Vi har valt att ägna hela veckans program åt mediebevakningen av terrorattentatet och massmordet i Norge. Vi besöker norska redaktioner som trots söndersprängda lokaler skapat hyllad journalistik men som också ställer sig frågan när det är dags att gå från sorg till kritisk rapportering. Vi träffar Aftonbladets Mattias Carlsson som var förste reporter på plats vid Utøya och kunde förmedla vilken fruktansvärd katastrof som inträffat. Och så talar vi med experter som haft fel och kyrkan som inte fått frågor om sitt ansvar (fetstil tillagd av mig).
I programmet nämner man vid flera tillfällen att Breivik var kristen. Och som framgår av programbeskrivningen ondgör man sig över att inte de kristna och den kristna tron nu får stå till svars för Breiviks illdåd, på samma sätt som muslimer och islam får stå till svars för islamistiska terrordåd.
Svaret på detta är väldigt enkelt. Terror och krig är en grundläggande del av islams lära (precis som dessa är en fundamental del av kommunismen). Koranen, hadítherna och sharíalagen manar, ja befaller, muslimerna att sprida sin religion genom våld. Dessutom säger islams heliga skrifter att islam inte bara skall vara den enda religionen, utan att islam och dess prästerskap också skall inneha hela den politiska makten i de länder som faller under islam (vilket på sikt kommer att innefatta hela världen). Terror och krig är däremot totalt oförenliga med den kristna tron. Jesus uppmanar sina lärjungar att älska alla människor, ja till och med att älska sina fiender. Muhammed var en krigarhövding som stal och mördade medan Jesus är Fridsfursten, vars vapen heter kärlek och sanning (klicka här för att se en kort jämförelse mellan Jesus och Muhammed).
Låt mig först ge en liten sammanfattning av islams heliga skrifter och hur islam tolkas. Det senaste åren har jag ägnat en del tid åt att studera sharíalagen, vilken avser att detaljerat beskriva och förklara "den gudomliga viljan", och hur denna rent praktiskt skall tillämpas. Sharíalagen finns både inom Sunni- och Shiaislam. Fördelen med att försöka förstå islam genom sharíalagen är att denna, till skillnad från Koranen, inte behöver tolkas (eftersom den utgör den slutgiltiga tolkningen av Koranen). Ett problem när det gäller Koranen är nämligen att surornas ordning i Koranen inte avspeglar den ordning i vilken de är skrivna. Om två suror säger emot varandra (vilket inte är ovanligt) har man inom islam principen att den sist skrivna suran är den som gäller. Islams uttolkare har därför försökt ställa upp listor som anger surornas tidsföljd. Dessvärre går åsikterna isär och det förekommer ett antal olika listor (här kan läsaren ta del av några sådana listor), varför det ibland är svårt att säkert säga hur stor vikt som skall tillmätas en viss sura.
En ytterligare faktor när det gäller att tolka islam är Hadith (som betyder ”Traditionen”), vilken utgör samlingar av hadíther, dvs sådant som Muhammed anses ha sagt och gjort. Det finns flera olika sammanställningar, varav ”Hadith enligt Bukhari” allmänt anses vara en av de mer tillförlitliga. Den innehåller ca 2600 hadíther. Hadith är precis som Koranen bindande för en rättrogen muslim (Läsaren kan själv roa sig med att läsa och söka i Hadith på denna websajt). Förutom Koranen och Hadith har man ytterligare två faktorer att ta hänsyn till för att rätt förstå och tillämpa islam. Siras är berättelser om Muhammeds liv, och ger exempel på hur den rättrogne skall leva. Och så har vi också fatwas. En fatwa är ett rådgivande beslut från någon erkänd teologisk auktoritet inom islam, rörande islamsk lag. I Väst förknippar vi ofta fatwor med dödsdomar (t ex dödsdomen mot Salman Rushdie). Men fatwor kan uttala sig om i princip vad som helst. Det finns till och med fatwor mot terrorism, vilka utfärdats av moderata muslimska präster.
