Ingen har väl kunnat undgå att läsa om den 11-åriga flickan, som kastades av tåget i Kumla för att hon saknade biljett och sedan var försvunnen i nästan ett dygn. Många reagerade starkt på detta (och så även jag). Media var inte nådiga och på olika forum förekom rena hatattacker mot SJ och speciellt mot den kvinnliga konduktör som kastat av flickan. När jag talade med folk på telefon dagarna efter händelsen hann jag knappt säga hej innan de började utgjuta sin vrede över konduktörens agerande.
Så småningom, när jag funderat lite mer över saken, blev jag dock skeptisk. Varför har t ex inga media visat någon bild på 11-åringen? Media brukar ju frossa i sådant, och en bild på en rödgråten 11-årig flicka skulle givetvis sälja lösnummer och dessutom beröra människor ännu mer. Det enda som skulle kunna få media att avstå från att visa en bild, vore antagligen om flickan inte alls ser ut att vara 11 (av samma skäl visar man nästan aldrig bilder på ensamkommande flyktingbarn). Dessutom känns det inte speciellt troligt att en kvinnlig konduktör skulle kasta av en liten flicka, ”in the middle of nowhere”, om hon uppfattar flickan som en 11-åring. Jag har väldigt, väldigt svårt att tro det.
SJ beklagade omedelbart det hela och menade att konduktören, som omedelbart togs ur tjänst, hade brutit mot SJ:s policy genom att kasta av ett barn på en station, där det vid den aktuella tidpunkten inte fanns någon personal och där flickan inte kände någon. Alldeles efter händelsen kom det upp ett dokument på SJ:s intranät (SJ:s eget interna nätverk), vilket bl a innehöll instruktioner om hur man beter sig i sådana här situationer (och där det uttryckligen påpekas att man inte får avvisa barn från tågen). SJ menar att personalen känt till detta dokument hela tiden medan facket (se nedan) menar att de anställda de talat med aldrig någonsin sett dokumentet tidigare, och att ledningen antagligen lagt upp det på intranätet för att skydda sig själva. Facket hävdar också att SJ offrat sin egen konduktör för att rädda sitt skinn.
Den avkastade flickan reste tillsammans med sin äldre syster (båda är flyktingar från Kongo). Den äldre systern, som var den som hade biljetterna, befann sig på toaletten när konduktören kom för att kontrollera dessa, och eftersom 11-åringen talade mycket dålig svenska, kunde hon inte förklara att hennes syster var på toa och hade biljetterna. Därför blev hon avslängd. Det är i alla fall så det hela framställs. När jag läste detta, kändes det som en märklig slump att den äldre systern med biljetterna råkat gå på toaletten exakt när konduktören kom.
Efter att konduktören upptäckt att flickan inte hade biljett, kunde hon givetvis inte avvisas från tåget förrän vid nästa station (man kastar tack och lov inte av folk i farten). Toalettbesöket måste således ha varat ganska länge (konduktören måste ha hunnit fram till den yngre systern, sedan måste det tagit minst 5 minuter innan konduktören fattade beslutet av avhysa flickan och sedan måste tåget stanna vid en station – jag har svårt att tro att allt detta skulle kunna ske på mindre än 15 minuter). Varför var hon så länge på toaletten? Dessa indicier gör ju det hela lite misstänkt. Vet man t ex att den äldre systern överhuvudtaget hade några biljetter? Jag har svårt att tro att någon från SJ skulle vågat kräva av den äldre systern att hon skulle visa sina biljetter, när skandalen väl var ett faktum (det hade ju kunnat räknas som hets mot folkgrupp). Man kan också undra varför inte den äldre systern frågade de andra passagerarna i vagnen vad som hänt med hennes syster, som plötsligt var borta? Dessutom dröjde det, såvitt jag kan förstå, 12 timmar eller något liknande innan den äldre systern larmade. Dvs hon måste ha kommit fram till sin destination och varit där ganska länge innan hon ringde polisen. Och varför kontaktade hon inte konduktören ombord på tåget? Att hon inte gjorde det, kan ju ha sin förklaring i att hon var rädd för myndighetspersoner (dåliga erfarenheter från Kongo), menar vissa. Men förklaringen kan ju också vara att hon inte hade någon giltig biljett och var rädd att bli avslöjad. Jag vet ju inte hur det ligger till, men jag menar ändå att visa indicier talar till konduktörens fördel.
