Homosexualitet ska straffas med döden, muslimer får inte bli vänner med ickemuslimer, kvinnor bör inte inleda samtal med främmande män, och i val ska muslimer helst rösta på andra muslimer. Judarna styr världsekonomin. Där är några av budskapen på den ambitiösa webbsajten muslim.se som syftar till att ”på ett enkelt sätt presentera Islam för unga muslimer”.
Illa nog, kan tyckas, men det blir värre: Verksamheten har fått statliga bidrag för att fostra ungdomar demokratiskt, arbeta för jämställdhet och motverka rasism.
…Den rör sig dels om en föreläsningsturné (den 18 juni i år gästades Stockholm, med ett evenemang på Åsö gymnasium), dels om att ”skapa en professionell hemsida (www.muslim.se) med faktabaserad och saklig information om Islam”.
Och där får alltså läsaren veta att det är förbjudet att hjälpa ickemuslimer, ”att bli vän med dem och tycka om dem”, eller ”att bli medlemmar i deras samhällen, gå med i deras partier”. Där heter det att deltagande i allmänna val bara är acceptabelt när ”det ligger i islams intresse att muslimerna röstar”, att straffet för homosexualitet är ”att dödas”, och där heter det att ”Judarna” driver Världsbanken och IMF för att förtrycka världen.
Att delta i svenska traditioner är förstås ”inte tillåtet”. Att sjunga med i Nu tändas tusen juleljus vid Lucia innebär ”otvivelaktigt att man utesluts ifrån islam”.
Gudmunds är kritisk till att muslimska organisationer, som predikar hat och intolerans, får bidrag från Svenska Staten (via Ungdomsstyrelsen). I och för sig innehåller ledaren inte något nytt, i alla fall inte för mig. I flera artiklar på min hemsida och min blogg kommer jag med precis samma påståenden om islam som Gudmunds gör ovan (och mina påståenden är väl underbyggda med citat från Koranen, hadítherna och sharíalagen). Men det är anmärkningsvärt och modigt att Gudmunds vågar skriva som han gör. Och fantastiskt att en av de stora svenska dagstidningarna vågar ta in en sådan text, med risk att bli kallade rasister och islamofober. Jag har ju i tidigare bloggar kritiserat SvD i olika sammanhang, men oavsett om SvD ibland gör fadäser (man tycks t ex ha svårt att se något som helst positivt hos bibeltrogna kristna – kan det finnas några andra kristna?) så är SvD utan tvekan en av de absolut mest tillförlitliga och minst politiskt korrekta dagstidningarna i vårt land.
Samma dag hade Svd en annan artikel, skriven av Cecilia Notini Burch, som är doktorand i historia vid Stockholms universitet. Rubriken var ”Migration en förutsättning för välfärd". Låt mig ge några citat och kommentera dessa:
Den kulturella enheten är dock till stor del en myt. Kulturer är inte, som många vill tro, statiska och likformiga. De förändras ständigt i möten med nya idéer och traditioner. Detta gäller självfallet också ”oss” i Sverige. Ty även Sverige är byggt av migranter, liksom den svenska kulturen. Uppfattningen att Sverige först efter andra världskriget blev ett invandringsland är felaktig.
Detta argument har jag själv många gånger mött efter att ha skrivit ett antal artiklar om den svenska oikofobin (hat och förakt mot den egna kulturen och det egna landet). Visst är det sant och normalt att kulturer förändras ”i möten med nya idéer och traditioner”. Men vad som inte är normalt är att ett folk själva, frivilligt och medvetet och systematiskt, monterar ner sin egen kultur och skäms för sin historia och för sitt land och sin etnicitet. Ofta tar man upp den europeiska slavhandeln som ett exempel på hur onda ”vi vita européer” är, men glömmer samtidigt bort att araberna transporterade betydligt flera svarta slavar från Afrika öster ut. Man glömmer också bort att de svarta afrikanerna själva hade slavar, och att de som fångade in slavarna och transporterade dem till slavskeppen själva var svarta. Alla folk i alla tider har haft slavar (om de varit tillräckligt kraftfulla för att ta slavar). Slaveri är skamligt och fel och omöjligt att försvara. Men vi måste se detta historiskt. Vita européer har inte varit värre än andra folk i detta avseende. Alla folk, inkluderande de svarta afrikanerna, bör skämmas över att de haft slavar. För övrigt så upphörde slavhandeln officiellt på 1960-talet i vissa muslimska länder (så sent som 1981 i Mauretanien). Klicka här för att läsa mer om detta!
Att kulturer påverkas och långsamt förändras är således en sak. Det är fullt naturligt. Men att ett folk (eller snarare den intellektuella eliten – som jag brukar kalla kulturdräggen) frivilligt och fulla av skam lägger ned sin egen kultur är onaturligt och sjukt. Det finns mycket mer att säga om detta och jag ber att få återkomma med en särskild artikel i ämnet.
Nästa citat:
Få ifrågasätter därför i dag det riktiga i att det endast är (national)statens medborgare som har full rätt till dess arbetsmarknad, välfärdssystem, politisk rösträtt etcetera. I denna samhällsordning blir ”dom andra”, det vill säga de som inte är födda inom nationalstatens gränser och/eller inte anses härstamma från samma etniska grupp som majoriteten, ett potentiellt hot – i synnerhet om de knackar på utifrån och vill in. Framför allt brukar det vara två tankemönster som skrämmer: dels föreställningen att ”dom andra” kan komma att ta något ifrån ”oss”, det vill säga ”vår” välfärd, ”våra” jobb, ”våra” utbildningsplatser etcetera, dels tanken att ”dom” med sin ”annorlunda” kultur kan komma att hota den kultur som är ”vår”. Migration uppfattas därmed per definition som ett latent hot mot nationalstaten, även om graden av hot varierar beroende på varifrån migranterna kommer och av vilken anledning de flyttar.
Alla känner till de gigantiska ekonomiska problem som Grekland har just nu. Man har levt våldsamt över sina tillgångar och spenderat mer än man haft (ett effektivt sätt för politikerna att köpa sig röster). Förutsättning för att detta skall fungera är att man hela tiden fått låna mer och mer pengar. En sådan lånekarusell fungerar givetvis inte i långa loppet. Och nu börjar Grekland närma sig den punkt när den dystra verkligheten håller på att komma ikapp. Alla lever vi i en ekonomisk verklighet, både länder och företag och privatpersoner. Och den som bortser från detta är dömd att gå i konkurs.
