Nu tänkte jag vara riktigt politiskt inkorrekt och skriva det som inte får sägas eller ens tänkas i vårt land. Jag tänkte nämligen diskutera de ensamkommande flykting”barnen”. Låt mig som vanligt först säga, att jag inte har något emot invandrare (så länge de är laglydiga och accepterar vårt lands lagar och kultur). Jag tycker att vi har råd att ta emot flyktingar (inom rimliga gränser, dvs inte i den omfattning så att Sverige blir bankrutt, eftersom vi då inte kan hjälpa någon – snällhet kan bli dumhet, dvs bli destruktiv). Men jag ställer mig synnerligen tveksam till den ström av ”ensamkommande flyktingbarn” som kommer till Sverige och som vi tar emot utan någon begränsning.
Jag skulle vilja fråga dig som läser detta; har du sett några bilder på ”ensamkommande flyktingbarn” i media? Jag tror jag har sett en, och det var på en 17-årig flicka. Jag har frågat flera bekanta, och de flesta kan inte erinra sig att de sett någon sådan bild. Samtidigt visas mängder av bilder på svältande barn i Haiti (just nu) och i andra delar av världen.
Det visar sig att ”ensamkommande flyktingbarn” är en synnerligen missvisande term. När man hör ordet ”flyktingbarn” ser man framför sig en liten 5-årig flicka, med stora mörka ögon och tårar som rinner nedför smutsiga kinder. Då triggas all vår medkänsla, och vi blir beredda att ställa upp med det vi har. Verkligheten är emellertid inte lika rörande.
Låt oss börja med att titta på åldersfördelningen bland de ensamkommande ”barnen”. Jag hittade på nätet en revisionsrapport från Mölndals stad, gällande kostnaderna för ensamkommande flykting”barn” (Mölndals stad är en av fyra kommuner i Sverige som varit ankomstkommun för ensamstående flyktingbarn utifrån de bestämmelser som började gälla 1/7 2006). Rapporten är skriven av det välrenommerade revisionsföretaget Ernst & Young. Under 2008 tog kommunen emot 269 ”ensamkommande flyktingbarn”. Av dessa var 245 14-18 år, medan 24 var 8-13 år, dvs merparten kan knappast räknas som barn utan som unga män och kvinnor. Dessutom är åldrarna osäkra. Det kan inte uteslutas att flera av ungdomarna uppger fel ålder (varför skulle de inte göra det, om det ökar deras möjlighet att få stanna här?). En del är förmodligen t o m så gamla som 25. Medicinska undersökningar skulle kunna skapa klarhet i detta, men är antagligen otänkbara i Sverige, eftersom det skulle anses vara kränkande (detta är för mig ett av många exempel på destruktiv snällhet, eller skall vi säga dumhet). Enligt en artikel i norska Aftonposten, som gäller ”ensamkommande flyktingbarn” i Norge, där man varit så fräck att man åldersbestämt de ankommande genom tandundersökning, visade det sig att 9 av 10 ljög om sin ålder (http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/article3201881.ece). Det finns ingen anledning att tro att läget skulle vara annorlunda i Sverige.
Från vilka länder kommer då de asylsökande ”barnen”? På Statistiska Centralbyråns (SCB) hemsida hittade jag uppgifter från 2006 (i en rapport som heter ”Folkmängd i hela riket, länen och kommunerna 31 december 2006”), då 820 barn och ungdomar sökte asyl i Sverige (vilket var en fördubbling jämfört med 2005). 337 av dessa kom från Irak, 101 från Somalia och 98 från Afghanistan, dvs sammanlagt 536. Resten, 284, kom från andra länder som Indien, Bulgarien, Eritrea, Serbien etc. Enligt rapporten var 80 procent av de asylsökande ungdomarna män eller pojkar.
Så summa summarum hittills: De flesta ensamkommande flykting”barn” är inte barn utan ungdomar (som räknas som fullt vuxna i de länder de kommer från). Den absoluta merparten kommer från muslimska länder (varav de flesta från Irak, Afghanistan och Somalia) och 80 procent är män (och en liten andel pojkar). Det hävdas på vissa hemsidor att många av ”barnen” som kommer har skägg. Man kan förstå att media inte visar bilder på dessa. En skäggprydd ung man väcker knappast lika mycket medkänsla som en gråtande, föräldralös 5-åring. Snarare kommer man kanske att tänka på en taliban. Alltså, en mer representativ benämning på de som nu kallas ”ensamkommande flyktingbarn”, vore ”ensamkommande muslimska unga män”.
Vad kostar det då för en ung man eller kvinna (eller ett barn) att ta sig illegalt till Sverige? Enligt en artikel i DN den 2/11 2007 är ett vanligt pris runt 100 000 kr. Enligt en artikel i Polistidningen januari 2009 med rubriken ” Så sprängde gränspolisen två människosmugglarligor” (hämtat från Polisens hemsida –
http://www.svenskpolis.se/Artikelarkiv/Artiklar-2009/januari-2009/smugglarligor/) kostar det mellan 60 000 kr och 100 000 kr att ta sig från Irak till Sverige (och förmodligen ännu mer från Somalia). Människosmugglarna tjänar grova pengar, eftersom deras kostnad, enligt artikeln, ligger på runt 10 000 kr.