På nätet (bl a på Politiskt Inkorrekt) kan man hitta en del information som styrker de tankar jag för fram ovan. Enligt polisen ser flickan betydligt äldre ut än 11. Det finns uppgifter om att hon snarare ser ut att vara 16-17 eller kanske till och med 20 (Mats Nylén, pressinformatör vid Örebropolisen, sade till TT att konduktören uppfattade flickans ålder till mellan 16-18 år).
Enligt statistik är det endast 5 procent av flyktingarna som kommer till Sverige som har papper (de uppmanas av flyktingsmugglarna etc att slänga alla papper, eftersom det då blir svårare att skicka tillbaks dem). Detta innebär att de allra flesta kan hitta på vilka uppgifter som helst om sin bakgrund (och på nätet finns hemsidor som på arabiska och andra aktuella språk ger information om vilken bakgrund man skall säga att man har för att man garanterat skall få stanna i Sverige – det finns ju ”magiska ord” som triggar den rätta reaktionen). Dessutom finns nog många invandrare från sådana här länder, som inte ens själva vet exakt när de är födda. Men även om flickan nu skulle vara 11 år, så har tydligen konduktören uppfattat att hon var över 15 (och därmed ”avkastningsbar”). Sedan är det ju också så att ungdomar från vissa folkgrupper kommer tidigare in i puberteten och därför ser betydligt äldre ut än ”svenska” barn i motsvarande ålder. Under alla förhållanden kan vi nog vara säkra på att konduktören var övertygad om att hon avvisade en person över 15 år från tåget. Och då kan man ju ha en viss förståelse för hennes agerande. Det är ju faktiskt konduktörers uppgift att avvisa folk från tågen om de inte har biljett. Att inte göra det är tjänstefel.
Politiskt inkorrekt skriver på sin blogg
Hennes [11-åringen] svenskkunskaper verkar också variera kraftigt då hon till konduktören ska ha gett sken av att knappt kunna tala svenska, medan det flöt på utan problem då polisen förhörde henne.
En kvinna som säger sig ha varit på tåget vid det aktuella tillfället och befunnit sig i samma vagn som 11-åringen skrev följande till PI:När man såg att konduktören var på väg in i vår vagn för att kontrollerna biljetterna ser man att tjejerna blir oroliga och pratar på ett för mig okänt språk samtidigt som de tittar mot konduktören. Man tänkte direkt att dessa personer inte har biljetter. Strax efter skyndar sig den ena tjejen iväg medans den andra blir kvar.
När konduktören kommer till tjejen (11-åringen i media) som blir kvar uppfattar jag det som tjejen är väldigt arrogant och nonchalant mot konduktören och förmodligen hoppas att konduktören ska gå vidare om hon nonchalerar henne. Eftersom hon inte kunde uppvisa någon biljett fick hon dock lämna tåget.
Kanske bidrog flickans uppträdande till att göra konduktören förbannad och därmed mindre benägen att låta nåd gå före rätt.
1. Ett möjligt scenario är således det officiella. En stackars 11-årig flicka (som vem som helst kan se är i ungefär denna ålder), som har biljett men systern med biljetten råkar vara på toa när konduktören kommer, lyckas inte förklara situationen för konduktören på grund av dåliga kunskaper i svenska, och bli avkastad från tåget. Flickan och hennes syster är i detta scenario oskyldiga offer medan konduktören är boven (jag förväntar mig att någon kommer att anmäla konduktören för hatbrott). Huruvida SJ också är bovar beror bl a på om deras policydokument är en efterhandskonstruktion eller ej. I detta scenario är konduktören ett monstrum.
2. Nästa möjliga scenario är precis samma som ovan, med skillnaden att flickan ser betydligt äldre ut än 11 år. Att konduktören kastar av flickan blir då mer förståeligt, även om flickans dåliga svenskkunskaper kanske borde fått konduktören att låta henne vara kvar ombord. Kanske kunde konduktören ringt till polisen vid nästa större stationsort och låtit dem ta hand om flickan? Konduktören blir i detta scenario betydligt mindre monstruös, ja nästan mänsklig.