Att tolka islam på ett korrekt sätt är med andra ord ganska komplicerat (minst sagt) och det är inte konstigt att välmenande icke-muslimer ofta har en felaktig bild av vad islam egentligen säger i olika frågor. Det är här som fördelen med sharíalagen kommer in. Där har man nämligen tagit hänsyn till surornas ordning, till Hadith, till siras och till fatwas. Tolkat och klart så att säga. Sharíalagen anger hur islam rent praktiskt skall tillämpas på livets olika områden, både i stort och smått. Hur skall man förhålla sig till vetenskap? Hur skall man behandla muslimer som lämnar sin religion? Hur skall man behandla icke-muslimer? Hur ser islam på homosexualitet? Vad gäller när en kvinna har flytningar? Etc, etc.
Även när det gäller sharíalagen så finns dock vissa problem. Det finns fyra olika Sharíaskolor inom Sunniislam; Hanafi, Maliki, Shafi'i och Hanbali. De är identiska till ca 75 procent (och de flesta skillnader är inte speciellt stora). Så vi ser att det inte är helt lätt att skaffa sig en korrekt bild av islam.
Generellt ser vi i Koranen hur de suror som anses vara de först skrivna ofta är mildare än de tidsmässigt senare surorna. Till en början hade Muhammed ingen makt, och då tvingades han att ligga lågt och vara försiktig. Men allt eftersom hans makt växte blir också surorna mer och mer kategoriska och hårdföra.
I sura 9:29 läser vi (av den lista över surornas kronologiska ordning som jag länkar till ovan, framgår att den av samtliga uttolkare anges som antingen den sist eller näst sist skrivna av alla suror – således kan knappast någon annan sura negera texten i den) :
Strid mot dem som inte tror på Allah och den Sista Dagen och som inte förbjuder det som Allah och hans budbärare har förbjudit, och inte heller erkänner sanningens Religion, även om de är Bokens Folk (dvs judar, kristna och zoroaster) tills de i villig underkastelse betalar Jizya (en straffskatt som dessa grupper måste betala för islams beskydd) och erkänner sig underkuvade.
I sura 9 läser vi också (vers 5 – eller som muslimerna säger ”ayah 5”):
Men när de fridlysta månaderna gått till ända, så döden månggudadyrkarna, varhelst I finnen dem. Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen, men om de omvända sig, förrätta bönen och giva allmosan, så låten dem draga sin färde!
I dessa verser uppmanas den rättrogne att strida mot ”dem som inte tror på Allah” och att döda "månggudadyrkarna", vilket uppenbarligen måste inkludera de kristna (som enligt islam tror på många gudar – treenighetsläran räknas i islam som tron på flera gudar). Ovanstående verser skrevs i ett sent skede av Muhammeds liv, när muslimerna var i klar majoritet i området. Först nu vågar således Muhammed avslöja det öde som väntar den som inte omvänder sig till islam. "Bokens folk", dvs kristna och judar tilläts dock existera utan att omvända sig till islam, under förutsättning att de ödmjukade sig och betalade en särskild skatt, kallad Jizyah, och levde i ett slags apartheidtillstånd, där en kristen eller jude t ex måste lämna trottoaren och gå ut i gatan när han möter en muslim.
Något liknande förekommer inte någonstans i Nya Testamentet. Tvärtom så uppmanas där den troende att vara beredd att offra sitt eget liv för att rädda människor undan den kommande domen.