Min fråga är då, hur kan en 15-åring (som med all sannolikhet är arbetslös) i Somalia eller Irak skrapa ihop 60 000 - 100 000 kr? Det är ju absolut omöjligt!!! Absolut, absolut, absolut omöjligt!!! Det finns inte en chans! Ingen skall inbilla mig att detta är möjligt. De skulle inte ens kunna spara ihop till nettokostnaden 10 000 kr! Det vore lika omöjligt. Jag känner många svenska ungdomar mellan 20 och 30, som omöjligen skulle kunna spara ihop så mycket pengar (annat än att genom att prostituera sig). Hur kan då dessa somaliska etc ungdomar få ihop denna, i deras hemländer, astronomiska summa (de flyktingar som är under 12 år, där kan vi vara hundraprocentigt säkra på att de inte betalat sin resa)? För det lyckas uppenbarligen för 10 000-tals ungdomar (Sverige är ju inte enda mottagarlandet), vilket bevisas av att de kliver av planet på Arlanda eller någon annan europeisk flygplats. Någonting måste vara lurt här. Om deras föräldrar eller släkt har skrapat ihop pengarna, vilket kanske vore möjligt, ja då är ”barnen” för det första inte föräldralösa eller utslängda av sin familj (vilket de ofta uppger som asylskäl). Dessutom har i så fall släkten så mycket pengar att de måste räknas till de mer välbärgade i sina länder. De ungdomar, där detta är förklaringen, borde då skickas tillbaka till det land de kommer från, eftersom de då knappast har något asylskäl. Sverige borde hjälpa de fattiga i Irak och inte de rika, eller hur?!
Men om det nu inte är släkten eller familjen som står för pengarna, vem är det då? Ja då måste det rimligen vara olika muslimska organisationer (Saudiarabien har ju gott om pengar och bygger moskéer över hela världen, kanske de systematiskt försöker överösa Västvärlden med unga muslimer, som ett led i islamiseringen av hela världen).
Dessutom, även om nu ungdomarna skulle ha pengarna (vilket som sagt är omöjligt), så återstår att arrangera resan. Hur vet de vilket land de skall åka till? Hur vet de att just Sverige kommer att ta emot dem? Inte heller skulle de kunna ordna en flygbiljett på egen hand. De har ingen aning om något sådant. Och hur skulle de komma ombord på planet? De måste ha giltigt pass och eventuellt visum. Varifrån får de de sådana dokument? De kan omöjligen tillverka dem själva utan måste i så fall betala dyra pengar. Det går dessutom knappast några direktplan mellan Bagdad och Arlanda, alltså måste de byta plan, antagligen flera gånger. Även om de nu skulle kunna smyga sig ombord på ett flygplan i Somalia, där kontrollen kanske har sina brister, skulle de omöjligen kunna ta sig ombord på planet från exempelvis Frankfurt till Arlanda. Där finns inga brister i kontrollen. Skulle deras resedokument se det minsta misstänkta ut, kommer de inte ombord på nästa plan. Flygbolaget kan bli ekonomiskt ansvarigt för en passagerare som kommer till Sverige utan giltiga dokument. Detta innebär att ungdomarna måste anlita flyktingsmugglare och därför under inga som helst förhållanden kommer undan med enbart biljettkostnaden.
Och så kommer vi till den sista punkten, Sveriges (dvs svenska folkets) kostnader för dessa ”flyktingungamän” när de väl kommit hit. Ungdomarna får först bo på speciella boenden av institutionskaraktär. Sedan slussas de vidare, eventuellt till familjeboende. Hur länge de bor på institutioner kan säkert variera och jag har inga siffror där. Men med tanke på att antalet ökar kraftigt – 2009 kom ca 2 400 ”ensamkommande flyktingbarn” till vårt land – blir det förmodligen allt svårare att hitta fosterfamiljer och andra alternativ till institutionsboende. Enligt artiklar i flera olika tidningar, kostar institutionsboendet ca 2 000 kr per dygn (vilket är fullt rimligt för den typen av boende, ungefär samma kostnader gäller också fängelser och ungdomshem), dvs ca 60 000 kr/månad. Om vi nu tänker oss att merparten av ungdomarna bor kvar på institution i ca ett år, innan något annat alternativ öppnar sig, blir den totala kostnaden 2400x60000x12=1,73 miljarder per år (eller om man så vill 720 000 kr per ungdom och år). Detta kan jämföras med att Sverige beslutat att skänka 180 miljoner till Haiti, ett land som nästan är ödelagt och där över 200 000 människor dött enligt de senaste uppskattningarna. Hade det inte varit mer rimligt att skänka 1,73 miljarder till Haiti, och sedan hjälpa afghanska etc ungdomar på plats för 180 miljoner (det hade man kunnat hjälpa många för)? 180 miljoner delat på 2 400 är 75 000 kr, dvs om de 2 400 ensamkommande unga männen i stället stannat kvar i sina länder, hade vi kunnat ge dem 75 000 kr var per år, vilket hade gjort att de kunnat leva som kungar där och Sverige hade då samtidigt, för 1,73 miljarder, kunna rädda 360 000 barn (se nästa stycke) från ett liv i fattigdom och nöd. Vore inte det att vara mer effektiv? Eller har jag missat något?