3. Det tredje möjliga scenariot (givetvis finns det ännu fler) är följande: Två afrikanska unga kvinnor (med odefinierad ålder – kanske är den yngre i 15-årsåldern) tjuvåker på tåget (eller de kanske bara köpt biljett för en delsträcka). När konduktören kommer, går den ena flickan in på toa och låter den yngre flickan sitta kvar. Varför gav hon inte biljetterna – om de nu hade giltiga biljetter – till den yngre systern om nu konduktören skulle råka komma när hon var på toa?. Dessutom, enligt citatet från PI ovan, så gick hon inte till toaletten förrän flickorna sett att konduktören var på väg in i vagnen för att kontrollera biljetter. Varför gick den äldre flickan på toa just då? Jo för att flickorna insåg att konduktören med säkerhet skulle kasta av två personer som saknar biljett, speciellt om den ena är vuxen. Men ett barn utan biljett kanske inte kastas av. Den yngre flickan negligerar nu konduktören när denne ber att få se biljetten och låtsas inte förstå någon svenska, och hoppas att konduktören skall låta henne vara kvar på tåget. Hon kanske räknar med att konduktören inte skall våga bråka med henne, eftersom hon är invandrare och eftersom hon officiellt bara är 11 år.
Allt detta är planerat, eftersom flickorna har fått lära sig av andra invandrare och av flyktinghandläggare hur man utnyttjar den svenska demokratins svaghet och mesighet och att invandrare särbehandlas positivt. Nu gick det inte riktigt som man tänkt sig och flickan åker av tåget. Den äldre systern fortsätter till destinationen men vet inte riktigt hur hon skall göra nu när den yngre systern är försvunnen. Om hon går till polisen kanske det avslöjas att de inte hade giltiga biljetter. Till slut, efter 12 timmar, blir den äldre systern så orolig att hon i alla fall kontaktar polisen. I detta scenario får konduktören min fulla sympati.
Själv vet jag naturligtvis inte vad som egentligen hänt. Men det faktum att man inte fått se någon bild på 11-åringen talar, enligt min mening, starkt för att hon ser betydligt äldre ut än 11 år (plus att polisen säger precis samma sak). Och här ser vi det tragiska i att man inte kan lita på media. Man har bundit ris åt egen rygg. Att folk vet att invandrare särbehandlas positivt i de flesta media leder till allehanda spekulationer och riskerar att slå tillbaka mot de invandrare som media säger sig vilja värna om.
Utav de tre scenarier jag ger ovan anser jag att scenario 1 är mest osannolikt (ja det kan nästan uteslutas). Det skulle inte förvåna mig om scenario 3 är det som stämmer bäst överens med verkligheten. Men som sagt jag vet inte. Skulle det visa sig att det tredje scenariot är det korrekta, så kommer vi ändå inte att få reda på det, den saken är säker. Media kommer att göra sitt bästa för mörka det hela i vanlig ordning.
Nu kanske någon säger ungefär så här, ”Jo men att systern var på toa och tog med sig biljetterna kan ju bero på att hon inte tänkte på att konduktören skulle komma”. Om uppgiften att flickan inte gick till toaletten förrän hon såg konduktören komma, faller givetvis denna invändning. Men antag att hon gick innan. Visst, det är ju i så fall en möjlighet. Men det känns lite som att ett sådant resonemang nedvärderar flickorna (att inte begära av invandrare att de skall kunna tänka och agera rationellt innebär att man idiotförklarar dem, vilket är en form av rasism). Om man nu åker tåg i ett främmande land och kanske är väldigt osäker på hur allt fungerar, så tror jag att man i stället blir överförsiktig och väldigt, väldigt noggrann att göra rätt. I så fall hade nog knappast den äldre systern överhuvudtaget vågat gå på toa innan biljetterna blivit kontrollerade. Att hävda att de inte skulle veta att det finns konduktörer på tågen som kontrollerar biljetter, anser jag vara en ren skymf mot flickorna.
Hur som helst. Rätt skall vara rätt! Invandrare har inte automatiskt rätt bara för att de är invandrare. Har de rätt så har de rätt på grund av att de har rätt och inte för att de är invandrare. Och har de fel, ja då har de fel vare sig de är svenskar eller invandrare. Punkt slut. Att låta en person (i det här fallet konduktören) bli syndabock i en hetsjakt utan like är orättfärdigt. Huruvida konduktören handlat förkastligt eller ej kan inte enbart grundas på vad flickorna säger. Det måste grundas på en noggrann utredning. Som jag hoppas att SJ nu kommer att göra. Och jag hoppas också att konduktören blir offentligt friad från alla anklagelser, om hon nu inte har gjort något fel.