Det gamla svenska pensionssystemet var ohållbart i långa loppet, bl a på grund av att färre och färre unga skulle betala pensionen för fler och fler gamlingar, som lever längre och längre. Alltså har man gjort stora förändringar som innebär betydligt sämre pensionsvillkor i framtiden. Många av dagens pensionärer känner redan av detta. Men förändringen var utan tvekan nödvändig. Man kan inte ha ett pensionssystem som kostar mer än man får in till systemet. Då hamnar man i en liknande situation som Grekland. Många europeiska länder är idag avundsjuka på Sverige, eftersom vi redan gjort det som de ännu inte gjort. Säkert kommer det att bli strejker och upplopp i många länder (ja vi har redan sett exempel på detta) när folk får reda på att sötebrödsdagarna är över. Men det är oundvikligt att anpassa sig till den ekonomiska verkligheten. Man kan inte äta mat som ingen producerat. Man kan inte köpa bilar som ingen byggt etc. Wishful thinking fungerar bara i sagans värld.
Cecilia Notini Burch är uppenbarligen kritisk till att endast nationalstatens medborgare har full rätt till arbetsmarknad, välfärdssystem, rösträtt etc. Hon förstår således inte den ekonomiska verklighet vi lever i. Statens huvudsakliga uppgift är att företräda och värna om landets medborgare. Denna lojalitet går utöver alla andra lojaliteter. Ungefär som att föräldrar sätter sina egna barn före andras barn (i t ex en nödsituation). Föräldrar som prioriterar andra barn före sina egna är onda människor (att sätta sina egna barn främst innebär inte att man är likgiltig när det gäller andra barn). Bibeln är fullständigt klar över detta. I 1Ti 5:8 skriver Paulus, ” Men om någon inte tar hand om sina närmaste, särskilt då sin egen familj, så har han förnekat tron och är värre än den som inte tror”. Att ge hundratusentals personer, som inte betalat ett enda öre till svenska staten, full tillgång till det svenska välfärdssystemet går helt enkelt inte, i varje fall inte utan att dramatiskt försämra villkoren för de egna medborgarna. Skall man införa ett sådant system måste man under alla förhållanden, i en folkomröstning, fråga medborgarna om de verkligen går med på detta.
Apropå rösträtt så skulle man vilja fråga Notini Burch om hon också menar att tillfälliga besökare i ett land skall ha rösträtt. Skall t ex turister som befinner sig i Sverige under ett val få rösta? Självklart inte! Rösträtt förutsätter att man har för avsikt att tillbringa resten av sitt liv i landet i fråga. Endast då är man intresserad av långsiktiga lösningar och kommer att rösta ansvarsfullt, vilket på sikt gagnar landet. En tillfällig besökare är ju inte det minsta intresserad av landets framtid. Som jag ser det är enda naturliga gränsen för att vara röstberättigad att man är medborgare.
Det är en ekonomisk omöjlighet för ett välfärdsland att ge stora skaror, som inte betalat eller betalar något till systemet, full tillgång till välfärden. När det gäller enstaka människor är det naturligtvis möjligt men inte när det handlar om hundratusentals människor, som kommer till ett land med några miljoner skattebetalare. Människor som är födda i vårt land och som inte kan bidra ekonomiskt är en sak, de måste vi självklart ta hand om. De har födslorätt i vårt land (dessutom har ju deras föräldrar etc betalat in avsevärda summor i skatt och andra avgifter). Speciellt äldre anhöriginvandrare innebär en väldigt stor kostnad. Är man i 50-årsåldern eller äldre kommer man definitivt aldrig att få något jobb (det är svårt nog för en 50+ infödd svensk att få arbete), med tanke på att man inte talar språket och förmodligen aldrig kommer att lära sig tala språket. Visst finns kanske ett litet antal som har specialkunskaper, men de är så få att de inte spelar någon roll i sammanhanget. Det betyder att i stort sett alla 50+ invandrare, som kommer till Sverige, måste försörjas av svenska skattebetalare tills de dör. De kommer dessutom att innebära en stor belastning på sjukvård etc. Min personliga mening är att, om invandrare vill ta hit sina anhöriga, måste de garantera deras försörjning (så är det i många länder). Dessutom skall de betala resan hit för sina anhöriga.
När det gäller Notini Burchs formulering, ”Framför allt brukar det vara två tankemönster som skrämmer: dels föreställningen att 'dom andra' kan komma att ta något ifrån 'oss', det vill säga 'vår' välfärd, 'våra' jobb, 'våra' utbildningsplatser etcetera…” så handlar det inte bara om skrämselpropaganda utan om en verklighet som vi inte kommer ifrån. Vi har för närvarande stor arbetslöshet i vårt land, speciellt bland ungdomar. Invandringen tar både välfärd och jobb och utbildningsplatser från infödda svenskar (man har ju t o m provat att ge invandrare företräde till vissa utbildningar – ett mycket effektivt sätt att skapa hat mot invandrare och ge SD ännu fler sympatisörer). Givetvis kan vi, om vi är goda människor, välja att sänka vår standard, våra pensioner etc och acceptera att fler infödda svenskar är arbetslösa, för att hjälpa människor som flytt hit från andra länder. Denna inställning är i princip kristen. Men, vi måste kunna diskutera hur stora sänkningar vi är beredda att göra. Detta är inte något som enbart politikerna kan besluta (som ju själva kör i gräddfilen och har fantasipensioner livet ut och som inte drabbas på något som helst sätt av invandringens konsekvenser), utan här måste svenska folket få säga sitt. Jag säger alltså inte att vi inte skall hjälpa andra, tvärtom! Men svenska folket måste ha något att säga till om. Sverige är ju faktiskt en demokrati och inte en elitokrati.
Arbetskraftsinvandring är en sak. Flyktinginvandring en helt annan sak. Jag förnekar inte att det behövs invandring till Europa och givetvis då också till Sverige (bl a på grund av vi tagit livet av över en miljon ofödda barn i vårt land – som nu måste ersättas med invandrare). Invandrare från Asien, Europa och Sydamerika är inga problem. De har lägre brottslighet än genomsnittsbefolkningen och är beredda att arbeta hårt för att skaffa sig ett nytt liv i vårt land. Som framgår av tidigare artiklar är det just de muslimska invandrarna jag är tveksam till. De har tre gånger så hög våldsbrottslighet som genomsnittet (medan invandrare från Asien har en tredjedel). Många av muslimerna saknar vilja att integreras i det svenska samhället (bl a beroende på att det är förbjudet för en muslim att integreras i ett icke-muslimskt samhälle). Göteborgsposten hade den 28/10 2007 en artikel med titeln ”Göteborgs somalier – ett folk i kris”. Där redovisar man hur den svenska, kravlösa bidragsmentaliteten [och tabut mot att kritisera invandrare – min kommentar] bidragit till missbruk, grov kriminalitet, bidragsfusk och skyhög arbetslöshet etc. Några fakta från artikeln:
Varannan somalisk kvinna lever inte med sina barns far.
Bara tre av tio somaliska ungdomar har fullständigt betyg från 9:an.
Var femte ung somalisk man har varit misstänkt för våldsbrott.
Nästan hälften av somalierna hade noll i arbetsinkomst 2005.
Varannan somalisk kvinna med hemmavarande barn i Göteborg får underhållsstöd. Barnens far bor alltså inte med familjen och i hans ställe står samhället för barnens försörjning.