I en av hadítherna, som citeras i sharíalagen (o9.0), står (jodå, jag vet att jag citerade detta i föregående artikel, men jag tar ändå med detta här så slipper läsaren scrolla till en annan artikel):
Profeten (må Allah välsigna honom och ge honom frid) sade:
I jag har blivit befalld att slåss mot alla folk tills de erkänner att det inte finns någon gud utom Allah och att Muhammed är Allahs budbärare, och utför bönerna och betalar zakat. Om de böjer sig under detta, har de räddat sitt blod (dvs sitt liv) och sina ägodelar, med undantag för islams rätt över dem. Och deras slutgiltiga dom är hos Allah;
Ofta säger medlemmarna i Godhetskören (som instinktivt försvarar islam, samtidigt som de avskyr den kristna tron), att det här med jihad (utbredandet av islam genom krig) bygger på en missuppfattning. Jihad, som helt enkelt betyder att kriga mot icke-muslimer (har sina rötter i ordet mujahada, dvs samma ord som Mujahedin), handlar i själva verket om att strida mot ondskan inom sig själv. Det är sant att den typen av jihad, som kallas ”den större jihad”, också finns inom islam. Men i sharíalagen talas det ganska lite om denna typ av jihad. Det absolut största utrymmet ägnas åt den krigiska jihad (kallat ”mindre jihad”). I sharíalagen o9.8, kommenteras jihad på följande sätt:
Kalifen (den muslimske härskaren – ordet betyder ”ställföreträdare”) för krig mot judarna, de kristna och zoroastrerna tills de blir muslimer eller betalar jizya (en straffskatt som alla icke-muslimer måste betala för att tillåtas leva i ett muslimskt land).
Enligt sharíalagen är det obligatoriskt för varje manlig muslim, som är frisk och som inte räknas som barn eller åldring, att delta i jihad.
Ovanstående är bara toppen av ett isberg. Jag skulle kunna ge hur många liknande citat som helst, hämtade ur islams heliga, och för alla rättrogna muslimer absolut bindande, skrifter. För dig som vill ha lite mer kött på benen kan jag rekommendera en artikel på min hemsida, där jag jämför islams och kristendomens kärlekssyn. Islams heliga skrifter är helt entydiga när det gäller islams utbredande genom våld och tvång. Ser vi historiskt så är det också precis så som islam har utbretts. Människor som frivilligt omvänt sig till islam (bortsett från allra första början) är ytterst få.
Enligt islams uttolkare dikterades Koranen för Muhammed av ärkeängeln Gabriel. Detta tolkas som att varje ord i Koranen är skrivet av Allah själv. Därför finns inget tolkningsutrymme när det gäller Koranen. Varje ord och mening betyder exakt som det står och inget annat. Därför kan inte islam förändras, och därför lever man, i de muslimska länderna, rent tankemässigt, fortfarande på 1000-talet (även om man samtidigt använder modern teknologi). I de länder som tillämpar strikt islam (t ex Iran) stenar man äktenskapsbryterskor och våldtagna kvinnor och homosexuella (som ibland hängs i stället) och man halshugger den som lämnat islam precis som man gjorde för 1000 år sedan (detta tillämpas inte fullt ut, eftersom man inte är helt okänslig när det gäller internationella påtryckningar – men vänta bara tills hela världen ligger under islam...). Det finns således inget som helst hopp om att islam kan förändras till det bättre.
”Jamen”, säger någon, ”har inte kristendomen också utbretts genom våld och tvång? Och vad skall vi säga om inkvisitionen?” Visst, men det finns en avgörande skillnad. Islams utbredning genom våld och krig är sanktionerad, ja den är till och med anbefalld av islams heliga skrifter. Det våld som använts för att utbreda kristendomen är inte på något sätt sanktionerat av kristendomens heliga skrifter. Det finns ingenting i Jesu undervisning som kan användas för att tvinga någon att bli kristen. Onda människor finns överallt. När kristendomen, från att ha varit förföljd, övergick till att bli statsreligion i Romarriket, krävdes av statstjänstemän, lärare etc att de var kristna. Det säger sig självt att mängder av människor då blev ”kristna” bara för att få behålla sitt jobb eller för att få förmåner (plötsligt var det ju de kristna som hade makten). Många av dessa ”kristna” var naturligtvis inte kristna i Bibelns mening. De var inte omvända i sina hjärtan utan var bara utåt sett kristna. De var medlemmar men inte frälsta. Jesus påpekade gång på gång att hans rike inte är av denna världen (till skillnad från Muhammed, vars rike i högsta grad är av denna världen).