Något typiskt som vi ser i sammanhanget är hur SJ:s ledning direkt hängde ut konduktören för att själva gå fria (konstigt att de inte publicerat konduktörens namn och adress så att pöbeln kan ta hand henne). Hetsjakt är nästan ett för milt uttryck när man talar om hur media framställt konduktören. Att det verkligen handlar om hetsjakt visas av hur människor jag talat med reagerat. Och det här är så typiskt dagens direktörer och företagsledare (så nu blir det en sväng i det ämnet också – men jag kan inte låta bli eftersom detta ämne är ständigt aktuellt). Man känner inget ansvar mot vare sig det företag man leder eller personalen. Det enda man tycks vara ute efter är att sko sig ekonomiskt så mycket man kan och sedan struntar man fullständigt i både personal, företag och samhälle.
Gamla tiders företagare hade ofta en helt annan inställning. De som grundade Volvo, Ericsson, de Laval, Asea (som sedan blev ABB), Johnsonkoncernen och de andra svenska storföretagen, för att inte tala om alla tiotusentals småföretagare, var inte bara företagsledare. De kände ansvar för både samhälle och personal. De skapade någonting. De förmerade. Genom sina företag bidrog de till att skapa ekonomiskt välstånd i vårt land (genom bl a exportinkomster och genom att ge svenska folket arbete). Visst blev många av dem rika på kuppen (dock inte alla – många småföretagare tjänade och tjänar mindre än sina anställda), men den som arbetar hårt och satsar sitt liv på någonting som är positivt för samhället, förtjänar också att belönas för detta. Den typen av företagare stod på sin personals sida och försvarade dem så långt det gick. Det var inte ovanligt att småföretagare tog personliga lån, och själva avstod från att ta ut lön under långa perioder, för att slippa avskeda personal. Jag minns när Johnsonkoncernen (som också hade ett av Sveriges största rederier) gav telegrafisterna andra arbeten inom koncernen när det var lågkonjunktur inom sjöfarten (att jag tar telegrafister som exempel är därför att jag själv arbetat som radiotelegrafist i många år och därför känner till just detta). Nu menar jag inte att alla företagare på den tiden var några slags Moder Théresor, men ändå.
Ansvarsfulla, seriösa företagare finns även idag. Men i storfinansens värld har de seriösa ekonomerna alltmer ersatts av en maffia av likasinnade. Det är en avgrund mellan de seriöse företagaren och den moderne rovriddaren – rövardirektören. Denne har aldrig byggt upp någonting. Han kommer ofta till ett fullt färdigt företag med utvecklade, framgångsrika produkter och order fulltecknade för åratal framåt. Och genast tillskansar han sig en fantasilön. Och oberoende av om han driver företaget i botten så utfaller med jämna mellanrum miljonbonusar (”för vad?” kan man undra). Gamla tiders företagare hade ofta tagit stora lån för att kunna få igång sitt företag och om det gick åt pipan fick de gå från både hus och hem (som man brukar säga). Om rovriddaren blir sparkad, eller företaget går omkull (kanske på grund av hans egen inkompetens), ja då får han i alla fall några hundra miljoner i avgångsvederlag och kan skrattande gå därifrån och söka nya objekt att plundra. Ofta motiverar rövardirektörerna sina jättelöner och miljonbonusar med att de har/tar ett så stort ansvar. Jag skulle vilja säga att de inte tar något ansvar alls. De är de enda på företaget som inte tar något ansvar. De riskerar ingenting hur det än går, medan personalen får sänka sina löner (samtidigt som rövardirektören fördubblar sin lön) eller blir friställda om företaget går dåligt (samtidigt som rövardirektören får en fallskärm på 50 miljoner). Som kristen svär man ju inte. Men när jag skriver om rövardirektörerna känns som att jag skulle vilja lägga till en svordom.