De somaliska invandrarna innebär definitivt ingen nettoinkomst för vårt land, utan en stor ekonomisk belastning (som vi kanske är beredda att göra – frågan är bara var gränsen går).
Ett problem är just bidragssystemet. Antag att en somalisk familj med 8 barn (inte alls ovanligt) lever på socialbidrag (vilket således är mycket, mycket vanligt). Nu får mannen ett erbjudande om arbete. För att själv kunna försörja sin familj utan socialbidrag måste han få en fullständigt orealistisk fantasilön (se nedan), vilket är ytterst osannolikt. Många somaliska män (enligt artikeln i GP) har officiellt lämnat familjen (fast de fortfarande bor kvar) för att man skall få så mycket bidrag som möjligt. Det finns således inte något incitament för mannen att ta ett arbete. Snarare tvärtom. Och han behöver inte heller ta något arbete även om han erbjuds ett sådant, eftersom socialbidrag är villkorslöst (till skillnad från A-kassa). Alltså konserverar vårt bidragssystem somalierna i deras bidragsberoende.
Låt oss nu titta på ett konkret exempel som jag hämtar från bloggen Politiskt Inkorrekt (PI). Man skriver där:
Först ett äldre fall med rubriken “14 personer bor på 70 kvadrat”. TTELA skrev (artikeln borttagen) i februari 2008 om Isse Dahir Hassan i Vänersborg. Anledningen var att han bodde trångt men definitivt inte ensam. 2005 kom Isse Dahir Hassan till Sverige som flykting från Somalia. I slutet av januari 2008 kom även hans familj till Sverige. Då levde Isse Dahir Hassan, hans fru, nio barn, mamma, bror och brorson i en trea på 70 kvadratmeter.
Somalia har kommit till Sverige. Obs mitt hjärta brinner för att hjälpa de här barnen. Men inte på det sätt som vi gör. Det är destruktivt för Sverige och det är destruktivt också för barnen.PI redovisar ett försök att uppskatta vad Hassan och hans familj kostar de svenska skattebetalarna under de första tre åren och hamnar på 210 000 kr/månad (det låter ju väldigt mycket, men ingenting är omöjligt i Sverige)!!!
Låt mig helt kort redovisa beräkningen som ligger bakom 210 000 kr/mån. Som vi alldeles strax skall se är denna siffra fel. Själv kommer jag fram till drygt 230 000 kr/mån. En siffra som verkar helt sanslös. Men låt oss se hur det förhåller sig (om någon skulle vara mer insatt i detta och se att nedanstående inte stämmer, är jag tacksam för rättelse).
Under de första tre åren är flyktingar bokförda som ”flykting med introduktionsersättning”. Staten står för 22 procent av kostnaden för ”nyanlända svenskar” medan kommunen står för resten (”nyanlända svenskar” brukar man säga – fast jag kan inte se att man är svensk bara för att man kommer till Sverige – i min värld står begreppet svensk för något mycket mer; att man är den del av Sverige och det svenska samhället – tidigare brukade man säga att det är först i tredje generationen som man verkligen blir en del av det nya landet).
De nyanlända får följande statlig ersättning för de tre första åren (sammanlagt):
Vuxen – 181 400 kr
Barn – 111 000 kr
I familjen Hassans fall blir den statliga ersättningen således 4 x 181400 kr plus 10 x 111000 kr = 1825600 kr (4 vuxna plus 10 barn) under de första tre åren. Denna ersättning utgör 22 procent av beräknad totalkostnad (enligt Sveriges Kommuner & Landsting). Kommunen tillskjuter resten, dvs 78 procent. Sammanlagt, från både stat och kommun får då familjen Hassan 1825600/0,22=8298181 kr under de första tre åren. Den kommun där familjen Hassan valt att bosätta sig måste således punga ut med 8298181-1825600 =6472581 kr under tre år. Efter dessa tre år måste sedan kommunen stå för bostadsbidrag, socialbidrag etc (är det speciellt förvånande att det blir allt svårare att hitta kommuner som vill ta emot flyktingar?).
Per månad, under de första tre introduktionsåren (tre år = 36 månader), kostar således familjen Hassan de svenska skattebetalarna 8298181/36=230505 kr/mån. Sedan får familjen leva på andra typer av bidrag; barnbidrag med flerbarnstillägg, socialbidrag och bostadsbidrag. Isse Dahir Hassan har deklarerat att han tänker utbilda sig till sjuksköterska och det är ju bra i och för sig. Nu är det inte precis lätt att komma in på sjuksköterskeutbildningen (men han kanske får förtur? grattis SD till ytterligare 5000 röster) och sedan skall han också klara av utbildningen (jag har svårt att tro att han är speciellt studievan – dessutom krävs gymnasiekompetens för att bli antagen, vilket alltså herr Hassan först måste skaffa sig – och allt detta kommer att ta många, många år). Men visst, lyckas han bli sjuksköterska gratulerar jag honom. Ett tionde barn är tydligen på gång i familjen och det finns inga planer på att fru Hassan skall förvärvsarbeta. Jag har jag svårt att se att familjen Hassan skulle utgöra "en förutsättning för [Sveriges] välfärd". Nu menar jag inte att man endast skall ta emot flyktingar om vi tjänar på det – jag anknyter bara till rubriken på Notini Burchs artikel.
För övrigt vill jag erinra om att Hassan lyckats hosta upp ca 100 000 kr för att ta sig till Sverige (det är vad det kostar enligt diverse olika utredningar). Varifrån fick han de pengarna? Hur kan personer som kommer från ett land där man kanske tjänar max 100 kr/mån, spara ihop så mycket pengar? Det är absolut omöjligt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Absolut, absolut, absolut omöjligt! Sedan skulle jag vilja veta vem som betalade flygbiljetterna till Sverige för hans familj (fru, nio barn, mamma, bror och brorson, dvs 13 personer). Personligen anser jag att den som får ta hit sin familj sedan skall tvingas betala reskostnaderna i efterhand (när vederbörande fått arbete). Det måste ju en svensk göra, när t ex ambassaden betalar en hemresa. Och invandrare skall definitivt inte ha förmåner som inte infödda svenskar har (det är återigen att spela rasismen i händerna och dessutom är det omoraliskt).
På samma sida på PI kan man se ett nyhetsinslag från Göteborgspostens TV, där en annan somalisk man, Mohamed Abdullahi Haashi, intervjuas. Mohamed beklagar sig över att han får bo med fru och ÅTTA barn på 65 kvm i Bergsjön (utanför Göteborg). Och han får ingen hjälp att flytta till en större lägenhet. Vid kontakter med fastighetsbolaget Familjebostäder hävdar han att någon anställd sagt varför han då gjort så många barn (vilket i och för sig är en ganska berättigad fråga). I slutet av intervjun säger somaliern att han vill ha/kräver en femrumslägenhet. Och visst kan man förstå att det är trångt med 10 personer på 65 kvm. En normal svensk måste emellertid anpassa hur många barn han/hon skaffar och sina boendekrav efter sin ekonomi. Många svenskar väntar med att skaffa barn tills de vet att de kan försörja sin familj – detta kallas att ta ansvar. Även invandrare måste kunna ta ansvar för sina liv! Det kan vi kräva av dem, om de skall få stanna här!
