Får några dagar sedan fick jag ett glädjande mail från Hoppets Stjärna, som berättade att mitt fadderbarn på Haiti, Daphkael (4 år), lever och är välbehållen. Jag blev så glad att jag grät när jag fick beskedet.
Vi människor är märkliga varelser. 200 000 döda på Haiti blir bara en siffra (det känns som att vad man än gör, så blir hjälpen bara en droppe i havet, som inget betyder). Förintelsens miljoner offer känns på samma sätt för många människor så avlägset att det nästan blir meninglöst. Hitler eller möjligen Göbbels lär ha sagt, att om man mördar 10 personer är det massmord. Mördar man en miljon är det historia. När vi har ett ansikte och ett namn blir lidandet plötsligt verkligt. Då blir det så nära. Därför är det viktigt, när vi läser om lidande i olika former, att vi ger det ett ansikte. Då är det omöjligt att vara likgiltig. Kärlek är alltid personlig. Man kan inte älska mänskligheten, Man kan bara älska individer, dvs levande, riktiga människor av kött och blod. Allt annat är bara ett sken av kärlek. Endast en psykopat kan älska mänskligheten (de talar ofta om kärlek, men tycks själva vara oförmögna att uppleva den).
Jag är i alla fall oerhört glad över att Daphkael lever. Även om förhållandena fortfarande är svåra på Haiti just nu, så blir det långsamt bättre.
Tack alla människor som gett och ger till goda ting och som tar strid mot lidande och död!!!