Det klagas mycket på SJ. Och det är befogat. Jag skulle kunna skriva en lång blogg om allt jag tycker är dåligt där (lite grand har jag tagit upp i tidigare artiklar). Men, jag klandrar inte tågpersonalen. Att ledningen skär ner för att spara pengar (och därmed få en extra miljonbonus) går självklart ut över verksamheten. Att sedan ledningen lämnar personalen i sticket när saker och ting inte fungerar, är typiskt. Det påstås för övrigt att det policydokument, som nu så lägligt dykt upp för att visa att skulden ligger hos konduktören, som slängde av den 11-åriga flickan, och inte hos SJ-ledningen, sägs vara så formulerat att ledningen går fri vad som än händer, medan samtidigt personalen får skulden, hur de än agerar. SvD skriver den 4/8 2011:
Fackförbundet är kritiskt till hur SJ hanterat händelsen med den elvaåriga flicka som avvisades av en tågkonduktör i Kumla. I går dök ett dokument upp på företagets intranät med instruktioner kring avvisningar som inte känns igen av personalen.
– Det har funnits i flera år, säger SJ:s presschef Dag Rosander.
Erik Johannesson tycker dessutom att instruktionerna i dokumentet är orimliga.
– Dokumentet är vattentätt ur ledningens synpunkt eftersom det säger att något liknande inte får hända igen. Men det innebär att vår ombordpersonal aldrig kan fatta det här beslutet för oavsett vad så kommer man att ställas till svars.
Ingen ombordpersonal kommer således i fortsättningen våga kasta av någon från ett tåg, och ledningen kommer att gå fri vad som än händer. Smart, men ansvarslöst. ”Vi tvår våra händer och utlämnar vår personal att lynchas.”
Det påminner mig om ett tv-program, som handlade om en flygning med Air Canada. En passagerare fick ett utbrott av air rage och rusade in i cockpit (det var före 9/11 och dörren till cockpit var olåst) och kastade sig över piloterna för att försöka få planet att störta. Han var urstark och en våldsam brottningsmatch utbröt, där uppretade passagerare till slut lyckades övermanna galningen och sedan höll honom under resten av flighten. En av de passagerare som varit med om att rädda planet, och som fått kläder förstörda och rivsår, berättade att flygbolaget överhuvudtaget aldrig hörde av sig till honom. Man kan ju tycka att de borde tackat honom och ersatt honom för de förstörda kläderna. Men så fungerar inte dagens rövardirektörer med sina fina examina från Harvard eller Handelshögskolan. Dessa smarta, unga, välklädda civilekonomer har helt andra prioriteringar än företagets bästa eller kunderna. De var säkert jätterädda för att passagerarna skulle begära stora skadestånd från Air Canada för det som hänt, och var förmodligen arga på dem som räddade planet (fast det skulle de ju aldrig våga erkänna ens för varandra). Antagligen hade de tyckt det varit bättre om planet störtat och alla dött, för då hade ju försäkringen utfallit och saken varit ur världen. Nu spekulerar jag givetvis, men intuitivt så tror jag ändå att det ligger något i det jag säger. Jag har som sagt inte mycket till övers när det gäller det rövarpack som leder alltför många företag i vår tid.
En sak är säker, när ”Bergsingenjörn” (Axel Ax:son Johnson jr) under 60- och 70-talen ledde Johnsonkoncernen, och om något liknande då hade inträffat på någon av bolagets fartyg, så hade han agerat på ett helt annat sätt gentemot de passagerare som räddat fartyget. Den saken är helt klar. Han kanske inte var världens bästa demokrat, och han kanske inte hade rätt genusperspektiv med moderna mått mätt, men han var utan tvekan en hedersman av den typ som en gång genom driftighet och hårt arbete byggde upp vårt välstånd (som nu rövardirektörerna plundrar efter bästa förmåga).
Nu har det ju alltid funnits rövare i och för sig. På 1800-talet fanns skeppsredare som medvetet tog för mycket last på fartygen (vilket var livsfarligt) – sjönk fartyget (och alla ombord dog) så utföll en saftig försäkring och kom fartyget fram ja då tjänade de extra på att fartyget var överlastat (fenomenet var speciellt vanligt i England och tusentals sjömän fick sätta livet till på grund av redarnas girighet). Detta ledde till att myndigheterna målade märken på skrovens utsida, vilka visade hur djupt fartyget fick ligga i vattnet (ju mer last desto djupare ligger fartyget). Dessa märken kallas Plimsollmärken och är uppkallade efter den brittiske parlamentsledamoten Samuel Plimsoll, som engagerade sig i sjösäkerhetsfrågor. Alla världens fartyg måste idag ha sådana märken.