När det gäller somalierna så handlar det också till stora delar om en kulturkollision. Jag känner människor som varit gifta men numera är skilda. Att människor skiljer sig behöver inte bero på att någon av dem är en dålig människa. Båda kan vara fina, underbara människor, men de passar helt enkelt inte ihop. Det är samma sak med kulturer. Den somaliska klan-islam-kulturen passar helt enkelt inte ihop med den svensk-europeisk-kristna kulturen. Det handlar om en gigantisk och oöverbryggbar kulturkollision. Ungefär som invandrare från en annan planet eller ett annat universum (med sexton dimensioner och där tiden går baklänges).
Nu menar jag att det dessutom är fel på den somaliska kulturen/islam. I Somalia har pågått ett kaotiskt klankrig, eller vad man nu skall kalla det, i decennier. I stället för att försöka bygga ett samhälle krigar man oavbrutet och skapar ett elände utan like (ungefär som Hamas i Gaza). Och det tycks inte finnas någon som helst utsikt till förändring. En sådan kultur är det svårt att säga något gott om. Tyvärr! De som talar sig varma för att vi skall ta hit skaror av somalier glömmer dessutom bort en liten detalj. Det är en sak att ta hit somalier, som flyr från krig och våld. Det skall vi göra (i rimliga kvantiteter). Men det är en annan sak att ta hit Somalia (när jag ser bilden ovan ser jag inte somalier som är på väg att bli svenskar – jag ser Somalia som har etablerat sig i Sverige och jag vill inte ha Somalia i Sverige)!!!
Och det är precis det senare som vårt svaga, eftergivna samhälle gör just nu. Vi tillåter somalierna att leva i ghetton, där det är nästan lika illa ställt som i Somalia; Män som förtrycker kvinnor och barn å det grövsta. Män som lever i månggifte fast de officiellt bara är gifta med en kvinna. Imamer som försöker tvinga in somalierna under islam och under shariálagar. Etc. Detta är ett rent svek mot de somaliska flyktingar som kommit hit, inte för att islamisera Sverige, utan för att bygga ett nytt liv i frihet och demokrati (dvs de verkliga flyktingarna). Somalia (dvs de somalier som vill skapa ett nytt Somalia i vårt land) måste slängas ut från Sverige! Vi skall inte ha klanförtryck eller islamförtryck här. I Sverige gäller enbart svensk lag och ingen annan lag! Basta! Den som inte vill finna sig i detta skall kastas ut. Omedelbart bums! Detta skulle den stora majoriteten av våra invandrare tjäna på. Ja de skulle vara glada och tacksamma för det. De vill inte heller ha hit Somalia! Du som nu är lite (eller mycket) irriterad på vad jag skriver. Träffa några syrianer som flytt från islams förtryck i Turkiet eller Mellanöstern och fråga vad de tycker. Så får du kanske lite större perspektiv än den svenska självgodhetens perspektiv.
Notini Burch skriver i det sista citatet ovan, ”Migration uppfattas därmed per definition som ett latent hot mot nationalstaten, även om graden av hot varierar beroende på varifrån migranterna kommer och av vilken anledning de flyttar.” Personligen anser jag inte att det är det minsta anmärkningsvärt att man betraktar vissa invandrargrupper som mindre positiva och andra som mer positiva för vårt land. Det är väl ingen tvekan om att varifrån migranterna kommer har stor betydelse för om de kommer att utgöra en positiv faktor eller en belastning för det nya landet. Jag har ovan pekat på problem i samband med invandrare från muslimska länder och speciellt då Somalia. Att människor uppfattar vissa invandrargrupper som ett hot kan ju faktiskt bero på att de verkligen utgör ett hot. Anledningen till att de kommer hit spelar givetvis också roll. Vi vet att öststatsmaffior håller på att etablera sig i Sverige. Människor som kommer hit för att begå brott utgör ingen tillgång för vårt land. ”Jamen”, säger någon, ”menar du att alla invandrare kommer hit för att begå brott?” Har jag sagt det? Det har jag absolut inte sagt. Det jag säger är att det finns invandrare som kommer hit för att begå brott (bl a på grund av att få länder har så milda straff som Sverige, även för oerhört grova brott och dessutom har få länder så trevliga fängelser som Sverige – den mat som utspisas i våra skolor och på våra ålderdomshem kan slänga sig i väggen jämfört med de delikatesser som serveras på våra fängelser). Det finns också invandrare som kommer hit för att utnyttja systemet. Både dessa grupper skall givetvis omedelbart utvisas så fort man upptäcker deras intentioner.
Cecilia Notini Burch skriver vidare:
Därefter har det ofta varit just de modiga, och inte sällan rätt så våghalsiga, människor som vågat lämna sina hembygder som bidragit till framställningen och spridandet av ny kunskap. Praktiskt taget all teknologisk utveckling såsom jordbruk, hantverk, byggkonst, transportteknologi med mera har utvecklats tack vare de människor som förflyttat sig över gränser och territorier. Likaså har utvecklingen av finansiella system, handel, filosofi, och religion varit helt beroende av migranter.
Artikeln i SvD inleds också med en bild på Liv Ullman och Max von Sydow, hämtad ur filmen "Utvandrarna". Notini Burch vill således antyda att de invandrare som kommer till Sverige idag är att jämföra med t ex de svenskar som utvandrade till USA under 1800-talets senare hälft. Det är sant att dessa var ”våghalsiga människor som vågat lämna sina hembygder…” USA byggdes upp av sådana invandrare. Men då handlade det om människor som kom dit fulla av tacksamhet att landet tog emot dem. De var beredda att arbeta hur hårt som helst för att skapa sig och sina barn en framtid i det nya landet. De var lojala mot det land som gav dem frihet och nya möjligheter. De strävade efter att lära sig språket och bli en integrerad del av samhället (vilket inte uteslöt att de kunde äta svensk julmat etc). De krävde ingenting från samhället, till skillnad från de muslimska ungdomar i Sverige som bränner bilar och hotar ambulanspersonal och brandmän och skyller allt på svenskarna och det svenska samhället, medan det i själva verket till största delen är deras eget fel att de inte har något jobb. Varför struntade de t ex i skolan och gick ut utan betyg? Det var deras eget beslut och inte någon annans.