Jag har ett fadderbarn på Haiti. Jag betalar 400 kr per månad (dvs 4800 kr/år) för hennes skolgång och andra saker (plus att jag skickar lite extra pengar till jul och födelsedag). 1,73 miljarder kronor skulle räcka till 360 000 fadderbarn (1,73 miljarder delat med 4800). Är det verkligen rimligt att hjälpa 2 400 i huvudsak muslimska unga män, när vi för samma summa kunde hjälpa 360 000 barn i olika delar av världen? Jag känner mig inte särskilt ond, när jag svarar nej på den frågan. Dessutom, hur många utsatta barn i Irak, Afghanistan etc skulle vi kunna hjälpa för vad ett enda flykting”barn” kostar i Sverige per år (720 000 kr)? Garanterat minst hundratals! De ungdomar som är företagsamma nog och gamla nog att kunna ta sig till Sverige, klarar sig nog själva ändå. Och som sagt, kan de, eller deras anhöriga, skrapa ihop bortåt 100 000 kr till resan, kan man verkligen fråga sig om det är rätt personer vi satsar på.
Och om de är hitskickade av muslimska organisationer, ja då finns det ingen som helst anledning att ta emot dem. Dessa muslimska organisationer har enormt mycket pengar och man kan då tycka att det vore mycket bättre om de hjälpte ungdomarna på plats, i stället för att rycka upp dem från deras uppväxtmiljö och skicka dem till ett land med helt annan kultur. Överhuvudtaget tycks islamska länder och organisationer föga intresserade av att hjälpa sina bröder. De satsar i stället på att infiltrera västvärlden med moskéer, koranskolor och imamer som piskar upp unga muslimska invandrare till hat mot allt vad Väst står för. Som exempel kan vi ta ekonomisk hjälp till det palestinska folket. UNRWA, som är den FN-organisation som handhar de palestinska flyktingarna hade år 2000 en budget på 293 miljoner USD. Av detta stod arabstaterna för endast 2 procent! Det säger väl allt! Däremot lägger Saudiarabien ned enorma summor på att översvämma Västvärlden med stora moskéer (att de inte är större än vad de är beror inte på ekonomiska begränsningar utan på att man inte får tillstånd att bygga vad som helst). Det tycks inte som att araberna har så värst mycket till övers för sina palestinska bröder och systrar. Däremot är de väldigt intresserade av att islamisera hela världen.
Det finns de som menar att många ensamkommande flykting”barn” sänds hit som ”ankarbarn”. Detta innebär att när och om de får uppehållstillstånd här, har de rätt att ta hit sina föräldrar och syskon (alldeles nyss var de ju föräldralösa, men plötsligt när de väl fått asyl, uppstår plötsligt deras föräldrar från de döda) och andra släktingar (som omedelbart får del av den svenska välfärden utan att ha betalat in ett enda öre till den). Under 2007 ansökte 345 föräldrar till ensamkommande ”barn” om uppehållstillstånd i Sverige. Vilka siffror som gäller idag vet jag inte.
Jag anser att staten och politikerna och SCB borde spela med öppna kort. Tala om för svenska folket exakt ålders- och könsfördelning hos de ensamkommande flyktingungdomarna, hur stor procent som får stanna, samt hur vanligt det är att de får ta hit sina anhöriga. Dessutom borde man öppet redovisa alla kostnader. Siffran 1,73 miljarder jag ger ovan, är givetvis en mycket grov uppskattning (vilket jag inte sticker under stol med), men varför inte tala om för svenska folket den exakta siffran?! Så kan svenskarna i nästa val genom sin röst uttrycka sin vilja när det gäller flyktingmottagning etc. Fortsätter man att mörka all sådan här statistik, driver man människor rakt in i Sverigedemokraternas öppna armar.
Självklart framstår jag nu som rasist och invandrarhatare. Vilket är fel. Jag anser som sagt att vi har råd att hjälpa mindre lyckligt lottade människor ute i världen. Men inte nödvändigtvis genom att satsa oerhörda summor på ett fåtal individer, som är företagsamma nog och har tillräckliga ekonomiska resurser för att ta sig hit. Att vara kritisk till det har inget med invandrarfientlighet att göra. Vi måste rimligen kunna diskutera om det inte vore bättre att satsa 1,73 miljarder på att hjälpa ungdomar och framför allt barn, på plats. Det ger mycket större verkningsgrad. Varför skulle vi inte hjälpa så många som möjligt? På vad sätt skulle det kunna vara fel? Är jag en väldigt ond person som hellre hjälper 360 000 barn (och då menar jag barn och inte skäggprydda unga män), som absolut ingenting har, och som aldrig skulle kunna skrapa ihop 100 000 kr för resan till Sverige, än att jag hjälper 2 400 synnerligen företagsamma unga män som klarar sig bra på egen hand?