Apropå ekonomi så har ju börserna åkt jojo upp och ned de sista dagarna och jag läste ett uttalande från en ekonom, som menade att börsen idag fungerar på ett sätt som gör att den lever sitt eget liv och är nästan omöjlig att överblicka. En hel del av handeln med aktier etc sker idag genom datorer som köper och säljer på egen hand. En ekonom berättade för mig att de riktiga aktieklipparna har supersnabba datorer som håller koll på alla börserna. Upptäcker datorn att en viss aktie är 10 öre billigare på Tokyobörsen än på NewYorkbörsen, så köper datorn på eget bevåg så många aktier som det bara går och säljer dem sedan omedelbart på NewYorkbörsen. Rör det sig om många aktier och många sådana här affärer per dag blir det stora vinster.
Tidsfaktorn är avgörande och börshajarna slåss om att få placera sin dator så nära hubben som möjligt, för att därmed vinna några nanosekunder (miljarddels sekunder) i tid. Signalerna färdas ju med ljusets hastighet (1 cm tar ungefär 0,03 nanosekunder) och hinner en viss köpare 0,03 nanosekunder före en annan köpare, så blir det han som gör affären. Man försöker också skaffa sig de bästa och snabbaste programmen för att vinna tid. Att få lägga sin dator några centimeter närmare hubben och att ha en supersnabb programvara ger således en stor fördel. I och för sig låter det ganska spännande, men jag kan inte se vad det har med seriös affärsverksamhet att göra. Man kan knappast bygga ett samhälle på den typen av affärer. Det verkar ju mer handla om något slags dataspel eller kanske snarare roulette.
Överhuvudtaget är börsen, som den fungerar idag, något mycket märkligt. Ett företags verkliga värde (byggnader, maskiner, kunskaper etc) tycks inte ha någon större betydelse för börsen, utan det är vad man förväntar sig av företaget som tycks vara utslagsgivande. Företag som presenterar resultat eller prognoser, som milt sagt är friserade, stiger som raketer. Man använder alla möjliga trick för att få så bra siffror som möjligt (utan att direkt bryta mot lagen). Under IT-bubblan såg vi företag som aldrig levererat något, ja som inte ens existerade i egentlig mening, och som enbart bestod av några unga killar med en idé (ja kanske inte ens en seriös idé utan mer en aning om en idé) men som börsen trodde på. Dessa företag var plötsligt värderade till hundratals miljarder utan att ha levererat någonting. Ofattbart! Och inte konstigt att det kraschade.
Och under sista finansbubblan skapade man artificiella värdepapper, vilka byggde på fattiga människors huslån (som dessa hade föga möjlighet att någonsin betala tillbaka). Genom skapade förväntningar så drevs värdet på dessa konstgjorde börspapper upp till astronomiska belopp. Vem som helst, utom möjligen en ekonom, måste inse att något sådant inte kan fungera i långa loppet. Det finns trots allt en verklighet och den kan vi inte lura. Inga integraler, differentialekvationer, kaosteorier eller matriser kan förändra verkligheten, som är väldigt enkel. I den verkliga världen kan man inte göra av med mer än vad man har (om man inte lånar pengar, men dessa måste förr eller senare betalas tillbaka). Och man kan inte köpa mat som ingen odlat eller köpa produkter som ingen tillverkat (eller kanske inte ens uppfunnit) etc.
Som ett exempel på en ”framgångsrik” svensk finansman kan vi ta Christer Gardell. Hans har själv redogjort för sin strategi, som är lika enkel som den är omoralisk; Finn undervärderade företag, köp aggressivt, ta makten över bolaget, höj dess värde, plocka hem kapitalet, sälj. Inga olagligheter, enbart krass matematik.
Visst, jag förstår att detta fungerar. Men att köpa och sälja företag på detta kortsiktiga sätt, som mer framstår som girighet än som entreprenörskap, kan inte bygga ett samhälle. Givetvis kan det finnas situationer när det kan vara konstruktivt att köpa och sälja företag och slå ihop företag och liknande, men i princip måste seriös affärsverksamhet bygga på helt andra premisser. Att driva ett företag är en sak, att köpa och sälja företag är en helt annan sak. Det är ungefär som skillnaden mellan att bo i ett hus och att vara fastighetsmäklare som skall sälja detta hus. Husägaren och mäklaren har ju helt olika känslor för huset.