Därför ser jag det som en av kristendomens mörkaste stunder, när kristendomen blev statsreligion i Romarriket (och senare i mängder av länder). Kristendomen handlar om enskilda människor som får sina hjärtan förvandlade genom sitt möte med Jesus Kristus. Den handlar om individens personliga relation med Jesus. De kristna påverkar sedan samhället, inte genom att de tvingar andra att bli kristna eller stiftar lagar som ger ett samhälle som på ytan kanske ser kristet ut, utan genom att de sprider kärlek och godhet runt omkring sig. Så fort människor tvingas att bli kristna förstörs allt detta och vi får en död religion, som kanske utåt sett verkar vara någon form av kristendom, men som i själva verket inte har någonting alls med Jesus att göra (ett tydligt exempel på detta idag är t ex Svenska Kyrkans ledning, som inte längre tycks ha Jesus som Herre, utan har den politiska korrektheten som herre – en vindflöjelkyrka med andra ord).
Den enda meningsfulla definitionen av kristendomen måste bygga på Jesu undervisning (kan det finnas någon annan definition? – kristendom enlig Aftonbladet eller kristendom á la Sveriges Radio är helt ointressant, de varken kan eller har rätt att definiera vad kristen tro är). Utifrån Jesu undervisning finns ingen möjlighet att motivera terror och ondska! På samma sätt måste den enda meningsfulla definitionen av islam bygga på Koranen och Muhammeds undervisning. Inte heller där har Aftonbladet eller SR något att tillföra.
”Men i Gamla Testamentet beskrivs ju mängder av våldshandlingar, som ibland tycks vara sanktionerade av Gud. Så om man nu kritiserar Koranen för att den innehåller uppmaningar till våld, borde man inte då också kritisera Bibeln för samma sak?” Det finns många sätt att bemöta detta påstående. Jag tänker inte ge mig in på några teologiska argument (jag har en hel del sådant på min hemsida). Det skulle föra långt utanför ämnet. Det enklaste svaret är följande:
Gamla Testamentet (GT) utgör en nödvändig bakgrund för att förstå vissa saker i Nya Testamentet och den kristna tron. Dessutom är GT det judiska folkets historia. Man kan säga att NT ger oss den slutgiltiga uppenbarelsen av vem Gud är. Genom Jesus Kristus gjorde Gud sin entré i tid och rum, för att uppenbara sig på ett sätt som vårt intellekt och vår själ kan förstå. I Joh 14:9 säger Jesus, "Den som har sett mig har sett Fadern". Dvs genom Jesus, vars liv och gärning skildras i NT, kan vi förstå så mycket av Gud som vårt intellekt har kapacitet att förstå. Kristendomen definieras således genom Nya Testamentet (NT) och inte genom GT. Koranen gör anspråk på att vara Guds slutgiltiga uppenbarelse till människan. Den skrevs på 600-talet (dvs minst 500 år efter NT) och ersätter således NT som Guds sista ord till människan (enligt vad muslimerna menar). Således är det fel att jämföra Koranen med GT. Den enda rättvisa jämförelsen står mellan Koranen och NT, och där råder ingen tvekan om vem som kommer till korta när det gäller moral och etik och kärlek och människosyn.
Till dig som nu menar att jag har fel vill jag komma med följande utmaning. Ge mig något citat av Jesus som kan användas för att motivera terrordåd av den typ som begås av muslimska terrorister och av personer som Anders Breivik! Och då menar jag citat som inte är ryckta ur sitt sammanhang. Ge mig bok, kapitel och vers, tack!
Jag kan säga att jag blev ganska förvånad över programmet Mediernas hopkoppling av terror och den kristna tron. Ofta är Medierna ett ganska bra program, som granskar media och tar upp olika felaktigheter och vinklingar. Men nu har de uppenbarligen fått kortslutning i de grå cellerna. Den onda människan hatar instinktivt den kristna tron (eftersom Djävulen hatar den). När det gäller terrordåd och krig, som involverat muslimer, har standardinvändningen varit att dessa hemskheter inte har någonting med islam att göra. Det handlar om frustrerade, fattiga människor som i sin förtvivlan till slut griper till vapen mot orättfärdigheten. Dvs, förutom att dåden inte har med islam att göra, så ursäktar man dessutom förövarna. Det är USA och Israel och vi hemska européer som driver islamisterna till terror (stackarna, de har inget annat val).