Låt mig citera ett mail jag fick från en äldre man som delger oss sina minnen från Andra Världskriget (mailet var en kommentar till den blogg jag skrev efter senaste valet):
Jag delar till 100% Dina kritiska synpunkter på allt vad invandring heter och de problem som är relaterade till detta. Bara en liten del av alla dem som kommer till Sverige idag är sanna flyktingar. Jag minns väl situationen i min lilla hemstad Gränna under de senare åren av andra världskriget. Alla hotell var fulla av flyktingar och alla privata hem som hade möjlighet därtill upplät husrum. Det var südettyskar, det var danskar, norrmän och andra grupper som flytt undan vidrigheter. Dessa människor uppfattades alla av lokalbefolkningen som verkliga flyktingar i behov av hjälp. I den situationen var det som vi idag kallar integration (då okänt ord) inte ett problem, lokalbefolkningen hade vidöppen famn för alla dessa hjälpbehövande människor. Då fanns tacksamhet bland flyktingarna – detta ord har jag sällan eller aldrig hört (förlåt om jag missat något) i dagens flyktingdebatt. Idag har "flyktingarna" en annan attityd. Om de inte redan på förhand lärt sig den svenska kravmentaliteten tillägnar de sig den snabbt efter hitkomsten. Kommer "flyktingarna" från muslimska länder faller svenska politiker och "tyckare" i press och TV på knä i stum beundran inför dessa människor. Och diskuterar man kriminalitet uppträder alltid den skäggige och på svenska något brytande professorn i kriminalitet vid BRÅ och försvarar invandrargruppen – konklusionen blir alltid att invandrargruppen har inte större brottslighet eller så är deras brottsbenägenhet bara en sorglig följd av deras sociala situation. Lösningen blir: vi måste satsa mera på integration. Den mest populära termen vi har i svenskt politiskt språk idag och som tillåter politiker att överträffa varandra.
Den som skrivit detta är inte någon arbetslös, svagbegåvad och okunnig ung man (det är ju den gruppen som av Godhetskören beskylls för att vara kritisk mot invandringen) utan en professor emeritus (som jag låter vara anonym). Det är ju precis ovanstående som stör så många människor (inklusive mig). Bristen på tacksamhet hos vissa invandrargrupper. Kravmentaliteten. Och föraktet för infödda svenskar. Många muslimer kallar svenska flickor för ”horor” (och behandlar dem också som horor), något som de kanske kommer att få ångra. Svenskar må vara menlösa, men risken finns att de muslimska invandrarna en vacker dag kommer att få äta upp den typen av kränkningar. Svenskar glömmer inte i första taget. Dessutom menar alltför många muslimska invandrare att det bara är en tidsfråga innan de tar över vårt land och inför sharíalagar och tvingar svenskarna att bli muslimer (eller dö). Tittar man på barnafödandet i muslimska familjer, och speciellt då familjer från Somalia, inser man att det bara är en tidsfråga innan dessa grupper utgör majoriteten i vårt land (även om invandringen från sådana länder skulle stoppas redan i morgon).
Låt mig bara ge en mycket enkel modell för ovanstående. Man räknar med att finns bortåt 40 000 somalier i Sverige idag (det är de siffror jag hittat på nätet). Men låt oss säga att det är 30 000 för att vara generösa. Antag nu att varje somaliskt par skaffar 8 barn i snitt (inget av det jag sett eller läst motsäger denna uppskattning) och att generationstiden är 30 år (förmodligen är den kortare). Det betyder att vart 30:e år så har 2 somalier blivit 10 stycken (dvs 8 barn plus föräldrarna). Detta innebär en fyrdubbling (8/2=4) vart trettionde år. Om trettio år kommer således dagens 30 000 somalier att vara 120 000 (vi utgår då från att ingen fortsatt invandring av somalier sker). Efter ytterligare 30 år (dvs om 60 år) har vi fått ännu en fyrdubbling, dvs 480 000 somalier. Efter 90 år från och med nu har vi i vårt land 1 920 000 somalier enligt denna enkla modell. Samtidigt så ökar knappast de infödda svenskarna i antal. Hur kommer Sverige att se ut med så många somalier? Och här finns inte andra grupper av muslimer inräknade. Och inte heller har jag räknat in att det finns somalier och andra muslimer som lever i månggifte i vårt (även om de inte deklarerar detta öppet). Hur många barn kan inte en man som har fyra hustrur skaffa?!
Nu är det alltid svårt att extrapolera sådana här trender. Kanske kommer nästa generation av somalier att bli påverkade av den svenska kulturen och skaffa färre barn? Kanske kommer de att blanda upp sig med svenskar? Detta är ju precis vad politikerna hoppas på. De menar att den västerländska kulturen med sprit, pornografi, fri sex, hög levnadsstandard etc, 100 TV-kanaler, Internet etc, etc kommer att förföra muslimerna så att de snabbt blir som vi. Det finns dock mycket som talar emot detta. Det är som sagts ovan förbjudet för en muslim att integreras i ett icke-muslimskt samhälle. Det har i media berättats om imamer som reser runt i Europa och uppmanar muslimerna att skaffa minst 5 barn. Mängder av högt uppsatta muslimska präster har förutspått att Europa kommer att vara en muslimsk kontinent om 50-100 år, ja kanske ännu tidigare. Och rent demografiskt talar mycket för att de kan ha rätt (även om min modell är grov visar den ändå på hur exponentiell tillväxt fungerar). Och det är klart, är det detta det framtidsscenario som svenska folket längtar efter, och som de vill överlämna till sina barn, så var så god! Jag skall inte invända något. Men förmodligen handlar det nog inte om någon vilja hos någon, utan det vi ser är en döende kultur, som blind och omedveten går mot sin egen undergång, intalande sig att allt står väl till. Precis som alla andra tidigare stora kulturer kommer givetvis den Västerländska kulturen att gå under. Man hade dock hoppats att den skulle ersatts av något bättre än islam.
Notini Burch försöker i sin artikel visa på vilken nytta Sverige tidigare haft av invandrare. Hon skriver om de invandrare som kom till Sverige under århundradena före 1800-talet:
Framför allt det tyska inflytandet var stort, men även nederländare, skottar, engelsmän, fransmän, italienare, balter och polacker levde här i perioder och byggde skepp, tryckte böcker, bedrev vetenskap, smidde guld, startade handelshus, tillverkade kläder och redskap, målade och sålde konst.
Visst, det är helt sant. Vår järnhantering byggdes upp av tyska smeder (under Gustaf Vasas tid) och senare av bl a Vallonerna (första hälften av 1600-talet). Men det handlade om små grupper som kom hit utspritt under lång tid. Totala antalet Valloner som kom till Sverige rörde sig om ca 870 stycken och ungefär lika många tyska smeder. Detta går inte att jämföra med somaliska invandrare. De har väldigt lite (ärligt talat kan jag inte tänka mig någonting) att tillföra vårt land när det gäller teknologi och ekonomi (däremot skulle de antagligen kunna undervisa oss om familjesammanhållning och liknande). De kommer från ett medeltida samhälle och kastas in i 2000-talet. Det finns några filmer med liknande scenarios (t ex "Just Visiting", där en riddare och hans väpnare från 1100-talet, genom trolldom, förflyttas till 2000-talets New York – med många intressanta förvecklingar). De flesta argument som Notini Burch använder i sin lovsång till invandringen är överhuvudtaget inte tillämpliga på de muslimska invandrarna i vårt land (annat än vissa undantag).