Vi ser idag hur den ekonomiska verkligheten börjar komma ifatt Västvärlden. Till och med USA har överskridit sina kreditgränser. För att hålla massorna lugna har politikerna sålt ut sina länder (i Sverige har vi lagt ned försvaret, vi har sålt ut de statliga företagen och även stora delar av den tunga industrin). Visst, detta kan skjuta upp det smärtsamma ögonblick när vi måste ta konsekvenserna av vårt slösaktighet. Men förr eller senare kommer detta ögonblick.
Kanske har den västerländska kulturen börjat närma sig vägs ände. Om och när den går under har egentligen inte så mycket att med materiella förhållanden att göra. Det handlar huvudsakligen om moral. Kapitalism utan moral är lika ond som kommunismen och skapar på sikt en vedervärdig värld. Och dessutom är det inte hållbart. Kravallerna i England under den senaste veckan visar på både mångkulturens och vulgärkapitalismens och omoralens konsekvenser. Genom den senaste tidens avslöjanden i England om skandaler inom media, poliskår med mera, tappar vanliga människor respekt för samhället. Och när de ser direktörernas girighet tappar de respekt för de som leder samhällets ekonomiska utveckling. Jag ursäktar inte på något sätt de människor som bränner upp butiker och plundrar och misshandlar. De är inga revolutionärer, de är bovar och skurkar och inget annat. Och skall behandlas som sådana, dvs med hårdhandskar. Men ändå, vi ser hur samhället idag är som en pyrande vulkan, eftersom så många människor är frustrerade. De har ingen röst, ingen möjlighet att påverka (de känner att det demokratiska systemet sviker dem, eftersom det är så korrumperat och politikerna så ohederliga eller så politiskt korrekta att det inte ens är någon idé att rösta).
Den nyligen bortgångne pastor David Wilkerson, superkänd kristen profil och profet, förutspår i sin bok Synen (utgiven 1974) en stor ekonomisk förvirring under den generation som nu lever. Han skriver:
Förenta Staternas regering kommer att reagera på ett överdrivet sätt, då den ser den ekonomiska utvecklingen gå sig ur händerna. Jag ser en flod av nästan panikartade beslut fattas av olika regeringsorgan, men dessa förhastade ansträngningar att få bukt med ekonomin misslyckas.
Guldpriserna kommer att stiga pga att människor söker sin trygghet i guldets värde. Priset på guld kommer att stiga till astronomiska summor, men det kommer att sjunka tillbaka igen. Samma sak gäller för silvret. Tro det eller ej men guldet kommer inte heller att få behålla sitt värde.
Wilkerson profeterar också om gigantiska kravaller som kommer att skaka nationerna:
Det kommer att bli upplopp och eldsvådor i storstäder över hela världen. Det kommer att ske plundring – även på Times Square i New York. Vad vi nu upplever är inte en konjunkturnedgång, inte ens en depression. Vi är under Guds vrede.
Kanske är det precis detta vi ser just nu. Guldpriset har nog aldrig varit så högt som nu (guld är till och med dyrare än platina). Men oavsett om man tror på Gud eller ej, så kvarstår det faktum att kulturer går under. Och det som fäller en kultur är ofta brist på moral och inget annat. Moral är det viktigaste kapital en kultur kan ha. Det betyder oändligt mycket mer än naturtillgångar. Att germanerna kunde erövra Romarriket berodde helt enkelt på att Romarriket vid denna tid var sönderfallande. Några hundra år tidigare hade germanerna inte haft en chans mot Rom. Wikipedia skriver:
Orsaken till Västroms fall anses åtminstone i äldre historieskrivning ha varit att Västrom inte kunde försvara sig mot alla germanfolk som attackerade riket. Västrom erövrades därför av goter, vandaler m.fl. Sanningen är snarare att imperiet stegvis upplöstes.
Kanske är Västvärlden idag inget annat än ett ruttnande lik som håller på att upplösas. Och liklukt kan man gradvis vänja sig vid. Därför känner vi kanske inte stanken. Vilket kanske är synd. Hade vi känt stanken, hade vi kanske varit beredda att göra något åt saken.