Då och då har man försökt koppla den kristna tron till terror och hävdat att kristna inte är ett dugg bättre. Dessvärre har man inte haft så många bra exempel att ta till, så man har inte lyckats speciellt väl i sin smutskastning av den kristna tron. Men nu har man fått chansen. Den chans man gått och väntat på i åratal. Äntligen! Någon som använder ordet kristen och Gud i det manifest där dådet beskrivs. Det är ju en skänk från ovan (eller kanske snarare från underjorden). Lyckan är total på tidningsredaktioner och hos kultureliten. Alltså – kristendomen är minst like hemsk som islam. Ja egentligen mycket värre (men det har man inte vågat skriva än). Att sedan personen ifråga inte är kristen i Bibelns mening (vilket jag menar mig ha bevisat i tidigare bloggar) spelar ingen roll. Han är kristen ändå. Allt som gagnar partiet är sant, även om det inte är sant, brukade man säga i Sovjetstaten. Samma sak gäller i den politiska korrekthetens Mecka – Sverige. Allt som gagnar saken är sant oavsett om det är sant eller ej.
I Nazityskland var den tyska protestantiska kyrkan genomsyrad av antisemitism från topp till tå. Riksbiskop Müller omnämnde t ex Hitler och nazisterna som "gåvor från Gud". En luthersk präst gick så långt att han förklarade att "Kristus har kommit till oss genom Adolf Hitler... Vi vet idag att frälsaren har kommit...". En högt uppsatt officer i en av Einsatzgruppen (dessa grupper sköt ca 1,5 miljoner människor varav merparten judar innan man började med gasningen) var luthersk präst. Och då är min fråga, Var Riksbiskop Müller kristen? Var den präst som beordrade masskjutningar av judar kristen? Möjligen enligt Aftonbladet, men definitivt inte enligt Nya Testamentet eller Jesu klara ord. Jesus säger, ”Inte skall var och en som säger 'Herre, Herre' till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja (Mat 7:21). Att Riksbiskop Müller förmodligen själv ansåg sig vara kristen, betyder ingenting. Att han var Riksbiskop betyder inte heller någonting. Han gjorde definitivt inte Faderns (Guds) vilja. Och därmed var han, enligt Jesu klara undervisning, inte kristen.
Inte heller Anders Breivik har gjort Faderns vilja. Tvärtom så har han å det grövsta brutit mot Faderns vilja. Anders Breivik är inte mer kristen än Djävulen själv (Djävulen tror ju på Gud – och darrar i väntan på Domen). Däremot skulle Breivik kunna bli kristen om han omvänder sig och i djupet av sitt hjärta ångrar det onda han gjort och bekänner sin synd. Men det är en helt annan historia. Kristendomen handlar om upprättelse. Om att människor, även om de levt på samhällets botten, även om de begått de mest fruktansvärda handlingar, ändå kan upprättas till full människovärdighet. Men eftersom Breivik tycks vara stolt över det han gjort, kan vi vara säkra på att han inte är kristen och att det är absolut fel att koppla honom till den kristna tron.
På sidan 601 i sitt Manifest skriver Breivik:
Vi valet i september 2006 blev Fredrik Reinfeldt svensk Statsminister, och leder en center-höger-koalitionsregering. Detta är, som jag ser det, positivt (fetstil tillagt av mig).