Hade det handlat om några hundra som kom till Sverige per år, hade det varit en annan sak. Då hade vi haft råd att betala 230 500 kr/mån för en somalisk, barnrik familj. Men nu handlar det om skaror. Godhetskören brukar ofta anklaga SD för att överdriva när man använder begreppet ”massinvandring”. Intressant är att dagen innan artiklarna ovan i SvD så hade DN en artikel med rubriken ”Invandring till Sverige på rekordnivå”. Man hänvisar där till en samma dag publicerad OECD-rapport. DN skriver:
Invandringen till Sverige fortsatte att öka och nådde rekordnivåer 2009, skriver OECD i en migrationsrapport som publicerades på tisdagen.
Totalt invandrade 102.000 personer till Sverige 2009. Den största andelen utgjordes av återvändande svenska medborgare, följda av medborgare från Irak och Somalia.
Utvandringen från Sverige minskade samtidigt med 13 procent jämfört med året före.
Vad man menar med ”återvändande svenska medborgare” är oklart. Förmodligen utgör invandrare som lämnat Sverige, men som nu återvänt, en stor del av ”de återvändande”. Av OECD:s rapport framgår att somalierna utgör en stor del av invandrarna. När det gäller irakier handlar det ofta om kristna irakier, som flyr från förföljelse och livsfara i Irak. Och det är fullt förståeligt. När det gäller somaliska invandrare finns dock en del frågetecken. Med tanke på att en del av dessa utbildat sig till jihadkrigare och/eller stöder jihad ekonomiskt, och att dessutom ett antal sedan rest till bl a Somalia för att strida där, kan man undra hur stor deras lojalitet mot Sverige är. Förmodligen är den mycket nära noll och det handlar nog mest om att Sverige utgör en bra bas för deras jihadframträdanden (att de sedan också försörjs här gör ju inte saken sämre). Under alla förhållanden så är flyktingströmmarna till Sverige från länder som Somalia och liknande betydande. Det handlar inte om några hundra utspritt på flera årtionden (som Vallonerna) utan om tusentals varje år (om vi bara tar Somalia). När dessa flyktinggrupper dessutom skaffar 8-10 barn eller mer, är det inte svårt att förutsäga att detta kommer att leda till oerhörda problem för Sverige om låt oss säga 20-30 år (oavsett hur väl min matematiska modell ovan stämmer). Då kommer de infödda svenskarna att förbanna dagens politiker och kalla dem för landsförrädare. Vilket jag redan nu anser att de är.
Detta är för övrigt ganska intressant. Förr i världen rånades banken av personer utifrån med en snusnäsduk för nedre ansiktshalvan (som i Vilda Västern) och en Colt Peacemaker i handen. Dessa kallades bankrånare. Bytet blev kanske några hundra tusen (i bästa fall). Idag plundras banken inifrån av personer med examen från Handelshögskolan eller Harvard, iklädda Armanikostymer och med en smartphone i handen. Dessa kallas bankdirektörer. Bytet numera handlar om hundratals miljoner eller mer. Det geniala är dessutom att det hela sker inom lagens råmärken.
På samma sätt förråddes länder av elaka spioner förr i världen. Antingen fientliga agenter som nästlat sig in i landet eller landets egna medborgare, som därmed förrådde sitt eget land. En landsförrädare betraktades som den mest föraktlige av alla skurkar (till och med den stat som drog nytta av landsförrädaren föraktade honom). Idag förråds Sverige, inte av utifrån kommande sabotörer eller förrädare som verkar i hemlighet, utan landet förråds av sin egen högsta ledning, som i stort sett lagt ned hela försvaret. På 50-talet hade Sverige över 600 stridsplan och vårt flygvapen var nummer fyra i världen (under en period). Idag har vi tre Gripendivisioner (24 plan), som piloterna nästan aldrig flyger, eftersom det är för dyrt. Värnplikten är avskaffad och jag tror inte Sverige skulle kunna stå emot ett väl planerat kuppförsök från t ex islamistiska grupper. Detta i kombination med att man tillåtit att Sveriges tunga industri sålts ut, kallar jag landsförräderi av högsta klass. Ovanpå detta kommer vår sanslösa invandringspolitik. Lägger man därtill Socialdemokraternas destruktiva skolpolitik, kan man konstatera att ingen tidigare spion lyckats skada Sverige lika mycket, vare sig ekonomiskt eller säkerhetsmässigt, som dagens politiker!
Låt mig ge ett sista citat från Cecilia Notini Burchs artikel:
Men historien har också uppvisat ett stort antal exempel på fungerande, multietniska samhällen, dit människor har kunnat flytta från olika håll, långt före nationalstatens födelse. De tidiga civilisationerna och de antika imperierna omfattade som regel alltid olika etniska grupper, men även i modernare samhällen har människor med olika bakgrund kunnat samsas. I det muslimska Ottomanska riket (1453–1918), till exempel, kunde kristna och judar leva i relativ trygghet. I synnerhet judar migrerade ofta dit från det kristna Västeuropa, som var betydligt mer intolerant.
Jag är inte övertygad om att påståendet om fungerande, multietniska samhällen verkligen stämmer fullt ut. Det har funnits ”fungerande” multietniska imperier under historien, men frågan är hur väl dessa egentligen fungerat. Var de verkligen multietniska samhällen i den mening som Notini Burch så vackert beskriver? Romarriket var ytligt sett ett sådant samhälle, men det hölls samman genom extrem våldsutövning, där hela folk, som satte sig upp mot romarna, slaktades. Det forna Jugoslavien är ett annat exempel. Men även detta samhälle hölls ihop genom en omfattande maktapparat som undertryckte varje försök till splittring. När kommunismen föll och därmed det sammanhållande kittet, bröt kaoset loss och vi fick ett blodigt, grymt inbördeskrig, där allt uppdämt hat och alla undertryckta motsättningar exploderade. Så mycket var detta multietniska samhälle värt.
