palestinamandatet (det som idag är Israel plus Västbanken plus Jordanien) från Första Världskrigets slut, när området erövrades från turkarna, och hade fått i uppdrag av Nationernas Förbund (FN:s föregångare) att se till att Palestinamandatet blev ett judiskt hemland. Engelsmännen, som av gammal hävd är och har varit arabvänliga, och dessutom alltid hyst avsmak för judar (självklart finns undantag, jag talar generellt), gjorde allt för att obstruera mot detta. Man släppte in så få judar som bara möjligt och kritiserades skarpt för detta av bl a USA. Ja man bröt direkt mot sitt uppdrag. Samtidigt släppte man in stora mängder arabiska invandrare i området. Till och med när man kände till den pågående Förintelsen gjorde man allt för att hindra judisk invandring till Palestina. Engelsmännen har en fruktansvärd skuld här anser jag. Att sedan miljoner engelsmän dog under kriget, som ju stoppade nazisterna, mildrar givetvis denna skuld, men ändå. Man hade mycket väl kunnat släppa in mångdubbelt fler judar i Palestinamandatet under kriget.
Media påstår rutinmässigt att judarna kom till Palestinaområdet under 1800-talets slut och framåt och trängde undan de araber som bott i området sedan urminnes tider. Detta är ren och skär lögn. Araberna erövrade området på 600-talet, medan den judiska närvaron där går tillbaka flera tusen år före att araberna kom dit – så araberna har inte alls bott där "sedan urminnes tider". De judar, som återinvandrade till Palestina i modern tid, odlade med stor möda upp stora landområden som tidigare varit obrukbar öken eller träsk. Eftersom träsken var malariainfekterade dog tusentals judar under arbetet. Dessutom hade man köpt dessa områden till ockerpriser från bl a turkiska storgodsägare. Allt eftersom det flyttade in judar, började araber flytta in (ofta illegalt) för att arbeta för judarna, som betalade mycket högre löner och dessutom behandlade sin arbetare bättre än vad de arabiska storbönderna gjorde. När staten Israel bildades 1948 flydde ca 750 000 araber från området (ungefär hälften av dessa var araber som invandrat illegalt till området och som kanske bara bott där under några få år – men som enligt media bott där "sedan urminnes tider"), därtill uppmanade av sina ledare. De fick veta att när Israel utplånats av de fem arabarméer som anföll direkt efter att landet proklamerats som ett självständigt land, så skulle de få komma tillbaka och ta över judarnas jordbruk och hus (och som bonus skulle de dessutom få slå ihjäl en och annan jude också). Nu gick det inte så, som vi alla vet.
Det finns mycket att säga om detta. När Israel proklamerades tvingades ca 700 000 judar att fly från arabiska länder. Dessa togs emot i bl a Israel, men en del tog sig till andra länder; USA, Canada etc. Alla dessa flyktingar och deras avkomlingar är idag integrerade i de länder de flydde till. Merparten av de arabiska flyktingarna och deras barn, barnbarn etc, idag ca 4 miljoner, lever fortfarande i flyktingläger eller har någon form av flyktingstatus. UNHCR är FN:s flyktingorgan för alla flyktingar i världen utom de palestinska. Enligt UNHCR:s definition av flykting är man flykting ända tills man får permanent uppehållstillstånd i ett land och har då inte längre rätt att återvända till det land man flytt från. De barn man föder i det land man flytt till, har inte flyktingstatus och har inte rätt att återvända till ursprungslandet. De palestinska flyktingarna har sitt eget flyktingorgan, UNRWA, som har en helt annorlunda definition av begreppet flykting. De palestinska flyktingarna, som fått permanent uppehållstillstånd i ett mottagarland har för all framtid rätt att återvända till det område i Israel som de flytt från. Detta gäller också deras barn, barnbarn (fastän dessa aldrig ens besökt Israel) etc i evig tid. Kan man uttrycka begreppet antisemitism tydligare än så?!
UNHCR försöker således hjälpa flyktingar att börja ett nytt liv i de länder de flytt till, medan UNRWA stöder kravet att varje palestinsk "flykting" skall ha rätt att återvända till exakt den plats han/hon flydde från 1948. Det UNRWA således strävar efter är Israels utplånande som judisk stat (om 4 miljoner araber skulle flytta in i Israel, skulle muslimerna få majoritet där – och judarna skulle omedelbart bli förtryckta i sitt eget land och tvingas fly). Intressant att notera är att UNRWA:s budget år 2000 var 293 miljoner USD, varav arabstaterna stod för endast 2 procent! Det tycks inte som att araberna har så värst mycket till övers för sina palestinska bröder och systrar.
Media ondgör sig regelbundet över att Israel är en judisk stat och att judar har lättare att bli israeliska medborgare än andra. Det är en märklig inställning. Norrmän och andra skandinaver har lättare att bli svenska medborgare än t ex somalier, kineser och andra, vilket är ganska självklart. Varför klagar man inte på det? Dessutom, i alla arabländer är det omöjligt för en jude att bli medborgare, eller ens att få uppehållstillstånd. Många arabländer deklarerar sig själva som islamska stater. Varför klagar inte media på det? Svaret är att media hatar judar. Att de sedan maskerar sitt hat i ordet antisionism, gör inte hatet mindre.
Ordet ”bosättare” väcker starka känslor, speciellt om man samtidigt nämner Västbanken. Hemska judar som trängt ut stackars palestinier som bott där "sedan urminnes tider". De få judar som idag bor i Hebron framställs som inkräktare och rasister. I själva verket har det bott judar där "sedan urminnes tider" ända fram till 1929. Detta år mördades 67 judar i Hebron av en arabisk pöbel och de överlevande tvingades fly. De fördrevs alltså. De judar, som nu flyttat tillbaka till Hebron, menar att de bara återtagit det som olagligt tagits ifrån dem. Detta nämns sällan eller aldrig i media (annat än vissa kristna media). Varför är det bara araber som har rätt att återvända?
Judar lever farligt i alla länder. Antisemitismen är stark, även i Sverige. Den kallas visserligen antisionism, eftersom det inte är riktigt rumsrent att vara antisemit – än. Minnet av Förintelsen är fortfarande för starkt för att antisemitism skall vara politiskt korrekt. Men det kan snart ändras, ja det håller redan på att ändras. Svenska judar varnas idag av judiska organisationer för att öppet visa sin judiska identitet (genom att t ex bära kippa) på gatan, eftersom de då riskerar att misshandlas. Tack och lov för att Israel finns idag! Där kan en jude bejaka sin judiska identitet och vara den han/hon är, utan att vara rädd. Och dit kan judar fly när de förföljs. Och där kan ju en svensk muslim eller nynazist försöka sig på att klå upp en jude. Det kommer vederbörande garanterat att ångra, den saken är klar.
Jag önskar Guds välsignelse över landet Israel och det judiska folket och ber för fred i Jerusalem! Sedan önskar jag också Guds välsignelse över det palestinska folket. Men jag tror inte att deras lycka ligger i Israels utplånande. Tvärtom! Israels utplånande skulle bli den största katastrof som någonsin drabbat palestinierna.