Breivik uttalar sig således positivt om Reinfeldt och Alliansen (även om han också sedan utrycker kritik mot dem – men å andra sidan uttrycker han ju också kritik mot kristendomen, t ex ”Religion är en krycka för svaga människor”). Men borde man då inte i konsekvensens namn kräva av Alliansen i allmänhet och Reinfeldt i synnerhet, att de nu går ut och särskilt tar avstånd från Breiviks illdåd (för att man inte skall tro att de stödjer det han gjort)? Ingen vettig människa (fast när det gäller kultureliten vet man inte) skulle kräva något sådant, men jag talar nu om Godhetskören. De kräver ju att vi kristna skall förtydliga oss genom att säga att vi tar avstånd från Breiviks handlingar. Som om inte kristendomen i sig själv vore att enda stort avståndstagande från den typen av handlingar.
Det Breivik gjort är ondska och ingenting annat än ondska. Att nu försöka förknippa kristendomen med det Breivik gjort är också ondska och ingenting annat än ondska. En stor minnesgudstjänst för offren hölls i Oslo Domkyrka. Om nu människor i allmänhet hade uppfattat Breiviks handlingar som inspirerade av Jesus Kristus, hade nog få kommit till denna gudstjänst. Nu var kyrkan full. De journalister, som vill sammankoppla onda handlingar med den kristna tron, representerar knappast folket. Precis som de politiker, som oförtrutet arbetar för muslimsk massinvandring och mångkultur, knappast representerar folket. Och detta gäller nog både Norge och Sverige.
Den 7/7 2011 publicerades i Aftonposten i Norge resultatet av "Integrationsbarometeret 2010”(en undersökning som TNS Gallup utfört på uppdrag av IMDi=integrerings- och manfoldsdirektoratet (manfold betyder mångfald). Enligt denna så är majoriteten av norrmännen missnöjda med integrationspolitiken och 53,7 procent av dem vill stänga gränserna helt och hållet för ytterligare invandring. 83,5 procent av norrmännen menar att problemen med invandringen beror på invandrarna själva, som inte bjuder till. Och det har vi ju sett många exempel på också i vårt land.
I Västerbottenkuriren kunde man den 28/7 2011 läsa om ”Flyktingbarn i Nordmaling utan pengar”. Jag saxar:
Den ekonomiska situationen för flyktingungdomarna, som är 18 år och yngre, inom HVB-hemmet Atlas verksamhet är allt annat än ljus under årets sommarmånader. Nya riktlinjer har införts som gör att många står nästan helt utan pengar från slutet av juni till slutet av september.
- I juni fick vi 1 500 kronor som vi ska klara oss på. Jag har inga pengar och bara mat för två dagar, säger en av ungdomarna.
De flyktingungdomar som bor i utslussnings- och träningslägenheter är särskilt drabbade, eftersom de förväntas betala sina egna matkostnader.
Inför sommaren erbjöd Atlas flyktingungdomarna skogsplanteringsjobb i sammanlagt tre plus tre veckor. Men i stort sett alla tackade nej (fetstil tillagd av mig).
- De är hemskt ovana vid den typen av tungt arbete. Året innan hjälpte de till att röja vandringsleder. Det var ett helt annat sommarjobb, säger en av ungdomarnas gode män.
När jag läser det här blir jag både arg och skrattar samtidigt. I en tidigare blogg kommenterade jag Cecilia Notini Burchs artikel ”Migration en förutsättning för välfärd” i SvD. Hon jämför där de svenskar som utvandrade till USA i slutet av 1800-talet (typ Karl-Oskar och Kristina från Dufvemåla) med bl a dagens muslimska invandrare. Man undrar hur Karl-Oskar (jodå jag vet att han är en filmkaraktär – men jag talar om de verkliga personer han så mästerligt representerar) skulle ha gjort om han varit utan pengar och hade fått erbjudande om skogsplanteringsjobb. ”Nja, jag är hemskt ovan vid den här typen av tungt arbete, så jag tror nog jag tackar nej. Det verkar alldeles för jobbigt”. En dräng som hade sagt någonting sådant till Karl-Oskar, hade han definitivt gett en smäll på käften. Som sagt, det går tydligen fort att vänja sig vid den svenska krav- och bidragsmentaliteten. Nu har tydligen bestämmelserna ändrats så att ungdomarna inte får något utöver de 1500 kronorna om de inte arbetar. Men, matpengar får de förstås ändå.