Men USA då, är inte det ett exempel på ett fungerande, multietniskt samhälle? Det kan man kanske säga. Men inte heller där är det så enkelt. De invandrare som kom dit på 1800-talet var huvudsakligen från det kristna Europa, vilket lade grunden för det amerikanska samhället. Det finns dessutom en viktig skillnad mot Sverige. Vårt land är ett ganska litet land, medan USA är en kontinent, ja en hel värld. I ett stort land kan det kanske existera multietnicitet, där de olika grupperna lever åtskilda (mer eller mindre) – Chinatown etc. Men i ett litet land som Sverige är detta mycket svårare. Jag tror inte att det kan fungera i vårt land. Europeiska invandrare är inga problem. Asiatiska invandrare är inte heller något problem. Även om de kommer från en annorlunda kultur, har de samma syn på arbete och att man skall göra rätt för sig (visst generaliserar jag – men det är fullt befogat, ja rent av nödvändigt, i sammanhanget). Muslimska invandrare kommer i princip från 1000 år bakåt i tiden (islam kan, till skillnad från kristendomen, inte förändras, eftersom muslimerna tror att Ärkeängeln Gabriel dikterat Koranen för Muhammed – varje ord som står där är således odiskutabelt och kan inte ändras och gäller för evigt). Invandrare från Sudan och Somalia kommer inte bara från forntiden utan också från en annan planet, så annorlunda är deras kultur. När vi så småningom kommer att ha kanske flera miljoner somalier i vårt land (vilket inte kan uteslutas), kommer läsaren att förstå vad jag menar. Vi kommer då att få så stora motsättningar att rasistiska extremistpartier kommer att få makten (jämfört med vilka SD kommer att framstå som Moder Therésa) alternativt att vi kommer att få ett fullskaligt, blodigt inbördeskrig i vårt land (eller också låter vi islam ta över vårt land och sjunker ned i barbariets ofattbara mörker). Visst kan jag ha fel. Jag hoppas verkligen att jag har fel! Men tyvärr tror jag inte det. I så fall skulle jag ju inte skriva det jag skriver.
För övrigt, när det gäller USA, så är kan man fundera över hur väl samhället där fungerar. Visst har USA en färgad president (får man säga så eller är det politiskt inkorrekt?) men samtidigt har man enorma problem med olika gängbildningar i storstäderna (latinamerikaner, svarta och många invandrargrupper från t ex Asien). I många stadsdelar kan varken brandkår eller ambulans köra in utan en poliseskort som påminner om en fullskalig militär operation (ungefär som Rosengård fast mycket värre). På detta kan vi lägga USA:s gigantiska budgetunderskott. Så frågan är hur det kommer att gå i USA. Jag är inte säker på att jag vill kalla USA för ett väl fungerande, multietniskt samhälle.
I det sista citatet kommer Notini Burch med det förutsägbara påståendet, ”I det muslimska Ottomanska riket (1453–1918), till exempel, kunde kristna och judar leva i relativ trygghet. I synnerhet judar migrerade ofta dit från det kristna Västeuropa, som var betydligt mer intolerant”. Det är ju typiskt alla medlemmar i Godhetskören att de alltid måste ta tillfället i akt att försöka visa hur tolerant och kärleksfull och underbar islam är. Jag förnekar inte att judar har behandlats skamligt, ja djävulskt, i det kristna Europa. Detta har emellertid inte något med den kristna tron att göra. Det finns inget som helst stöd för antisemitism i kristendomens urkunder eller läror eller dogmer. Dessutom var ju Jesus själv jude. Lärjungarna och Paulus var också judar och Gamla Testamentet utgör det judiska folket historia. Antisemitismen (inkluderande Förintelsen) i Europa har inte orsakats av den kristna tron utan av människans ondska! Koranen och hadítherna och sharíalagen, å andra sidan, innehåller djupt antisemitiska texter (vilket jag diskuterar på mina sidor om islam – se min hemsida). Antisemitism och islam är oskiljaktiga. Det är sant att judar under vissa perioder och i vissa muslimska länder levt under viss frihet (men som dhimmis, vilket innebär att de, tillsammans med de kristna, inte alls haft samma rättigheter som muslimerna). Marocko har för övrigt varit ett av de muslimska länder som behandlat judarna bäst under historiens gång. När det gäller Turkiet har det varit perioder under vilka judar behandlats förhållandevis väl, men det har också varit långa perioder av fruktansvärd förföljelse. Så att Turkiet var något slags paradis för judar kan vi glömma. Tyvärr tillåter inte utrymmet att gå in närmare på detta, men jag planerar en längre artikel i ämnet inom något år.
Jaha, nu har jag än en gång sagt det som inte får sägas i vårt land. Apropå det förbjudna så hade Nasrin Mosavi Sjögren (själv invandrare) en intressant gästkommentar i Världen idag den 16/5 2011:
Efter alla diskussioner och anklagelserna om rasism vill jag gärna berätta om en verklig form av rasism som jag tycker mig se i Sverige. Vi kan kalla det för den välmenande rasismen. Den grundar sig i ett överläge. En socialt, kulturellt och ekonomiskt väletablerad svensk som vill vara snäll. Vad som är rätt definieras av denne utifrån känslan av hur snäll man upplever sig vara. Mer specifikt: hur snäll man är mot "utsatta grupper". "Utsatta grupper" är till exempel muslimer och folk som begår brott (de har ju nämligen alla haft en svår uppväxt). Dessa utsatta blir i den snälle, välmenande svenskens medvetande en slags infantila, halvt utvecklingsstörda varelser som inte ska rättas om de gör fel, utan urskuldas. Och framför allt ska de försvaras mot rasister. Märk väl vilka det är som först går i försvar för förtryckande kulturella uttryck i Sverige. Det är etablerade, ofta politiskt skolade, svenskar. Vita västerlänningar som vet bäst. Som ser invandrare som barn. Inte som vuxna medborgare i en demokrati, kapabla och fria att göra egna val. Rätt eller fel. När min pappa slog min mamma, mumlade socialen något om "svårt att vara nyanländ", när en muslimsk terrorist spränger sig vid Drottninggatan mumlar det politiska etablissemanget och säkerhetspolisen om "förebyggande socialt arbete". Allt för att vara snäll och, kanske framför allt, inte vara rasist.
Detta måste få ett slut. Det måste gå att sakligt diskutera problemen med islam i Sverige utan att bli utsatt för verbala angrepp från patroniserande, välmenande, "snälla" rasister.
Och det är precis det jag försöker säga i mina artiklar om invandring och mångkultur. Vår acceptans av olika invandrargruppers negativa beteende (bilbränning, hederskultur, försök att hindra det fria ordet i vårt land genom att hota konstnärer etc som kritiserar islam, attacker mot proisraeliska demonstrationer mm) är inte att göra invandrarna en tjänst. Det är att idiotförklara dem. Man klappar dem på huvudet, ungefär som ett litet barn och säger något om, ”Såja lilla gubben, det är inte så lätt. Vi förstår att du har det svårt…” Godhetskören är inte så god som dess medlemmar vill göra gällande. De är de verkliga rasisterna i vårt land, eftersom de inte behandlar invandrare som förnuftiga människor utan som idioter som ingenting begriper. Som man inte kan ställa några krav på. Genom att ställa samma krav på invandrare som på svenskar och genom att klargöra att i Sverige gäller svensk lag och genom att utvisa de invandrare på livstid som inte kan acceptera detta, gör vi de verkliga invandrarna den största tjänst vi kan göra dem. Och vi gör också vårt Fosterland (får man säga så?) en tjänst. ”Du gamla du fria….” Javisst ja, den får vi ju inte sjunga längre. Vad skall de stackars invandrarna tycka om man sjunger den svenska nationalsången i Sverige, eller om man har en svensk flagga på tomten. Hugha. Fast det intressanta är att de flesta invandrare tycker det är fullt naturligt att man har svenska flaggor i Sverige. Och de förstår inte varför svenskar skäms över sitt land. De enda som inte tycker det är naturligt att man sjunger Sveriges nationalsång eller har svenska flaggor i Sverige är Godhetskören. De är så goda att de snubblar på sin egen godhet.