Till den ungdom (ensamkommande flyktingbarn) som säger, ”I juni fick vi 1 500 kronor som vi ska klara oss på. Jag har inga pengar och bara mat för två dagar”, skulle jag vilja säga, ”Hördu du din lilla bortskämde snorunge, det är bara att ta det jobb du får eller också får du sitta där utan pengar”. Den typen av invandrare är en belastning för de fina invandrare som finns i vårt land, och som arbetar hårt för att skaffa sig ett nytt liv här. Jag är övertygad om att ställde vi verkliga krav (typ ”jobba när du blir erbjuden ett jobb eller bli utvisad direkt på livstid”) på den här typen av ungdomar så skulle de snabbt ändra på sig. Och det skulle de själva tjäna på. Men nu lär vi dem bara om deras rättigheter, utan att tala om att de också har skyldigheter mot det land som de säger sig vilja bli en del av. Det land som betalar minst 720 000 kr per år (minst 2 000 kr per dag) för dem under de första åren och sedan i många fall försörjer dem för kanske oöverskådlig tid framåt.
Jag har tidigare påpekat att Norge är, bortsett från vissa muslimska länder, det kanske mest Israelfientliga landet i världen. I en intervju för några dagar sedan sade Norges ambassadör i Israel att "Hamas’ terrorism mot Israel är mer berättigad än Breiviks terrordåd i Norge". Den orsakas, enligt ambassadören, av Israels ockupation av Västbanken. Terrorismen mot Norge, å andra sidan, "byggde på en ideologi enligt vilken Norge, och speciellt Arbeiderpartiet, utplånar Norges kultur”. Det är osannolikt att han skulle våga säga något sådant om detta inte uttryckligen var sanktionerat av Norges regering. Påståendet är ofattbart. När Israel ensidigt lämnade Gaza, så upphörde ju ockupationen av Gaza. Vad hände då? Började palestinierna bygga upp ett fungerande samhälle? Jo, vissa gjorde det, men sedan kom Hamas (som norske ambassadören uppenbarligen hyser sympati för). Och Hamas’ raketer började snart regna över Israel. Så mycket för logiken bakom norske ambassadörens uttalande. Ofattbart korkat och dessutom är det synnerligen olämpligt att försöka göra politik av en djup tragedi.
Det är djupt olyckligt när makteliten inte lyssnar på människor utan driver en ideologisk linje som få sympatiserar med. Gapet mellan Godhetskörens ideologiska tankegångar och Svenssons världsbild tenderar att bli alltmer gigantisk. Inte ens etablissemangets massiva hjärntvätt av medborgarna via skola och media, kan helt och hållet gömma verkligheten för dem. Det lyckades man inte ens med i Sovjet. Där fick man spä på hjärntvätten med att skjuta de som tänkte ”fel” eller skicka dem till Gulag. Detta ideologiska gap, där en liten elit försöker skapa ett samhälle som majoriteten inte vill ha, skapar spänningar. På sikt mycket stora spänningar. Och frustration. Och när Svensson inte har någon möjlighet att påverka inom demokratins ramar, ja då kan frustrationen ta sig farliga uttryck.
Situationen är inte helt olik den i Ryssland efter revolutionen 1917. En liten intellektuell elit, bolsjevikerna, påtvingade hela ryska folket sin agenda. Och under årens lopp mördades storleksordningen 100 miljoner människor, trots att hjärntvätten av folket var nästan total. Det räckte således inte med hjärntvätt för att bevara systemet. Nu har jag svårt att tro att vi skulle få något liknande i våra länder, men risken finns att det fria ordet kommer att begränsas rejält efter terrordåden i Norge. Kanske kommer det att bli förbjudet att t ex kritisera islam. Och framförallt finns risken att man förbjuder all kritik av det mångkulturella samhället och av vår invandringspolitik. Och skulle det ske, kan det gå riktigt illa. Då kommer vi att få en sådan uppdämd frustration hos vanligt folk att ingen kan veta vad som kommer att ske. Inte ens Godhetskören.