I alla tider finns ord som människor ryggar för och absolut inte vill förknippas med. Dessa ord kan vara oerhört effektiva i en debatt. På det glada 70-talet, när alla jag kände (i stort sett) var kommunister, användes ordet ”reaktionär” mot den som vågade ifrågasätta kommunismens anspråk på att kunna skapa det nya paradiset. Räckte inte det tog man till med ”fascist”. Och på så sätt hoppades man kunna få tyst på den uppstudsige. Vem vill kallas fascist? Men att kalla någon reaktionär eller fascist är inget argument. Det är bara ett retoriskt knep. Oräkneliga gånger under mina studieår var jag den ende ickekommunisten i debatten i köket på studentkorridoren etc, och oräkneliga gånger blev jag kallad reaktionär och fascist. Jag brukade då svara ungefär så här, ”Om det jag nyss sagt innebär att jag är fascist (vilket jag personligen inte anser), ja då är jag stolt över att vara fascist!” Jag hoppas läsaren inte missuppfattar mig och tror att jag var stolt över att vara fascist. Jag skulle tro att jag är betydligt mindre fascist än de flesta medlemmarna av den svenska Godhetskören (det är bara att läsa mina omfattande artiklar om Förintelsen på min hemsida). Det jag säger är ”Om…. då…” Observera alltså orden ”om” och ”då”, och fundera över vad dessa ord betyder tillsammans! Tack!
Idag har vi andra ord för att få tyst på människor i debatten (även om "fascist" fortfarande kan vara användbart). Honnörsordet är utan tvekan ”rasist”. ”Islamofob” fungerar också. Huuuuuhhhh! Vem vill bli kallad rasist eller islamofob? Jag är inte rasist. Och jag är inte mer islamofob än vad Churchill och Roosevelt var nazistofober (de varnade för en verklig fara – fobi är att vara rädd för något som det inte finns någon anledning att vara rädd för). Jag skulle tro att jag är mer tolerant än de flesta medlemmarna i Godhetskören (vars tolerans tycks vara begränsad till det som är politiskt korrekt). Som jag alltid brukar påpeka när jag skriver sådana här artiklar, är flera av mina bästa vänner invandrare. Och jag anser att vi skall ge av vårt överflöd till människor som har det svårt. Vilket jag själv också gör. Och jag tror att jag ger betydligt mer än genomsnittsmedlemmen i Godhetskören.
Att jag skriver det jag gör ovan är inte för att jag är emot invandrare eller för att jag är rasist. Det är för att varna för vad som kommer att hända i vårt land om vi fortsätter vår ansvarslösa invandringspolitik. Vi kommer att totalförstöra vårt land. Ovan skrev jag om Isse Dahir Hassan, som fått ta hit hela sin familj (fru, nio barn, bror och brorson och mamma) och vars familj kostar svenska skattebetalare ca 200 000 kr/mån (rätta mig gärna om denna siffra skulle vara fel). Och detta exempel är bara toppen på ett isberg. Man skulle förvänta sig att Isse Dahir Hassan och hans släkt skulle känna en djup tacksamhet mot Sverige, som så välvilligt tagit emot dem (att man sedan inte avskedat infödda svenskar för att bereda Hassan ett arbete kanske skämmer kompotten en aning). Nu vet jag inte huruvida Hassan är tacksam eller ej. Det kanske han är. Men i det andra exemplet jag ger, hämtat från bloggen Politiskt Inkorrekt (filmklippet från Göteborgspostens TV), har man svårt att upptäcka några som helst tecken på tacksamhet hos Mohamed Abdullahi Haashi. Och detta stör mig oerhört. De kunde ju faktiskt vara tacksamma! Men det går tydligen fort att vänja vid den svenska bidragsmentaliteten.
Verkligt goda människor vill hjälpa så många som möjligt. Antag att Isse Dahir Hassan hade flytt till Kenya i stället för till Sverige, och att Sverige hade förbundit sig att hjälpa honom och hans familj där. Detta hade definitivt inte kostat storleksordningen 200 000 kr/mån. Förmodligen skulle man kunna hjälpa en familj där för kanske 1000 kr/mån (kravet skulle givetvis vara att Isse genom eget arbete bidrog till familjens försörjning). Man skulle då kunna hjälpa 200 familjer för vad det nu kostar att underhålla en familj i Sverige. Vore inte det mer effektivt? I dagarna har man kunnat läsa om torkan på Afrikas horn och hur nöd och hungersnöd nu knackar på dörren. 11 miljoner människor befinner sig i farozonen enligt FN. Nöden är enorm. Medan vi spenderar fantasisummor på invandrarfamiljer i Sverige, svälter miljoner människor ihjäl i Afrika. Borde vi då inte optimera våra resurser så att vi kan hjälpa så många som möjligt? Är jag väldigt ond som tycker så?
Att vara kristen är att hjälpa människor. I alla kärlekshandlingar finns ett mått av naivitet. Att tro gott om andra människor är t ex ett uttryck för den kristna tron och innebär en form av positiv naivitet. Men Jesus manar oss inte till att vara så naiva att vi förstör vårt eget land. Då förstör vi ju också våra möjligheter att kunna hjälpa. Jesus säger i Mat 10:16, ” Se, jag sänder ut er som får mitt ibland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor”. Jag kanske har för mycket ormnatur i mig, vad vet jag? Men under alla förhållanden anser jag att vår hjälp till de sämre lottade i världen skall vara så effektiv som möjligt. Och den skall inte hota vårt lands framtid! Och den skall inte riktas mot ”entreprenörer” som har möjlighet att ta sig till Sverige, väl vetande att de sedan får ta hit hela sin familj (där biljetterna betalas av Svenska Staten) och också blir försörjda av svenska skattebetalare. Den skall riktas mot de som verkligen lider nöd! De som inte kan skrapa ihop 100 000 kr för att ta sig till vårt land. En somalier som kan betala 100 000 kr för biljetten till Sverige, är definitivt tillräckligt företagsam för att på egen hand kunna överleva i närområdet
Ju mindre man kan bidra med till det svenska samhället, desto större chans att få stanna här. Inget annat land har, vad jag vet, en så självdestruktiv invandringspolitik.
(Hans Bergström, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter, i tidskriften Sunt Förnuft, nr 2, mars 2011)
